Bortglömda 80-talspärlor del 4, bra band jag såg live del 1

Bortglömda 80-talspärlor del 4
Några mer eller mindre bortglömda akter jag såg live på 80-talet
Mo-dettes – White Mice

Första bandet jag såg första gången jag var i London. En måndagkväll på Moonlight club, som låg i Railway Hotel i West Hampsteadt. Minns att ölen var sjukt billig, speciellt för en törstig 17 årig Gävlebo. Men det var alldeles för många skinheads där och överallt den sommaren i London.
Rose of Avalanche – LA Rain

Sommaren 85 såg jag Sisters of mercys svansång på Royal Albert hall. Ett halvår senare var jag och lillebror där igen, i London alltså. På Dingwalls såg vi bandet som lät som en korsning av Sisters och Velvet Underground. Vi hade träffat en stockholmare någonstans som vi hade tagit med oss, tror CC och Lena Larsson också var med. Dagen efter skulle vi ta tåget till East Croydon för att se Ghost dance, Richard Marx från Sisters nya band men då orkade inte vår nya kompis förlja med, han skulle dricka öl på Moscow bar istället.
Gene loves Jezebel - Bruises

84-85-86 kändes som jag var på Kolingsborg varannan vecka. Det var jag inte för det var många mil mellan oss. Men det var ohyggligt många roliga konserter, en hel del band jag glömt men när jag tänker efter så var Gene Loves Jezebel roliga, sen blev de precis som Cult och andra band som någon mindre rolig version av hårdrock.
Voice of the Beehive – Don’t Call me Baby

Avdelningen mindre lyckad val på en festival måste vara när jag valde bort Cornelis nästsista spelning för att istället se Voice of the Beehive. Men hej två pigga systrar och två fd Madness medlemmar. Tråkigare kan man ha. Dessutom var lilla kulturtältet snuskigt trångt och varmt (han spelade alltså inte på stora scenen som i filmen.
Loop – Collision

I slutet av 80-talet byttes Kolingsborg ut mot Barowiak i Uppsala, massor av roliga bokningar där. Ett band som är sorgligt bortglömda är Loop. Kanske inte lika fantastiska som My Bloody Valentine men absolut värda ett stund om ni gillar gitarrväggar.
Kitchen of Distinction – the 3rd time we opened the Capsule

Ett till band som fler borde höra, speciellt deras första album är en riktig pärla. Deras spelning på Barowiak var en sån där trevlig kväll när allt kändes bra, förutom att basisten retade sångaren för han var homosexuell, det kändes sådär modernt
Peter Alzén

Bortglömda 80-tals pärlor vol 3 Stranded edition

Det är några skivbolag jag har så gott som komplett katalog med, förutom de som nästan bara kretsar runt ett band som tex Merciful release så är det i Sverige Heartwork och Stranded som jag tror är snudd på kompletta. Några otroliga låtar från Strandeds brokiga katalog Plast – I Köket desperat Många av dessa skivor köpte jag på postorder antingen från fanzinet RIP eller direkt från skivbolaget. Skiva nr 1 på Stranded Rekords är EPn live på verket där jag faktiskt tackas på baksidan 😉. EP nummer två är denna pärla. Plast var mytomspunna i fanzines innan skivan och den är snudd på fantastisk i sin brutalitet, industrimusik men ändå med melodi. Silicone carne – Existens Den har nr 8 i Strandeds katalog men känns som den kunde vara ännu tidigare. Joy Division på svenska? Kanske, sorgligt bortglömd single. Förrädarna – Marcellos pojkar Förrädarna hette först Döende Dandies då var det nån form av ”Supergrupp” med Janne Kyhle och Adrian från första Lustans albumet + Ola skox Andersson (tidigare producent åt Lustans) från TV3 och Andreas Theve. När de sen bytte namn till Förrädarna så var det Adrian, Ola och Marita Cassidy som var alias för Annina Rabe, senare litteratur kritiker på Expressen. Marcellos pojkar är en magiskt bra låt med en text ”Ett liv med munsår och sänkt moral” kan man inte gå fel. Tyvärr spelar de inte in något mer (Döende Dandies finns med på Cosa Nostra kassetten, däräven DiLeva har en fin låt med kallad Mother) Carl Myrén – Jag flyttar in hos mig Några år senare hade Stranded lämnat postpunken och sommaren 83 släpps den här singlen som doftar svenskt 60-tal, Gals&Pals och sommar. Jag köpte den för en krona i en rea back men spelade den ofta, lika ofta baksidan ”Koftan”. Många år senare ska jag spela den här låten för en vän som något han inte hade hört, och han plockar strax efter fram albumet som jag inte visste fanns. Sånt kan bygga vänskap. För att citera Carl - "Livet - Mer än att överleva" "Livet - ni längre och roligare" "Svårmod gör ingen glad" "Levare gör det i livet" "Livet är dödskul" När jag letar efter honom på nätet nu ser jag att han fotograferar och åker motorcykel. Mockba Music – Exil Tom Wolgers projekt efter han lämnat Lustans Lakejer var såklart Mockba Music. Det blev aldrig speciellt stort, tyvärr men det kanske är för mycket Steely Dan funk för synthpojkar och flicorna. Alla tre singlarna är väldigt bra, den här är kanske bäst. Giant Steppers – Uptown downtown Dotun Adebayo var en legendarisk kille som hade haft sitt fanzine Nya musik expressen, senare även skribent på Schlager. Hans första band hette Zion Steppers vilka gjorde den otroligt roliga singeln Helldriver. Sen ville han ville han inte förknippas med Zionism så namnet ändrades. Kanske ett udda släpp av Stranded med en reggae lp som dessutom låter otroligt bra, producerad av Dennis Bovell. Peter Alzén

Bortglömda 80-tals pärlor del 2

New Wave som det lät i Brett Easton Ellis böcker, jag älskar att läsa hans böcker och en av orsakerna är alla musikaliska referenser som läggs ut. Minnen tillbaka till min egen ungdom. Favoriter jag glömt och sånt jag missat. Här är 5 mer eller mindre bortglömda pärlor.
Wall of Voodoo – Far side of Crazy
1. Wall of Voodoo hade en hit med ”Mexican Radio”, sångaren Stan Ridgway hade hoppat av, han blev senare känd i någon form av berättande modern pop med hiten ”Camouflage”, men det här borde blivit mycket större än vad det blev lysande låt (den hamnade dock på 23 plats på den Australienska topplistan)

The Church – Tantalized
2. Apropå Australien, Ok The Church är kanske inte så bortglömda, de blev ju smått favoriter i Sverige när deras video till ”Unguarded Moment” visats på Måndagsbörsen och sen fick de väldigt välförtjänt en stor hit med fantastiska ”Under the Milky Way”. Men skivan innan, ”Heyday” var en favorit på 80-talet och nu när jag lyssnar på den igen så slås jag av hur många bra låtar det är på den.

Johnny Warman – Screaming Jets
3. Apropå Måndagsbörsen, från en tid då en låt/video spelades på landets populäraste program så var topplistan så gott som given (några undantag Peter Lemarc och Niklas Strömstedt). Jag vet väldigt lite om Johnny men Peter Gabriel röst gjorde tillräckligt för jag skulle gilla det och det låter väldigt mycket Gabriel runt 82 också

4. Red Guitars – Good Technology
Jag vet inte om Red Guitars nämns i någon av Brets böcker men det känns som det borde ha gjorts, ”Good Technology” är kanske deras enda bra låt, i alla fall den enda jag minns nu men det är en finfin låt om alla problem som knappast blivit mindre sen 85 då den här släpptes.

5. B-Movie – Nowhere Girl
B-Movie släppte faktiskt ”Nowhere girl” redan 1980 på indipendent bolaget men det dröjde till 1982 då den version vi känner till dök upp. Some Bizarre hade plockat upp bandet och släppt två utmärkta lovande singlar i ”Marilyn Dreams” och ”Remembrance day”. Man kan lätt tro att ”Nowhere girl” var en hit men som bäst nådde den 67-plats på Englandslistan.

Peter Alzén

Bortglömda 80-tals pärlor del 1

Idag gör vi ett nedslag på de brittiska öarna och håller inom någorlunda indiepop världen 1. Scarlet party – 101 Dam-nations

Smått bortglömd klassisk engelsk pop, lite Costello, lite mer Squeeze och givetvis lite Beatles, bonus vetenskap Mark som spelar gitarr är bror till David Gilmour.
2. Primal Scream – Velocity girl

Primal Scream blev ju gigantiska i skarven 80- och 90-tal, de blandade fräcka samplingar med dansbeats och rockriff men ofta när jag går tillbaka till bandet så gillar jag mer deras veka pop som den hade i början.
3. Weather Prophets – Almost prayed

Två av killarna var med i Loft som gjorde den finfina ”Up the hill and down the slope” som också skulle platsa här såklart. Men jag tror den här är mer sorgligt bortglömd trots allt.
4. Field Mice – Emmas house

För många år sedan gjorde några mixcd med blandat indie pop åt en vän, efter några dagar messade han och sa att Emmas house var kanske den bästa låt han hade hört på många år, jag förstår exakt känslan när man hör en fantastisk låt för första gången, en kick jag ofta jagar, tyvärr händer det alldeles för sällan och ja det är en magiskt bra låt
5. That petrol Emotion – Cellophane

När Undertones imploderade så valde bröderna O’Neill att skaffa en amerikansk sångare och bilda That Petrol Emotion. Jag såg dem i London vid tidpunkten för den här skivan, lysande band , lysande skiva och alldeles för bortglömda idag.
Peter Alzén

Fel Heartbreakers i julklapp

hösten 77 satt jag hungerstörstande efter ny musik framför min radio, troligen var det Asfaltstelegrafen men den kan även vara Discorama eller Poporama. de spelade Heartbreakers Born to Lose. ännu en fantastisk låt det där året, hösten 1977 exploderade verkligen i mitt huvud av all ny musik som kom, det var ju egentligen bara ett problem jag hade inga pengar att köpa skivor för. Julen närmade sig och både jag och lillebror lämnade över önskelistor med massor av skivor som vi ville ha. Jag vaknade upp på julaftonsmorgon och fick öppna ett platt paket

Wow en skiva med både Ramones och Heartbreakers men när jag sen lycklig spelade skivan lät Heartbreakers inte alls som jag minns dem.
Och det tog faktiskt ett litet tag innan jag fattade att det var ett annat Heartbreakers, inte lika punkigt men den där American Girl var ju bra och Breakdown var otroligt cool.
Skivan var i en lågpris serie som Philips gav ut under parollen Rock On, tror man fick en single med Ramones och klistermärken med på köpet. de gavs ut flera i samma serie men det var nog bara den här jag var intresserad av.
Tyvärr bytte jag bort den, förmodligen med Ulf "Rockis" Ivarsson, för sånt gjorde vi ofta på den tiden. idag går det billigaste exet på Discogs för 150 euros. bra prisutvecklig för en lågprisskiva.
Idag skulle Tom Petty fyllt 75 år om han inte råkat överdoserat fentanyl och en massa andra opiater januari 2018.
under mina sena tonår ignorerade jag honom ganska mycket, tyckte det var för mycket tradrock då men som tur är så kan man lära sig saker och på så sätt ändra sig.
här är mina 40 favoritlåtar av honom

Peter Alzén

Ibland är jag tvungen att gå tillbaka till band jag en gång älskade

Någon lade ut en spellista med House of Loves bästa låtar, jag påmindes hur mycket jag älskade de första tre skivorna. Guy Chadwick har nästan en nonchalant framtoning men total närvaro ändå och vilka melodier han skrev.
Massor av bra låtar och jag mindes tillbaka till en tid mellan Madchester och Britpop då band som House of Love var självklara favoriter. Minns bara att jag såg dem på Melody 1 April 1990, kan jag sett dem någon mer gång, minns inte men troligt är det. De verkar ha fortsatt genom åren även om det verkar vara Guys egna projekt trots allt.
De bildas 1986 efter ha sett Jesus and Mary Chain live, idén med briljanta melodier korsade med oljud lät som en bra idé. Första albumet på Creation kom 1988 och visst hörs JAMC influenserna men låtarna kanske är lite mer indierock än så. Inte bara att de blev sajnade till Creation Alan Mcgee blev även deras manager och precis som han var med JAMC, inte nog med det han hjälpte även bandet vidare till större skivbolag precis som han gjort med ja ni fattar.
Låtar som ”Destroy the Heart” och ”Christine” var populära inslag i Lilla Bommen på söndagskvällarna. Skivan får överlag väldigt bra kritik. Debuten var självbetitlad och för att göra det lite krångligare så blev uppföljaren det också. Eftersom bandet nu blivit upplockad av skivbolaget Fontana så kallas även skivan Fontana eller the Butterfly album för det är en fjäril på omslaget.
Skivan blir en smärre succé med en åttonde plats på Englandslistan och en nyinspelning av första singeln ”Shine on” når top 20 på singellistan. Albumet består av flera nyinspelningar av tidigare låtar men också fullt av låtar som låter som klockrena singlar. Det har gjorts covers på ”Beatles and Stones” men det borde ha gjorts fler ändå med tanke på hur bra ballad det är.
Problemet var att innan Britpop och framförallt innan Oasis blev inte såna här band riktigt stora. Ett annat problem var att inspelning av albumen växte monstruöst. Första skivan på Creation tog 1 vecka att göra, andra albumet höll de på med i 2 år med 4 olika producenter.
Det tredje albumet som skulle lyfta dem ännu högre kostade närmare 3 miljon att spela in, samtidigt så hade Guy haft drogproblem sen han var 15 år, sen var det en strid ström av medlemsbyten. Skivan nådde plats 34 på albumlistan och ingen av de tre alldeles utmärkta singlarna nådde topp 40.
Mellan andra och tredje albumet släpptes även en sorts ihopskrapad samling med udda låtar, b-sidor och dylikt. Den har några riktigt fina spår. Babe Rainbow var början till slutet på House of Loves storhet. Det är ett ganska vanligt problem att ett band inte har mer än typ 3 skivor i sig innan de blir sämre, såklart finns det undantag men väldigt ofta stämmer den formeln. Deras fjärde album ”Audience with a mind” blev inte bara en flopp utan det var välförtjänt. Så gott som alla försök till klassiska poplåtar var borta, visst enstaka låtar är ok men inte mer, sen lade bandet ned men dök upp 2005 med det alldeles utmärkta albumet ”Days run away” som innehåller den finfina singeln ”Gotta be that way”.
Utan jag har reflekterat över det så har Guy Chadwick fortsatt med olika kompmusiker under namnet House of Love sen dess men har inte gjort mycket att bry sig om. Men när jag lyssnar genom allt igen så hittar jag i alla fall 25 låtar som visar att de en gång i tiden var ett lysande band, i alla fall under några få år.

Peter Alzén

Paul Simon

Det finns en jättefin Paul Simon dokumentär i 2 delar på SVT.
Första delen fokuserar mest på Simon & Garfunkel och där fick jag tex lära mig att deras första album floppade så Paul åkte till London för att göra sin debutskiva. När han sen kom hem igen hade Sound of Silence blivit så önskad på radion att de släppte en ny skiva med skivbolagets elektriska version av låten och plötsligt var de på topplistorna. DEl 2 av dokumetären fokuserar på hans solokarriär, jättefina filmsnuttar, speciellt från Gracelandskivan inspelningen men tyvärr är det flera skivor knappt nämns.
Min första kontakt med Paul var när jag i 10-års åldern lånade There goes rhymin' Simon på biblioteket i Sätra. jag spelade den så mycket att min far började gilla den och köpte den. den skivan kanske är mitt favoritalbum av honom, inspelad i bland annat Malaco och Muscle Shoals. den skivan tror jag inte nämns en enda gång i dokumentären, inte heller det gigantiska fiaskot med musikalen The Capeman.

Annars är det fina med dokumentären att den nästan uteslutande handlar om musiken och musikern/låtskrivaren Paul Simon, visst finns det lite om hans partner men det är också om artisten Edie Brickel.

förövrigt är detta fortfarande världens bästa video

här har jag rankat hans 40 bästa låtar

Peter Alzén