Det finns en jättefin Paul Simon dokumentär i 2 delar på SVT. Första delen fokuserar mest på Simon & Garfunkel och där fick jag tex lära mig att deras första album floppade så Paul åkte till London för att göra sin debutskiva. När han sen kom hem igen hade Sound of Silence blivit så önskad på radion att de släppte en ny skiva med skivbolagets elektriska version av låten och plötsligt var de på topplistorna. DEl 2 av dokumetären fokuserar på hans solokarriär, jättefina filmsnuttar, speciellt från Gracelandskivan inspelningen men tyvärr är det flera skivor knappt nämns.
Min första kontakt med Paul var när jag i 10-års åldern lånade There goes rhymin' Simon på biblioteket i Sätra. jag spelade den så mycket att min far började gilla den och köpte den. den skivan kanske är mitt favoritalbum av honom, inspelad i bland annat Malaco och Muscle Shoals. den skivan tror jag inte nämns en enda gång i dokumentären, inte heller det gigantiska fiaskot med musikalen The Capeman.
Annars är det fina med dokumentären att den nästan uteslutande handlar om musiken och musikern/låtskrivaren Paul Simon, visst finns det lite om hans partner men det är också om artisten Edie Brickel.
förövrigt är detta fortfarande världens bästa video
När jag var ung så hade jag inte råd att köpa så många skivor så jag lyssnade intensivt på de jag hade, visste varje knaster, hur länge det dröjde innan nästa låt började. Men framförallt vände jag på singlarna.
Jag hade den stora turen att komma in i tonåren ungefär samtidigt som punken kom.
Innan Punken var det album som såldes, en del band gjorde inte ens singlar mer än för radio promotion men med punken så kom även indiependent bolag som Stiff, Chiswick och flera andra som också släppte massor av singlar. Singelförsäljningen steg i slutet av 70-talet och höll sig högt även på 80-talet
Ibland är det verkligen värt att vända på sin plastbit, i The Smiths fall hittar du tex deras bästa låt och the Jams fall en av deras absolut bästa.
A sidan är ju där för att sälja singeln eller för att få spelningar på radion eller båda såklart.
Och när allt detta är gjort är nästa sak som kräver uppmärksamhet B-sidan. B-sidan är både ett problem och en lösning på ett problem. När ett tomt utrymme behöver fyllas med något kan något kreativt hända.
B-sidor säger även något om bandet, om de bryr sig om oss köpare eller om de bara punpar ut ännu en singel. Både Bruce och Michael Jackson släppte sju singlar till Born in The USA respektive Thriller, Bruce hade sju olika nya låtar på B-sidan, Michael Jackson hade åtminstone samma låt på 4 av sina.
B-sidor är för oss som bryr oss lite mer
Här är 20 mer eller mindre fantastiska b-sidor
The Beatles – Rain
Juni 1966 var jag tre år och köpte givetvis inte Paperback writer med The Beatles men långt senare efter jag skaffat albumen så köpte jag en samling som har, vad jag tror iaf den sista bilden som togs på bandet på omslaget och där fanns den här låten. En låt som skulle hamna högt på min personliga Beatlesfavorit lista.
The Cure – Just one kiss
Något jag köpte direkt var givetvis Let’s go to bed singeln. November 1982 var det en glad överaskning med ett plötsligt uppsluppet sound och förvisso fortfarande vemodigt men inte lika becksvart som på Pornography utan en låt som fyllde dansgolvet när jag var DJ. Och när man hade tröttnat lite på den kunde man vända på skivan och hitta den här lilla pärlan.
Oasis – Acquiesce
När Oasis kom 94 så var det roligt att någon vågade vara högre , rockigare, tuffare än de andra brittiska banden som var i hetluften. Jag tackade tyvärr nej till biljetter när de var på Gino och det var nog ganska dumt men årets comeback är jag måttligt intresserad av. Redan vid tredje albumet blev de nästan en parodi på sig själva. Några av bandets tidiga låtar är fortfarande bra och den här singel baksidan är bland det bästa de gjort
Paul McCartney – Check my Machine
Med åren har jag blivit mer och mer förtjust i Paul, jag är väldigt förtjust i de skivor han spelar in helt själv, McCartney med omistliga klassiker som Junk och Maybe I’m Amazed, McCartney 2 som är lekfullare Coming up och Temporary secretary (som jag gissar Kraftwerk lyssnat på inför deras nästa släpp) men på baksidan av Waterfalls ligger Check my machine som är Alex i Hot Chips favoritlåt
The Jam – Butterfly Collector
Paul Weller – Kosmos (Lynch Mob bonus beats)
För Paul Weller var The Jams B-sidor en chans att avslöja en dittills dold sida av hans musikaliska värld. Dreams Of Children och Tales From The Riverbank var de första tecknen på en känsla för introvert psykedelia som han skulle plocka upp igen på albumet 22 Dreams. Många andra B-sidor var Covers som visade på deras/hans influenser.
Butterfly Collector däremot är mer äv en sorgsen poplåt, såna som jag älskar, kanske The Jams åttonde bästa låt.
Till och med på 90-talet, när alla ville klumpa ihop honom med den med mer bakåtsträvande element från britpop, visade B-sidor som Brendan Lynchs fantastiska remix av Kosmos tuffare än något Primal Scream lyckades få till med på Screamadelica – att Weller aldrig hade slutat tänja på sina egna kreativa gränser.
The Smiths – Half a person
The Smiths är ett av mina absoluta favoritband, mixen mellan Marrs melodier och Morrisseys texter är snudd på perfektionism. Så gott som alla deras singlar är magiskt bra och som topp på det så är baksidan på Shoplifters of the world unite deras bästa låt. Steven Patrick Morrissey skriver texter som känns som de skulle kunna vara en del av ditt liv. Det är nog inte bara jag som så gärna nynnar ”And if you have five seconds to spare, Then I’ll tell you the story of my life, sixteen clumsy and shy” dessutom bandets bästa låt.
Suede -Europé our my playground
Suede började på gigantiska höjder och sen gick det utför, nja lite sant är det. Singlarna från tiden runt första albumet är klassiska i sin dramaturgi, första albumet också. Videor med gråa loftgångar som andas sjuttiotal och androgyna unga män som lirar som det är deras enda chans i livet.Jag minns att jag var väldigt besviken på Dog Man Star, det andra albumet när de kom, jag tyckte de gjorde ett grymt dubbelfel då de plötsligt lät mer som Pink Floyd än Bowie men idag är jag inte lika bedrövad över den. Många fina låtar och på den tredje plattan var de enkla till popformeln och de snygga singlarna med väldigt bra b-sidor. Om man vänder på Trash hittar man denna lilla teatrala pärla.
Sisters of Mercy – Posion Door
Ett annat band jag var förälskat i på 80-talet var Sisters of Mercy, flera av deras tolvor hade b-sidor med låtar som lätt hade kunnat platsa på deras album, Afterhours kanske är den mest dramatiska och coolaste men Poison Door är den bästa. Ett halvår efter Sisters avskedsspelning på Royal Albert Hall ser jag och min bror det nystartade bandet Ghostdance i East Croydon, med Richard Marx från Sisters på gitarr, de spelade denna låt så jag förmodar att det är han som skrivit den.
Housemartins – Step outside
När jag jobbade på skivaffär var ett vanligt problem att folk bara ville ha en låt, ibland fanns den på en single, ibland även på en LP och det var ganska vanligt problem att singeln ofta var restad (alltså slut hos bolaget) så albumet skulle få mer försäljning. I Housemartins fall var det med Caravan Love så att den bara fanns på sjua, inte på LP och inte på CD med dess extraspår. Så Folk var ”tvungen” att köpa singeln, tyvärr hade bolaget svårt att få fram den ändå. Housemartins släppt massor av bra extraspår, många fina covers och den här som finns på Me and the Farmer tolvan är en favorit.
Go-Betweens – Rock and roll friend
ett av 80-talets bästa band Go-Betweens släppt massor av suveräna singlar, flera bra b-sidor såklart, Karen, Clouds, When People are dead och Wait until june är alla finfina men idag var den här bäst.
Sex Pistols- Did you no wrong
Pistols släppte 4 singlar, alla framsidorna var med på det monumentala albumet Never Mind the Bollocks men inga av baksidorna. I Wanna Be me visar deras sound innan de blev ”rockifierade”, Satellit är kanske deras mest bortglömda topplåt. No Fun är en ypperlig cover på Stooges men den som är kanske deras mest rock’n’roll aktiga låt, en del tycker det doftar Stones här men jag är inte säker på det, är baksidan på God Save the Queen.
New Order – In a Lonely Place
New Orders debut single är egentligen två överblivna Joy Division låtar. Ceremony är ju en fantastisk debut men baksidan är en ofta förbisedd pärla. Senare släppte de den fantastiska 1963 som b-sidan men den blev en framsida senare annars hade den givetvis platsat.
Echo and the Bunnymen – Angels and Devils
Vissa dagar är Echo and the Bunnymen mitt favoritband, frågan är vilket av deras album som är bäst. Alla 5 (jo jag vet att de gjort skivor senare) är väldigt bra, det brukar stå mellan Heaven up Here och Ocean Rain. På baksidan av Silver finns den här minst sagt Velvet Underground doftande saken.
Bauhaus – Crowds
De minst sagt pretentiösa Bauhaus gjorde rakt igenom top singlar, b-sidor var ofta inte så mycket att ha men på Telegram Sam finns den här snudd på desperata låten.
Buzzcocks – Noise Annoys
Buzzcocks släppte ett riktigt pärlband av singlar som summerades upp på den fantastiska albumet Singles going steady, där de såklart valde att ha med baksidorna med. Flera klassiker finns på deras baksidor, Why Can’t I touch it med mer än 19 miljoner streams på Spotify, jag killgissar att den är med i en film eller så. Den Stooges doftande Something’s going wrong again men mitt val är den lite tonårskaxiga Noise Annoys
The Damned – Noise. Noise, Noise
Apropå oljud så skanderar Dave Vanian och restan av The Damned ”Noise is for heroes, Music is for Zeroes” ok det är långt ifrån deras bästa låtar men den här baksidan på ”Comeback singeln” Love song är en rolig parantes som visar att bandet hade mer humor än de flesta i den tidiga punken.
Specials – Why
1981 kom 80-talets bästa single, Ghost town som dessutom blev Specials svanesång. Och OM man någonsin tröttnade på a-sidan och vände på singeln fann man den här. Kaxig, framfusig och tyvärr fick vi inget mer av den här sättningen. B-sidor kan fungera som ett kreativt utlopp, men också har de fungerat som en tröst de som inte skrev hitsen i bandet. Lynval Golding kanske hade skäl att känna sig kränkt när hans sång Why? – skriven i efterdyningarna av den rasistiskt motiverade knivattacken som lämnade honom på intensiven – hamnar på b-sidan av Ghost Town.
David Bowie – Velvet Goldmine
Nu fuskar jag lite för Velvet Goldmine var en outtake från Hunky Dory men släpptes först 1975 då som baksida på Space Oddity tolva. Den blev väl först känd 1983 när Bowie Rare släpptes, och det är en toppenlåt som lätt hade platsat på Hunky Dory som förövrigt är ett toppenalbum ändå. Bowie vill inte ha sin musik med i filmen med samma namn.
Nick Cave & the Bad Seeds – The Ballad of Robert Moore and Betty Coltrane
Om någon vände på Where the wild roses grow sjuan eller lät CDsinglen gå vidare fick de höra den här intensiva morbida berättelsen.
några fler pärlor som tyvärr saknas på spotify är dessa.
Teenage Fanclubs otroligt deppiga men magiska ballad Broken
Elvis Costellos tagning på den numer klassiska mördar countryballaden Psycho
Peter Alzén
den finfina sidan Popdiggers har fått Stefan Ahlqvist, sångare, gitarrist och hjärnan bakom Problem att gå genom bandets katalog, kolla upp det, jag blev så glad att jag fann denna på nätet.
En av pandemins trista bitar var såklart allt som ställdes in. Det jag är mest ledsen över är Bryan Ferrys spelning på Furuvik, det hade känts helt absurt om han, elegantens fanbärare skulle stå på scenen mitt emellan öltält och bergochdalbana.
Första gången jag såg Roxy Music var sommaren 1980 på Gröna Lund, nja det är inte samma sak som Furuvik. Vi var ett gäng som hade åkt ned, Gurra hade lånat en lägenhet ganska centralt, vi sprang på skivbörsar, Pet Sounds och på något sätt fick vi ut vin från Systemet på Hamngatan trots ingen av oss var mer än 18 år.
Roxy Music var toppen, deras senaste skiva Flesh+Blood hade nyligen kommit ut och även om den innehåller ganska trista covers så har den Same Old Scene, My only love och Oh Yeah som fantastiska spår.
Efteråt kastade Pillisnorks killarna upp en kassett med deras EP till roddarna som höll på att plocka ihop efter spelningen, undrar om den någonsin nådde Ferry.
låtarna som spelades då var
South Downs
The Bogus Man
Trash
Both Ends Burning
Rain Rain Rain
Flesh + Blood
Oh Yeah
A Song For Europe
Dance Away
Same Old Scene
Over You
Eight Miles High
Love Is The Drug
The Thrill Of It All
Do The Strand
Editions Of You
Sättningen var
Bryan Ferry: Sång
Phil Manzanera: Gitarr
Andy MacKay: Saxofon
Neil Hubbard: Gitarr
Gary Tibbs: Bas
Paul Carrack: Keyboards
Andy Newmark: Trummor
Idag är det 45 år sedan den dagen och jag har under en tid hårdlyssnat genom allt vad Bryan Ferry sjungit på. Hans senaste intressanta skivan innehåller vad jag vet ingen sång av honom utan mer konstprojekt tillsammans med spoken word performern Amelia Barratt.
Men här är det slutgiltiga resultatet av de 60 bästa låtarna han sjunger på
1. Det sägs att när Bryan studerade konst Newcastle university 1964 hade Richard Hamilton som mentor, en man vars POP ART verk ”Just What is it about Today’s homes that makes them so different, so appealing?” ska ligga som insperation för ”In every dream home a heartache” , Ferry smått ironiskt kommenterande konsumtions samhället. Rader som ” Standards of living
They are rising daily” , Penthouse perfection, Open plan living
Bungalow ranch style
All of it's comforts
Seem so essential och så givetvis det lite pikanta detaljen I blew up your body...
But you blew
my mind. Allt återhållssamt till det stora slutet, magnifik låt.
2. Där Every Dream home .. är avantgardisk och dramatisk är Love is the drug dess motsats. 1975 hade discon dykt upp och Roxy lägger ett stenhårt discobeat till första singeln från albumet Siren. Siren är långtifrån deras bästa album, For Your Pleasure är nog min favorit men den här låten är magiskt bra och än idag dyker det upp olika remixar på den och det funkar varje gång, tidlös. Deras första USA hit såklart.
3. Virginia Plain är deras debut single, helt obegriplig men samtidigt makalöst att den nådde plats 4 på engelska topplistan. Albumet hade kommit ut någon månad innan och klättrat upp till 10 plats och då släpper givetvis gruppen en single som inte är med på albumet. Jag älskar sånt. Låten är glamrock men tusen gånger intelligentare än sina konkurrenter.
4. A song for Europé var nog min favoritlåt 1981 trots att den släpptes 1973. Men just sommaren 1981 var jag inne stenhårt på Roxy Music och just den tilltalade väl mitt melankoliska jakt på kärlek eller nåt. Jag tror den avslutade varje kväll när jag var DJ på Wictoria den sommaren. Ferry när han är som mest pompös, mest dramatisk och till och med det stycke med fransk text är perfekt.
5. Om både Manifesto och Flesh+Blood hade haft sina toppar så är de inga märkvärdiga album. Det är däremot 1982 års Avalon, en skiva som låter slick, snygg och modern som det nya 80-talet. Första singeln var More than this som fick en del gamla Roxy fans att gnälla på att de blivit ett smörband, men ack så fel de hade. Bandet hade bara blivit lite uppdaterade och gjort ett album fullt med fantastiska låtar, i min värld deras näst bästa.
Idag när jag lyssnar genom hans soloplattor från 80-talet så tycker jag många har klarat tidens tand väldigt bra, ibland låter det till och med bättre än förr.
här är hela listan
En gång i tiden långt innan Sociala medier så hamnade man ofta på olika communities, jag fann mig själv oftast på musikrelaterade, såklart.
Ett av de som jag hängde mest på runt skiftet 90-00-tal var Art of the mix.
En plats där folk runt om i världen lade upp sina mixtapes, fast nu var det väl mest CDr som man gjorde. Där fick man vänner som man sen bytte skivor med. Jag skickade CDr till Gerry i Skottland, till Sue i Australien, Sean och Rob från Norra USA och Ion Moe från soliga Kalifornien med mera.
Vänskapen finns kvar idag på Facebook och på andra forum, popnördigheten går liksom inte ur,
Många av dessa skivor har jag idag ingen aning var de är utom några få och de som jag återkommit till oftast är nog de från Ion, han gillade musik där tjejer sjöng, jag gjorde minst 2 med mixar med svenska tjejer åt honom, han samlade Barbiedockor om jag inte minns fel men han gjorde fantastiska roliga mixar som hette Pet Soundalike med musik som lät som Beach Boys.
Tyvärr gick Ion bort för några år sedan men på nåt sätt har jag tagit en hel av de låtar han skickade till mig och fyllt på en massa andra låtar i Beach Boys vibe.
Och idag är det 60 år sedan Beach Boys fick sin andra USA etta med Help me Rhonda.
Och solen skiner så det är dags för att njuta av den och somrig Beach Boys aktig musik.
Peter Alzén
400000 träffar på bloggen firs med listan som skulle vara liten och bara innehålla mina absoluta favoritlåtar, den växer organiskt vidare hela tiden
Pecka Loves
