När Bob Stanley messade mig
Det är några som jag betalar för på Patreon, en av dem är Bob Stanley. Häromdagen fick jag ett meddelande från honom.
Jag är trots min höga ålder fortfarande på jakt efter ny musik, den behöver inte var nygjord. Häromveckan fick jag tips om 2 låtar med Heart som nästan var i Fleetwood Mac klass, den Kanadensiska duon har jag aldrig brytt mig om, tyckte väl Barracuda var tuff när jag var 14 år men de där bombastiska 80-tals låtarna är jag ganska allergisk mot.
Det är Bob Stanley som lägger ut youtubelänkar varje dag, en gång i veckan får vi en längre text och varje torsdags en videofilm där han står i sitt skivrum och spelar musik i en bestämd sort för oss. Det kan vara brittisk flickpop från 60-talet, det kan vara ett udda album som ”ingen” har hört förut men precis här steg den i värde en hel del. Med jämna mellanrum lägger han ut en spotifylista och eftersom han är (tillsammans med Jon Savage) de som är bäst på kurera samlingsskivor för Ace records så vet du att det alltid är en liten fröjd när han gör så.
Alla låtar han lägger ut samlar jag såklart på en spotifylista (well det är ganska många udda som inte finns där) och det var just därför han hörde av sig. Han hade hittade listan och var förvisso smickrad men ville att all musik han lade ut skulle vara exklusiv för oss patreoner så han ville jag skulle ta bort den, det gjorde jag såklart inte, den blev bara hemlig. För några veckor sedan gjorde Tom Pyl som en vanligt en 25 bästa lista och nu var med just Saint Etienne härom veckan och eftersom han inte ens hade med deras bästa låt var jag tvungen att lyssna genom deras produktion och göra en egen topplista.
Idag är det 90 år sedan Elvis Aron Presley tog sina första andetag i Tupelo Mississippi.
Jag har fortfarande svårt att greppa det att han var endast 42 år när han slutade sitt liv på Graceland i augusti 1977. I hela mitt liv har han funnits med, när jag växte upp hade vi inte så många skivor men en som jag alltid spelade var King Creole, en fantastisk låt från filmen med samma namn. Elvis är tillsammans med David Bowie de artister som funnit med mig sen jag var 10 eller yngre.
Båda är födda samma datum och båda är magiska sångare. Men där Bowie gjorde något nytt hela tiden efter egen idé så gjorde Elvis vad andra sa åt honom att göra. När han var världens hetaste artist så gjorde militärtjänst och därefter skriva på ett kontrakt på alldeles för många filmer men minst sagt ojämna soundtracks
En reporter på Life Magazine tyckte att Elvis kanske borde skjuta upp det filmkontrakt han stod i begrepp att skriva på, för att i stället gå på college. Elvis stirrade på reportern och svarade med ett påstående som i klart belyser hans attityd till sin egen karriär:
— Jag förmodar att du aldrig varit fattig. Min familj har varit fattig så långt tillbaka jag någonsin kan komma ihåg…
Då chansar man inte utan gör det som de som borde veta säger att man ska göra.
Ofta brukar folk plocka fram att Elvis 56 och From Elvis in Memphis är det bästa och ibland tillochmed det enda man behöver med honom. Det är såklart att de kanske är klimaxarna i hans produktion men under alla filmskivor finns flera otroliga pärlor, visst ni att under hans levnadsår var Blue Hawaii den bästa sålda albumet, det var knappast för filmens kvalité utan givetvis för den otroliga balladen Can’t help falling in love är med där (idag har den mer än 1 miljard streams på Spotify, klart mest av hans låtar).
Att han var tjock och stenad hela sjuttiotalet är annars en myt som brukar upprepas, hela hans sjuttiotal är en uppvisning hur han kan hantera soullåtar, visst kanske inget av de albumen är helgjutna men du kan lätt hitta massor av pärlor på nästan varenda skiva. Precis som med Stones eller Clash senare så ville bara Elvis låta som sina svarta favoritartister. Jag har senaste tiden verkligen lyssnat genom hans katalog och det finns absolut saker man kan sortera bort, speciellt på filmskivorna men herregud vilka pärlor. Det sägs att han under sin livstid var på svensk tv endast 4 gånger (filmerna borträknade). I Bonniers klassiska rocklexikon står det att RCAs massiva PR budget och den fiffiga Översten fick honom att bli stor. Tommy Randers bok Rockens roll som var studiematerial på 70/80talet står det att nästan inget han gjorde efter 1960 är värt att lyssna på.
Fast från den 18 juli 1953 då han klev in på Sun Studio i Memphis för att göra en skiva till sin mamma Gladys och ända fram till sista hiten Way down så höll han en otroligt hög kvalité, att bara siffrorna från försäljningslistan, Bara i USA har Elvis haft 82 album och 53 singlar som sålt mer än guld säger det mesta.
Det sägs att han har sålt mer än 1 miljard skivor.
När jag är DJ så spelar jag ofta I’ve got a thing for you baby, det kommer ibland fram folk och frågar vad det var, när jag berättade att det var Elvis tror de mig inte. Häromdagen när jag spelade så kom det fram ett ungt par och frågade om jag hade Viktor Leksell, well nej svarade jag, ok Benjamin Ingrosso då -äh nä. Hmm Men Elvis har du väl sa den unga tjejen, givetvis sa jag och satt på Suspicious Minds
När Elvis kom fram fick han ofta frågan vem han lät som då svarade han ” I don’t sound like nobody” och det hade han alldeles rätt i och bara det att Graceland har adressen Elvis Presley boulevard visar hur stor man är.
How great thou art är ett annat makalöst bevis på hans storhet med det religiösa materialet och sägs vara Nick Caves favoritskiva. Nu tog jag mitt jullov genom att lyssna genom hans katalog och sen ranka hans 90 bästa låtar .
det sägs att det släpps fler låtar per dag 2024 än vad det gjorde på hela året 1989. om det är helt sant vet jag inte 100% säkert men ibland undrar jag om det inte är för lätt att släppa musik i nutiden men samtidigt så får jag idag själv välja och inte bara skivbolagen. mycket musik som var bra släpptes det i år (förmodligen ännu mer som jag inte uppskattade lika mycket) här är de 100 bästa låtarna som finns på den här streamingtjänsten.
För säkert minst 4 år sedan lånade jag boken The Glamour chase, The Maverick life of Billy Mackenzie av en vän, den bara låg där år efter år i den alldeles för stora högen med böcker jag ska läsa.
Sen en dag på gymmet lyssnade jag på podden Blå måndag som gästades av det fina poporkestern från Uppsala, Webstrarna och i slutet av podden fick de önska några låtar och då valde de White car in Germany med den skotska duon The Associates. Då på motionscykeln blev jag påmind av hur fantastisk den låten är.
Det var då jag insåg att jag måste läsa den där boken.
Sångare i The Associates var såklart Billy Mackenzie, Hälften irländare/hälften zigenare, uppväxt i Dundees måttligt fashionabla kvarter. Han är en vilsen själ, när han var 16 år åkte han till Nya Zeeeland och när han var 17 ingick han i ett arrangerat äktenskap i Kalifornien. Hans dröm var att stanna i USA och vara med i en kör i New Orleans. Efter några månader åkte han hem till Skottland igen och där träffade han Alan Rankinem bildade band som senare, 1979 blev The Associates.
Samma år släpper David Bowie singeln Boys Keep Swinging, och bara några veckor senare släpper The Associates sin version av samma låt på egna skivbolaget Double Hip Records, en singel de pressar upp i 500 ex, och utan att ha några som helst tillstånd från Bowie eller hans förlag.
Associates version orsakar dock både skriverier och uppmärksamhet, vilket var deras orsak så att Fiction records skulle signa dem. Själv upptäckte jag bandet när The Affectionate punch singeln släpptes, orsaken var så enkelt att The Cure låg på Fiction och jag älskade The Cure. The Affectionate punch är en lysande låt, som en reinkarnation av Bowie.
Duon fixar the Cures gamla basist Michael Dempsey och en 16 åring på trummor med på första turneén med The Cure och ett tredje Fiction band The Passions, tyvärr blev det problem då den 16 åriga trummisen inte orkar hålla upp tempot.
1981 startade Peter Kent, efter att tillsammans med Ivo startat 4AD, skivbolaget Situation 2. En av de första signeringarna var 5 singlar av The Associates som letade efter ett nytt bolag efter debuten på Fiction. De fick £5000 i förskott för varje singel, hyrde inspelningsstudio nattetid för att spara pengar, spelade snabbt in 2 låtar till Situation och använde resten av tiden till att spela in demos som de skickade runt till andra bolag. Allra första släppet, SIT1, var Tell Me Easter’s On Friday Singlarna samlades sen ihop på Fourth Drawer Down.
Sen är det en massa strul med skivbolag och inspelningar. Men snart hamnar bandet/duon på WEA eftersom Situation 2 är kopplat till Beggars Banquet som i sin tur ägs av Warner. De första singlarna Party fears two och Club Country blir deras genombrott till en större publik. Albumet som följer Sulk räknas i en del kretsar som ett mästerverk, jag håller kanske inte med men ett mycket bra album är det. I samma veva hoppar Alan Rankine av bandet. Billy vägrar turnera på albumet och intresset från USA och Seymour Stein speciellt rinner ut i sanden. Här börjar en karusell av inspelningar som aldrig släpps men studiotid som kostar multum, spelningar som inte blir av. Ibland lever Billy ett liv uppe i det blå, utan att beymra sig en sekund över utgifter, han vill hålla på med sina vinthundar, sjunga och dricka något gott.
Till slut ledsnar WEA och vägrar släppa albumet med samma titel som boken.
500k pund i skulder till skivbolaget, tvingar Billy spela in en cover på Heart Of Glass, som blev en liten hit på New Yorks gay-klubbar men inte mycket mer.
Billy har en magisk röst (men snudd på tragiskt liv), redan 82 sammarbetar han med Heaven 17 duon på deras coverskiva British electric Foundation med finfin version av ”The Secret life of Arabia”, senare gör han samma sak hos Yello och Barry Adamson. Det finns även fler men just de är de bästa.
Som de flesta vet/tror så ska ju The Smiths ”William it was really something” handla om Billy, och ja de var kompisar och Billy stal en skjorta och en Jane Stein bok från Morrissey. Långt senare när Alan Rankine och Billy åter hade börjat samarbeta spelades in svarslåt in ” "Stephen, You're Really Something".
Billy tar sitt liv bara några veckor innan sin fyrtio års dag. Boken då var den bra? Den var helt ok, jag fick en djupare bild av Billy men den kändes som sagt ganska tragisk. Sen var jag ju tvungen att göra en lista med de 25 bästa låtarna med Billy som sångare.
Peter Alzén
nu är det 2 dagar kvar till the Cure släpper sin första album på 16 år och (förhoppningsvis) det bästa på dryga 30 år. för att bota abstinensen har jag satt ihop en lista där vi hör Robert Smiths röst i andra sammanhang
