idag fyller Morrissey 60 år, en person jag lyssnat onaturligt mycket på och för några år sedan hade det skrivits långa hyllningsartiklar etc om honom, idag känns det det mest trist hur allt blivit.
fast jag gillar nya coverplattan lite och det roliga är att alla låtarna på skivan har titlar som skulle kunna vara b-sidor på the Smiths singlar.
om man fördjupar sig i den musik som formade honom så är det ganska kul att se hur många låtar som är som frön till the Smiths låtar.
Vid sidan av Bowie, Clash och Cohen är Morrissey den artist som jag lyssnat på mest i mitt liv, som har betytt mest. Först såklart i The Smiths, De vägrade vara en del av rockbranschen och ville inte vara coola tuffa rocktyper, som när skivbolaget ville skicka dem på större turnéer och spelställen med inriktningen att bli lika stora som U2 så valde bandet hellre att lägga av. Visst är inte Morrissey synonymt med The Smiths, utan Johnny Marrs gitarr och melodikänsla hade det knappast varit nåt annat än freakshow. När bandet spelade på Top of the Pops första gång i november 1983 så blev det inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med. Morrissey vägrade mima i mikrofonen och sjöng istället in en jättebukett med gladiolus, Johnny Marr stod i Brian Jones frisyr och svart polotröja med en Rickenbacker som visade oss framtidens popmusik.
Det är givetvis lätt att få sympatier för Steven Patrick Morrissey, i alla fall om du hellre läste böcker än spelade hockey. Han kallade sitt fans för lärjungar och hängivna var de, förmodligen de mest hängivna på den här sidan av flickidolerna. Även om de hade fantastiska låtar så är det ändå Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv. Texter som appliceras på mitt eget liv kan ju vara väldigt olika. Tex så tycker jag Jonas Gardells böcker En Komikers uppväxt och Ett UFO gör entré passar väldigt bra in utan för att jag den delen är homosexuell, även Morrisseys texter känns som de skulle kunna vara en del av mitt liv. Givetvis är jag knappast ensam om den känslan och det är väl därför han har under sina 30 år i rampljuset haft så många die-hard fans.
Smiths var ett band som verkligen var värt att lska, de gjorde inte bara bra album, de gjorde lysande singlar också, sen så var det alltid värt att lyssna på baksidorna av singlarna då många av de riktigt fina pärlorna hamnade där.
Half a person är en sådan med en fantastisk text
”And if you have five seconds to spare, Then I’ll tell You the story of my life,
Sixteen, clumsy and shy, That’s the story of my life”
men som sagt idag vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig
