tag:blogger.com,1999:blog-35073799989238941322024-03-13T11:05:47.948+01:00The Harder They Comepopulärkultur i alla dess formerpopnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.comBlogger602125tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-92143433699299866782024-03-12T08:02:00.003+01:002024-03-12T08:02:29.522+01:00Nile Rodgers är ett geni <iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/0IgwHA952MgvQyv0bAPgAo?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
<br/> Peter Alzén popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-54649926361484387292024-02-20T07:37:00.001+01:002024-02-20T07:37:22.485+01:00The Smiths idag fyller The Smiths debut album 40 år, en skiva som jag, trots att jag hade gillat båda deras första singlar (som givetvis inte var med på albumet) inte föll direkt för. Men What different does it make? plockades ut som single några veckor innan albumet släpptes och hade lovat gott. <br/>
jag tyckte den saknade de omedelbara melodierna som gjorde singlarna så underbara men det tog inte länge innan jag förstod hur bra den är och det skulle bara bli bättre senare.<br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhKFKuJ1LG3SN6ZXKkPl9MbGGrgiuea3mVv2-m-ZtkyiLRgwM0xBhNzMUVQ9FSoQdmFPx6WZbPgywEvMywABc4ceLmOA7pxy3EBq0w4Zydr_xqwDIQUnMWjeluIhrNAnksBIPxlOMxLqVaJF43AToQOF_7vLy_2TvwTLYxferIxModJftx8COPLzN0v/s1016/smiths%20debut.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="600" data-original-height="680" data-original-width="1016" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhKFKuJ1LG3SN6ZXKkPl9MbGGrgiuea3mVv2-m-ZtkyiLRgwM0xBhNzMUVQ9FSoQdmFPx6WZbPgywEvMywABc4ceLmOA7pxy3EBq0w4Zydr_xqwDIQUnMWjeluIhrNAnksBIPxlOMxLqVaJF43AToQOF_7vLy_2TvwTLYxferIxModJftx8COPLzN0v/s600/smiths%20debut.jpg"/></a></div> <br/>
Skivan spelades in först med Troy Tate som producent men de inspelningarna dög inte och in för att spela in albumet igen denna gång med Roxy Musics gamla basist John Porter som producent.<br/>
Albumet är egentligen inte speciellt fullt med omedelbara hits men det säger något om musikklimat i England i början 1984 då albumet gick direkt in på albumlistans plats 2. Behovet av en människa som skriver om precis det du själv känner ljudsatt av fantastiska melodier. <br/> Även om de har bra låtar så är det Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv i. texter som appliceras på ens liv kan ju vara väldigt olika men i 80-talets mitt var det en otrolig vurm för metaforer, Morrisseys var motsatsen till det. Vid Sidan om Bowie, Cohen och Clash är Morrissey och Smiths de jag lyssnat mest på och betytt mest.<br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/_2s9ke-pKWw?si=T3pqV5ip6CirHCU0" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture; web-share" allowfullscreen></iframe> <br/>
När bandet spelade på Top of the pops första gången i november 1983 så blev de inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med utan även det att Moz vägrade mima i mikrofonen och istället sjöng in i en jättebukett gladiolus, bakom stod Johnny Marr i Brian Jones frisyr spelandes på en Rickenbacker gitarr. <br/>
Morrisseys texter fick en hel del kritik när skivan kom det var allt, både “Reel Around the Fountain” och “The Hand That Rocks the Cradle” som några tyckte innehöll barn övergrepp och till och med pedofileri. Suffer Little Children” blev det ännu större bråk om då den handlade om Moors Murders, Ian Bradey och Myra Hindley ett par som dödade och våldtog flera barn på 60 talet i Manchester. Moz nämnde även några av offrens namn vilket ledde till att en del affärer vägrade sälja albumet.<br/>
Idag räknas albumet (som så många andra alternativa skivor från 80-talet) till en klassiker. Sen att de gjorde album, singlar som var ännu bättre gjorde inte saken sämre. Detta var starten på en ny tid. Bäst på albumet är nog ”Still ill”
<br/>
”Ask me why and I'll die
Oh, ask me why and I'll die
And if you must go to work tomorrow
Well, if I were you I wouldn't bother
For there are brighter sides to life
And I should know because I've seen them
But not very often”
<br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/fbnmrzgH7K4?si=u3Uecn5wqex_HDYm" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture; web-share" allowfullscreen></iframe>
br/> Peter Alzénpopnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-76304477861246555492024-01-11T08:18:00.001+01:002024-01-11T08:18:23.784+01:00ABBA Vemod undercoverMina tre favoritlåtar med Abba är
1. Eagle
2. The Day before you came
3. The Winner takes it all eller Summer Night City eller … <br/>
Idag är ABBA legendariska i den allmänna musikaliska kanonen, de är så gigantiska att deras avatarer (Abbatarer) uppträder nu i England för utsålda hus. Samlingsskivan ABBA Gold har sålt mer än 26 miljoner exemplar, dessutom gavs en More Gold samling ut och om inte det vore nog så har de även gjort Abba Oros – Grandes Exitos en hitsamling med spanska versioner av deras hits.<br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhIiT9fVf_LVjGmr7Lu_ajfg_Yc6dC0t7eDC99kL5okxQUA5ndRJFVmXatqSE3E1fDg8Vvjs6rkrEV_3YeBAXmCZ9YNlxy7kFrLQlMswpNn0UNrOty5WmQACHra6XMRrtPw64z9Xm9GBF12Vrl3odZi23UNmTP5HlsuK_J5nU_We7D98cVjv7LhR4T6/s2048/abba%20stoodes.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="400" data-original-height="2048" data-original-width="2014" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhIiT9fVf_LVjGmr7Lu_ajfg_Yc6dC0t7eDC99kL5okxQUA5ndRJFVmXatqSE3E1fDg8Vvjs6rkrEV_3YeBAXmCZ9YNlxy7kFrLQlMswpNn0UNrOty5WmQACHra6XMRrtPw64z9Xm9GBF12Vrl3odZi23UNmTP5HlsuK_J5nU_We7D98cVjv7LhR4T6/s400/abba%20stoodes.jpg"/></a></div>
Jag fick Jan Gradvalls bok ”Vemod Undercover” i julklapp av min bror och det är en uppfriskande läsning även om mycket går ut på att slå in det jag skrev ovan om och om igen. Det som är riktigt bra med boken är att det är ingen rak historia från när Benny & Björn träffades i Linköping 1966 till Abba Voyage i nutid, utan Janne går i varje kapitel in med nya infallsvinklar som förklarar Abbas storhet. <br/>
Jag såg Abba på Köpmanberget i Hudiksvall sommaren 1975, året innan hade jag fått Waterloo på kassett av min moster för jag barnvaktat hennes son. På den tiden kunde man inte köpa band T-shirts men det fanns ibland ställen som pressade på ett tryck på tröjor, jag fick en orange med en bild på Abba i fram, på ryggen stod det PETER.
Ibland brukar jag säga att jag hade ingen riktig musiksmak innan punken men det är inte riktigt sant, Sweet, Alice Cooper, Bowie och Abba var favoriter men mest lyssnade jag på det som Kaj Kindvall spelade på radion. <br/>
Kompisars storbrorsor retades gärna för de såg ned på Abba, de gillade Zappa och Prog, poplåtar var lite larvigt och de spelade gärna ”Doin the omoralisk schlagerfestival” för oss mindre bevandrade tolvåringar.<br/>
Gradvalls bok är både underhållande rolig läsning men också väldigt pedagogisk, den är dessutom skriven så att du inte behöver vara insatt eller veta en massa namn, de förklaras under resans gång.<br/>
Sen när jag blev punkare så skulle man ju inte gilla disco eller Abba men jag var ju dj på fritidsgården Träffen och gillade disco, samtidigt om jag skulle hitta ett kassettband från sommaren 78 så skulle nog ”Summer Night City” sitta där mellan Patti Smiths ”Because the night” och Problems ”90000”. Sommaren 1980 köper jag till många vänners förvåning ”The Winner takes it all” på single men det roliga att en av Gävles meste puritanpunkare (roligt info i boken var att hon som skrev storyn till Mamma Mia musikalen/filmen var en gammal punkare) älskade också låten så vi slängde på den på fester som normalt dominerades av ”Staten & Kapitalet” och ”Nu ska vi ha kul” . Året efter läser jag en text där Johan Kinde berättar om sina 5 just då favoritlåtar, 4 av de hade jag men den femte var ”Kisses of Fire” med Abba, av en slump fanns den skiva på rea på Skivbutiken där jag extraknäckte, köpte den och diggade i smyg. <br/>
Det intressanta med Abba är att de blev bättre och bättre för varje skiva, visst många stora låtar finns på de tidiga albumen men de innehåller också en hel del utfyllnad, speciellt rocklåtarna. <br/>
När U2 gjorde ”Dancing Queen” under Zoo Europa turnén trodde Björn & Benny att de var ironiska men det var de inte, samma sak när Sisters of Mercy körde ”Gimme Gimme Gimme ( a man after midnight) det var inte mening som något roligt utan bara en cover på en bra låt.<br/>
Jan Gradvall tar också fram en sak som jag nog inte tänkt på men känns självklar när jag lyssnar nu, det är vemodet, melankolin som finns i de bästa Abba låtarna.
Vemod, jag har alltid gillat sorgsen musik mer än glad musik, avskyr låtar som ”Celebration” och ”I’m so Excited” men det behöver inte vara självmords deppigt som Townes ”Kathleen” eller Johnny Cash ”Hurt” utan det får gärna ha en ton av vemod, jag älskar det lite sorgliga Pet shop Boys, men är måttligt förjust när de gör High NRG disco. I Abbas katalog är jag väljer jag gärna bort ”I do, I do, I do, I do”, ”Hasta Manana” och ”Thank you for the musik” för att istället höra ”The Day before you came” som lätt hade kunnat vara en Petshop Boys låt. <br/>
När Anders Sundin, Jan Sundström och jag skulle skriva en bok om Gävle Folketspark var det som en skatt när vi hittade bilder på Abba i Gefle Dagblads arkiv, bilder som aldrig blivit publicerade. sen när boken blev en utställning på Länsmuseet i Gävle fick de såklart bli den centrala punkten. <br/>
Boken är rolig att läsa, det enda jag skulle vilja veta mer om hur kontraktet med Playboy music för singlarna ”People Need Love” och ”He is your Brother” gick till. Lokalpatrioten i mig skulle vilja veta mer om när Agneta Fältskog skrev ”Men natten är vår” till Kicki Moberg, den singeln som också innehöll den outgivna Abba låten ”I’m still Alive” här i svensk översättning ”Här är mitt liv” men det är givetvis petitesser. <br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/0uX2dtE7mgJyZVU47aBf1p?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
<br/>
Peter Alzén
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-90677375874030066102024-01-04T09:43:00.001+01:002024-01-04T09:43:15.082+01:001984 1984
I de sista dagarna av 1983 så frågar Ola Claesson mig om vi ska bilda ett band, han hade tidigare försökt få Sonny Jansson att jag skulle sjunga i Bizarre sex men Sonny hade förståeligt vägrat. <br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhtZX8hZSoZldSQrGMi6MHeBrALYB3ThP1D8FT2TEKwC3G_ZWqj2j2yE3R3uTSuyUCZ7JroO6zgfsR3gaWj2LClxLyUz7iMZW4xar64dq_IMaRIFbSy2HcpfKRFTsnDenxVUixTwwduWyFFLk8ObwcoKfvTbbc9F9Fw-IrSPfJY3WFNbAHYxiiqpzTZ/s1949/mmm%20faust%20poster.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="400" data-original-height="1949" data-original-width="1349" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhtZX8hZSoZldSQrGMi6MHeBrALYB3ThP1D8FT2TEKwC3G_ZWqj2j2yE3R3uTSuyUCZ7JroO6zgfsR3gaWj2LClxLyUz7iMZW4xar64dq_IMaRIFbSy2HcpfKRFTsnDenxVUixTwwduWyFFLk8ObwcoKfvTbbc9F9Fw-IrSPfJY3WFNbAHYxiiqpzTZ/s400/mmm%20faust%20poster.jpg"/></a></div>
Så Ola bildar ett nytt band med mig och eftersom vi är på fest hos Rickard på Runebergsvägen så frågar vi givetvis även om han vill vara med – ok om jag får spela gitarr säger trummisen i Bizarre och vips är vi ett band. Rytmen får skötas av min lillebrors kvadratiska rytmbox som hade en bunt givna rytmer att spela till. <br/> Metal Mean Machine repar in Walking on Guilded splinters och några låtar som vi improviserar fram. På sommaren så hänger jag som vanligt vid flippret på Princess och där frågar jag nog Mattias om han vill vara med i vårat tuffa band. Han accepterar. <br/>
Annars muckade jag från KA1 i mars, (vi blir utslängda från Gröna Jägaren och kom inte in på Ritz dagen innan muck) och hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra med mitt 21 åriga liv. Jag visste att en del jag kände gick köksutbildningen uppe på AMU, det kanske man borde prova på men på Arbetsförmedlingen sa de att man kunde bara börja i augusti och januari så fick jag någon sorts anställning där tills hösten kom. Gjorde mackor, servade automater med dem och juice. <br/>
Sen på sommaren kom jag på att vi skulle åka flotte på Klarälven, det var jag, Jomma, Anders och Gurra. Vi skulle ha fester med alla andra ungdomar som åkte flotte där, tror det regnade mestadels av tiden och de andra som vi mötte var tyska barnfamiljer. På Roskilde såg vi Johnny Winter sola på sin gitarr i 200 timmar, i alla fall kändes det så men några i publiken kastade flaskor på honom tills han gav upp, tack för det. Killing Joke och New Order var grymt bra om jag inte minns fel. <br/>
Troligen var jag dj på både Fenix och Wictoria en del saker de där åren flyter lite ihop och sen hade jag en flickvän med namn från en Costellolåt. Jag var i Borlänge och såg när Gefle IF åkte ur Allsvenskan. <br/>
Otroligt minns jag inget vad som hände i världen allmänt 1984 förutom att det var ett OS-år men som vanligt hörde jag en massa bra musik. <br/>
Peter Alzén <br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/1aRz2wGNhmvWycKACS4Mub?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-60183993685319311752023-12-21T08:59:00.004+01:002023-12-21T08:59:36.658+01:002023 års bästa låtar årets bästa låtar på jullovets första dag. årets comeback gjordes givetvis inte av Rolling Stones utan av Everything but the girl, 14 år efter Temeramental kom Fuse, ett album som förvisso hade kunnat vara ännu mer melankolisk. som vanligt är det inte så mycket rock som är bra 2023 men mycket annat, flera regionala låtar tar sig upp på min topp 100. <iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/0h6LApm3VrZhAscOyg6x3R?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-13733524795022715962023-12-17T13:23:00.001+01:002023-12-17T13:23:57.032+01:00Nick Caves flexisingleFörsta gången jag såg Nick Cave var på Ritz i april 1987, om jag inte minns fel så var det en torsdag och bandet klev aldrig upp på scenen. Vi hade åkt ned från Gävle och ville mest att konserten skulle börja, det gick rykten i publiken om att Blixa hade missat planet från Berlin men när klockan närmade sig halv två klev de äntligen upp och Folksinger ljöd i högtalarsystemet. <br/>
Det var givetvis lysande och som det senare också alltid varit när Nick Cave and the Bad Seeds är på en scen.
Samma kväll köpte jag ett turnéhäfte där en grön flexisingle följde med. ”Scum”hette låten och var en ren hatlåt till en journalist. <br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiaC418_IiUGeuqLAdZO1nWZTSDn1Lyn_LAr4MbmM_nVDLA13x6dMJRVN_zJatH-eMIURLsPpUIiDp30BfUmvzhOnAXnPJhtfOTx3YPoy6dcd468YwJZNpgE_MtkaqFsRShxxZCZcr-tsibP5YTmPfXtwuuIvshnaywDZayRdt2ALW2iktwv-jO5dPA/s400/nick%20cave%20scum.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="355" data-original-width="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiaC418_IiUGeuqLAdZO1nWZTSDn1Lyn_LAr4MbmM_nVDLA13x6dMJRVN_zJatH-eMIURLsPpUIiDp30BfUmvzhOnAXnPJhtfOTx3YPoy6dcd468YwJZNpgE_MtkaqFsRShxxZCZcr-tsibP5YTmPfXtwuuIvshnaywDZayRdt2ALW2iktwv-jO5dPA/s400/nick%20cave%20scum.jpg"/></a></div> <br/>
”He was a miserable shitwringing turd
Like he reminded me of some evil gnome
Shaking hands was like shaking a hot, fat, oily bone.
<br/>
His and herpes bath towel type
If you know what I mean
I could not look at him, worm
<br/>
I think you fucking traitor, chronic masturbator,
Shitlicker, user, self-abuser, jigger jigger!
What rock did you crawl from?
Which, did you come?
<br/>
You Judas, Brutus, Vitus, Scum!
Hey four-eyes, come
That’s right, it’s a gun
Face is bubble, blood, and, street
Snowman with six holes clean into his fat fuckin guts”
<br/>
Låten är som många andra av hans furiösa låtar från den tiden, otroligt bra och när jag senare började kolla upp vad journalisten i fråga egentligen skrev och vad det var som utlöste Nicks raseri. <br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/bUdKaL3hF6c?si=9PUFFbjmIqgcSnfx" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture; web-share" allowfullscreen></iframe>
<br/>
I Guardian 2008 berättade Mat Snow som var en ung journalist på NME att han hade sett Birthday Party 1980 och blivit alldeles knäckt.<br/>
”In 1980 my old school buddy Barney Hoskyns was writing for NME and wanted someone to go to gigs with. I became his plus one. The Birthday Party were just fantastic, incredibly exciting, wild and feral, and we became part of their scene, which consisted of hanging out, playing records, doing drugs and drinking. <br/>
I had a straight job and by night morphed into a nocturnal creature. It was an exciting scene to feel vicariously part of. It felt like you were living through a Velvet Underground song. I remember Nick setting his hair on fire with a candle: everything was part-Baudelaire, part-Keith Richards. But by 1983 the Birthday Party had broken up and Nick was forming the Bad Seeds. He and his girlfriend Anita were asking for somewhere to crash for a while, and the pair moved in with me. He was still doing heroin but he was discreet. He was a good housemate. It was funny because he was always nagging Anita about her diet, yet he was shooting up! They moved down the road and we lost touch.<br/>
I raved about his From Her To Eternity album in NME but then, in a singles review, happened to drop in that the forthcoming - second - Nick Cave album “lacked the same dramatic tension”. A year or so later I found myself interviewing Nick formally for the first time. He kept me and the photographer waiting for hours. The PR was very jumpy. I got a very unusual interview. I asked him what the problem was and he said, “I think you’re an arsehole” and mentioned that he’d written a song developing this theme. Weeks later, I bought for £1 a green seven-inch flexidisc called “Scum.” I think it’s one of his best songs, and very funny. Like Dylan’s Mr Jones, I’d rather be memorialised as the spotlit object of a genius’s scorn than a dusty discographical footnote. My wife to be was a big Nick Cave fan—“Scum” is “our song.”
<br/>
Även om det här var en tid då Nick hade mer illegala substanser i sina vener än blod så måste detta utbrott på en journalist vara ett av det kanske mest överdrivna aggressioner som gjorts i musikvärlden, i hård konkurrens med när Sid Vicous slog ned Nick Kent med en cykelkedja. <br/>
Peter Alzén
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-63869318304294740182023-10-31T16:12:00.001+01:002023-10-31T16:12:04.338+01:00Johnny Marr 60 årIdag fyller mannen som gjorde Moz mörka poesi till popgodis med hjälp av sina gitarrmelodier,<br/> Här är en bunt låtar han varit med på efter The Smiths <br/>
Peter Alzén
<br/> <iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/3RqRSEtGBZB7SGEVgXCbLB?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-43598410992360574852023-10-06T06:25:00.003+01:002023-10-06T06:25:38.619+01:00Sångerna de spelar när Sommaren tar slut En av de kulturartiklar jag blivit gladast över i år är när Andres Lokko fick bre ut sig över en helsida i Svenska Dagbladet över Slowdives senaste album. En text som berättar mycket mer än bara om Slowdives skiva, hur 30 år gammal musik kan plötsligt vara helt rätt i tiden, hur musikcentra har flyttat från England till Kalifornien.<br/> Hur det så perifera shoegaze bandet Slowdive som med åren fått en större och större publik än när de var aktuella i 90-talets början, deras softa drömmande pop är idag perfekt anpassande till festivaler som Coachella eller bara som till ett soft Kaliforniskt klimat. <br/>
<a href="https://www.svd.se/a/GMmQ2q/shoegazens-basta-tid-ar-nu" target="_blank"></a>
<br/>
Jag såg Slowdive i Gävle på Café Q i februari 92, då kändes deras musik nästan Passé och några år senare hade först Suede och sen brittpopen nästan suddat ut Shoegaze banden, undantaget är såklart My Bloody Valentine. Men som sagt musik som Mazzy Star, Beach House, Galaxie 500 med flera har år efter år känts moderna eller så blev det aldrig omodern med vacker melankoli. <br/>
Årets ”Everything is alive”, är bandets femte album på tre decennier, är lätt att avfärda som en fin ljudkuliss men det är en skiva som växt otroligt under sensommaren. Det är vackert men ändå ganska suggestivt även om kanterna blivit softare med åren.<br/>
Häromveckan såg jag Gärdet på Musikhuset i Gävle, de spelar också Dreampop<br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEheoPLfafbPXyP6YzOe8oJCffxKVzvIStYhrKWx928H9AIi1sx1LVws01lVOCu_REN2gb5_Opyr52OB9zjExhMC0BvHsFGS1UNW675wh4zehvP6j797wL3CzWnIPtKfacwyWis4M8Mut3rap8inh2LUMRv0B3A7E3elt2EGd4ZHsUkq2kWRGCNFY6iV/s853/g%C3%A4rdet.jpeg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="400" data-original-height="853" data-original-width="640" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEheoPLfafbPXyP6YzOe8oJCffxKVzvIStYhrKWx928H9AIi1sx1LVws01lVOCu_REN2gb5_Opyr52OB9zjExhMC0BvHsFGS1UNW675wh4zehvP6j797wL3CzWnIPtKfacwyWis4M8Mut3rap8inh2LUMRv0B3A7E3elt2EGd4ZHsUkq2kWRGCNFY6iV/s400/g%C3%A4rdet.jpeg"/></a></div>
Dreampop vad är det egentligen? Soft, svävande väldigt mycket närmare Laurel Canyon banden än vad de är traditionell bluesbaserad rock.
Det sägs att människor födda efter 1990 helt ratar traditionell bluesbaserad rock numer och istället väljer det softare soundet som kan förknippas med amerikanska västkusten. <br/> Intressant nog har Gärdet (enligt spotify) flest lyssnare just där. Jag har sen dess lyssnat ganska mycket på några av deras låtar speciellt den senaste ”Friday Feeling” som är nästan en 80-tals R’n’B låt, lite Scritti Politti vibbar och väldigt perfekt till en spellista till den gryende hösten.<br/>
Jag har jobbat på en spellista ett tag som skulle passa den stämning jag ville åt, tyvärr blev det försent att kalla den Sent i september så det här fick bli namnet istället. <br/> Musik som passar promenader till jobbet i krispig kyla med lågt hängande sol, men även till långsamma helgfrukostar. <br/>
Imorgon ska jag se Dexys Midnight Runners för tredje gången.<br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/04pnI92kINPHBoeoTHaqFF?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
Peter Alzén
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-13637801741496288772023-10-05T15:38:00.002+01:002023-10-05T15:38:10.318+01:00Gang of Four + Howard Devoto i en diskussion om Gang of Four häromdagen mindes jag att det första jag skrev för Gefle Dagblad var en recension av bandets spelning på Ritz för nästan exakt 40 år sedan, när jag ändå fick skriva så passade jag även på att skriva om Howard Devotos spelning på Glädjehuset dagen innan också. spelningen på Glädjehuset var lite lustig då de var stenhård på leg och hade åldersgränsen 23 för killar och 20 för (de lite mer mogna) tjejerna. <br/> jag var 20 och mitt sällskap 18 och vi blev lite stressade hur vi skulle komma in, så jag gick fram till biljettluckan och frågade om jag kunde få ett skrivet kvitto, eftersom jag skulle recensera spelningen i Gefle Dagblad. då sa damen i kassan att då var det bara att gå in så struntade vi i såna saker som betalning och jobbiga skrivna kvitton.<br/> jag hade inga alls planer på att skriva om konserten i nån tidning men troligen var jag lite peppad av Ulf Berglund som fotade.<br/><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgGmCSf5nn0Az3oDDZs5DRdlaauEzGMTaf7vm8IsILAMYvquvj0UwIWA5xu226-NhHIJG5dhiJo64ZZY_TwNdAeK9ILD-XHoZw1AJZWc1881_6aAsE2oZ88n2vX7QBCDdx1D5gibHguo7jRq86pM3OxZnO_kpk9bRSpZT_w6x9bCp4odrvPvnFQkWA/s2834/Gang%20of%204%20devoto.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="600" data-original-height="2834" data-original-width="2480" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgGmCSf5nn0Az3oDDZs5DRdlaauEzGMTaf7vm8IsILAMYvquvj0UwIWA5xu226-NhHIJG5dhiJo64ZZY_TwNdAeK9ILD-XHoZw1AJZWc1881_6aAsE2oZ88n2vX7QBCDdx1D5gibHguo7jRq86pM3OxZnO_kpk9bRSpZT_w6x9bCp4odrvPvnFQkWA/s600/Gang%20of%204%20devoto.jpg"/></a></div> sen måste jag väl hört av mig till Peter Hedling för att "sälja" in det. kul upptäckt hos arkiv Gävleborg idag i alla fall. sen är det kul att jag får heta Alzen på ena recensionen och Alsen på den andra.
<br/>
Peter Alzénpopnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-14187714095579802572023-09-25T21:25:00.002+01:002023-09-25T21:32:02.583+01:00Magnus Uggla 1977idag jobbar jag som matematik och naturkunskapslärare på Polhemskolan i Gävle, den första gången jag var på den skolan var när jag var 14 år, jag och Håkan Borg hade köpt biljett till Magnus Uggla. det var den första konsert jag betalade för med egna pengar och det var Magnus genombrottsturné. </br> Redan när introt till "Vår Tid" ekar ut så står vi på stolarna. Jag och Håkan Borg var så överlyckliga att vi skulle få se det närmaste punkrock som vi kunde tänka oss, vi skrek med i alla låtar, när vi sen skulle gå hem stod raggarbilarna hotfullt utanför.</br>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjvhMtW0Ybc7NJ5SPOJ9cVGj9ZcTD-s7mfeF88xMpKhtj0qKIavpJESTGVklM4umRhVjcwZ4yJgJ2aWwO2JMPAz_H9Vpgz4yfK6hn0c8zzE39xzM371icasIvklQLiLWCo8sIVQwOYtC3ncT2VUGCEPCV1c6ItguVi9Byo5ytVs_4LVaITZxLVBthGB/s960/uggla%20polhem%202.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="649" data-original-width="960" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjvhMtW0Ybc7NJ5SPOJ9cVGj9ZcTD-s7mfeF88xMpKhtj0qKIavpJESTGVklM4umRhVjcwZ4yJgJ2aWwO2JMPAz_H9Vpgz4yfK6hn0c8zzE39xzM371icasIvklQLiLWCo8sIVQwOYtC3ncT2VUGCEPCV1c6ItguVi9Byo5ytVs_4LVaITZxLVBthGB/s400/uggla%20polhem%202.jpg"/></a></div>
Jag minns att de spelade en ny låt Mata Hari, som aldrig någonsin blev utgiven och att de spelade rockversionen av "Sommartid" som sen Strix Q gav ut utan Uggla nåt år senare. idag fick jag den här bootlegen skickad till mig av den gode Jonas Paro (han vet vad jag gillar). Det är samma turné som jag såg honom. </br>
Det är ett underbart tid från en tid när Magnus Uggla var en tuff uppstudsig rebell, det är mycket tjat om bögar, det är ett häcklande och publiken verkar vara med på noterna. man kan tycka det låter larvigt och pubertalt men tidiga Uggla är lysande popmusik, från de där skivorna jag verkligen älskade som tonåring och som jag nu fyrtiofem år senare lika gärna lyssnar på igen. </br>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEitKTOwsDzxVgqv33IDjuFgwfrjgX-giFSF5N7FdgMmkMMWXkMEdpmQ9SKKkEAFGJAuyA2NvnuoRPfY0x0N-QMm4U6Qi6QgZU0dPJTr8xDp6wLz54hKYO2Ikzc517qz-ms-yWuES8fucA4lkiUZM7Bz3kD6760cQQdae38fMtiqNp7iJV8RlvG0pMsj/s395/uggla%20polhem1.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="400" data-original-height="395" data-original-width="239" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEitKTOwsDzxVgqv33IDjuFgwfrjgX-giFSF5N7FdgMmkMMWXkMEdpmQ9SKKkEAFGJAuyA2NvnuoRPfY0x0N-QMm4U6Qi6QgZU0dPJTr8xDp6wLz54hKYO2Ikzc517qz-ms-yWuES8fucA4lkiUZM7Bz3kD6760cQQdae38fMtiqNp7iJV8RlvG0pMsj/s400/uggla%20polhem1.jpg"/></a></div>
</br>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/IfMKv58xC1g?si=zs6QxMgljDo666AO" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture; web-share" allowfullscreen></iframe>
Peter Alzén
</br>
foton Peder Anderssonpopnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-22404652883090701072023-07-16T07:58:00.001+01:002023-07-16T07:58:35.908+01:00Belle and Sebastian Förra helgen var jag i Manchester och då tog vi endags tur till Liverpool för att se Belle and Sebastian. De var ett band jag verkligen älskade ett tag där i slutet av 90-talet. Sen har de kommit tillbaka med ojämna mellanrum som en gammal trevlig bekant. <br/>
Det finns någon sorts linje från velvet Undergrounds ”Afterhours” över Modern Lovers ”Goverment center” över första två Talking Heads albumen. Feelies ”Original Love” måste in där och alla Postcard banden såklart, Vaselines, Field Mice, Beat Happening. Go-Betweens såklart, Chills ”Pink Frost” Galaxie 500 givetvis the Smiths innan vi är framme vid Belle and Sebastian. Det är skirt, det är lågmält, kalla det anti-rock, kalla det wimppop, kalla det vad du vill men det är absolut inga rockposer, inga bredbent killar som spelar med skrevet. Jag älskar den här musiken, jag är ju en man som föredrar Lloyd Cole alla dagar i veckan framför Van Halen /ACDC/Kiss etc etc etc.
Otroligt nog hade jag aldrig sett bandet innan förra lördagen, jag skulle se dem på Popaganda typ 2010 men vi fastnade hos min dåvarande flickväns bror vid Hornstull och kom aldrig vidare. <br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi8ddd8Bdc4darVcP5gbibBGZapuftEvIh2qiRWRyRsF3INXtX5dEBOdbNxCB8YMkp2FWlUKrcB0F9xkuOi5GR-JTyHlcN1iDZHuYOGJKknvyIWhuS8VE5E6tOdSZJ0ogXmHaTLSAHqJxdN8XAztln2XF7NAbIP6HvV1m_F_GJzfgo13lnRBFq9gNNE/s2048/belle%20sebastian%201.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="1536" data-original-width="2048" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi8ddd8Bdc4darVcP5gbibBGZapuftEvIh2qiRWRyRsF3INXtX5dEBOdbNxCB8YMkp2FWlUKrcB0F9xkuOi5GR-JTyHlcN1iDZHuYOGJKknvyIWhuS8VE5E6tOdSZJ0ogXmHaTLSAHqJxdN8XAztln2XF7NAbIP6HvV1m_F_GJzfgo13lnRBFq9gNNE/s400/belle%20sebastian%201.jpg"/></a></div>
Redan vid låt ett ”Dog on Wheels” insåg jag att detta var lysande och hur mycket jag saknat det.
Våren 1997 kom debut-EP:n »Dog on Wheels«, det är en makalös poplåt som handlade om Stuarts favoritleksak från barndomen. På den här tiden fanns inte deras skivor distribuerade i Sverige, om jag minns rätt så var det Lars Arvidsson på Border som sålde på mig deras album ”If You´re feeling sinister” och den sålde väldigt bra på import. Och sen släppte de flera ep som inte var med på albumen, jag älskar band som gör sånt. <br/>
Som andra låt spelade de ”I’m Cuckoo” som är mer uppsluppen men det är snudd på naivt och fina känslor. De är 8 stycken på scenen, de byter instrument med varandra så gott som hela tiden (ok inte gitarristen och trummisen). det är roligt, bra och jag mår toppen där uppe på läktaren, min lillebror som bjudit mig på spelningen säger att det påminner lite om Doktor Kosmos, och jo vissa saker som uppsluppenheten och kanske mest när Sarah Martin sjunger. Men det är på en annan nivå och då gillar jag verkligen Doktor Kosmos. <br/>
De tar önskningar och det blir lite sött när de inte minns hur ”Marx and Engels” går, istället bjuder de upp publiken upp på scenen för att dansa där bland alla åtta musikerna.<br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEirttH8Fsdf5z7oZx5sYJT4chaob07UjZCIC680HYEumRXTnGhVFS8hZJMS_kniWAuTi4Le1IoUwe-I9Wk_GxwM579Nawz8YamPETqEVh3CQqUK3dkox_NGkgQkwGutydCK5zWiruUmOHLyJD_knvLREG32fKXNZwCpzGnVB29KsXDgHICw9O4GkJKt/s2048/belle%20sebastian%202.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="1536" data-original-width="2048" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEirttH8Fsdf5z7oZx5sYJT4chaob07UjZCIC680HYEumRXTnGhVFS8hZJMS_kniWAuTi4Le1IoUwe-I9Wk_GxwM579Nawz8YamPETqEVh3CQqUK3dkox_NGkgQkwGutydCK5zWiruUmOHLyJD_knvLREG32fKXNZwCpzGnVB29KsXDgHICw9O4GkJKt/s400/belle%20sebastian%202.jpg"/></a></div>
I sina bästa stunder är Belle and Sebastian världens bästa band, sånger som State I am in, Lazy Line Painter Jane och Stars Of Track And Field tillhör de små mästerverken i min värld.<br/>
Den förra skivan blev kriminellt nonchalerad, om det var för den kom under pandemin eller om ”alla” just då var trött på bandet vet jag inte. Men nu är de tillbaks i den terräng där de är bäst, lite småmysigt, lite soft och med små skruvade noveller till texter.
I Stuart Murdochs värld är det alltid lite mera ömtåliga arrangemang som gör det så fint. Men live är det glatt och uppåt trots allt. När Liza Line Painter Jane ekar ut som sista extranummer är det två nöjda bröder som greppar första bästa taxi.<br/>
här har jag rankat deras bästa låtar <br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/0zitLXuPBrxPfETcaMHdOK?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
<br/>
Peter Alzén
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-42608939747193978102023-06-11T07:58:00.000+01:002023-06-11T07:58:37.589+01:00Bowie Ullevi
Jag var tyvärr för ung för Kungliga Tennishallen eller bara inte kapabel för att ta mig dit. men Ullevi 1983 kom jag såklart iväg på. om jag inte mins fel så gick vi direkt från krogen till bussen som skulle ta oss till Göteborg, jag hade laddat upp med en hel bunt kassetter med olika Bowie låtar på som jag tvingade busschauffören att spela. jag höll mig nykter resan nedåt, tillräckligt klarsynt för att fatta att jag kommer inte orka stå på innerplan en hel dag om jag super hela resan ned. väl där så tar vi oss inåt, kanske tio meter från scenen, genomlider Men at Work. Minns att jag var lite arg och sur trots att jag äntligen skulle få se min stora idol. kanske var det snobbism från min sida men de här runtomkring mig, det var väl inte de som gillade Bowie? de här människorna var ju Svennebananer som brukade gilla The Police eller Lundell. Men visst var det bra, roligast var nog trots allt White Light White heat just för alla runt omkring såg ut som frågetecken. sen blev det en lång lång resa hem. /Peter Alzén
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3hFtLEp_FxynFmNI0Ejlgkp0NoGHuA4g29uNvP25i1BbFt_IOfZvuDMtv22fu2R1dvE4c5UhGnMoGRdEWlWZI38gO7OSlucv6KfF7aznE8AKfm5RgEDE8EIubZukhKSVUHnT_64Fc4y3gvzUpBZVnGqX_0WrxF5cPNPZPgkacwH2GQa_xGP_qdg/s2048/bowie%20ullevi.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="600" data-original-height="2048" data-original-width="1482" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3hFtLEp_FxynFmNI0Ejlgkp0NoGHuA4g29uNvP25i1BbFt_IOfZvuDMtv22fu2R1dvE4c5UhGnMoGRdEWlWZI38gO7OSlucv6KfF7aznE8AKfm5RgEDE8EIubZukhKSVUHnT_64Fc4y3gvzUpBZVnGqX_0WrxF5cPNPZPgkacwH2GQa_xGP_qdg/s600/bowie%20ullevi.jpg"/></a></div> popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-18508559034077655512023-05-31T22:12:00.001+01:002023-05-31T22:12:29.682+01:00Robert Wyatts röst idag är det 50 år sedan som Robert ramlade ut genom ett fönster på fjärde våningen. sen dess har han varit paralyserad från midjan och nedåt. sin karriär som trummis vet jag inte om lade ned eller om han lärde om men som sångare fortsatte han i lysande stil <br/>
Jag minns när jag var hemma hos en äldre vän när jag var 17 år, han sa -ska du höra nåt kul? <br/>
Sen spelade han Robert Wyatts version av ”I’m a believer”, jag tyckte den var måttligt kul, men tror inte jag hade hört The Monkees innan och Robert Wyatt var inte det en gammal skäggig (oops) progrockare?. <br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjZuNsaD8FW4gfyVwVdZ1eLCMnoYJihGyuasZM1XrxOuNK21AUT-pfHGn7wsxbcxi6cKxFSouKCKXLzmVT7qZZz9HMaTO6IMXimEi_s8vq3iNbD8ZllWeZqn7bSr9J2xjj6rNcK3_tDIkhCCNVq--tJaPPkE6gYQeZoOuy4Ac9tYRXKmdju4dkX7w/s1536/wyatt.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="1285" data-original-width="1536" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjZuNsaD8FW4gfyVwVdZ1eLCMnoYJihGyuasZM1XrxOuNK21AUT-pfHGn7wsxbcxi6cKxFSouKCKXLzmVT7qZZz9HMaTO6IMXimEi_s8vq3iNbD8ZllWeZqn7bSr9J2xjj6rNcK3_tDIkhCCNVq--tJaPPkE6gYQeZoOuy4Ac9tYRXKmdju4dkX7w/s400/wyatt.jpg"/></a></div>
Jag var väldigt skeptisk till omständliga progband men massor av taktbyten och alldeles för många solon men någonstans då i början av 80-talet så hittade jag hos flera av de banden fantastiska små ballader. <br/>
King Crimson – The Night watch <br/>
Yes – Yesterday and Today <br/>
Genesis – Carpet Crawlers <br/>
Är lysande exempel på det. <br/>
Ungefär i samma veva köpte jag en single med Robert Wyatt, att den var utgiven på Rough Trade och att den fick lysande kritik i pressen var skäl nog. Den bestod av två covers, på ena sidan Billie Holidays ”Strange Fruit” och Chics ”At last I am Free”. <br/>
Just den sistnämnda är en stor favorit och någonstans där insåg jag att jag verkligen gillade hans ljusa röst. Hans röst är ganska speciell, en kollega tyckte jag lyssnade på väldigt deprimerande musik när jag spelade Ultra Marines ”Kingdom” där han sjunger. <br/> men visst hans röst är nog väldigt sorglig trots allt <br/>
Men många är de artister som vill samarbeta och komma åt hans röst. Först var han gästsångare på progartisternas soloskivor, sen var han gäst hos den generation som i 80-talets början var Anti-rock och på 90-talet dök han upp i den nya technogenerationen. <br/>
Hans mest känd låt tror många är en cover men han fick faktiskt ”Shipbuilding” av Elvis Costello, som själv spelade in den året efter till albumet ”Punsch the clock”
Låten i sig är en av 80-talets bästa och framförallt i Roberts version även om Chet Bakers trumpet är väldigt fin på Costellos version <br/>
här är 30 fina exempel på Roberts röst <br/>
Peter Alzén
<br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/1YalPKHrPSYVUmE2qX92Yk?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-39414281521155528472023-04-26T18:23:00.001+01:002023-04-26T18:23:22.475+01:00Suedes bästa låtar och Brett Andersons böcker1993 såg jag Suede på Melody i Stockholm, hajpen var total bandet hade precis släppt sitt debutalbum som hade föregåtts av att de blivit utnämnda till “The best new band in Britain” året före, de hade till och med varit på omslaget på NME innan de släppt en enda singel. <br/>
I slutet av nittiotalet hånades samma band i de svenska kvällstidningarna för att vara patetiska föredettingar. Jag har precis avslutat Brett Andersons andra självbiografi, den han lovade att inte skriva efter han avslutade den första. <br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjU-QlP9dBbZuYy2zTdDQTM1Cuc5ohDb0yhPoW9zKfnI_RrJFX6TLxp1lsch4gvVrvml27IEvpT2bt__5gguTXGHlT0UUZMa2R1sw1lnE1j3nCMgFxj-Qno8BUR6J8ViajeQERXzMxNcjbuVZor-IawvjiFRYpFX175xeanerHAMXrk6VZurARnvQ/s284/brett%20bok%201.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="400" data-original-height="284" data-original-width="177" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjU-QlP9dBbZuYy2zTdDQTM1Cuc5ohDb0yhPoW9zKfnI_RrJFX6TLxp1lsch4gvVrvml27IEvpT2bt__5gguTXGHlT0UUZMa2R1sw1lnE1j3nCMgFxj-Qno8BUR6J8ViajeQERXzMxNcjbuVZor-IawvjiFRYpFX175xeanerHAMXrk6VZurARnvQ/s400/brett%20bok%201.jpg"/></a></div>
Jag gillade ”Coal Black Mornings” som var del 1, den som gick från barndomen över den osäkra ungdomen till de blir ett band som strax ska göra sin debut.
Den andra boken plockade jag upp i billighetshörnan på Rough Trade East i januari och nu har jag spenderat en vecka med den. Samtidigt fick jag som klar för mig att jag skulle spela genom deras skivor <br/>
Singlarna från tiden runt första albumet är klassiska i sin dramaturgi, första albumet också. Videor med gråa loftgångar som andas sjuttiotal och androgyna unga män som lirar som det är deras enda chans i livet.<br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj08EIpD6ag-TDcRkKN59venFONtv-zd6bD19TK5m_V067jzWozf645Iuu8py7e_dSd-Ova3IpDqL8wqDq6CBPhC7yrcp-OXZ8_r4Evkj59F5klEpIkacjDiMe0AINDTOLOKSlQKdbUFBY8dNTfadlwDHgMcklsVAOeLeS0WzIY6XGQx_FayrAFpQ/s279/brett%20bok%202.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="400" data-original-height="279" data-original-width="181" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj08EIpD6ag-TDcRkKN59venFONtv-zd6bD19TK5m_V067jzWozf645Iuu8py7e_dSd-Ova3IpDqL8wqDq6CBPhC7yrcp-OXZ8_r4Evkj59F5klEpIkacjDiMe0AINDTOLOKSlQKdbUFBY8dNTfadlwDHgMcklsVAOeLeS0WzIY6XGQx_FayrAFpQ/s400/brett%20bok%202.jpg"/></a></div>
Jag minns att jag var väldigt besviken på Dog Man Star, det andra albumet när de kom, jag tyckte de gjorde ett grymt dubbelfel då de plötsligt lät mer som Pink Floyd än Bowie men idag är jag inte lika bedrövad över den. <br/>
Många fina låtar och på den tredje plattan var de enkla till popformeln och de snygga singlarna med väldigt bra b-sidor. Sen blev de tristare och tristare, ju mer Brett skriver låtar själv desto sämre blir de. Head Music har några få ögonblick men skivan därefter är inget att bry sig om och det tyckte de själva också för bandet lade ned då 2003 (sen att de återförenades tio år senare bryr jag mig inte alls om) <br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj0PsZG2n27Axs6R6ZgSRwT6NntVvoxVJ6AtxXMZFmdQiX685nXoIm0NLneDGf_WRSAqRmksz72HyMFjmBvXqMN85y2Vq8Z6IL4kK5AEECKHXlQg_OSlJRYfLsD0wzrWza5RXoGcgQU7Ks9UV2w2GU9OytJ8BFY7rBz1V2lTVUtdN8kMREqj88UgA/s405/suede%20POP.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="320" data-original-height="275" data-original-width="405" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj0PsZG2n27Axs6R6ZgSRwT6NntVvoxVJ6AtxXMZFmdQiX685nXoIm0NLneDGf_WRSAqRmksz72HyMFjmBvXqMN85y2Vq8Z6IL4kK5AEECKHXlQg_OSlJRYfLsD0wzrWza5RXoGcgQU7Ks9UV2w2GU9OytJ8BFY7rBz1V2lTVUtdN8kMREqj88UgA/s320/suede%20POP.jpg"/></a></div>
Bretts andra bok ”Afternoon with the blinds drawn” är hyggligt intressant men inte lika underhållande som del 1 men han är väldigt uppriktigt över de felval de (läs han) gör och varför det blev som det blev. När jag lyssnade ordentligt nu kan jag konstatera att Suedes glampop låter alldeles lysande i små doser idag.<br/>
Peter Alzén
<br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/0ZlnAGwAkWeGKpjg8TgNbv?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-28753021648166100452023-04-06T15:37:00.000+01:002023-04-06T15:37:02.638+01:00Andrew WeatherhallEftersom Andrew Weatherhall skulle ha fyllt 60 år idag så firar vi in påsken med en jävla massa remixer <iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/5MGmoiv6KuvM7Qebv12N4r?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe> popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-49718268643499095962023-03-03T09:08:00.001+01:002023-03-03T09:08:20.890+01:00DUB be good to mesista dagens ledighet, det snöar utanför fönstret och det är kallare än vad jag vill. botar med att gå i morgonrock och lyssna på dub <iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/0wuH0JUaQk8smgVPii8hfa?utm_source=generator" width="100%" height="352" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-43808471700411887232023-02-19T08:44:00.001+01:002023-02-19T08:44:46.343+01:00Di Leva The Hybrids<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiT0x8POh2Dx4hlxhWufiuYNBqa-W9fhzqg9AqFmRPC0DI1n-f7QSKPzO6t9oaT1B3Bg8xTlZcRIc72vVUXSGGLtIGunHzVCQmp1oZ1Z6edHYtGIKZW4CEAnv5pmlylN8vl_eASk8YpeQqgD_J0YpU40b3Tzn4LweuE5yG1TFIL43Vq8OIqTM0COg/s500/di%20leva%20hybrids.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="500" data-original-width="500" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiT0x8POh2Dx4hlxhWufiuYNBqa-W9fhzqg9AqFmRPC0DI1n-f7QSKPzO6t9oaT1B3Bg8xTlZcRIc72vVUXSGGLtIGunHzVCQmp1oZ1Z6edHYtGIKZW4CEAnv5pmlylN8vl_eASk8YpeQqgD_J0YpU40b3Tzn4LweuE5yG1TFIL43Vq8OIqTM0COg/s400/di%20leva%20hybrids.jpg"/></a></div>
2017 bestämde sig den storsäljande författarduon Erik Axl Sund att ge Thomas Di Leva en säck med pengar för att han skulle göra ett riktigt stort album igen. Nu en pandemi och sex år senare kommer då en temaskiva om well teknisk framtid eller hur vi förhåller oss till mänskligheten. <br/>
Kanske ligger temat rätt i tiden men om den mischmasch med AI, Hybrider, kontrollsamhälle och rymden fungerar är jag inte riktigt hundra procent säker på.<br/>
Är då the Hybrids det stora albumet som får en snart 60 årig Di Leva tillbaka i rampljuset? Dessvärre vill jag nog svara knappast på det men det betyder inte att det är dåligt album. Flera av låtarna har släppt som singelsläpp på streamingtjänster tidigare, tyvärr så är inte Faller med på skivan, vilken jag tycker kanske är hans bästa låt på närmare 10-15 år. <br/>
Måhända är det mina förväntningar som var fel, jag hade hoppats på en mer modern och vågad produktion, om jag vill vara elak så låter produktionen billig 90-tal men om jag vill vara snäll så låter det fint avskalat. <br/>
Melodier och bra låtar finns det flera av, titelspåret, Winter in Paradise, Fire of Love, Mother Mary och den avslutande I’m Not Alone är alla riktigt bra låtar men det som drar ned är en del av de andra som är lätt sömnig p4-pop.<br/>
Vi som sett hans Bowie föreställning vet att han klarar av att göra honom rättvisa men jag förstår inte riktigt varför han ska spela in ”Heroes” för? En svensk version hade iofs varit kul med tanke på att David själv släppte den inte bara på engelska utan även tyska och franska men vad vet jag, det kanske är rättigheter som sätter stopp för det.<br/>
Halva albumet är riktigt riktigt bra, den andra halvan är inte dålig men mer ok. Som sagt kanske det var mina förväntningar som gjorde mig lite besviken, hade hoppats på något mer vågat musikaliskt och produktionsmässigt, det melodiska hantverket är inget som Thomas brukar slarvar med och det gör han inte här heller.<br/>
Peter Alzén
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-50596089031038122952023-01-06T09:37:00.000+01:002023-01-06T09:37:00.306+01:0019831983 var jag 20 år. Efter jag hoppat av gymnasiet året innan spenderade jag våren på Vasaskolans bibliotek. <br/>Ett beredskapsjobb som assistent till Lazlo, den ordinarie bibliotikarien. lazlo satt mest inne på sitt kontor och rökte starkt luktande cigaretter. Jag skulle förutom skriva såna där gula sorteringsskort ( 3 olika, författare, titel och genre) vara ute i verksamheten, röja lite på lagret och vara allmänt behjälplig. <br/>Det var en trevlig termin, fina elever, nära till Princess, det fanns en soffa på lagret som man kunde spendera fredagsförmiddagen på.<br/> Efter midsommar ryckte jag in för militärtjänstgöring på KA1, Rindö utanför Waxholm. Det var en besynnerlig tid, man mötte folk man aldrig skulle mött annars. Det var larm på ryska ubåtar då och då. <br/>Men det bästa var nog att varje fredag försökte man smita ifrån lite tidigare så jag hann gå en skivrunda i stan innan tåget till Gävle. Pet Sounds, Lester, Skivfönstret, Wolfies, Gamla stans skivhandel och om jag hann upp till St Eriksplan för börsarna.<br/> Det sista innan man klev på tåget var såklart bolaget på Hamngatan. Jag tror jag skrev att 1982 var ett förvirrande år i min musiksmak, tror 83 var detsamma. Det som var nytt var nog det vi idag kallar goth, då sa vi nog svartrock. <br/>
Peter Alzén
<br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/2SVURLgIgLkZkGkhWKNbkW?utm_source=generator" width="100%" height="380" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-29405651094398399982022-12-20T21:54:00.003+01:002022-12-20T21:54:59.330+01:00hejdå Terry Hall <iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/QVFSba-RZiY" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe> popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-80638904384021095522022-12-15T17:00:00.000+01:002022-12-15T17:00:19.216+01:002022här är årets 100 bästa låtar i min selektion <iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/2xD7J5AU69FJif4WDDOQkb?utm_source=generator" width="100%" height="380" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-22062136079270769192022-12-04T12:01:00.000+01:002022-12-04T12:01:18.266+01:00Kid Congo Powers - New Kind of Kick<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEifTnfgJCL7Wv_nVUMDA0dyVl9GPXwUbajB979zhlEtvCzKz9zGG9chUdestEmB1wA5xZnfAz9-j_cfkM2G4GpKumXH6LOqcofPNwmtIdQkRziUvaV8fdLIUyqcVH9tYuTrSvu0iEa9OlMndJEVwBxGCB-fXXYN5RCDBGAM1VqF-zLv4CMhcEQxPg/s1815/new%20kind%20of%20kick%201.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="1507" data-original-width="1815" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEifTnfgJCL7Wv_nVUMDA0dyVl9GPXwUbajB979zhlEtvCzKz9zGG9chUdestEmB1wA5xZnfAz9-j_cfkM2G4GpKumXH6LOqcofPNwmtIdQkRziUvaV8fdLIUyqcVH9tYuTrSvu0iEa9OlMndJEVwBxGCB-fXXYN5RCDBGAM1VqF-zLv4CMhcEQxPg/s400/new%20kind%20of%20kick%201.jpg"/></a></div>
<br/>
Ja jag har läst ut ännu en musikbok, denna gång Kid Congo Powers - New Kind of Kick. Egentligen har jag ingen djupare relation till Kid Congo Powers men insåg att han spelat med Gun Club, Cramps och Bad Seeds, vilket givetvis gjorde att nyfikenheten tilltog.<br/>
Redan som 14 åring såg han New York Dolls uppträda och han köade för att köpa Ramones debutalbum samma dag som den släpptes, han blev senare ordförande för deras unoffical fan club west, att den inte var officiell var bara för att slippa skatt. han är som tonåring en del av Los Angeles punkscen men endast som publik, fanzineskribent och vän till alla. <br/>
En dag i kön till en Pere Ubu konsert frågade den där konstiga snubben som brukar köpa reggaeskivor i skivaffären där Kid Congo jobbade om han ville bilda ett band, Kid sa att han varken kunde spela nåt eller ägde nåt instrument. Den där konstiga killen var Jeffrey Lee Pierce och här började embryot till Gun Club. Jeffrey visade hur man stämde en gitarr i ett öppet ackord så det räckte med att spela med ett finger. Gun Club var från början till slut Jeffreys band men Kid Congo var oftast med, de andra medlemmarna kom och gick i en strid ström, det var droger, det var rock i sin primitivaste form och ofta var det lysande <br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/lPXjMsYjL40" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe>
<br/>
i Gun Club så gjorde han låten "For the Love of Ivy" och inte långt därefter så frågade just Ivy och Lux från the Cramps vad han skulle göra för att bli med i deras band. han förstod inte riktigt frågan, så de sa igen skulle du hugga av dig ett finger för att spela med oss? - lätt svarade Kid och vips var han med i The Cramps.<br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/cI6_LBHR8nc" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe> <br/>
men han fick inte fortsätta vara med i Gun Club för är man med i Cramps så är man med i Cramps, det var även där han fick sitt namn Kid Congo Powers.
<br/>
The Cramps var ordentligt uppskrivna här och kanske var på gränsen att bli större men ett bråk med skivbolaget ledde till att de inte spelade in några skivor på ett par år, endast bootlegen "Smell of Female" kom ut och någonstans här så lade de ned det och Kid började lira med Gun Club igen, kaos, droger och rock. <br/>
Jeffrey blev bra kompis med Nick Cave, två intellektuella knarkare som beundrade William S Burroughs och gärna spelade primitiv blues på sitt eget sätt. någonstans här så får Kid Congo ett samtal från Mick Harvey kapellmästare och fixare i Bad Seeds. han berättare att Barry Adamson slutat och Mick tänkte ta basen och undrade om Kid Congo ville lira gitarr med dem. <br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/0a1uXPq2Lg0" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe> <br/>
ännu en dröm kom till hononm, han var i himmelriket men även om bandet var lysande och de skivor han var med på också är toppen så var det även här knark, kaos och allmänt virrigt. <br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/MA_7qicpqjM" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe> <br/>
Kid Congo får senare sparken och återvänder till, ja just det Gun Club. under alla åren har han flera olika andra band av vilka Fur Bible bör nämnas då jag är förtjust i deras tolva <br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/DbofXt_jmOA" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe>
boken är underhållande och rolig, speciellt om man gillar banden som nämns. boken slutar strax efter Jeffreys död och när Kid Congo till slut lägger ned heroinet. väl värd att läsa <div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhr3v1AQZ3RehhKpy5oESW1UX42VMPRJXcUWyE-58-hfqgPMVypoqzx2E0d9IyVXLwvCp145vOgt_Vy1hVE199lE3pLffr_EqchG2124RTkMdBpE5kwmjhdZ7Hiy1asWz8hxNUXh9n6Iyd7MkWxAJVVdfEF1jcRbjfLlCqRdsbQv9HcKtCrnTM0FQ/s2048/new%20kind%20of%20kick.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="600" data-original-height="2048" data-original-width="1536" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhr3v1AQZ3RehhKpy5oESW1UX42VMPRJXcUWyE-58-hfqgPMVypoqzx2E0d9IyVXLwvCp145vOgt_Vy1hVE199lE3pLffr_EqchG2124RTkMdBpE5kwmjhdZ7Hiy1asWz8hxNUXh9n6Iyd7MkWxAJVVdfEF1jcRbjfLlCqRdsbQv9HcKtCrnTM0FQ/s600/new%20kind%20of%20kick.jpg"/></a></div>
<br/>
Peter Alzén
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-56671990220754625912022-11-19T14:53:00.000+01:002022-11-19T14:53:05.090+01:00David Ritschard på Gävle Konserthus<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAulYsySonuxI4W1V7fTKHGhzOHcHBntjKzUZQHJ9I25ibGv2zhxZROYx4dGwlJtJwdMRXPMCBxPVVOxc9glGIHpZdnAHqoW1HNv87THgYi7tgW20TgTmMsr5nUvCs-UxWwEhTh7UPteq3tZpv4bV3g3gltiedg22Q_b1NAgeTfb0gCP7Kx_rFDg/s2048/david%20ritschard.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="600" data-original-height="1536" data-original-width="2048" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAulYsySonuxI4W1V7fTKHGhzOHcHBntjKzUZQHJ9I25ibGv2zhxZROYx4dGwlJtJwdMRXPMCBxPVVOxc9glGIHpZdnAHqoW1HNv87THgYi7tgW20TgTmMsr5nUvCs-UxWwEhTh7UPteq3tZpv4bV3g3gltiedg22Q_b1NAgeTfb0gCP7Kx_rFDg/s600/david%20ritschard.jpg"/></a></div>
<br/>
David Ritschard är inte i toppform. En blottad nästan utbränd David Ritschard har svårt att komma upp på scenen, han berättar öppet på scenen om sitt mående, att han hamnat på sjukan i Nashville under inspelningen av Jills Veranda.<br/> han går av scenen och bandet tolkar Wilmer X "Bara Lycklig när jag dricker". han kommer tillbaka. andas, kämpar och när det väl kommer till extranumret så säger bandet att han har slut på energi och vi får inte den förväntade "Sverigerocken" utan bandet kör en jig (eller vad vi nu ska kalla det) och han kommer upp när det ska bockas.<br/> annars var konserten toppen, låtvalet roligt och publiken sjöng med ofta. i vissa stunder är det tårögdsframkallande och jag står där och säger till mig själv "fan vad det är vackert ändå" <br/>
Peter Alzénpopnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-47114227434102636502022-11-09T07:42:00.003+01:002022-11-09T07:42:58.935+01:00Poly StyrenePå Bibliotekens ( har jag berättat hur mycket jag älskar bibliotek) gratis filmtjänst Cineasterna finns nu Filmen om Poly Styrene. <br/>
Den första text jag skrev som blev en låt i mitt första punkband Pink Pyjamaz 1978 hette Jag är en Kliché, den titeln stal jag givetvis från X-Ray Spex låt ”I•m a Cliche” . <br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/stXSFuUOdeU" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe>
De var ett mina stora favoriter då jag var 15 år. Poly Styrene var sångerska i bandet, hon tog sitt namn från gula sidorna som en parodi på rockstjärnor som Gary Glitter och Larry Lurex. Hon gjorde dessutom all bandets art work och de hade en egen otroligt snygg stil i allt från design, hemgjorda kläder till texter om att inte passa in. <br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/RUBXwxjoAus" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe>
Med En somalisk pappa och en vit engelsk mamma kände hon sig aldrig hemma någonstans men bakom den där stora tandställning och de fantastiska texterna fanns det ett otroligt mod. Se filmen, ni ångrar inte det<br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhOi2g17_nzO2Md1zT8pV0lQepOmr_9rr93LahatvqGJWIWJE5IHN8XHqV5qTBC4sjlU1BJXxxSiPXwSdzLtdEh0OL563xCoyOT5m-U0C7INzvfY5jV9Au4zv5_WI24kcXkW07VLFdSIgoPW2TyKvwAst0D88MGjtt-njXnVmT5wiZP7ZXRr27gqw/s2048/polystyrene.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" height="400" data-original-height="2048" data-original-width="1398" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhOi2g17_nzO2Md1zT8pV0lQepOmr_9rr93LahatvqGJWIWJE5IHN8XHqV5qTBC4sjlU1BJXxxSiPXwSdzLtdEh0OL563xCoyOT5m-U0C7INzvfY5jV9Au4zv5_WI24kcXkW07VLFdSIgoPW2TyKvwAst0D88MGjtt-njXnVmT5wiZP7ZXRr27gqw/s400/polystyrene.jpg"/></a></div>popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-70129016013236153912022-11-03T09:29:00.011+01:002022-11-03T09:29:43.762+01:00Det spelades bättre rock'n'roll på Torssons tidhärom dagen såg jag Torsson i en fullsatt lokal i Gävle, min recension från Gefle Dagblad. <br/>
Första gången jag hörde Torsson var nog på samlingsalbumet Svensk Pop som kom sommaren 79, skivan blev ordentligt hyllad av Mats Olsson på Expressen och det givna köpet gjordes nog av att både Noise och Kriminella Gitarrer var med.
Men det absurda i den svenska punk- och Do it yourself våg som vällde över landet då var att band som Torsson som nästan lät som motsatsen till punk accepterades för det var så annorlunda. <br/>
Första låten på Svensk Pop samlingen var Torssons ”Klippan Centrum” en låt som handlade om en liten ort där det fanns tre gatukök där det serverades pannbiff och att det fanns en Centralstation en halvtimmes gångväg från stan,
Att låten var en cover på ”Kansas City” hade jag såklart ingen aning om då.<br/>
Året efter kom debutalbumet ”Att kunna men inte vilja” där sjöng de om en gammal bil av märket DKW, om älgjakt och att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.<br/>
<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgdze-3a04vtN2wg_zX3CzC-Gj8yV04EFCufZSv2gV0_Z4sAykho3GlfMR5JV4cSB2dn-DrAWlYou8-tuvCvzXS7iaBNxnPk60fxNm2CfgzjWXkLMynehZnkM4POQp2mSLb0oG5Dwgf063eK1SCkhxaGPK8tOH2MYeXYgpeK9EXpp7NMuybxUeolg/s1440/torsson.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="1080" data-original-width="1440" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgdze-3a04vtN2wg_zX3CzC-Gj8yV04EFCufZSv2gV0_Z4sAykho3GlfMR5JV4cSB2dn-DrAWlYou8-tuvCvzXS7iaBNxnPk60fxNm2CfgzjWXkLMynehZnkM4POQp2mSLb0oG5Dwgf063eK1SCkhxaGPK8tOH2MYeXYgpeK9EXpp7NMuybxUeolg/s400/torsson.jpg"/></a></div> <br/>
Någonstans finns en linje i Skåne från Torsson över Wilmer X till Bäddat för trubbel. Även om de inte alls låter lika så bottnar de i gammal rock’n’roll som gärna spelas utan effekter på gitarrerna. <br/>
Och ofta speciellt i Torssons fall sjunger de om saker som inte spelar så stor roll men ändå är något i livet som sker. Det lilla livet gärna i mindre orter<br/>
Många människor har svårt för Torsson då de tycker de är ett larvigt skämtband men jag tror inte de människorna har lyssnat ordentligt.
Ljudbilden är lite tunn och kanske lite skramlig men det är en chimär för det låter inte alls taffligt utan det är väldigt smakfullt spelat.
Även om ryggraden av Dan Perssons bas och Rikard Swärdhs trummor är stabil så är det Michael Sellers finfina gitarrspel som sticker ut. Med små medel få det att låta elegant är svårare än vad man kan tro. Avskalat som punken, lekmannamässigt melodiös som proggen och i botten blues och tidig rock’n’roll. Men Torsson låter bara som Torsson<br/>
Musikhusets övervåning är fullsatt, medelåldern är ganska hög men glädjen likaså. Ibland är sorlet så högt att jag vill skrika -va lite tysta så vi hör sången bättre men igenkänningsfaktorn är också hög, folk vill sjunga med i låtar som handlar om Volleyboll Molly, Lena Gren och Assars tal.<br/>
Professor Bo Åkerström torra humor mellan låtarna får publiken att skrocka lite men när de listar ut vilken nästa låt är så jublas det. Jag tycker bandet som har hållit på i närmare 46 år är modiga som spelar så pass mycket ”nyare” material, till och med en outgiven låt. Fast det är ju de gamla klassikerna som får mest respons.<br/>
Det finns mycket att hämta i Torssons musik, jag vet Geografilärare som blir glada över ”Sverige” själv brukar jag använda ”Blodomloppet” när jag pratar människokroppen i klassrummet<br/>
Torssons bjöd på en rolig stund men kanske blev den i längsta laget då det klockades in på närmare 150 minuter. <br/>
Peter Alzén
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3507379998923894132.post-21025658473289091962022-10-29T13:23:00.000+01:002022-10-29T13:23:17.996+01:00The Jam lägger avNär Paul Weller för fyrtio år sedan lade ned the Jam till de andras tvås stora chock, var han less på format, less på rockmusik, less på att alltid göra det förväntade i den kontext han verkade i. <br/>
Redan som nyss fyllda tonåring hade Paul bildat sitt första band tillsammans med sin skolkamrat Steve Brookes, 0ch med trummisen Rick Buckler spelade de rockcovers på pubar och skoldanser runt om i Woking. De blir en tajt enhet som försöker i sina bästa stunder vara som sina idoler från 60-talet. 1975 hör de Dr Feelgood och plötsligt blir deras låtar lite hårdare och snabbare. Steve Brooker hoppar av och Paul Byter från bas till gitarr, Bruce Foxton kommer in i bandet. <br/> <div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhLhrTkPZSWfZRJBRBkItvVOy18_2a-3YKIHT-nz54HLS2PxBQfkXn8_eRiPae7PXIFdhIieqov-UK66NUSDvSuVI_pcQbpaaG18NmS8X2IU4NqJ2GhnqtMTffcDjBk4LWf1H3MRRMw1t62WGrdOpDCxtcSFTAK6E9Mjt6M7HTUsapKcD72uxSa8Q/s2922/jam%20enkla%20att%20%C3%A4lska%20%282%29.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="2704" data-original-width="2922" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhLhrTkPZSWfZRJBRBkItvVOy18_2a-3YKIHT-nz54HLS2PxBQfkXn8_eRiPae7PXIFdhIieqov-UK66NUSDvSuVI_pcQbpaaG18NmS8X2IU4NqJ2GhnqtMTffcDjBk4LWf1H3MRRMw1t62WGrdOpDCxtcSFTAK6E9Mjt6M7HTUsapKcD72uxSa8Q/s400/jam%20enkla%20att%20%C3%A4lska%20%282%29.jpg"/></a></div> <br/>
Sommaren 1976 ser Paul Sex Pistols för första gången och trots att de inte alls låter som the Jam så känner han ett sammanhang. The Jam gör en gerilla spelning utanför Rock on, skivaffären i Soho som innehavs av skivbolaget Chiswicks ägare Roger Armstrong. Bandet skulle senare bli erbjudna skivkontrakt av honom men valde 6000 pund från Polygram istället.<br/>
In the city är en grym debutsingel som nådde 40 plats på Englandslistan men det tog några år innan The Jam blev mitt ett av mina favoritband. De första två albumen är bra men inte mer, det tredje missade jag först för jag tyckte då att All Mod Cons var vek 60-talspop men ack så fel jag hade. När sen Setting Sons kommer är det nästan som jag spelar sönder det. <br/> <div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj2JzwGISy31kfyeg06_z8U6nP7T0tUcXnQyiwNDn_NN8xhGOGyfR_kzYRtRJVNQK2sw5k7HixDCxIbHDxR1EPlPKtAGJSNl6jmhMdni26I006Z30np_tJ7kb-VdaAN2Mg-Yxxs0k9akMXsu1g-ozfl1gCOKZkPcvPPeiNolOeTEpIOCF6tsr_xNw/s1691/jam%20setting%20sons%20rec%20%282%29.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="1579" data-original-width="1691" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj2JzwGISy31kfyeg06_z8U6nP7T0tUcXnQyiwNDn_NN8xhGOGyfR_kzYRtRJVNQK2sw5k7HixDCxIbHDxR1EPlPKtAGJSNl6jmhMdni26I006Z30np_tJ7kb-VdaAN2Mg-Yxxs0k9akMXsu1g-ozfl1gCOKZkPcvPPeiNolOeTEpIOCF6tsr_xNw/s400/jam%20setting%20sons%20rec%20%282%29.jpg"/></a></div> <br/>
Eton Rifles som släpps innan albumet blir bandets första som når topp 3 på Engelska singellistan. En låt som premiärministern David Cameron, som började på privatskolan Eton just hösten 79 sa sig älska. Paul svarade lite syrligt ”What part of it didn’t he get?”. Även om jag idag tycker några låtar inte är så fantastiska som då så är det ett album jag ofta återkommer till.<br/>
Dessutom var deras version av (Love is like a ) Heatwave (ganska tafflig nu med facit i hand) som fick mig att börja köpa soulplattor. Just Pauls kärlek till musik och till att sprida det han älskar har lett till en evigt växande spellista med låtar han tipsat om genom tiderna. I många år spreds ju informationen om vilka låtar som var med Pauls Tour tapes.<br/> <div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhcoTxMTK30_r4SQI5Dt8oVQENw0u9Q0rkTYqUSc2CGBKgyvkdRGm9tiOpvumt90Mm0IGe8JtnQdphszoLxp65e3iXB1EUG7G20FYamM2a8Ud2FhSTemw6kA6MOItOAPTVjiDSE9Xhsopw-t7NsrNaltuwu600S4GfarvjhXOAcEJyzmVGX3JTHRQ/s1898/jams%20favorit%20skivor.jpg" style="display: block; padding: 1em 0; text-align: center; "><img alt="" border="0" width="400" data-original-height="1898" data-original-width="1898" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhcoTxMTK30_r4SQI5Dt8oVQENw0u9Q0rkTYqUSc2CGBKgyvkdRGm9tiOpvumt90Mm0IGe8JtnQdphszoLxp65e3iXB1EUG7G20FYamM2a8Ud2FhSTemw6kA6MOItOAPTVjiDSE9Xhsopw-t7NsrNaltuwu600S4GfarvjhXOAcEJyzmVGX3JTHRQ/s400/jams%20favorit%20skivor.jpg"/></a></div> <br/>
Efter Setting sons är nästan allt fantastiskt med the Jam, albumen, singlarna, singlarnas baksidor, jag ser dem två gånger var av den första på Göta Lejon var otroligt bra, den andra på Grönan inte lika fantastisk. Den 30 0ktober 1982 meddelade Paul i NME att han lägger ned bandet.
Innan den 11 december 1982 då de gör sin sista spelning hinner bandet släppa två till fantastiska singlar The Bitterest pill (I Ever had to swallow) når andra plats, bara Eye of the Tiger med Survivor hindrade den från att nå första plats. Beat surrender den allra sista kom som en vanlig enkel sjua med Shopping på baksidan men det var dubbelsinglen som gav oss en hint var Paul skulle sen, covers på Curtis Mayfield, Chi-Lites, Edwin Starr. <br/> <br/>
När Style Council startade skulle det vara ett löst sammansatt gäng men bara Mick Talbot & Paul som givna medlemmar. De planerade olika stilar beroende på vilka som var med på låten. Och de skulle bara släppa singlar till en början. <br/>
Min kärlek till Style council är inte alls lika stor, tycker de första singlarna är lysande och Our Favourite shop är en alldeles utmärkt skiva så är resten av albumen alldeles för ojämna och till och med lite trista.<br/>
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/1CAzwewVjZ0" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe>
<br/>
Efter att Polydor hade nobbat Style Councils sista album, så lägger de ned, Paul känner sig frustrerad, inget band, inget skivbolag, kanske inte ens en publik. Han spenderar ett år med att slicka sina sår. Han hade folk från Acid Jazz kretsar i sin studio. Talking Loud var sugen på att signa honom men han gör en singel under namnet Paul Weller Movement. <br/>
Jag kommer ihåg att den inte ens släpptes i Sverige men eftersom jag hade hand om importskivorna på Skivbutiken så lyckades jag få tag i ett exemplar. Minns att Andres Lokko skrev om någon spelning i Amsterdam där det hade spelats Jam och Style council låtar i mer rockig form. I samma veva skriver han låter till albumet Free Your Feelings med Slam, ett band där hans fru Dee C Lee sjunger. Det låter som det är låtar från sista outgivna Style Council albumet.<br/>
Året efter kommer första albumet, jag köper mitt exemplar från Japan, då den släpps på skivbolaget Pony Canyon där ett halvår innan Go Disc släpper den i England och resten av Europa.
Om singeln hade varit rockig är skivan softare, visst finns det groovigare låtar som har gitarriff men mestadels är det soulig rock. Recensenter skrev om Curtis Mayfield, Traffic och visst låter det en hel del som den rock som fanns i skarven av 60- 0ch 70-Talet. Jag gillade skivan väldigt mycket när den kom och den har åldrats väldigt väl. Favoritlåt är den soldränkta Above the Clouds. <br/>
Wild Wood kommer nästan precis på dagen året efter om debuten blev en större succé än vad folk hade trott blir detta en jättesuccé. Tredje albumet Stanley Road benämns ibland som Wild Wood vol 2 men jag tycker nog den har ett lite rockigare uttryck. Stanley Road är givetvis döpt efter gatan i Woking där Paul växte upp. Skivan är full av bra låtar, melodisk men även ganska funky.<br/>
Sen börjar mitt förhållande till Paul bli mer komplicerat, fjärde albumet Heavy Soul kom två år senare och nu hade han plötsligt börjat rocka. Tidigare hade Paul sagt att han inte lyssnade på män i skägg men nu omfamnar han Free, Traffic och allt annat som brittiskt från 72. Jag tyckte att när den kom var en besvikelse, låt mässigt är den mycket sämre än de två albumen som kom före. Ibland blir det bara ett jävla massa riffande och avsaknaden av riktigt stora låtar finns. Ibland är det riktigt bra, första singeln Peacock suit är en riktigt bra låt (även om den lånar riffet från Small faces Grow our own) och några spår till är inte heller så dumma men det mesta är jammande och riffande som jag inte riktigt blir klok på.<br/>
Heliocentric var ett album jag kanske nonchalerade när det kom, efter besvikelsen på Heavy Soul så var Weller ingen högre prioritet längre, dessutom var det en tid i livet där jag pluggade 100%, jobbade 50% och hade 2 små barn. Så tiden var knapp. Soundet är lättare än på Heavy Soul och påminner mer om det han gjorde på Wild Wood. Sen har det fortsatt så under hela hans karriär ibland toppskivor som 22 Dreams, On Sunset eller A Kind Revolution men alldeles för ofta ganska tråkiga skivor som fjolårets Fat pop t.ex. <br/>
Men jag fortsätter kolla in vad han gör, ofta är samarbeten, udda singlar och sånt bättre än själva albumen. Och listan med Paul Wellers jukebox fylls också hela tiden på<br/>
Peter Alzén<br/>
<iframe style="border-radius:12px" src="https://open.spotify.com/embed/playlist/3rWq6hA6MuBv379Sm18OIu?utm_source=generator" width="100%" height="380" frameBorder="0" allowfullscreen="" allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" loading="lazy"></iframe>
popnördarnahttp://www.blogger.com/profile/06607196808839129116noreply@blogger.com0