Bowie 10 år senare

jag minns uppvaknandet den här dagen för 10 år sedan, det gick rykten på twitter att Bowie hade dött, bara två dagar efter hans födelsedag och skivsläpp Black Star. det tog någon timme av ovisshet innan det bekräftades. Jag var kanske inte i chock men i ett tillstånd av limbo där jag inte visste hur dagen skulle komma bli. vet att jag visade Life on Mars och Lazarus videon för mina elever och då insåg jag på något sätt att det var ju ett Rekviem han hade skrivit, det sista han gjorde. på den tiden skrev jag kontinuerligt i Gefle Dagblad och redaktören beställde givetvis en krönika av mig om mina tankar på David Bowies död, när jag läste igenom den nyss så känner jag så gott som likadant idag så här är den i repris
"Jag sitter här och bläddrar i en stor orange 320 sidor lång katalog från utställningen jag var på för tre år sedan. Det var David Bowie på The Victoria & Albert i södra Kensington. Hela bottenvåningen på museet var fyllt av saker man inte trodde man skulle få se. Tidiga bilder från hans första år, den första pressbilden när han var 16 år, handskrivna texter till flera av de tidiga låtarna. Jättestora tv-skärmar som täcker närmare 20 meter uppåt vilka visar bilder från genombrottet med "Starman" på Top Of The Pops till scener från senaste "Reality"-turnén. Massvis med kläder som alltid har gjorts av upcoming designers. Tavlor som han målade under sin Berlin-period. Ett rum som visar klipp från alla filmer och pjäser han har varit med i. Till och med hans kokainsked som han hade under inspelningen av "Young Americans" fanns med. Det är en makalös samling som får mig snudd på att bli alldeles mållös. Det var som en våt dröm som gick i uppfyllelse
När jag var 10 år fick jag min första bandspelare och då började jag lyssna på musik på riktigt. En av mina första minnen är att jag lånade "Ziggy Stardust"-albumet på biblioteket uppe i Sätra. Sedan låg jag inne i mitt pojkrum och drömde om alla de världar han målade upp. Från öppningsspåret "Five Years" med sin domedagspredikan: "Pushing through the market square, so many mothers sighing. News had just come over, we had five years left to cry in".

Till den majestätiska "Rock’n’Roll Suicide" är det ett formidabelt album. Förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar. Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer 2016, är att han aldrig slutade vara vare sig nyfiken eller våga ta risker. Få av de andra giganterna som fortfarande håller på som Paul McCartney, Rolling Stones eller Bob Dylan skulle kunna bli Best New Music på Pitchfork. Den senaste skivan "Black Star" som kom i fredags är rent ut sagt lysande, och nu med facit i hand ännu mer skrämmande.
Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 1985-1991 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadiumrock efter han blivit megastjärna med "Let’s Dance" 1983, sedan startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan han återfick insikten och återvände till blue-eyed-soul med plattan "Black Tie White Noise". Efter det fick han tillbaka lusten att utforska musik igen.
Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt. I stället gör han allt som han vill - och är ganska bra på det andra också. Eventuellt beror det på att han kommer från art school-världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik. I intervjuer och passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock. Det var inte mer än några år sedan jag såg en Brücke-utställning i Berlin bara på grund av omslaget till "Heroes"-plattan.

När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste
När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan "Low" med texten "There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie". På något sätt har han alltid levt i ett eget parallelluniversum. Han har alltid haft en egen stil som han ofta bytt från 60-talets mod, till glam, över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös. 1983 såg jag äntligen honom på Ullevi efter att åkt buss hela natten. Jag blev besviken, stod fem-sex meter från scenen, Men At Work var vidrigt förband och de flesta runt mig var folk som gillade Police och annat sånt som jag föraktade. När de spelade "White Light/White Heat" gick flera på toaletten. Jag dansade så gott det gick, sen tog det flera år innan jag ville älska honom igen.

Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om heroin, transvestiter och SM-sex lyckades Bowie inte bara göra alla icke-straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell. Även hans låtar handlade om saker som normalt inte hörs på tio i topp. Det är måndagskväll när jag skriver detta, jag är tvungen att visa min yngsta son BBC-dokumentären "Five Years", som är en fantastisk film om Bowies resa från "Space Oddity" till "Let’s Dance". Tror den kommer på SVT i helgen. Annars finns den att se på SVT Play. Nu går jag fram och tillbaka till min stereo. Plockar med alla skivorna. Nu vet jag hur det kändes när Elvis dog. Lite tyst för mig själv nynnar jag Phil Lynotts låt som han sjöng när Elvis dog.
"Me I went to the liquor store. And I bought a bottle of wine and a bottle of gin and played his records all night. Drinking with a close, close friend". Sen så tänker jag på att om det finns en himmel sitter han där uppe och sjunger för oss alla: "Planet Earth is blue and there’s nothing I can do".

Peter Alzén

Go-Betweens
För någon månad sen var Robert Forster i Stockholm, det är han ganska ofta då det är ett några svenskar som är hans kompmusiker numer, jag missade konserten av en idiotisk anledning.
Det stod på Debasers hemsida att det var väskförbud, nåt som hängde kvar sen terrorhotet mot Sverige och jag hade en väska som jag inte kunde göra mig av med, så vi struntade i alltihop, jag såg ju i alla fall när han var här förra gången. Sen visade det sig att de hade inte alls väskförbud utan hade bara glömt att tagit bort det från annonsen.
Samtidigt som han var här då så var han gäst hos Fredrik Strages podd

där signerade han ett kakfat som jag vann

Jag tror Cattle and Cane var första låten jag hörde med Go-Betweens, den var med på någon lågpris samling som MNW gav ut. Band från Rough Trade, Cherry Red och andra indiebolag samlades på den.
Lysande låt och början på en förtjusning av ett australienskt band. Tyvärr såg jag bara dem en enda gång, Rosklide 1987, kanske var det när de hade sin bästa tid Tallulah hade just kommit och det är finfint album men 1988 peakade de då jag tycker !6 Lovers Lane är ett magnifikt album.
De flesta skivorna med Go-betweens är såklart värda att ha, tyvärr sålde inte så mycket som de borde vilket gör att andrahands marknaden på deras skivor är ganska dyr och skral.
En rolig myt/sanning om Go-Betweens är att det sägs att den stad i världen de var störst per capita var Skellefteå. Givetvis beroende på Wannadies sångaren Pär Wiksten stod i stadens skivaffär och mer eller mindre tvingade på alla Go-Betweens skivor.
Stefan Nylén som då jobbade på MD, företaget som distribuerade Go-Betweens ska ha sagt att 15% av bandets skivor såldes just där i Skellefteå.
Everything But The Girl, Lloyd Cole & The Commotions, Prefab Sprout och The Smiths är precis som Go-Betweens några favoriter från 80-talet som jag tycker har åldrats bäst, kanske är det melankolin, kanske är det litterära anslaget, kanske är det de fantastiska melodierna. Troligen kombinationen.
Det är musik långt ifrån AC/DC, Motley Crue eller nåt annat band som sjunger om brudar, sprit och motorcyklar.
The Go-Betweens bildades på universitetet i Brisbane 1978. Exakt 30 år senare inleddes uppförandet av en bro i deras hemstad i Australiens Queensland som fick namnet The Go-Between Bridge. De tog sitt namn från den brittiske författaren L P Hartleys roman ”The Go-Between” (”Gudarnas budbärare” på svenska) från 1953 och apropå böcker.
Jag har läst både Robert Forsters bok om Grant och Tracey Thorns om Linda Morrison, båda är omistlig läsning även om du inte är så intresserad av Go-Betweens
Roberts bok om sin kumpan Grant är en vacker berättelse om en vänskap men samtidigt precis som en lång vänskap under formativa år inte alls utan friktion.

Tracey Thorn skrev en bok om sin bästis Lindy Morrison, trummis i Go-Betweens. Men man behöver inte älska Go-Betweens eller Everything but the girl (fast det gör man väl?) för att uppskatta Traceys bok. Det är en fin historia om kvinnor som tar plats, om vänskap och om hur vissa mer eller mindre skrivs ut ur historien

Robert Forster och Grant McLennan var kärnan i bandet, ända fram till den sistnämndes alldeles för tidiga bortgång i en hjärtattack i sitt hem i Brisbane, blott 48 år gammal, 6 maj 2006.
Deras bästa låtar
Streets of your town
1.
”Round and round, up and down, through the streets of your town” — en oslagbar refräng med akustisk jangle och fin kör av Amanda Brown. Texter som är som raymond Carvers noveller, allt verkar normalt men ”Don’t the sun look good today but the rain is on its way, watch the butcher shine his knives, and this town is full of battered wives”.
Cattle and Cane
2.
Här det tidiga Go-Betweens är nästan som C86 flera år tidigare, melankoliskt, melodrama, melodiskt och suggestivt.
Spring Rain
3.
Robert Forsters största stund? Videon andas optimism trots vårregnet, här på skivan Liberty Belle and the Black Diamond express börjar de hitta den popformula som de strax briljera med.
Was there anything I could do?
4.
Som jag tidigare skrev så är 16 Lovers lane ett fulländat album och då är det inte så konstigt att nästan hela albumet tog sig in på listan. Texten är nästan Morrissey aktig och melodin lika stark som Johnny Marrs men det låter ändå bara som Go_betweens
Right Here
5.
Jag märker att det flest Grant låtar i toppen, kanske hans vemodiga låtar är det jag gillar mest.
Här har jag rankat deras bästa låtar, visst en annan dag så flyttar några låtar runt men i sista dagarna av 2025 är det den här ordningen

Min vän Jocke Hermelin som också liksom Stefan Nylén var säljare gjorde en rolig spellista på hur uppföljaren till 16 Lovers Lane hade kunnat låta
Peter Alzén

Bortglömda 80-tals klassiker powerpop edition

Bortglömda 80-tals klassiker powerpop edition
Mops – Lisa & Sluggo

Mops var Docent Döds lillebröder både musikaliskt och på riktigt då Zebo Hillborgs lillebror Olle var med i bandet, glad och trevlig modspop.
Etiquette Mona -Amsterdam

Dj på lördagens Docent döds spelning är Jocke Hermelin, sångare och låtskrivare på denna pärla. Idag en singel värd många tusenlappar men missa inte att de just släppt en lp där de samlar upp allt de spelade in.
Heartbreak - Det är inte min stil

Innan Kent var det Heartbreak som var Eskilstunas stolthet (okej Kanske Date-X också) , de hade 1978 varit med på Sonets stora satsning på Svensk ny musik Swedish tracks 79, men då under namnet Heartbreak Hotel. De spelade på Måndagsbörsen och sålde 5000 exemplar av sitt andra album men är nog ganska bortglömda idag
Schnabel - Fröken ur

Vad vet jag om Schnabel? Inte mycket de började som punkbandet Panic innan de blev Schnabel, en singel och två låtar på Pop Job hann de med på Stranded rekords, efter det bytte de namn till Fahrenheit och gjorde 2 singlar hos MNW.
Vertex – John

Ockelbos bästa band var The Vertex även om Lars Langs också var toppen och de delade ju dessutom en del medlemmar. Här från deras andra single. Även de har nyss släppt en lp med en massa material på
Peter Alzén

Bortglömda soulpärlor från 80-talet

Bortglömda soulpärlor från 80-talet
Sweet Pea Atkinson – Don’t walk away

I något nummer av tidningen Now and then nämner Hans Olofsson att Jan Gradvall skulle skriva en artikel om 80-tals soul i Pop, och lite lätt spydigt skriver han att om han inte nämner Sweet Pea Atkinsons album från 1982 ”Don’t Walk away” så kan han inte ha många fler att komma med. Sweet Pea var sångare i Was not Was och gjorde ett soloalbum producerat av bröderna Was. En alldeles utmärkt album precis i skarven av vad som skulle bli den moderna 80-tals soulen. Här en fin General Johnson cover
Gwen Guthrie – Can’t love you tonight

Gwen Guthrie var bakgrundssångerska hos många, bland annat Stevie Wonder, Arteha, Madonna och Peter Tosh! Av hennes egen solokarrirär minns flest Ain’t nothin’ goin’ om but the rent och kanske Peanut butter men den här låten om AIDShotet är en bortglömd pärla tycker jag
Bobby Womack – I wish he didn’t trust me so much

Bobby Womack är knappast bortglömd, hur många fantastiska låtar och album som helst men den här singeln från mitten av 80-talet är knappast någon som nämns i första taget men fullständigt lysande.
Curtis Mayfield – Dirty laundry

Apropå soullegender med hur många bra låtar och album som helst, här kvalar såklart Curtis in men den här snygga låten som andas nästan lite country och är knappast sönderspelad.
Odyssey – If you’re looking for a way out

Den här singeln nådde faktiskt sjätte plats på englandslistan men blev mest uppmärksammad (i alla fall i min lilla värld) när Tindersticks gjorde en finfin cover på den. Odyssey är väl mest känd för upptempo låtar som Going back to my roots, Native New Yorker och Inside out men den här skilsmässoballaden kan vara det finaste de gjorde
Temptations – Aiming at your heart

Temptations är väl kanske bland de största soulgrupperna genom tiderna men deras självbetitlade album från 1981 är väl knappast något av de första man köper med dem. Men den innehåller pärlor som den här modern soulklassikern.
Peter Alzén

Fler Bortglömda svenska pärlor från 80-talet

Fler Bortglömda svenska pärlor från 80-talet
1. Cosmic Overdose – Oj oj oj

För några veckor sedan så var Twiceaman gäster hos Fredrik Strage, och då ställde jag frågan när ska Köttbulleboys släppas men de sa att den är ju släppt men heter Oj OJ OJ, klassiker från AB Svensk Rock 1980
2. Dansdepartementet – Wankers

En gång i mitten av 80-talet spelade mitt band Metal Mean Machine förband till Dansdepartmentet. Det blev en väldigt blöt natt. Men sveriges svar på Killing Joke var lysande live.
3. Thirteen Moons – A Moment in time

Det svenska band som förmodligen fick bäst och mest beröm i engelsk press på 80-talet var Thirteen Moons, jag lovar att svenskt vemod nämndes. Fantastiskt vacker sång.
4. Global Infantilists – This Music
Ok ett annat band som NME och de andra skrev upp var Mare Kandres Global Infantilists. Sorgligt bortglömda idag men en gång i tiden hatade av alla rockers för de var sååå pretentiösa.
5. All That Jazz – Banner of love 6.

1987 var Karlstadbandet All That Jazz the next big thing, låtar på amerikanska soundtrack, mycket snack i utländska press och visst var deras album ett riktigt bra modern rockplatta men deras debut tolva från 1985 var mer postpunk och saknas än idag på streamingtjänsterna och därför blir det dagens val.
Peter Alzén

Bortglömda 80-talspärlor del 4, bra band jag såg live del 1

Bortglömda 80-talspärlor del 4
Några mer eller mindre bortglömda akter jag såg live på 80-talet
Mo-dettes – White Mice

Första bandet jag såg första gången jag var i London. En måndagkväll på Moonlight club, som låg i Railway Hotel i West Hampsteadt. Minns att ölen var sjukt billig, speciellt för en törstig 17 årig Gävlebo. Men det var alldeles för många skinheads där och överallt den sommaren i London.
Rose of Avalanche – LA Rain

Sommaren 85 såg jag Sisters of mercys svansång på Royal Albert hall. Ett halvår senare var jag och lillebror där igen, i London alltså. På Dingwalls såg vi bandet som lät som en korsning av Sisters och Velvet Underground. Vi hade träffat en stockholmare någonstans som vi hade tagit med oss, tror CC och Lena Larsson också var med. Dagen efter skulle vi ta tåget till East Croydon för att se Ghost dance, Richard Marx från Sisters nya band men då orkade inte vår nya kompis förlja med, han skulle dricka öl på Moscow bar istället.
Gene loves Jezebel - Bruises

84-85-86 kändes som jag var på Kolingsborg varannan vecka. Det var jag inte för det var många mil mellan oss. Men det var ohyggligt många roliga konserter, en hel del band jag glömt men när jag tänker efter så var Gene Loves Jezebel roliga, sen blev de precis som Cult och andra band som någon mindre rolig version av hårdrock.
Voice of the Beehive – Don’t Call me Baby

Avdelningen mindre lyckad val på en festival måste vara när jag valde bort Cornelis nästsista spelning för att istället se Voice of the Beehive. Men hej två pigga systrar och två fd Madness medlemmar. Tråkigare kan man ha. Dessutom var lilla kulturtältet snuskigt trångt och varmt (han spelade alltså inte på stora scenen som i filmen.
Loop – Collision

I slutet av 80-talet byttes Kolingsborg ut mot Barowiak i Uppsala, massor av roliga bokningar där. Ett band som är sorgligt bortglömda är Loop. Kanske inte lika fantastiska som My Bloody Valentine men absolut värda ett stund om ni gillar gitarrväggar.
Kitchen of Distinction – the 3rd time we opened the Capsule

Ett till band som fler borde höra, speciellt deras första album är en riktig pärla. Deras spelning på Barowiak var en sån där trevlig kväll när allt kändes bra, förutom att basisten retade sångaren för han var homosexuell, det kändes sådär modernt
Peter Alzén

Bortglömda 80-tals pärlor vol 3 Stranded edition

Det är några skivbolag jag har så gott som komplett katalog med, förutom de som nästan bara kretsar runt ett band som tex Merciful release så är det i Sverige Heartwork och Stranded som jag tror är snudd på kompletta. Några otroliga låtar från Strandeds brokiga katalog Plast – I Köket desperat Många av dessa skivor köpte jag på postorder antingen från fanzinet RIP eller direkt från skivbolaget. Skiva nr 1 på Stranded Rekords är EPn live på verket där jag faktiskt tackas på baksidan 😉. EP nummer två är denna pärla. Plast var mytomspunna i fanzines innan skivan och den är snudd på fantastisk i sin brutalitet, industrimusik men ändå med melodi. Silicone carne – Existens Den har nr 8 i Strandeds katalog men känns som den kunde vara ännu tidigare. Joy Division på svenska? Kanske, sorgligt bortglömd single. Förrädarna – Marcellos pojkar Förrädarna hette först Döende Dandies då var det nån form av ”Supergrupp” med Janne Kyhle och Adrian från första Lustans albumet + Ola skox Andersson (tidigare producent åt Lustans) från TV3 och Andreas Theve. När de sen bytte namn till Förrädarna så var det Adrian, Ola och Marita Cassidy som var alias för Annina Rabe, senare litteratur kritiker på Expressen. Marcellos pojkar är en magiskt bra låt med en text ”Ett liv med munsår och sänkt moral” kan man inte gå fel. Tyvärr spelar de inte in något mer (Döende Dandies finns med på Cosa Nostra kassetten, däräven DiLeva har en fin låt med kallad Mother) Carl Myrén – Jag flyttar in hos mig Några år senare hade Stranded lämnat postpunken och sommaren 83 släpps den här singlen som doftar svenskt 60-tal, Gals&Pals och sommar. Jag köpte den för en krona i en rea back men spelade den ofta, lika ofta baksidan ”Koftan”. Många år senare ska jag spela den här låten för en vän som något han inte hade hört, och han plockar strax efter fram albumet som jag inte visste fanns. Sånt kan bygga vänskap. För att citera Carl - "Livet - Mer än att överleva" "Livet - ni längre och roligare" "Svårmod gör ingen glad" "Levare gör det i livet" "Livet är dödskul" När jag letar efter honom på nätet nu ser jag att han fotograferar och åker motorcykel. Mockba Music – Exil Tom Wolgers projekt efter han lämnat Lustans Lakejer var såklart Mockba Music. Det blev aldrig speciellt stort, tyvärr men det kanske är för mycket Steely Dan funk för synthpojkar och flicorna. Alla tre singlarna är väldigt bra, den här är kanske bäst. Giant Steppers – Uptown downtown Dotun Adebayo var en legendarisk kille som hade haft sitt fanzine Nya musik expressen, senare även skribent på Schlager. Hans första band hette Zion Steppers vilka gjorde den otroligt roliga singeln Helldriver. Sen ville han ville han inte förknippas med Zionism så namnet ändrades. Kanske ett udda släpp av Stranded med en reggae lp som dessutom låter otroligt bra, producerad av Dennis Bovell. Peter Alzén