fredag 30 mars 2012

Landets bäste bluesman

Tomas öppnar kvällen med min favorit, Sturm und drang från nya skivan Romantiken, just här är han som bäst när han kan berätta sina känslor och minnen om en flydd tid. Det är nostalgi som aldrig andas bitterhet men även om det var bättre förr så längtar han inte tillbaks.
Att beskriva sin ungdom med platser, lukter, kläder och attiraljer ger mig så mycket mer än sångare som bara sjunger adjektiv som inte betyder något, om det är hans journalistbakgrund som gör att vi slipper alla tomma fräsiga ord vet jag inte men jag är evigt tacksam.
Musiken smyger lite lätt fram men Tomas tar i när han berättar om Tommy och hans mamma

Efter fem låtar har han fortfarande knappt sagt något mellan låtarna han som brukar ha så bra mellansnack, genomtänkt och det brukar faktiskt handla om någonting.
Men plötsligt när han ska spela Oroshjärtan för alla oss som vrider i oss i lakanen nätterna genom, alla vi som biter i bettskenorna och oroar oss över att vi inte blev mer än vad vi blev. Fast kvällens första halva känns lite grann som en motreaktion på schablonen av Tomas Andersson Wij, mellansnacket som sagt minimalt, de utstuderade stilmedvetna bortbytt mot i och för sig snygga men ändock slitna jeans och en V-ringad tröja. Musiken och tempot är lite högre och lite hårdare.


Bandet bestående av Per Eklund, trummor, Johan Berthling, bas och Gustaf Spetz, klaviatur bjuder oss på en stor ljudbild men som hela tiden hålls på rätt sida svulstigheten, som de vore ett E.Street band utan macho tendenser.
Spegeln är en lysande spelplats för konserter av den här digniteten, då lokalen verkligen inbjuder oss att komma in till Tomas Anderssons Wijs egna värld, där han berättar om det svenska folket, dess blues och platsen där vi alla föddes. Och sen berättar han givetvis om Hälsingland, Han beskriver Hälsingland med två ljuvliga låtar och är man som jag uppväxt där så förstår man precis de bilder han målar upp och orden som strömmar ut ur hans mun är ”Hälsingland, mitt eget land, det var här jag tappade min första tand och här så ska jag spotta ut den sista, det är lördag kväll på en bygdegård och Per Persson går fram till mikrofon och sjunger du är inte ensam om att känna den här längtan” jag känner sakta rysningar längs min kropp.
Han skrev den efter att spelat med Packet i Delsbo, faktiskt som en gemensam låt till Persson, en låt de skulle ha delad vårdnad om, Tyvärr har tyvärr inte Persson spelat in den.
Tomas har både fina melodier och ganska pricksäkra iakttagelser som han på ett bra och retoriskt sätt förmedlar som utmärkta låtar. Kanske är han landets bästa bluesman. En man som sjunger om läget i detta kalla land men kvällen värmde bra.

Peter Alzén


torsdag 22 mars 2012


Två Those Darlins
 att spela om och om igen............


A pint of lager and a pack of crisps

Pubrock började i mitten på sjuttiotalet som en reaktion på att band som Led Zeppelin och Pink Floyd blivit uppblåsta, introverta och allmänt långt ifrån sin publik. Någonstans mellan där Stones blev trötta och punken kom, fanns det en energisk pubscen i England med band som Dr Feelgood, Ducks Deluxe och Eddie and the hot Rods. Musiken de spelade på var en uppspeedad version av klassiska Stones & Pretty Things riff men en liten portion country och ett uns soul. Pubrock är en extremt engelsk företeelse men är byggd på amerikanska influenser.


Egentligen är jag för ung (smaka på den ni kids) för pubrock, det var sånt man läste om på Mats Olssons POP-sidor på sjuttiotalet men tyckte de var gamla, jag föredrog Clash, Adverts och Ramones. Pubrocken kunde då kännas lite segare, lite tröttare och kanske till och med lite gubbigare, men idag så är det inte bara min ålder som har kommit ikapp pubrocken utan så är det faktiskt så att musiken har överlevt trender och tider väldigt bra, nu ska jag givetvis säga att det är en viss skillnad på de olika banden som fanns, band som Fabulous Poodles, Chilli Willi & the Red Hot Peppers och Split Rivitt låter idag mer som trötta dansbandsmusiker som försöker spela rock men om man hör de knivskarpa Dr Feelgood (Down by Jetty är ett måste i skivsamlingen), de coola Ducks Deluxe, de popiga Kursaal Flyers eller varför inte den snudd på punkiga Eddie and the Hot Rods så hör man musik lika klassisk som Rolling Stones ”Paint it black” eller varför inte Stone Roses ”She bangs the drum”.


För några år sedan släppte BonnierAmigo en dubbelsamling med pubrock som Mats Olsson satt samman och även om hans berättelser om fuktiga källare, många pints of bitter påminner mest om en svunnen tid så är det en alldeles utmärkt introduktion till genren i fråga. Det finns några fler bra samlingar som Naughty Rhythms (kan vara lite lurig att hitta) och den lite ojämnare Goodbye Nashville, Hello Camden Town, Det finns även en hel del original plattor som är värda att äga, även om vinylpriserna på dem gått upp så är det fortfarande inte så speciellt dyrt. Även om ni fortfarande sitter som små frågetecken om pubrockens betydelse så kom det ur denna korta historia en hel del musiker som lyckades ganska bra, 101’ers hade Joe Strummer på sång som sen hamnade i Clash men även de som klassades som New Wave i slutet av sjuttiotalet, Graham Parker & the Romours, Ian Dury & the Blockheads, Motors och även kanske Elvis Costello är spunna härifrån.


Ett av Sveriges största band Refreshments (förövrigt det enda moderna och det enda svenska bidraget på den tidigare nämnda Mats Olsson samlingen) skulle inte ha funnits om inte denna musik hade spelats men den artist som egentligen har tjänat mest på detta är Nick Lowe, en gång i tiden ledare för pubrockbandet Brinsley Schwarz, som då spelade in låten ”(What’s so funny ´bout) peace, love and understanding” sedan blev han succéfylld producent för Damned och Elvis Costello innan han startade supergruppen Rockpile men hans ekonomiska jackpot blev när den minst sagt bleke saxofonisten Curtis Stiger gör en cover på Brinsley låten till Whitney Houston/Kevin Costner soundtracket ”Bodyguard” och eftersom den skivan är en av världens mest sålda filmmusik så spelade det inte så stor roll att den där usla saxofoncovern inte gjorde så mycket väsen av sig, tror inte ens den hörs i själva filmen men pengarna trillade in och minst 10 million kronor hamnade hos Nick Lowe, som lät allt gå tillbaks till musiken genom att spela in fina, vuxna och påkostade skivor men det är en helt annan historia. Jag har som ni ser gjort en egen pubrock samling som ni givetvis kan ladda ned, det här är skivan för oss alla som växte upp med Expressens popsida på lördagar, det är ”A pint of lager and a pack of crisps”, det är lukten av sunkiga toaletter och svettiga kvällar när mestadels män ruskar sina jeansbeklädda ben till tonerna av Dr Feelgood eller Nick Lowe. Det är musik som åldrats med stor värdighet och för några år sedan var jag på CC-puben för att kolla in Eddie and the hot Rods göra en kanonspelning. Låtar som Dr Feelgoods ”Roxette” (undrar vem som tog sitt gruppnamn där) och Ducks deluxe ”Coast to coast” är lika tuffa idag som de var 1974.

Peter Alzén
1.Ducks deluxe - Coast To Coast
2.Lew Lewis - 1-30, 2-30, 3-35
3.Kilburn and the high roads -  Rough kids
4.Dave Edmunds  - A shot of rhythm and blues
5.Dr Feelgood - Keep It Out Of Sight
6.Kursaal flyers - Cruisin' for love
7.Eddie and the hot rods - Teenage depression
8.Ace - I ain't gonna stand for this no more
9.Graham Parker & The Rumour - Soul Shoes
10.Chris Spedding - Bedsit girl
11.Bryn Haworth – I won't lie (this time)
12.Count Bishops - Teenage letter
13.Vibrators - We Vibrate
14.Legend - Georgia George
15.Memphis bend - It´s my own business
16.Brinsley Schwarz - Country Girl
17. Stray - Oil Fumes & Sea Air
18.Ian Gomm - Come on
19.101’ers – Keys to your heart
20.Mick Farren - I Want a Drink
21.Kursaal Flyers - the sky is falling in our love
22.Brinsley Shwarz - There's A Cloud In My Heart
23.Wreckless eric - Take the Cash (K.A.S.H.)
24.Frankie Miller - In no resistance
25.Inmates - Love got me
26.Nick Lowe – So it goes
Ladda ned här

tisdag 20 mars 2012


Allt är i rörelse..........




Allt är i rörelse. Paul Weller har alltid varit en mental joggare. Han har alltid haft lite för många myror i benen. Från första singeln med The JamIn The City våren 1977 har många och krångliga vägar tagits.


På Sonik Kicks kokar Paul Weller tysk kålsoppa. Krautrock. Efter några skedar exploderar också välbekanta smaker av traditionell brittisk psykedelia och postpunk i munnen. Antagligen har den smått hypnotiska, elektroniska duon Silver Apples spisats flitigt i det Wellerska musikrummet. Även en smått rökig, jazzig dub serveras i Study In Blue, där någon trakterar melodikan som om självaste Augustus Pablo var återuppstod.

Ingen spottar och fräser som Paul Weller. Ibland reflekterar han bara över själva åldrandet, eller något om Syd Barrett, ibland är han bara Wellerskt tvär med näsan i vädret.
Tempot är högt och spåren korta. I The Attic och The Dangerous Age ringer det BlurKinks och Bowieska-klockor hela söndagen.


Thereminer och syntar bökar och stökar över riff, stråkar och monotona Neu-trummor.  Trots att det på pappret kan låta som ett överdrivet frossande i retro/nostalgi så låter faktiskt Sonik Kicks som något av det allra piggaste, mest engagerande och modernaste han någonsin gjort. Klassisk rock har ännu en gång gått på maskeradbal och gjort sig smått oigenkännlig.


Mitt i ljudkonfettin och experimentlustan smyger sig två ypperliga ballader in - By The Waters låter som ett uppdaterat Style Council i sitt esse, samt i den avslutande och smått storslagna Be Happy Children, där dottern Leah aningen oväntat körar. De bägge borde förståss ingå på var mans blandband denna vår. 

Paul Weller gör än en gång det han är allra bäst på – nämligen att gå sin egen väg och aldrig blicka bakåt.

Mvh
Hammershöi

lördag 17 mars 2012

Sveriges mest bortglömde artist



Ibland får jag frågor om vad jag lyssnar på just nu eller om jag kan rekommendera någon bra skiva. Då vill jag hela tiden berätta om någon ny artist som  jag just upptäckt men när jag får fundera en stund så vill jag hellre berätta om skivor som kanske inte förändrar mitt liv men som jag hela tiden återkommer till.
Ulf Sturesson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik, hans första album ”I overkligheten” som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan även en av de skivor som känns absolut mest. Den är ett sorgarbete efter att han förlorat sin syster i cancer året innan, han hade dessutom redan förlorat sin bror som blivit ihjälkörd 100 meter från hemmet vid 15 års ålder.


Första gången jag såg Ulf var i Boulongern musikfesten sommaren 1979, men jag hade inte en tanke på honom för sångaren Mats i Traste & Superstararna tog all uppmärksamhet när han sprang ute i publikhavet lekande flygplan. Efter den fantastiska singeln Pengar, dröjde Superstararnas album och efter att ha delat tv-program med Reeperbahn (där Ulf dyker upp i inte bara Amazonmustasch utan även i träskor) så försvann bandet mer ut i periferin, i slutet av 80-talet dök ett nytt Traste band upp igen, den här gången som en kvintett men fortfarande med Ulf som gitarrist.
Men det är inte den historien jag ska berätta nu utan det är Ulfs solokarriär som ska tas upp eller ska jag skriva ”solokarriär”, för den har inte gått så lysande.



Ulf är för de flesta kriminellt okänd. I en värld där Lasse Winnerbäck och Melissa Horn säljer multum av sina banala floskler så är artister som Stina Berge, Love Olzon och framförallt Ulf, artister som verkligen känns, med texter som är mer än tonårsrum, musik som kanske är i ett rakt nedstigande led från John Holms 70-tal.
Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre ska nämna Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det stora mästerverket men skivorna efter är inte heller så dumma, den senaste Beroende från 2007 lovade väldigt mycket när den kom. Tyvärr har det inte blivit mer musik utsläppt sen dess, live spelar han fortfarande, tyvärr är han inte här så ofta men ibland funderar jag på att starta en klubb bara för att kunna ta hit Ulf Sturesson eller Nomads men det är en helt annan historia.
Senast han spelade här var på Joe Hillgården en fin sommarkväll för några år sedan, det var det inga konstigheter, inga poser eller fräsiga tomma ord utan allt som de första fyrtio minuterarna innehöll var ångest, desperation och saknad men allt var så gott som lysande.



Även om det var en lättsam nästan familjär stämning och han skämtade lite lätt mellan låtarna så är det visor från livets baksida, en resa från botten till att näsan är precis över ytan ”Det goda livet har gjort mig sjuk” det är inte Harry Chinanskis alkoholromantik utan mer vardagligt grått och jävligt.
Ibland får kommer det en känsla över mig att han håller hos i ett stenhårt strupgrepp samtidigt som han ler likt en psykostisk mördare i någon film. När han som andra låt gjorde ”Sommarbarn” reste sig håret på mina armar.

Sommarbarn

Ett vägskäl mellan sjö och berg
Och varje varm augustikväll med gröna knän och cyklar
Ville aldrig åka hem
Skulle alltid finnas för varann
Och medan sommarkvällen brann så sa vi:
Livet väntar och imorrn ses vi igen

En sjö, en ö, en solnedgång
På varma stenar natten lång där låg vi tysta tätt intill varandra
Och vilken känsla att va' fri
Och äldre ska vi aldrig bli
Så svor vi på att alltid va' tillsammans

Sånt man gör när man är barn
Och varje morgondag
Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet

Min syster och min bästa vän
Och flickan ifrån granngården och jag, tillsammans var vi sommarbarnen
I mossan under granarna, där sprang vi kring som galna
Medans sommar'n blev till höst för sommarbarnen

Sånt man gör när man är barn
Och ingen morgondag
Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist

Sånt man gör när man är barn
Och varje morgondag
Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet

Sånt man gör när man är barn
Och ingen morgondag
Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist
(Ulf Stureson)

Senaste stora turnén han gjorde med band var som förband till Olle Ljungström för ca 10 år sedan. Problemet var skivbolaget glömde att berätta det för turné arrangören, så ingen visste något när turnén drog igång, för några år sedan samband med att senaste plattan släpptes gjorde han och gitarristen Micke Herrström en 16-gigs turné en helg runt Ringvägen på Söder. Idag jobbar han på Studiefrämjande med att hjälpa band att fixa replokaler och annat.



Varför jag skriver detta, kanske ni undrar? Inte nog med att Ulf fyllde 51 år i måndags, utan förra helgen gästade han och Niklas Frisk Tomas Andersson Wij på Södra Teatern, där de som extranummer körde den låt som han medverkar på Wijs senaste album. Han har dessutom hittat ett nytt kompband i Bollnäs med nya hungriga killar och gör låtar till ett nytt album. Så mitt hopp är att inte bara du ska låna dina öron till Ulf utan att vi inom snar framtid får något nytt.

Peter Alzén

söndag 11 mars 2012

Psychocandy



Det är inte många debutalbum som verkligen är de där klassikerna som de utges att vara, Stone Roses, Sex Pistols, Velvet Underground är givetvis några givna men även Jesus And Mary Chains Psychocandy bör vara där uppe.

De 14 spåren doftar alla, i en hybrid av Spector trummor från Bobby Gillespie, Velvet gitarrer från bröderna Reid fantastiska poplåtar. På en mixcloud sida har Jim Reid gjort en mix av de spår som inspirerade bandet till skivan.

Peter Alzén




  1. The Pastels – Million tears
  2. Dr Mix & the Remix – Out of the Question
  3. Einstürzende Neubauten – Sehnsucht
  4. Orange Juice – In a Nutshell
  5. Shangri-Las – Out in the Streets
  6. The Pogues – Dark Streets of London
  7. The Ramones – Howling at the Moon
  8. New Order – Ceremony
  9. Strawberry Switchblade – Since Yesterday
  10. Suicide – Rocket USA
  11. The The – This is the Day
  12. Trixie's Big Red Motorbike – Invisible Boyfriend
  13. Fire Engines – Meat Whiplash
  14. The Stooges – Loose
  15. Vic Godard & the Subway sect – Stool Pigeon
  16. D.A.F – Kebabtruäme
  17. The Fall – Just step S’ways
  18. Swell Maps – Let’s Build a Car
ladda ned här

måndag 5 mars 2012

Jazz Är Farligt!




Att lyssna igenom den tyska saxofonisten/frijazzaren Peter Brötzmanns LP Machine Gun från 1968 i ett par bekväma hörlurar, skulle kunna liknas med att sitta väldigt lättklädd i en snödriva en dryg timme en blåsig januarinatt då termometern visar -20, och man bokstavligen fryser hela arslet av sig.

Man börjar skaka, gnissla tänder, snora och snörvla. Men, efter den där timmen, precis när man blå i ansiktet huttrat sej hela vägen hem, tagit sej in och känt värmen, det är precis då och där som den nyliga köldchocken från snödrivan på något underligt vis kan liknas vid ett sjujädrans reningsbad. En slags själslig propplösare. Däri ligger en av det kanske viktigaste anledningarna till Machine Guns existensberättigande, och att den därför inte hamnat bakom galler eller i en tvångströja.

Brötzmann med kamrater försöker bokstavligen blåsa och banka skallarna av sina lyssnare. Det är ett fascinerande kaos, ett musikaliskt vansinnesdåd, ett obehagligt gatupplopp i ”musik”. Det låter så aggressivt och intensivt att hörselgångarna skakar av rädsla. Deras tanke var inte heller att bjuda eventuella lyssnare på några blå insmickrande ballader, eller på något dansvänligt av sorten Sonny Rollins eller Dexter Gordon ägnat sej åt. De dansade istället hängivet efter det monster som galenpannorna Archie Shepp, Albert Ayler och Don Cherry på andra sidan atlanten släppt lös. Men, de höjde ribban ännu ett hack. Men de ville skapa något helt eget och unikt, tänja på så många gränser de bara kunde och var kapabla till.  Som om deras intention var att tonsätta det mänskliga vansinnet.



Jag skulle vilja ha sett ansiktsutrycket på ljudteknikern under den ljudmassaker som ägde rum den försommaren i Berlin. Sett ögonen på alla inblandade musiker under och efter inspelningen. Och vad gjorde de förresten efter inspelningen? Gick de på en svartvit matinéfilm av Walt Disney med de nu så uttänjda kindpåsarna fulla med popcorn? Eller tog de ett par treo och en rejäl stänkare för att sedan lägga sej på närmaste madrass och svimmade? Kanske gick de rent av på någon högst underjordisk och politisk lokal, där de satt upprymda och drack billigt rödtjut, glufsade linsgryta för att sedan kedjeröka hemrullade cigarretter natten lång och smida planer för en beväpnad revolution? Man blir nyfiken.


 


Frijazzen kan i sina intensivaste stunder/utbrott vara direkt plågsam, men i samma ögonblick är den svårt fängslande, förlösande och alldeles förtjusande. När dess utövare är som mest bångstyriga, plågade och bullriga är det som att sugas in i det allra djupaste i människans själ och hjärtkammare. Hemligheter och trauman brädas ogenerat upp. Man får tillträde till deras blodomlopp, får en ibland alldeles för privat guidad tur i  känslostormen.

Ibland behöver inte musik vara så himla tydlig, lättillgänglig, bildande eller matematisk, inte sexig, rörlig,  eller ens smått charmig. Det behöver inte alltid finnas utstakade musikaliska vägmärken längs med ljudspåren. Ibland är det så oerhört befriande när musiken istället ter sig likt oberäkneliga giftormar mellan tinningarna. I ärlighetens namn är innehållet på Machine Gun ganska fult, äckligt, motbjudande och skrämmande. På ett vis är musiken en osmaklig soppa, en väldigt komplex instrumental improviserad utdragen frustration. Men inom genren är den ett mästerverk.


Slagverkaren Sven-Åke Johansson som är en av de två hårt bankande på albumet (bosatt i Berlin sen 1968) lär ha varit en av de allra första batteristerna på den europeiska  frijazz/minimalism/avant-garde-scenen på sextiotalet, 2002 satte han upp sitt eget verk Konsert För 12 Traktorer i Sverige.

Mvh
Hammershöi

Bob Dylans åttiotal


BOB DYLAN:s 80-tal / TOPP30
1 . Every Grain Of Sand (från albumet Shot Of Love) Både min och (enligt Zeke Vargs basist Tomas Fridholm, som hade en date med henne i slutet av 90-talet) Emmylou Harris favorit…
2 . Jokerman (Infidels) Sagolikt vacker (trots att inte heller jag riktigt förstår vad texten handlar om…). Spelar den fortfarande ofta som bar-DJ.
3.  Blind Willie McTell (The Bootleg Series, vol. 1-3) Makalös… Med raden “No one else can play the blues like Blind Wille McTell…” en av inspirationskällorna till Dylan-fan Thåströms Ingen spelar blues som Jeffrey Lee Pierce.
4.  I and I (Infidels) Dylans ultimata reggae – med Sly & Robbie i kompet. Finns på ett jamaikansk Dylan-tributealbum i en suverän dub-version!
5.  License To Kill (Infidels) Skönt laid back med några av Dylans vassaste rader om mänskligheten sedan 60-talets första hälft.
6.  Most Of The Time (Oh Mercy) Oerhört starkt i Dylan/Cohen-anda…
7.  In The Summertime (Shot Of Love) Världens vackraste sommarlåt! Trodde att jag var ensam om att älska den, tills jag läste Clifton Heylins Dylan-analyserande bok Still On The Road (som i övrigt är mest intressant när man slipper dela hans personliga åsikter!)
8 . Sweetheart Like You (Infidels) Atmosfärisk pärla
9.  What Good Am I (Oh Mercy) Sjöngs av Louise Hoffsten när hon framträdde inför Dylan på Polar Music Prize 2000 – och märkligt nog var det först då jag inser vilken låt det är!
10 . Shooting Star (Oh Mercy) Himmelsk final på albumet Oh Mercy.
11.  What Was It You Wanted (Oh Mercy) Den låt Willie Nelson valde att sjunga på Dylans 30-årsjubileumsgala på Madison Square Garden 1991.
12.  Brownsville Girl (Knocked Out Loaded) Enda skälet att lyssna på nämnda album – men värd hela dess pris!
13.  Born In Time (Under The Red Sky) En vacker låt som gavs ut på skiva först på 90-talet, men spelades in (och ratades) redan till Daniel Lanois-producerade Oh Mercy 1989.
14.  Pressing On (Saved) En fullkomligt hypnotisk gospel, som även finns med i en skön scen i den suveränt kryptiska Dylan-filmen I’m Not There.
15.  Heart Of Mine (Shot Of Love) Charmig singel och jukebox-favorit på tågluffen 1981. Lundell gjorde den på svenska (när han fortfarande betydde något…)
16.  Series Of Dreams (The Bootleg Series, vol 1-3) Ratad pärla från Oh Mercy som i samband med boxen The Bootleg Series, vol 1-3 gavs ut som singel med en video som visades ofta på MTV.
17.  Dark Eyes (Empire Burlesque ) Sista spåret – och ett akustiskt sådant – från ett album som i sin Athur Baker-(miss)producerade uselhet i övrigt knäckte mig på ett helt annat sätt när det kom…
18.  Ring Them Bells (Oh Mercy)
19.  The Man In The Long Black Coat (Oh Mercy)
20 . Foot Of Pride (The Bootleg Series, vol. 1-3) En ursprungligen outgiven och ratad låt, som fick nytt liv i samband med Lou Reeds tolkning på Madison Square Garden 1991.
21 . Death Is Not The End (Down In The Groove) Fick nytt liv genom Nick Caves cover-version…
22.  I’ll Remember You (Empire Burlesque ) Betydligt bättre live än på albumet…
23. Disease Of Conceit (Oh Mercy)
24.  Everything Is Broken (Oh Mercy)
25.. In The Garden (Saved) Från ett underskattat, gospel-influerat album…
26.  Groom Still Waiting At The Altar (Shot Of Love) Ratades från original-LP:n, men plockades med till CD-utgåvan.
27.  Angelina (Biograph) Ratades på Infidels, men gavs lyckligtvis ut på 5LP- (och 3CD-) boxen Biograph. Underbart kryptisk text – som inte ens Dylan säger sig förstå…
28 . When The Night Comes Falling From The Sky (Empire Burlesque ) Se #22 I’ll Remember You, ovan!
29 . Saved (Saved) Se #25 In The Garden, ovan!
30 . Silvio (Down In The Groove) Tillhörde Dylans live-favoriter i slutet av 80- och början på 90-talet. Skriven tillsammans med Grateful Deads textförfattare Robert Hunter.
Claes Olsson

torsdag 1 mars 2012

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce




På senaste Thåström albumet, det alldeles utmärkta Beväpna dig med vingar finns den ypperliga Samarkand, där Thåström bland annat hyllar Nina Simones röst, John Cales fiol i ”Venus in furs”, Gun Clubs låt ”Mother of Earth”, Bob Dylans ”Ballad of Hollis Brown” och Whitney Houstons tolkning av Dolly Partons ”I Will Always love you”.
Bara där borde alla Thåströms fans gräva djupare och djupare tills de hittar allt som bygger upp Thåströms värld. Journalisten Jan Gradvall ägnade nyligen en hel krönika i Expressen åt att nysta i alla kulturella referenser som låten bär på men låt oss fastna vid Gun Club.
Bandet som blandade träskblues med punkens energi och med dess karismatiska sångare Jeffrey Lee Pierce som influerade Thåström redan på Imperiet tiden som när jag såg bandet på Trash club i Bollnäs i mitten av 80-talet öppnade de med Walking with the Beast från Las Vegas Story plattan och har sedan dess följt honom genom karriären, via Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce till Samarkand.


Jeffrey Lee Pierce dog 1996 av en hjärnblödning men hade även svåra sviter av dålig lever på grund av långvarigt missbruk. han var besatt av precis den typen av ödesmättade, nästan klassiska dramer i sydstatsinfattning, som Leadbelly och andra 20tals blues män hade berättat.
Jag ska erkänna att jag har ganska svårt för blues, oftast känns den alldeles för bredbent maskulin för min smak men när jag lyssnar på Leadbelly, Blind Willie McTell eller Charlie Patton så hör jag något mer nervigt intressant än vad jag hör när jag hör Stevie Ray Vaughan.
Kanske var det därför jag föll så hårt för Gun Club i början 80-talet, i en tid då Simple minds bombastiska trummor blandades med MTV anpassade frontfigutrer och rocken kändes död.
De två första skivorna bandet gjorde Fire of Love och Miami är bland mina absoluta favoritskivor och nu när jag lyssnar igenom dem igen medan jag skriver detta så inser jag att Nirvana hade exakt samma nerv och givetvis spelade Nirvana in Leadbelly ”Where did you sleep last night” på sin akustiska MTV-spelning. Gun Club fortsatta skivutgivning är extremt brokig och svårföljd med en massa mer eller mindre olagliga live skivor men de två första och Mother Juno från 87 bör ni kolla upp om ni är intresserade av musik som brinner. Lux & Posion var mer renlevnadsmänniskor än vad man tro när man ser och hör the Cramps men det var därför de kunde vara uppe i ottan för att rensa alla loppisar i LA på udda gamla singlar men oftast hade Jeffrey dammsugit alla ställen på väg hem från krogen. Han hade samma brinnande lust till musik som Cramps paret och det återspeglar sig i Gun Clubs musik som verkligen brinner.
Häromåret kom We Are Only Riders med The Jeffrey Lee Pierce sessions project, en skiva som utgick från en kassett med låtskisser som hans kompis Cypress Grove hittade, kassetten var i för dåligt skick för att ges ut men precis som Beatles gjorde med Lennons demo till Free as a Bird så gick de vidare med nya pålägg och framför allt så tog de in sångare som hade relationer till Jeffrey, Debbie Harry, Nick Cave och Mark Lanegan är bara några namn som förekommer på plattan. Skivan är precis så bra som man kunde hoppas om man gillar ödslig storskalig vemodig rock.
Nu i dagarna kommer uppföljaren och utan att hört den så verkar The Journey is long som den heter vara i samma kaliber. Nick Cave, Mark Lanegan och Debbie Harry återkommer men får här sällskap av flera. Så alla ni som är intresserad av musik som låter gravallvarlig men ändå spännande, låtar som har historier om ond bråd död att berätta bör verkligen kolla in detta.

Inte bara Thåström hyllar Jeffrey, Blondie hyllar honom i låten Under the Gun, han var faktiskt ordförande för Blondies fanclub, allt för att komma nära Debbie och det var han som föreslog att Blondie skulle spela in Nerves låten Hanging on the Telephone.
Det finns en finfin dokumentär Ghost on the Highway: A Portrait of Jeffrey Lee Pierce and the Gun Club som ni kan också kolla in.
Och kom ihåg Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce.

Peter Alzén
för tjugo år sedan gjorde Jeffrey Lee Pierce en lista äver sina 20 countryBlues favoriter


De kan ni ladda ned här såklart
JLP 20 greatest CountryBluesfavs