Sommaren 77 sommarjobbade jag ihop till en egen stereoanläggning ( yes kids sånt gjorde tonåringar på 70-talet och de mest händiga snickrade ihop en stereobänk på slöjden) sommaren 78 torkade jag surströmmingsburkar i Hudiksvall, bodde hemma hos farmor och farfar. <br/>
Det enda som fanns att göra på ledig tid var att hänga på biblioteket där man kunde låna böcker och kassetter. Men även lyssna på radion och då kom det som en smärre chock en Live konsert med bland annat Skabb, tror de andra som var med var Ebba Grön och Reeperbahn.<br/>
Plötsligt lät punken som man hade läst i tidningarna, ända sen den första texten om punken så hade de skrivits att de inte kunde spela men när man hörde Pistols och annan punk lät det förvisso som tuffare, smutsigare men fortfarande som riktig rock, Skabb lät inte som något jag hört tidigare, jag älskade varenda minut av det. <br/>
När jag sedan läste om det i tidningen så var trummisen Bosse Lothén bara 13 år så grodde ett frö i mig och på hösten 78 så bestämde jag mig för att bilda mitt första punkband, inte för jag kunde nåt men vafan vågar Skabb så ska jag också göra det. Att hitta en gitarrist gick ganska bra då den enda jag visste som gillade punk på Stora Sötraskolan Michael Johansson kunde lira gitarr. <br/>
Sen höll vi på i flera månader men när Ulf Ivarsson hade hyrköpt en bas så var vi Pink Pyjamaz. Vi blev såklart aldrig så bra som Skabb som än idag är en av mina favorit singlar. Många år senare kom Bosses bok Jag älskar den pojken. När jag fick den kunde jag inte sluta läsa den, trots att natten till slut tog slut så fortsatte jag Har inte du läst den så gör det , den är vidrig, briljant och magiskt stark. <br/>
Skabb kom aldrig till Gävle så såg dem aldrig, det ryktades att de skulle komma till en av de första punkgalorna i stan, den på Polhem januari 79, bara därför gjorde Quiet Men sin debut spelning som <br/>
<br/>
Dag 7. Nu har vi kommit till sommaren 79. Slutar grundskolan . nu skulle jag upptäcka världen, hänga på stadens skivaffärer, lära känna nya människor.
1979 är mitt favorit år när det gäller musik.<br/>
Det kändes som alla genrer verkade spännande, även om den utländska punken började bli trist så blomstrade den svenska punken, samtidigt kom det postpunk, powerpop, synthmusik, ska och faktiskt riktigt bra disco. den ena veckan kom jag hem med Unknown pleasures och nästa vecka Specials första. <br/>Allt nytt var bra och konstigt nog så vidgades vyerna ganska lätt jag skulle kunna valt Joy Divisions "Transmission" eller Cures "Transmisdion" idag men den skiva som troligen fick mina hörselvyer mest vidgade är nog denna av The Pop Group, förmodligen det band genom rockhistorien som haft mest missvisande namn. <br/>Deras mix av funk, avantgard jazz borde skrämt mig då men deras energi var den som fanns i punken än idag är det ett favoritband både den här tolvan och albumet Y är fantastiska.<br/>
1979 är mitt favorit år när det gäller musik.<br/>
Det kändes som alla genrer verkade spännande, även om den utländska punken började bli trist så blomstrade den svenska punken, samtidigt kom det postpunk, powerpop, synthmusik, ska och faktiskt riktigt bra disco. den ena veckan kom jag hem med Unknown pleasures och nästa vecka Specials första. <br/>Allt nytt var bra och konstigt nog så vidgades vyerna ganska lätt jag skulle kunna valt Joy Divisions "Transmission" eller Cures "Transmisdion" idag men den skiva som troligen fick mina hörselvyer mest vidgade är nog denna av The Pop Group, förmodligen det band genom rockhistorien som haft mest missvisande namn. <br/>Deras mix av funk, avantgard jazz borde skrämt mig då men deras energi var den som fanns i punken än idag är det ett favoritband både den här tolvan och albumet Y är fantastiska.<br/>
Tyvärr så var jag mer intresserad av att lyssna på alla dessa fantastiska skivor eller läsa alla bra böcker jag kom över än att fokusera på min studier på det fyraåriga teknikprogrammet, vilket ledde senare till att jag hoppade av. Men det löste sig det också man kunde ju alltid jobba i en skivaffär.<br/>
<br/>
Dag 8
jag Kommer ihåg hösten 80
The Cure stod på Rock palais scen
Jag var 17 år hade förmodligen svart kavaj<br/>
jag kommer i ihåg hur många i lokalen som hade Joy Division tröjor, jag visste inte innan hur populära varken The Cure eller Joy Division var. det kändes inte som vi var så många i Gävle som älskade detta-
jag kommer ihåg att Bie Karlsson band T-shirts var support, inget egentligen fel på deras ska pop men som förband till Cure var de lika malplacerade som när Reeperbahn var förband till Rainbow.<br/>
DEt var inte första konserten jag såg i Stockholm, Roxy Music, The Jam och en del punk hade setts men detta var första klubbspelningen och knepigt nog såg vi inget problem med att komma in trots att åldersgränsen var 18 år <br/>
jag minns inte exakt vilka vi var som åkte ned, vi var minst 4 men den enda jag kommer ihåg nu är Swen Eklundh. Fast nu vet jag att Christofer Schultz och Pär Lindblom var med däremot minns jag att vi såg premiären av The Shining på en stor biograf innan spelningen, förmodligen var vi på Pet Sounds Records innan som alltid.
minns att bandet spelade många låtar<br/>
men eftersom de var mitt favoritband då så var jag i extas men ibland så blev det jobbigt och då satt vi oss på scenkanten, jag har svårt att tänka sig att man skulle kunna göra det på en klubbspelningen av ett hyggligt stort band idag. Som första extra nummer spelar de en helt ny låt , då spelade både Robert och Simon bas, det var såklart Primary.<br/>
när vi sen skulle ut i oktobernatten så tog vi sikte på Taxifiket Röda Rummet, nu kan det vara så att minnet sviker mig men har för mig att någon i sällskapet som tog oss dit trodde det var samma som Röda Rummet på Berns, lantisar alltså. efter nån kopp te så var vi väl förpassade ut igen men hittade en port vid Norra Bantorget som vi kunde slinka in i, försöken att i våra långa rockar sova på golvet gick väl sådär och när väl tidningsbudet kom stack vi nog till stationen för att ta första morgontåget hem. när jag nu tar fram mitt exemplar av Forest inser jag att jag borde kanske införskaffa ett nytt<br/>
jag Kommer ihåg hösten 80
The Cure stod på Rock palais scen
Jag var 17 år hade förmodligen svart kavaj<br/>
jag kommer i ihåg hur många i lokalen som hade Joy Division tröjor, jag visste inte innan hur populära varken The Cure eller Joy Division var. det kändes inte som vi var så många i Gävle som älskade detta-
jag kommer ihåg att Bie Karlsson band T-shirts var support, inget egentligen fel på deras ska pop men som förband till Cure var de lika malplacerade som när Reeperbahn var förband till Rainbow.<br/>
DEt var inte första konserten jag såg i Stockholm, Roxy Music, The Jam och en del punk hade setts men detta var första klubbspelningen och knepigt nog såg vi inget problem med att komma in trots att åldersgränsen var 18 år <br/>
jag minns inte exakt vilka vi var som åkte ned, vi var minst 4 men den enda jag kommer ihåg nu är Swen Eklundh. Fast nu vet jag att Christofer Schultz och Pär Lindblom var med däremot minns jag att vi såg premiären av The Shining på en stor biograf innan spelningen, förmodligen var vi på Pet Sounds Records innan som alltid.
minns att bandet spelade många låtar<br/>
men eftersom de var mitt favoritband då så var jag i extas men ibland så blev det jobbigt och då satt vi oss på scenkanten, jag har svårt att tänka sig att man skulle kunna göra det på en klubbspelningen av ett hyggligt stort band idag. Som första extra nummer spelar de en helt ny låt , då spelade både Robert och Simon bas, det var såklart Primary.<br/>
när vi sen skulle ut i oktobernatten så tog vi sikte på Taxifiket Röda Rummet, nu kan det vara så att minnet sviker mig men har för mig att någon i sällskapet som tog oss dit trodde det var samma som Röda Rummet på Berns, lantisar alltså. efter nån kopp te så var vi väl förpassade ut igen men hittade en port vid Norra Bantorget som vi kunde slinka in i, försöken att i våra långa rockar sova på golvet gick väl sådär och när väl tidningsbudet kom stack vi nog till stationen för att ta första morgontåget hem. när jag nu tar fram mitt exemplar av Forest inser jag att jag borde kanske införskaffa ett nytt<br/>
<br/>
Dag 9
När jag själv lade ned mitt första punkband Pink Pyjamaz sommaren 79 var jag inte den enda som tyckte punkkostymen blivit för trång och när Thomas Di Leva med sitt Pillisnorks visat att Ramones inte behövde vara den enda inspirationskällan där med att visionerna kunde vara större.<br/>
Dessutom var kombinationen av kajal och svart långrock mer estetiskt tilltalande.Många var punkarna som hatade att folk gick vidare, lämnade de nitbeklädda skinnjackorna för nihilismens lov, När punken kändes primitiv och lite korkad så ville vi vidare även om vi blev kallade posörer och pretentiösa, men slår vi upp det ordet i SAOL så står det anspråksfull och är det något som postpunken var/är så är det just visionell och anspråksfull, kanske ofta i väl stora gester och mycket tomma men fräsiga ord.<br/> I skarven av sjuttio och åttiotal var Sveriges mest provokativa band inte Helikoptern kräks, inte Mögel, inte P-Nizzarna och inte ens Ebba grön trots att de hade låtar som ”Skjut en snut” för Sveriges mest provokativa band då, var Lustans lakejer, allt berodde egentligen på en intervju på popsidan i Expressen då de hävdade ”att kläderna var viktigare än musiken” och på bilden som var på den sidan såg de verkligen ut att mena allvar. Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image men allvarligt talat, vilket band som helst som kommit fram de sista tio åren hade dödat för att se ut som Lustans lakejer på det fotografiet.<br/>
När jag själv lade ned mitt första punkband Pink Pyjamaz sommaren 79 var jag inte den enda som tyckte punkkostymen blivit för trång och när Thomas Di Leva med sitt Pillisnorks visat att Ramones inte behövde vara den enda inspirationskällan där med att visionerna kunde vara större.<br/>
Dessutom var kombinationen av kajal och svart långrock mer estetiskt tilltalande.Många var punkarna som hatade att folk gick vidare, lämnade de nitbeklädda skinnjackorna för nihilismens lov, När punken kändes primitiv och lite korkad så ville vi vidare även om vi blev kallade posörer och pretentiösa, men slår vi upp det ordet i SAOL så står det anspråksfull och är det något som postpunken var/är så är det just visionell och anspråksfull, kanske ofta i väl stora gester och mycket tomma men fräsiga ord.<br/> I skarven av sjuttio och åttiotal var Sveriges mest provokativa band inte Helikoptern kräks, inte Mögel, inte P-Nizzarna och inte ens Ebba grön trots att de hade låtar som ”Skjut en snut” för Sveriges mest provokativa band då, var Lustans lakejer, allt berodde egentligen på en intervju på popsidan i Expressen då de hävdade ”att kläderna var viktigare än musiken” och på bilden som var på den sidan såg de verkligen ut att mena allvar. Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image men allvarligt talat, vilket band som helst som kommit fram de sista tio åren hade dödat för att se ut som Lustans lakejer på det fotografiet.<br/>
Givetvis beställde jag från något fanzine genast den 12” single som de då hade släppt ”Diamanter är en flickas bästa vän” Några veckor senare kom då skivan som jag nötte ut under mitt första gymnasieår. Bara titlarna på Lustans odöpta album säger att vi pratar om något helt annat än vad vi varit vana vid.
Johan Kinde var bara sjutton när skivan kom som gjorde så stora avtryck i min lilla värld, jag som var lika gammal kunde ens i min vildaste fantasi drömma om texter som de som fanns på skivan, hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy Divison..<br/>
Lustans Lakejer var ett av mina favoritband när jag var i de senare tonåren och den enda gången de spelade i Gävle var det faktiskt jag som bokade dem. Det var innan bokningsagenter och managers.
På den tiden kunde man i fanzinet Dr Krall få tag i telefonnummer hem till alla band så man lätt kunde boka dem, så jag ringde helt enkelt upp Johan Kinde och bokade dem till Gävle tidigt 81, vi i Pecka and the Peckers och nåt av Lasse Forsberg band var förband, tror Lustans skulle ha 3000kr vilket inte var något problem då mycket folk kom, problemet var bara att han som vi hade satt i kassan släppte in alla sina kompisar gratis, och den söndagseftermiddagen hade han många polare.<br/>
så jag fick låna pengar av den enda i vårat band som hade jobb så vi kunde betala bandet.
Lustans lakejer fortsatte i flera år senare men deras storhet slutade med singlen som kom året efter, Skuggan av ett tvivel som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske”<br/>
Några månader senare slog de igenom och det är inte min musiksnobbism som säger att det är då de började tappa bort sig i agent myter och lättare syntpop som Fredrik Reinfeldt diggar men så blev det i alla fall.
Förövrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silfverhjelm, han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.<br/>
Johan Kinde var bara sjutton när skivan kom som gjorde så stora avtryck i min lilla värld, jag som var lika gammal kunde ens i min vildaste fantasi drömma om texter som de som fanns på skivan, hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy Divison..<br/>
Lustans Lakejer var ett av mina favoritband när jag var i de senare tonåren och den enda gången de spelade i Gävle var det faktiskt jag som bokade dem. Det var innan bokningsagenter och managers.
På den tiden kunde man i fanzinet Dr Krall få tag i telefonnummer hem till alla band så man lätt kunde boka dem, så jag ringde helt enkelt upp Johan Kinde och bokade dem till Gävle tidigt 81, vi i Pecka and the Peckers och nåt av Lasse Forsberg band var förband, tror Lustans skulle ha 3000kr vilket inte var något problem då mycket folk kom, problemet var bara att han som vi hade satt i kassan släppte in alla sina kompisar gratis, och den söndagseftermiddagen hade han många polare.<br/>
så jag fick låna pengar av den enda i vårat band som hade jobb så vi kunde betala bandet.
Lustans lakejer fortsatte i flera år senare men deras storhet slutade med singlen som kom året efter, Skuggan av ett tvivel som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske”<br/>
Några månader senare slog de igenom och det är inte min musiksnobbism som säger att det är då de började tappa bort sig i agent myter och lättare syntpop som Fredrik Reinfeldt diggar men så blev det i alla fall.
Förövrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silfverhjelm, han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.<br/>
<br/>
Dag 10. tänkte först skriva om när jag träffade en lite äldre kille, vi kan kalla honom Miller, som lärde mig och några kompisar att det fanns gammal musik som var bra,vi var lite inskränkta så det var inte mycket mer än Roxy eller Bowie som dög av den musik som hade gjorts förr. Han spelade Doors, Neil Young, Who ochHendrix musik som man kanske hade hört men aldrig lyssnat på. Nu var de kanon och är det någon ålder som Jim Morrison låter som en Gud så är det väl när man är i tonåren. <br/>Men istället ska jag berätta hur jag blev dj istället. Jag hade sån tur att jag vunnit en dj tävling på fritidsgården Träffen när jag var 15 år och spelade väl där tills jag gick ur grundskolan. Ett par år senare blev jag tillfrågad att bli "manager" för stans största band, det betydde att jag skulle sitta hemma hos sångaren och rings runt till spelställen runt om i landet. <br/>Det gick väl sådär bra men på den tiden kunde ställen ta okända band om de tyckte demon lät bra så några gig lyckades jag fixa. I samma veva så var sångaren dj på Stans största ställes rockkvällar. Eftersom han ville spela på helgen med sitt band eller bara festa så behövde fler som lirade skivor och jag fick frågan. <br/>Sommaren 81 tog jag med en back lp, en låda singlar och spelade det jag gillade, det blev en smärre succé, visst hade Mike krattat manegen med sin mix av rock och Reggae men sommaren 81 var syntmusik/New romantic kul och roligt och bland annat det förde jag in. Det som var så kul då var att jag vågade spela vad som helst och nästan allt funkade, inga problem att mixa Dead Kennedys med Soft Cell med Roxy Music.<br/> I samband med att jag blev dj på Wictoria så berättade Dj chefen Arne att man hade rätt till rabatt på stans bästa skivaffär Skivbutiken, så glad ihågen stack jag dit, plockade på mig några nya sjuor, berättade att jag var dj på Wictoria och frågade om rabatt, då frågade Gösta bakom kassan vad jag skulle göra dagen efter som var en lördag, -eh vet ej svarade jag lite fundersamt, då fick jag erbjudande att börja jobba extra där.<br/> Vilket bara var ett jobb jag hade drömt om. Extraknäcker på helger och jular/lov ledde sen till en fast tjänst där jag kvar tills jag tagit min lärarexamen 2002.<br/> Att spela skivor på stans rockklubbar gjorde jag och Mike ända fram till 93 , då kom det en ny generation med hårdrockare nere i Nivås källare men det är en helt annan historia. Det här är Tom Tom Clubs andra fantastiska single Genius of love, den spelade jag väldigt ofta 81 gärna i kombination med Ghosttown. Ibland drömmer jag tillbaka till när jag var 18. Det verkade så enkelt då och roligt var det<br/>
<br/>
Peter Alzén
