Hypnotiserande vackert med Spectrum

Spectrum Entire Cast Söders Källa Gävle lördag På sitt andra album White Light White heat spelade Velvet Underground in låten Sister Ray, den låten är 17 minuter lång och för ett otränat öra är den mest ett monotont oljud av gitarrvägg. Efter Velvet Underground kom tyska krautrocken som också lät låtarna bli väldigt repetitiva och väldigt långa, samtidigt i New York fanns en av världshistoriens mest provokativa duor någonsin, Suicide, som i sin blandning av billiga trummaskiner och keyboardslingor som gick likadant om och om igen fick publiken att reagera med antingen att vilja slå ihjäl bandet eller fullkomligt kompromisslöst älska bandet. Peter Kember var på 80-talet en av grundarna (tillsammans med Jason Pierce som senare blev Spiritualized) till kultbandet Spacemen 3, ett band som tog de band jag skriver om här ovan vidare med sin malande och sinnesutvidgande psykedelia. Efter Spacemen 3 sprack gick Pete Kember vidare som Sonic Boom, E.A.R. och Spectrum, jag såg Sonic Boom som förband till My Bloody Valntine på ULU 1990, har för mig att han uppträdde ensam då, bara med krånglande munspel. Mycket av den musik som fanns då i Shoegazefacket hr också mycket gemensamt med Spacemen 3.

Februari 2017 gästade han tillsammans med Jason Holt ett ganska fullt Söders Källa för att bjuda på en dryg timmes musik från hela sin karriär. Men först ut var Entire Cast som är om jag inte missförstår det helt, No Coda under nytt namn och kanske också ett nytt sound. Lite lättare och luftigare än vad jag mindes från tidigare. De första två låtar är verkligen kalasbra, fin drömsk pop som lyfts av Madeleine Hansens fina röst. Ungefär som Cocteau Twins möter Beach house. Tyvärr tappar det lite efter ett tag men jag ser verkligen fram emot att höra mer, otroligt lovande framtid för Entire Cast. Klockan 23 kliver de två engelsmännen upp på den dovt ljussatta scenen, de sätter sig på en varsin stol, Red Krayolas gamla psychklassiker ”Transparent Radiation” ljuder och på den stora duken bakom scenen visas sinnesutvidgande bildspel. Jason Holt sitter nonchalant på en stol halvvägs frånvänd från publiken medan huvudpersonen Peter Kember sitter bakom en synth/effektpanel med en gitarr i sitt knä. Det är hypnotiserande coolt och det är fascinerande hur man kan göra låtar som bygger snudd på bara ett ackord och man kan använda det i sju minuter för att göra musik som är så vacker som den är. Peters röst är ganska lågt mixad som den är bara ett instrument i mängden, musiken och texterna maler på så det blir suggestivt snudd på trans.

Man måste komma ihåg att den här mannen har gjort en skiva som heter Taking Drugs to Make Music to Take Drugs To, Visst kan det vara svårt att ta till sig ett så pass experimenterande ljudlandskap om man är ovan men om man bara släpper in det så hör man hur varligt det är. Vi fick flera gamla Spacemen 3 låtar, en otrolig version av Suicides ”Che” innan de kliver av efter en dryg timme. Ljudet från maskinerna på scenen har inte ens hunnit tystna innan publiken ropat in dem för ett extranummer, plötsligt blir det snudd på ravestämning när de höjer tempo och gör en nästan uppsluppen version av Big City. kalasfin bokning av Postkollektivet och jag hoppas verkligen på fler av den digniteten. Peter Alzén Artikeln fanns först i Gefle Dagblad "https://www.gd.se/logga-in/recension-hypnotiserande-vackert-med-spectrum-pa-soders-kalla"

Andy Warhol

Idag är det 30 år sedan Andy Warhol gick ur tiden, i en av de sista intervjuerna jag läste med honom, kan vara i the Face men jag är inte säker så frågade intervjuaren Andy vad han gjorde om dagarna, han svarade uppriktigt eller kanske chockerande att han mest låg hemma och onanerade till Duran Duran videor. Popkonstnären Andy Warhol är känd för sin kreativitet, och för att göra alldagliga föremål som till exempel Campbell soppburkar eller Brillolådor till konst Med sina Silverfärgade peruker var Andy Warhol i centrum för den epokgörande konstvärlden i New York i börjar på 1960-talet. Trots att han var i första hand en bildkonstnär och filmskapare, så lockade Warhol kändisar och artister av alla slag till fabriken. En alternativ hip scen där överklass mötte de som inte passade in någon annanstans. Då västkusten ville ha flower power så kunde poeten Gerard Malanga trakterade en niosvansad piska nere på the Factory.

Det var beläget i Midtown Manhattan på E. 47th St. i flera år, innan han flyttade alltihop till Union Square 1968, The Factory var en grogrund för alla typer av experimentell konst, inklusive musik. The Velvet Underground, med Lou Reed och John Cale, var bandet som var som gjorda för Warhols scen på The Factory. klädda i svart med svarta wraparound solglasögon och med låtar som "Venus in Furs" ”Heroin” och ”I’m Waiting for my man” var de en helt ny form av rockmusik ”Modern music begins with the Velvets, and the implications and influence of what they did seem to go on forever.” – Lester Bangs

Velvet Underground försökte få spelningar på caféer i New York men fick inga. ”Det var en oskriven regel att man skulle spela minst fem Top 10-hits men vi vägrade.” På ett café träffade de Andy Warhol som erbjöd dem att komma och spela och repetera på Factory i stället. Warhol plockade in den tyska fotomodellen Nico för att sjunga på 3 låtar på Velvets legendariska debutalbum. Skivomslag designad av Warhol och innehöll en gul banan klistermärke prydd med orden "Peel, slowly and see” Det var inte det första skivomslag han hade gjort, redan 15 år tidigare hade han gjort omslag till språkkurser i spanska. Ett album som är väldigt efterraktat och dyrt är spoken word-skivan ”The Nation’s Nightmare” från 1951, där han tecknat en sjöman som skjuter upp heroin, en länk till den låt som Velvet Underground senare gjorde. Senare gjorde han det berömda gylfomslget till Sticky Fingers åt Stones.

Han föddes 1928 i Pittsburgh som Andrew Warhola, redan som sexåring började han på konstkurser och redan i tidig ålder var han en talangfull målare. 1949 tog han en examen i Pictorial design, strax efter det flyttade han till New York och tog bort sista bokstaven i sitt namn. På femtiotalet jobbade han som reklamtecknare för Vogue och Harpers Bizarre, när sextiotalet sen kom lämnade han reklamvärlden för att istället satsa på sin konst istället. Alla har väl sett hans screentryck av Marilyn Monroe eller Elvis. (när Bob Dylan kom på besök 1966 fick han en Elvisprint i avskedsgåva) Han gjorde även filmer om en kille som sov i sex timmar. För inte tala om alla fantastiska citat han spred, det mest kända som oftast citeras är väl ”In the future, everyone will be famous for 15 minutes” men personligen är jag väldigt förtjust i ”I want to be a machine, a machine got lesser problems” eller det som pryder väggen i mitt kök ” I Like Boring things”

Hur mycket av sin konst som Andy målade eller hur mycket av sina filmer han verkligen spelade in är dolt i dunkelt men samtidigt ganska ointressant. Andy var en man som det hände väldigt mycket runt. Alla mytologiska figurer som hängde på the Factory eller Max Kansas City blev omsjungna i Walk on the wild side. Det har gjorts en hel del filmer om flera av dem, Edie Sedgwick tex som själv var med i Warhols version av Clockwork Orange, den döpte han till Vinyl. Filmen I shot Andy Warhol handlar om när Valerie Solanas, författaren till Scum manifestet försökte döda honom 1968, det mordförsöket gjorde honom mer inbunden. I filmen om grafitti konstnären Jean Michel Basquiat spelas Andy av David Bowie och där någonstans känns det som cirkeln är sluten, med tanke på att Bowie spelade in en hyllningslåt till Warhol rean 1971 på Hunky Dory, som det sägs att Andy hatade den.

Peter Alzén

Teenage Fanclub

Teenage Fanclub började i eftervågorna från c86 scenen, i Glasgow har alltid band som Big Star och Beach Boys hållits högt, på debuten hörs det mycket väl även om gitarrljuden kanske lika gärna kan spåras till Neil Young. A Catholic Education kom ut på Paperhouse och är en ojämn samling låtar. Höjdpunkter är singeln Everything Flows men det är för mycket instrumentalt som bara fortsätter på, Medan de spelade in genombrottsplattan Bandwagonesque så gjorde tillsammans med Don Fleming den ganska obegripliga The King. En massa gitarrslammer och en cover på Madonnas Like a Virgin.

Teenage Fanclubs genombrottsplatta Bandwagonesque fick ett översvallande mottagande av kritiker och publik när den kom 1991, den amerikanska tidningen Spin rankade albumet som 1991 års bästa skiva, på andra plats kom Nirvanas Nevermind. Lättsam men aldrig för lätt pop, öppningsspåret The Concept som är en sån där låt som du sjunger med i redan efter första gången She wears denim wherever she goes Says she's gonna get some records by the Status Quo Oh yeah...Oh yeah... Men skivan innehåller många fler pärlor What You Do To me, Starsign och Metal Baby. De blev stämda av Gene Simmons som tydligen äger alla rättigheter till bilder på pengapåsar, helt obegripligt men de löstes genom att de skickade honom en check. Att sen bandet var snudd på bättre än Nirvana på Sjöhistoriska juni 1992 skulle nog Kurt Cobain också hålla med om. Roligast var trummisen Brendan O'Hare som spexade till de andra medlemmarnas stora förtret och till nästa skiva var han utbytt mot Paul Quinn fd Soup Dragons.

Thirteen tycker jag själv var en liten besvikelse när den kom men idag är den inte alls dum. Lite mer strukturerat än Bandwagonesque men definitivt inte ett dugg mer anpassat efter någon topplistejakt. Låtar som Radio, Gene Clark och Norman 3 tillhör toppskiktet av deras låtlista. Skivan är såklart döpt efter Big star låten

Grand Prix är kanske min favoritskiva med bandet. Här är symbiosen mellan attack och melodier så gott som perfekt. Albumet blev deras första på topp 10 i England, förvisso var detta under britpop erans hög punkt och att Liam Gallagher kallade bandet världens näst bästa gjorde nog lite åt saken också

Songs from… är inte bara ett av Nick Hornbys favoritalbum, det tog sig ända upp till 3 plats på engelska albumlistan, skivan är mjukare än tidigare, kanske även mognare men full av fantastiska pophookar. Nu är låtarna om hembygden och familjekärlek, influenserna är mer Crosby, Stills & Nash än Raspberries om man säger så.

Howdy är ett steg tillbaka både i framförande och kvalite, det är absolut inte dåligt men dessvärre inget mästerverk heller. En hel del trevliga popmelodier men inte många av låtarna tillhör bandets klassiker. Jad Fair är från amerikanske kultbandet Half Japanese och när Teenage Fanclub samarbetade med honom var det nog det mest melodiösa samarbete han har gjort. Words of Wisdom and Hope är ingen dålig skiva, inte alls men inte speciellt märkvärdig heller, några få fina spår men ärligt talat så visst gör Fannies lite fina melodier men inte är Jad någon stor sångare. En skiva mest för oss komplettister. Teenage fanclub är ett av den sena rockhistoriens bäst dolda skatter, att skiva efter skiva leverera traditionell Byrds pop med så hög kvalité är ett unikum i modern rockhistoria, jag insåg nog även om jag alltid tyckt de varit bra att när samlingen '4766 Seconds – A Shortcut To Teenage Fanclub' släpptes 2003 att de nog var ett av mina favoritband trots allt. Förstklassiga, trevliga. och att man blir så glad av att höra deras fantastiska popmelodier, att man sedan saknar en och en annan personlig favorit (Norman, Going places) är bara petitesser På den här angenäma samlingen finns det bästa de gjorde sammanfattat och roliga småböcker att läsa. Ett måste för en popälskare. Om du bara ska köpa en skiva med bandet ( nä det ska du inte du bör ha flera) så är samlingen helt omistlig. 2005 är de tillbaka med Man-Made, ett album inspelat i Chicago av Tortoise trummis John McEntire, utgiven på bandets egna bolag Pe-ma. Man skulle kunna tro att experimentlustan från ett band som Tortoise skulle smitta av sig på herrar Love, McGinley och Blake men icke. Det är fortfarande samma melodiösa fina pop som vanligt. Det som bandets startade i och med Songs from Northern Britain att mer luta sig mot amerikansk 70-tals västkustpop fortsätter här. Man-made är ännu en godkänd men tyvärr inte briljant skiva från bandet.

Nu dröjer det fem år innan vi får se och höra bandet igen. Shadows är en fin comeback och ett helt gjutet album igen. Denna skiva är kanske inte bättre än Grand prix eller Songs from Northern Britain men det är en fin påminnelse till varför jag älskar popmusik. De krånglar inte till saker utan levererar det de ska till punkt och pricka. För oavsett hur åren går och hur världsläget är så ställer deras välklingande powerpop alltid upp. Shadows är proppfylld med bra låtar och jag andas ut, konstaterar att de fortfarande spelar i eitserien.

i höstas kom senaste albumet Here. Som jag tycker är ännu en melankolisk poppärla till album. Bandet visar att de blivit äldre med lite mer bakutlutad stämsångspop. När skivan kom lämnade albumet knappt min skivtallrik på flera veckor. Ibland kan jag bli lite ledsen när så här otroligt bra musik numer marginaliseras till att bli omskriven i gubbtidningar som Mojo och Uncut. Men det kanske är sanningen att det är bara medelåldersmän som undertecknad som älskar bandet. Fast när kidsen där ute kan älska Neil Young och Beatles borde de dippa sina öron i Teenage Fanclub också. För i ett rakt nedstigande led från Beach boys över Byrds och Big Star kom TFC och vore världen mera rättvis skulle alla skivor som Weezer sålt istället varit med TFC logga, men de hade ju ingen Spike Jonze som gjorde deras videor förstås. Kurt Cobain kallade bandet för det bästa i världen. Några år senare slog Noel Gallagher fast att Teenage Fanclub var världens näst bästa band.

På tisdag ska jag se bandet igen, tror det blir fjärde gången och jag vet att publiken kommer bestå av uteslutande medelåldersmän med en högskoleexamen på sitt CV. Inga kravaller kommer att ske, troligen ingen dans heller, en hel del rop p obskyra favoriter kommer höras men mest kommer det bli trevligt och småmysigt precis som det ska vara när skottarna kommer till stan. Peter Alzén

Mammas nya kille

Onsdagskväll på Gävle teater, Mammas Nya Kille gör ett populärt besök, salen är så gott som fullsatt och jag ser många lärarkollegor i publiken. Det är väl alldeles utmärkt, Ensemblen har lovat kunskapslyft och miljön på scenen med gamla stolar, en kateder och klassiska rullaffischer är ju en miljö vi känner oss bekväma i. Ikväll säger de att det är alldeles för många som har anförtrott sig till livets hårda skola och denna kväll slår de ett slag för fortbildningen. I mer än 10 år har den mångfaldigt prisade Humorensemblen Mammas nya kille roat oss med nu klassiska figurer som Thunder, Bengt, Patrik och Jessica med flera. Som vanligt är det Bengt Strömbro som håller i skutan, i afton som klassföreståndare. Han leder de två timmar vi får med varm och ganska fast hand så de klassiska karaktärerna kan komma in för sina gästbesök. Det är starka karaktärer, surrealistiska förhållanden och makabra berättelser allt präglat av värme och igenkänning från radioprogrammet med samma namn,

Tidigare har jag ibland varit tvungen att stanna bilen för jag fått så svårt att inte sluta skratta när jag hört radioprogrammet men kan det funka på scenen? Att se Thunder (Mattias Fransson), en man som älskar actionfilmer och hårdrock när han får svårt att hantera att sin son får stipendium i skolan tack vare sin nya plastpappa, att se Kicki Tapper (Sofia Wretling) som stenhård rastvakt, folklivsfanatikern Job Andersson (Sven Björklund) som berättar fantastiskt om absurda lekar från förr och den egocentriske författaren Konstantin (Olof Wretling).som har skrivit en bok, den om hajpojken, fast han har skrivit den många gånger och ikväll blir han konfronterad om det. Eller ”Skrattar ni åt mig eller med mig?” frågar tidigt den snusförgiftade, bortkomne och ofattbart osäkra vikarien Mangan i klass 8C. då har jag inte ens nämnt partiet som säger Nej till allt eller han som uppfann badkarsmat.

Det mesta är vansinnigt absurd och magsugande roligt, visst jag har hört en del av deras sketcher vara ännu bättre men om du är det minsta förtjust i ensemblen så kommer du älska detta. Två timmar går väldigt fort när man har roligt och det är en magnifik avslutning där Katla kommer ut som bordellmamma. Imponerande är att de är bara fem personer som håller i alla figurerna, det är stor humor i både gester och dialekter utan att det någonsin blir larvigt eller ens snuddar vid buskis. Så frågan var, funkar detta på scen, svaret är ett rungande ja, en annan fråga var funkar detta om man inte hört radioprogrammet? Jag är inte hundra men ni kan chansa om fallet vore så. Peter Alzén