2020 års bästa låtar

givetvis har även detta svarta skitår innehållet en massa bra musik, det gör alla år. det är bara inskränkta tråkmånsar som tror att det inte kommit någon bra musik efter de fyllt 20 år.
jag lyssnar oftast inte på album utan mest låtar. men några bra har det ju kommit och allt som Jarvis, Sault och Khruangbin gör verkar vara toppe…
här är i alla fall drygt 100 mer eller mindre toppenbra låtar från i år

Peter Alzén

Happy Mondays

den här dagen för 30 år sedan. 1990 var jag i London 2 svängar, vårsvängen var full av bra konserter som toppades av Soup Dragons på Subterrenia långt uppe vid Ladbroke Grooves station. Den korsning av rock- och dansmusik som jag tyckte var fantastisk den majnatten slogs med hästlängder en söndagskväll på Wembley Arena den 25 november.
På den tiden åkte man alltid charter och Londonresor gick söndag->söndag, då var det oftast ett man åkte antingen fm eller em från Arlanda, då den 25 november skulle vårt plan gå ganska sent på eftermiddagen så vi lade ned planerna på att hinna ut på Wembley arena för att se Happy Mondays men så en dag någon vecka innan avfärd fick jag och bror Magnus Alzén besked att vårat plan var flyttat till förmiddagen, nu blev vår jakt på biljetter hög prio i våra liv. Att köpa från England var för sent.
På den tiden jobbade jag på Norrlands största skivaffär Skivbutiken och kunde med lätthet tigga åt mig biljetter till konserter, men att kunna få biljetter till en konsert i London hade jag aldrig frågat om. Som tur var så var säljaren på Universal den suveräne Tomas Nauwelaertz de Agé. Han ordnade biljetter men vi måste hämta upp dem på ett hotell en tvärgata från Oxford street. Vi kom fram till London, slängde in våra väskor på hotellrummet och tog oss snabbt bort mot Oxford Street.
Vi trodde att vi bara skulle hämta upp biljetterna och sen hem för lite slapp förfest på hotellrummet innan vi skulle ta oss ut till Wembleyområdet.
När vi kom till det lite lyxigare hotellet där biljetterna skulle finnas i receptionen visade det sig att de gjorde de inte alls utan vi satte oss för att vänta. Efter en stund kommer en ung kille Stefan Gullberg ned som visar sig vara labelmanager för London records i Sverige och han har med sig en kille som ser ut som min bror, den killen visade sig jobba på Mega store skivakademin. Just det där att de såg lika ut gjorde tjejen som jobbade i receptionen väldigt förvirrad, min bror hade sitt blonda hår upp sprayat och sin svarta MC-jacka, killen från Mega hade också stort sprayat blont hår och MC jacka men han hade Robert Smith målad på ryggtavlan och det var just det som gjorde hon i receptionen alldeles konfys, - nyss hade du målning på jackan, nu har du inte det? Vi tog några öl med killarna i hotellets restaurang och sakta blev vi lite stressade för vi tänkte att nu måste vi ta oss hemåt så vi ska hinna ut till Wembley. Då säger Stefan som har våra biljetter, att de skulle komma en buss som tog ut till arenan. Aha tänkte vi, nice
I bussen är det en kvinna som ger oss orange plastband runt handlederna ”for hospitality”, trög som jag var trodde jag att det var nåt med säkerheten att göra. Snart går det upp vi fått lite bättre biljetter än vad som var förväntat, att få VIP pass till ett gig med då Englands hetaste band i London var inget jag ens kunde drömma om.
Det var inte bara den fria baren som gjorde att vi missade Donovan som var förband utan för vi var lite starstrucked för rummet var även fullt med coola rockmänniskor som t.ex. en broder Reid från Jesus and Mary Chain och Wayne Hussey från Mission, som faktiskt fick en liten ”utskällning” av min bror för han inte kom ihåg hur många gånger han hade spelat i Sverige.
Konserten var fantastisk och just då kändes det som inte Happy Mondays kunde göra något fel. Tyvärr så kollapsade allt i en symbios av hybris och gravt drogberoende på Bermuda under inspelningen av uppföljaren Yes Please nåt år senare. Skivan blev ett jättefiasko och fick recensionen No Thanks i NME. Men under 1990 var Mondays de coolaste katterna i stan och Step on är en suverän singel, dessutom skakade jag Bez hand den där kvällen på Wembley. Dagen efter var bror och jag tillbaka på Wembley för att se Sisters of Mercy, innan den konserten mötte vi Wayne Hussey på toaletten , han mindes inte oss
. Peter Alzén

idag fyller en av mina gamla favoriter 75 år, under mina punkår var Bowie och Roxy Music de enda av gammal musik som dög.
i våras skulle Bryan Ferry ha kommit till Furuvik (vilket känns helt absurt) men den här jävla pandemin satte ju stopp för det, här är 75 mer eller mindre fantastiska låtar han sjunger på

Mauros 30 bästa ballader

den 11 september fyllde en av landets bästa låtskrivare år. jag hamnade i en konversation om honom på twitter, mindes en krönika jag skrev på den tiden jag skrev krönikor i GD (vilket jag saknar) , där jag droppade hans bästa ballader men när jag nu kollar på den artikeln så skrev jag inte vilka det var. Så jag började lyssna genom det igen och fann snart en kär gammal vän.
Det lätt att avfärda Mauros texter som banala speciellt där många titlar låter väldigt snarlika "Allt är bra", Allt eller inget", "Allt jag vill","Allt du söker" eller "Om du säger", "Om du var här", "Om du kommer tillbaka" "Om du har något hjärta", "Om du var min", "Om det är OK" ja ja ni fattar men de är mycket bättre än titlarna.
Någon som tidigt såg Scoccos storhet var Stickan Andersson och det ryktas om att han köpte upp skivbolaget Stranded, där Ratata låg av den enda anledningen. Det är förvisso inte sent i september men här är 30 väldigt bra ballader med Mauro som du behöver i höst.

Peter Alzén

Måndagsbörsen

i dessa karantäntider och i detta karantänväder kan man fundera på mycket, tex att för sisådär 40 år sedan var vi så utsvultna på musik i tv så att nästan allt som visades var veckans tv-höjdpunkt.
Måndagsbörsen var ju ett sånt program. i efterhand så minns vi gärna hur usla intervjuer Staffan Schmidt gjorde med Warren Cann och Adam Ant,
eller Susanne Olssons intervju med Paul Weller
men efter ha sett de två avsnitt av Måndagsbörsen som finns på Öppet arkiv så måste jag säga att det mesta är ganska uselt,
urvalet av artister och upplägget är minst sagt märkligt. den enda som jag fortfarande förstår varför han väckte uppmärksamhet är Jonas Hallberg som med den tidens mått var ganska okonventionell.

det finns som sagt många många usla avsnitt man kan se hur måndagsbörsen både i Öppet Arkiv och på Youtube. förutom de intervjuer som jag tidigare nämnde så brukar ju Peter Lemarcs uppträdande gärna tas fram. men MEN inget slår detta. detta är nästan i klass med att vara lika dåligt som filmatisering av Åshöjdens BK.
när musik och utförare är i total disharmoni med varandra. ni får gärna ta fram något ur Måndagsbörsen som är sämre

Peter Alzén

sommarmusik för min hemester

blev lite inspirerad när Extraallt bloggen redovisade en del fina listor med sommarmusik, så jag satte ihop en egen. musik för altanhäng. spana på katterna, dricka kaffe, läsa bok eller bara vila. den passar till det mesta

Peter Alzén

hej vi är med i Snedtänkt

Paul Weller - The Jam och Style Council åren

Redan som nyss fyllda tonåring hade Paul bildat sitt första band tillsammans med sin skolkamrat Steve Brookes och med trummisen Rick Buckler spelade de rockcovers på pubar och skoldanser runt om i Woking och dess närhet. De blir en tajt enhet som försöker i sina bästa stunder vara som sina idoler från 60-talet.
1975 hör de Dr Feelgood och plötsligt blir deras låtar lite hårdare och snabbare. Steve Brooker hoppar av och Paul byter från bas till gitarr, Bruce Foxton kommer in i bandet. Sommaren 1976 ser Paul Sex Pistols för första gången och trots att de inte alls låter som the Jam så känner han ett sammanhang.

The Jam gör en gerilla spelning utanför Rock on, skivaffären i Soho som innehavs av skivbolaget Chiswicks ägare Roger Armstrong. Bandet skulle senare bli erbjuden skivkontrakt av honom men valde 6000 pund från Polygram istället.
In the city är en grym debutsingle som nådde 40 plats på Englandslistan (den nådde plats 36 när den släpptes igen 2002)- full fart framåt men med stark melodi, ett signum som skulle bli bandets de första åren.
Albumet med samma namn är 31 minuter av hög energi. Flera topplåtar som förutom titellåten är Away from the Numbers, Art school och Non Stop Dancing.

In the city (6/10)
Otroligt nog skulle bandet spela in en uppföljare innan 1977 hade tagit slut, dessutom en single som inte kom på något album All Around the World.
Uppföljaren This is the Modern World är kanske bandets svagaste album men trots det så hör vi ett band som vill och kan utvecklas. En hel del fina spår som titellåten, Tonight at Noon, Life from a Window.
This is the Modern World (5/10)
Bandet gör en katastrofal USA turné som avbryts och som tur när risken att de ska lägga av när Paul Weller får skrivkramp (betänk att han är bara 18 år, skrivit och släppt 2 album under ett år) så släpper bandet Bruce Foxtons låt News of the World som single.
Tidigt sommaren 1978 inser Paul att han har inga nya låtar, punken är förbi och Amerika lär aldrig förstå the Jam. Det tvingar honom att jobba hårdare, tänka mer på sina rötter och utveckla sitt låtskrivande.
All Mods Cons är ett helt nytt The Jam, man måste betänka att Paul är bara är 20 år och inte bara att bandet gör en Kinks cover David Watts, Pauls låtar som Billy Hunt och Mr Clean är moderna versioner av vad Ray Davies gjorde 11-12 år tidigare. Och sen måste vi prata om balladen English Rose som han skrev till sin flickvän Gill Price, en låt som doftar en hel del Paul McCartney.
Låter det som jag tycker han bara kopierar sina idoler? Nä inte alls men albumets två sista låtar det är då det verklige smäller till. All Mods Cons var deras första album på topp tio listan i England och större än så skulle de bli.
Äll Mods Cons (7/10)
Det som är underbart med många av de band och artister som kom fram i slutet av 70-talet är att de gick tillbaka till 60-talet med att göra singlar som inte var inkluderade på något album. Det gjorde att singleförsäljningen tog fart igen efter att legat lågt hela första halvan av 70-talet
Strange Town släpptes i mars 79 och är en alldeles utmärkt låt men på baksidan finns den den snudd på magiska Butterfly Collector.
I Augusti samma år släpps When You’re Young även det en single som inte ligger på ett album, nu kan man gissa att Pauls skrivkramp verkligen har släppt.
I november kommer då albumet som jag verkligen älskade då.
Från början skulle det vara ett koncept album om tre vänner som växer upp tillsammans men möts många år senare igen.
Eton Rifles som släpps innan albumet blir bandets första som når topp 3 på Engelska singlelistan.
'En låt som premiärministern David Cameron, som började på privatskolan Eton just hösten 79 sa sig älska. Paul svarade liye syrligt ”What part of it didn’t he get?”. även om jag idag tycker några låtar inte är så fantastiska som då så är det ett album jag ofta återkommer till. Dessutom var deras version av (Love is like a ) Heatwave (ganska tafflig nu med facit i hand) som fick mig att börja köpa soulplattor.
Setting Sons (9/10)
1980 börjar bra för bandet i mars släpper bandet Going Underground som går direkt in på englandslistans första plats och i augusti gör dem om samma bravur med Beatles pastischen Start.
Albumet Sound Affects släpps som de flesta andra av deras album i novemeber, England har det senaste året haft en modrevival och motvilligt har Paul och The Jam utsett till dess ledare. Secret Affair, Chords, Merton parkas och Purple Hearts är de bästa, Paul sa på 90-talet han tyckte det mesta av den vågen var larvigt men han bildade ju nästa band med en medlem från Merton Parkas efter han lagt ned The Jam.
Trots att de stora inspirationskällorna till Sound Affexts var Beatles Revolver och Michael Jackson Off The Wall så är albumet ingen nostalgisk tillbakablick som många av de nyss nämnda banden, skivan är mångfacetterad och visar ofta upp Pauls bästa låtskrivande. Sound Affects nådde andra plats på englandslistan och bandet var nu ett av landets största.
Sound Affects (8/10)
Ett halvår senare släpper de Funeral pyre, en låt som väckte en hel del diskussioner band fansen, låter det postpunk? Har the Jam tappat det. Förvåningen blev mindre när man fick veta att låten startat som ett jam mellan Rick Buckler och Bruce Foxton, det är den enda single låt som är crediterad till alla tre bandmedlemmarna.
Texten är precis som med Specials Ghost town stora angrepp på Thatchers enorma nedskärningar i början av 80-talet.
Paul hade nu tillsammans med sin flickvän börjat hänga på soulklubbar i soho, bandet hade dessutom Andy Croasdell som dj på turnéerna, han var en mentor för Paul om Northern soul, Curtis Mayfield och en annan massa soul.
Det märks ju tydligt på nästa single Absoulte Beginners, en lysande pop soul låt som nått singlelistans fjärde plats. Men bandet släpper inget album 1981.
Januari 82 är de tillbaka med en dubbel A-sidig single. A Town Called Malice/Precious blev bandet tredje englandsetta. En soullåt och en funklåt som funkade lika bra hos rockpubliken.
Mars 82 släpper bandet då sitt sista album The Gift. Givetvis går det direkt in på första plats. Ett lysande album, kanske bandets allra bästa. Paul låter alla sina soulinfluenser komma fram, Norman Whitfield groove, Stax blås och northern soul stomp. Men vi får även poplåtar som Just Who is the ´O Clock hero och Carnation som andas Kinks.
The Gift (9/10)
Sen gav de sig ut på Trans-Global Express tour när de kom från Japan i juni sa Paul att han lägger ned bandet. De andra blev minst sagt chockade, men Paul sa han hade varit med i det här bandet sen han var 14 år och han vill göra nåt nytt medan han fortfarande var ung.
Innan den 11 december 1982 då de gör sin sista spelningen hinner bandet släppa två till fantastiska singlar The Bitterest pill (I Ever had to swallow) når andra plats, bara Eye of the Tiger med Survivor hindrade den från att nå första plats.
Beat surrender den allra sista kom som en vanlig enkel sjua med Shopping på baksidan men det var dubbelsinglen som gav oss en hint var Paul skulle sen, covers på Curtis Mayfield, Chi-Lites, Edwin Starr.
Eftersom The Jams singlar ofta inte var med på albumen så måste jag även sätta betyg på samlingen
Snap (10/10)¨
Less på att vara superstjärna, less på den grabbiga rocken ville Paul nåt nytt, han hade redan i smyg börjat träffa Mick Talbot, de hade pratat om att bilda ett studiokollektiv som fokuserade på jazz & soul.
Mick Talbot hade som sagt varit med i Merton Parkas men även Dexy¨s Midnight Runners, det var planer på att han skulle spela orgel på The Jams avskedsturné men så blev det inte.
När Style Council startade skulle det vara ett löst sammansatt gäng men bara Mick & Paul som givna medlemmar. De planerade olika stilar beroende på vilka som var med på låten. Och de skulle bara släppa singlar till en början.
Första singeln släpps mars 83 ”Speak like A Child”, en upptempo soullåt som blir en stor framgång men den andra singeln den mer funky Money Go Round nådde som bäst 11 plats.
På sen sommaren 83 kommer EPn ”A Paris”, då hade de fått idén att, inspirerade av Modern Jazz Quartet, att de skulle åka runt i Europa, känna av stämningen och sen spela in en EP på plats.
Det rann ut i sanden men EPn från Paris är lysande och en av Wellers största stund som låtskrivare är synthballaden ”Long Hot Summer”. Senare samma år släpps även singeln ”Solid Bond in your Heart”, en låt som The Jam hade spelat in och var förslagen som sista single innan valet på ”Beat Surrender” togs.
My ever Changing Moods var singeln som förebådade albumet Café Bleu, singeln nådde 29 plats på USA listan, den högsta placering Paul Weller någonsin nått där.
Albumet väckte en hel del huvudbry med sin tanke på ett koncept. Fem instrumentallåtar och en rap fick nog de flesta av Jam fansen att fundera om detta verkligen var nåt värt att följa men de två fantastiska låtarna ”You’re the Best Thing” och ”Headstart for Happiness” kanske gjorde att förbryllandet blev lite mindre.
Cafe Bleu (6/10)
Ett år senare följer de upp det med albumet som både räknas som deras stora stund och är deras enda englands etta, ”Our Favourite shop”.
Det är långt ifrån lika spretigt som på debuten och fullt av bra soulpop låtar. Många av dessa låtar hade i ett lite arrat arr kunnat vara med på The Jams sista album.
Our Favourite Shop (8/10)
Fram till nu har de haft fullt upp inte bara med Style Council utan de har även gjort en stödsingle för gruvarbetarnas strejkkassa under namnet Council Collective, varit med i Billy Braggs ”Red Wedge” som protesterade mot Tatcher regeringen och försökte få fler speciellt unga att engagera sig.
1986 gör de endast en single ”Have You Ever had it Blue”, en väldigt soft lätt jazzig soullåt. Det släpptes ett live album också ”Home and Abroad” men det innehöll ingen ny musik.
Samma år börjar de spela in skivan som tar bandet från att vara lite retro soul till att vara up to date med den moderna soulmusiken. Inspirerad av Jam & Lewis produktioner vill bandet på ”The Cost of living” visa att de kunde göra lika modern soul/R’n’B som amerikanerna.
skivan kom upp på andra lats på englandslistan men jag minns att den stod ofta i reabackar strax efter.
Första upplagan släpptes den som två 12” singlar istället för ett vanligt album, vilket också förbryllade en del.
Det finns en hel del fantastiska låtar här ”It Didn’t Matter”, ”Heavens Above” och ”The Waiting” men albumet har åldrats sådär. En hel del är bara ett snyggt sound och inte så märkvärdiga låtar.
NME hade den med på listan över album som borde bara ha varit en EP.
The Cost of Living (5/10)
Om ”The Cost of Living” fick dålig kritik var det inget mot vad nästa album skulle få. ”Confessions of a Popgroup” är en knepig skiva, första sidan är soft med nästan bara piano, låtarna små puttriga jazz bagateller, ibland lite som Swingle singers, ibland som små klassiska stycken.
Även om skivan nådde plats 15 så räknas den som en flopp och slitningarna mellan skivbolaget och Paul var stora.
Paul hade fått ett stort förskott för att spela in skivan och det var inte riktigt det album som bolaget ville ha.
Paul själv tycker skivan är missförstådd och håller den högt i sin produktion. Andra sidan på albumet är mer den vita funk vi fick på förra albumet. Några bra låtar men så mycket mer är det tyvärr inte.
Confessions of a Popgroup (4/10)
1989 spelar bandet in en cover på Joe Smooths houselåt ”Promised Land”, Paul jämför Acid house rörelsen med punken, samma energi, samma typ av undergroundrörelse, de bestämmer sig för att spela in ett housealbum. ”Modernism, A New Decade” syftade då att mods alltid skulle vara så moderna som möjligt, alltså inte bara lyssna på gammal soul och the Who singlar, ett mod skulle omfamna all ny R’n’B som kom.
Problemet var att skivbolaget vägrade släppa skivan. Skivan släpptes några år senare i en box som sammanfattade Style Councils karriär och några år senare släpptes den även som en egen release, då mitt under Pauls solokarriär.
Det finns några väldigt bra låtar på albumet med ”Sure is Sure”, ett stoppat singlesläpp som topp.
Förmodligen hade albumet inte sålt speciellt mycket även om det var försök att vara hypermodern garage soul men det saknas något, det blir för anonymt, speciellt för en grupp som hade varit så stor, hade albumet gjorts av några nya tonåringar hade det säkert funkat bättre.
Nu trodde många att Paul Wellers karriär var över.
Modernism, A New Decade (5/10)
Alla människor som hävdar att Style Council var bättre än the Jam var förmodligen för unga när Jam höll på eller så är de bara provokatörer.
Peter Alzén

Ian Curtis

När jag gick i ettan på gymnasiet var det inte lätt att hitta nya importerade singlar i Gävle så jag brukar ibland beställa från Rough trades postorder i London, oftast 10 singlar man läst om i NME eller hört på John Peels nattliga radioprogram, det var alltid en liten högtidsstund när man öppnade paketen som var fulla med frimärken på drottningen och en höstdag 1979 var det liksom ännu bättre för då var Joy Divisions första single ”Transmission” med i högen.
“Dance, dance, dance, dance, dance, to the radio”
liksom maniskt mässar Ian orden och musiken låter elak men ändå mekanisk. Veckan därpå köpte jag deras debutalbum ”Unknown pleasures” och sen förändrades en liten bit av min värld.
I den första textraden på första låten ”Disorder” sjunger Ian Curtis. ”I’ve been waiting for a guide to come and take me by the hand” och det sökande lämnade han aldrig.
idag är det 40 år sedan Ian hängde sig i sitt vardagsrum efter att titta på Herzogs ”Strosczek” och lyssnat på Iggy Pops ”The idiot”, Bara ett par veckor innan det andra albumet skulle släppas och en stor USA turné skulle påbörjas.
Precis som nästan alla som dör tidigt så växte myten om Ian Curtis efter hans död
hur bandet hade utvecklats om han hade levt och de fortsatt kan vi bara spekulera i, två fantastiska album och 3 magiska singlar var vad vi fick.
här är ett försök till 19 covers på låtar som Joy Division gjorde, en del bättre än andra men lite roligt att höra ändå.

Peter Alzén
3 till covers som inte finns på Spotify

Funtime

det är fascinerande att människor som jag aldrig träffade påverkade min ungdom så starkt. Lars Sundestrand gjorde fanzinet Funtime, det solklart bästa fanzinet som fanns i Sverige och det fanns flera bra såklart men majoriteten av fanzine i slutet av 70- och i början 80-talet, intervjuade de band som de kom över. skrev om det som förväntades att de skulle skriva om.
Lars skrev om band jag aldrig hade hört men ville höra Throbbing Gristle, Residents, Monte Cazazza och fotografer som John Heartfield. tror även det var där jag läste om Syd Barrett för första gången. det var så fanzine skulle vara, de skulle skriva om det de gillade, det hörs ju på namnet. än idag tror jag att jag kan alla mina nummer utantill (tyvärr saknas nåt ex) .
den här fina dokumentären som släpptes i veckan gjordes av Carl Abrahamsson som även han gjorde ett lysande fanzine som hette Lollipop

Peter Alzén

Norman Whitfield

idag skulle Norman Whitfield fyllt 80 år (men han dog redan 2009). en man som tyvärr har glömts bort en hel del numer. hans produktioner och låtar som I Heard it Through the grapevine och Ain't too proud to beg är som alla vet fantastiska
men det var i slutet av 60-talets hans produktioner gick från den vanliga soulen till att bli tyngre, mer politiska givetvis var allt i tidens anda.
När jag började lyssna på soul i början av 80-talet så var steget från den tidiga lätta poppiga Motown till det som Temptations gjorde på albumen i skarven av 60-70 tal ganska lätt. det lät ju som rock fast bättre. sen ska vi absolut inte glömma det han gjorde med Undisputed Truth och Rose Royce på 70-talet

Magnus Fagernäs dök för första gången upp i början av 80-talet som trummis i Bollnäsbandet Pinballs, något år senare dubblerade han även som trummis i Dead Scouts. I Dead Scouts var vi många som tyckte han var den coolaste killen i trakten.
Dead Scouts. är en fotnot i dem svenska rockhistorien, men 1984 var de på framsidan av Schlager som då var Sveriges hippaste och största musiktidning, när Scouterna precis blivit det första svenska band som blivit signade av Virgin i Sverige. Första singeln Blodig jord blev en semi hit och förväntningarna på albumet var stort men det blev inte så mycket mer och efter en singel till, Rulla på kastade de in handduken.
Per Persson fick sitt pack, Magnus Fagernäs blev trummis i Traste Lindens Kvintett och gitarristen Ola Gatby blev reklamguru på byrån Paradiset. Fast där emellan spelade faktiskt med bandet Bombi Bitt.
Efter att ha spelat musik i mer än halva sitt liv lade han vid trettiofem års ålder helt sonika av, glädjen var slut men nu sen några år är han tillbaka nu under namnet Mankku.
Två album och några singlar har det blivit, i fjol var han på ett besök på musikhuset för en trevlig spelning tillsammans med ismael. Nu i dagarna har han släppt ett nytt alster som är alldeles toppen. Alla ni som gillar musik på svenska med mening missa inte detta.

Docenternas 50 bästa

Joppe Pihlgren fyller 60 år idag, så vi firar med Docenternas 50 bästa. I konkurrens med Persson och Annika Norlin den bästa kött&potatis prosan i landet

åttiotalets 200 (drygt) bästa låtar

Peter Alzén

sjuttiotalets 200 bästa låtar

sjuttiotalets 200 bästa låtar, ok jag räknar trots att jag är mattelärare lite taskigt

Peter Alzén

Gubbrock

I morse vid frukosten ser jag att Johannes Klenell, kulturredaktör på tidningen Arbetet hade lagt ut en spellista på Twitter. Spellistan hette Absolute Gubb. Jag stoppade in låtlistan i öronen och satt mig på cykeln och iväg till gymmet.  <br/>

Väl där så inser jag att han lagt in låtar med Hidden Cameras, Amason och Pj Harvey mitt emellan givna giganter som Bruce, Lundell och Dire Straits.

Då slår det mig att i höstas var det en yngre person som kallade Hot Chip gubbrock när jag berättade att jag skulle gå på det.<br/>

Om jag spelade tidigare nämnda ”nyare” grupper för mina äldre vänner så skulle de absolut inte kalla det gubbrock medan en person som är född efter 85 givetvis skulle göra det, om de nu använder det begreppet. De kanske bara skulle sucka OK Boomers och gå vidare.<br/>

Men alltså är det så att gubbrock genren måste hela tiden skrivas om, när jag var 17 år så älskade jag all ny musik (vill minnas att det var så i alla fall) och föraktade gammal trist musik som Dylan Och Stones.<br/>

Minns sommaren 80 när en jämnårig vän köper en lp med Rolling Stones och vi andra fattar inget, de där är ju fiende musik, sånt som vi slogs emot när vi bildade våra första punkband.

Nuförtiden tycker såklart att både Stones och Dylan är lysande artister men kanske inte alltid så relevanta.  Jag såg Stones i Sydney 1995, jag hade vunnit en musiktävling på TV3, en resa och konsert var jag ville i hela världen, det här var innan internet blivit den sökmotor det är nu så jag valde Stones i Australien av två orsaker.<br/>

1 jag ville till Australien och den enda konsert jag såg som skulle hållas där var Stones på Sydney Cricket stadium

2 kan vara kul att se dem innan de lägger av (Hasse Östlund, Nomads formidabla gitarrist såg dem i Göteborg 1982 av exakt samma anledning)<br/>

Motsatsen till gubbrock är slyngelrock.  Trots mina 57 år så älskar jag slyngelrock.

En musik som spelas av folk som inte kommit ur tonåren, där allt genast är ledordet, där allt gammalt är ointressant. Jag minns när Andres Lokko recenserade Eldkvarn i tonårstidningen Ultra i slutet av 80-talet med orden ”Den är skivan är tusen år gammal”

Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband kan ge en, att få skriksjunga med Hurula i rader som ”Inga pengar kvar att bränna, hade inga känslor kvar att känna”  <br/>

Slyngelrock band ska helst lägga av efter första skivan annars har de en risk att hamna i gubbrockhyllan efter några år.  men än idag så försöker jag leta ny musik att upptäcka, är livrädd att bli en sån där gammal sur gubbe som tycker allt var bättre förr, att inget kommer bli bättre än Beatles, Zeppelin och Bowie (fast i det sistnämnda så är det ju sant) så sent som i årsskiftet var jag på D.I.Y festival utanför tunnelbana systemet i London. <br/>

Annars verkar resten av min generation bara se band som de minns från tiden de var unga och ibland verkar samtiden göra allt för att göra dem till mötes, ta till exempel när Black sabbath för några år sedan skulle spela på Friends arena, så användes en bild från 1970 i marknadsföringen. ingen ville se att det var folk som var lika gamla som den lokala PRO föreningen som skulle rocka den kvällen.<br/>

Fast det är väl nu jag inte ska avslöja att jag biljetter i år till flera band som var mina favoriter innan jag var 30 och i lördags hade jag biljetter till Bangers 'n'Mash där Paul Simonon lirade skivor. Nej jag är en gubbrockare jag med 

Peter Alzén

”Ödmjukhet och värme och en massa bra låtar”

John Prine var på konserthuset i Gävle i fredags

Foto Anders Sundin

Ödmjukhet, värme och en massa bra låtar så skulle den korta recensionen av kvällen vara. 

Men det finns en längre variant också.

Det är svårt att inte bli berörd av hela fredagskvällen på Gävle konserthuset, han kommer in på något slags permobil, sätter sig ned och ber om ursäkt för han inte kom i augusti. Den här spelningen var ju egentligen lagd i augusti men John Prines läkare gav honom flygförbud för det var för stor risk att han skulle drabbas av en stroke. 

John Prine är en legend för folk som bryr sig om musik, speciellt den traditionella varianten, inte country, inte rock, inte folk men lite av allt.

På Grammy-galan för några månader sen fick han utmärkelsen ”Lifetime Achievement Award” för lång och trogen tjänst för sitt låtskrivande och hans senaste album “The Tree Of Forgiveness” gick rakt in på Billboard listans femte plats.

Ikväll gjorde han sitt enda Sverige besök på konserthuset i Gävle, människor hade rest från alla delar av landet för att kanske ta sista chansen att se och höra honom, i alla fall var det lite så snacket gick i foajén innan. 

Men all oro om hur hans form var kom snabbt på skam då han inte bara sjöng med stor pondus i rösten utan även i det jovialiska mellansnacket briljerade han.

Jag tycker det är så skönt med folk som kan sitt mellansnack, historier om fisketurer, om när han var brevbärare i Chicago eller bara om låtarnas innebörd, ofta från verkliga livet. Jag har sett för många artister som bara svamlar eller möjligen bara säger ett tack mellan låtarna. Så detta var riktigt fint att höra. 

Jag skulle kunna räkna upp hur många av de klassiker som spelades ikväll. personligen tycker jag låtar som ”Angel from Montgomery”, ”Speed of the sound of loneliness” och ”Sam Stone” var kvällens höjdpunkter men egentligen är det hela de två timmar och 19 låtar långa konserten som helhet som var en varm skön gemenskap som gjorde att vi alla kom ut i den kalla mörka februarinatten lite starkare, lite mer positiva. 

Framför en fond av ett jättestort träd fanns ett litet band som med små medel tog oss genom kvällen. Bandet som kompade John var inte fler än fyra men la ett perfekt grund för honom att lägga ut sina låtar på, kontrabas, trummor och gitarr gjorde med små medel det perfekt precis som riktigt duktiga musiker gör, och mannen som spelade Steel guitar, violin, med mera smyckade det sista så vemodet rullade in. <br/>

Det jublades med jämna mellanrum och applåderna rullade över läktaren men när han nämner Joe Hill och berättar om hans pappa hade varit fackligt aktiv som kvällens stora jubel kommer. Tänk om Gävle stad kunde inse hur stor Joe Hill är i amerikanska musikkretsar och göra något av det. 

På det stora hela var det här en otroligt sympatisk och varm kväll som känns både som en comeback och ett avsked på en och samma gång.  Kvällens support var Ian Noe som fick 25 minuter men blev inte mer än en kille med gitarr, tycker nog hans album lovade mer än så. 

Peter Alzén 

(Tidigare publicerad i Gefle Dagblad

PF Commandos sista spelning

jag och Anders Sundin har börjat göra lite TV på youtube,
Vårat första är PF Commandos sista spelning från Söders Källa Gävle 16/11 2019,
innan konserten gör jag en intervju med Sonny Jansson från bandet
Peter Alzén