lördag 17 december 2016

Zluggo berättar historien om Bizex-b

jag bad min vän Larz Gustavsson, en gång i tiden sångare i Bizex-b, historien om bandet. Sen ville jag såklart ha 100 låtar som han gillade i ungdomen, alla fanns tyvärr inte på Spotify, Bugs, Quiet men, DR Zeke, Kriminella gitarrer och Rude Kids är tyvärr väldigt underrepresenterade där. men nu släpper jag in Larz / Peter Alzén
Det började sent 1979. Eller tidigt 1980. Minnet sviker mig. Egentligen började det ännu tidigare. Sommaren 1977. Expressen skrev om punken i London och visade bilder på punkare. Märkliga figurer, tyckte jag. Läste dock artiklarna. Hösten 1978 hörde jag punk i ett radioprogram. Chelsea, 999, Alternative TV, Adverts, Boomtown Rats, Lurkers, The Now med flera. Och någon gång 1979 köpte jag en bok på Tempo i Gävle som hette "Punk Rock". Men på Vasaskolan den där gången - om det nu var 1979 eller 1980 - kom en sympatisk man vid namn Mats Colling fram till mig och frågade om jag ville sjunga i ett band han var med i. Förbluffad tackade jag ja. Troligen hade han hört talas om mig genom sin klasskamrat Patrik Strandqvist, som var min barndomskamrat och mångårige "bästis". Sagt & gjort. Repningen skulle äga rum i en lokal ovanpå Vasaskolans dåvarande gymnastiksal. Jag anlände en iskall vinterdag med massor av snö I lokalen träffade jag bl a blogginnehavaren, Peter Alzén, mer känd som Pecka, ovan nämnde Colling, Robban Ekelund, Rockis med flera. Vad bandet hette är det ingen av oss som minns. Jag har för mig att det var något med IQ. Vi repade väl men av någon anledning rann det hela ut i sanden. Ur spillrorna - om man nu får uttrycka sig så - växte i januari-februari 1980 fram ett band som hette Trash. Det bestod av mig på sång, Fritte Jonasson på gitarr, Dieter Wesslén på bas och Jacob Gordin på trummor. En spelning blev det. Och bara en. Tillsammans med The Pillisnorks och Lars Langs på Gamla Grand i februari 1980. Vi spelade "Cold Turkey" och Fun Time". Minns inte om vi körde något mer. Jacob gjorde väl sin Karl Alfred, eller något annat... Historien upprepar sig, som ABBA sjöng. Så ur spillrorna av Trash uppstod Bizex-B. Namnet kom undertecknad och min nye vän Perra Isaksson (a k a Walter Wideo) på. Jag tänkte att Bizex skulle vara en parodi på dansbandet Wizex och Isaksson föreslog att vi skulle lägga till ett "B", som var lokal punkslang: bössa alltså drag eller ös. Förutom undertecknad på sång bestod första sättningen av Mats Colling på bas, Perra Isaksson på gitarr och Jacob Gordin på trummor. Vår första spelning blev på Hantverkarsalen, Folkets Hus i mars 1980 som förband åt PF Commando. Då hade vi även en gästsångare med oss: Pelle Olsson. Spelning nummer två avverkades i samband med en årlig rockgala för amatörband i Furuviksparken i april samma år. Sedan tuffade det på pch vi skrev låtar som "Diamond Star", "Skjut en vakt", "Illamående går jag ut från Tempo", "En vårkväll i tiden" och "Som att åka karusell". Minns att vi repade sommaren 1980 i en märklig lokal som låg bakom nuvarande socialkontoret, alltså vid Ruddamsgatan. Kåken är borta sedan många år tillbaka och där finns nu bara en parkeringsplats. I ett rum intill det rum där vi repade fanns det likkistor. Punk, tyckte vi. Bizarre Orkestra kom senare att repa i ett angränsande rum i byggnaden. Det blev några spelningar här och där, och dem levde vi ju för. Men vi ville också gärna manifestera oss genom att spela in något. Men det skulle dröja till maj 1981 innan vi gick in i Gävle Ljudstudio ute i Hille. Där spelade vi in demokassetten "Äntligen...Bizex-B", som släpptes i 150 ex eller något i den stilen. Vid den tiden hade Jacob lämnat bandet och ersatts av basisten Mats Colling på trummor. Ny basist blev Åke Karlsson (a k a Åke Idol). Bland de övriga höjdPUNKterna 1981 var spelningarna som förband åt KSMB (Polhemsskolan resp. fritidsgården Fritte i Skutskär) och så sedan inspelningen av vår första LP, "Vi kever!" (som en viss bok uppkallats efter...) i Gävle Ljudstudio den 8 december 1981. Har för mig att Leif Walter producerade den. Plattan kom ut tidigt 1982. Samma år spelade vi också med Lustans Lakejer på Hantverkarsalen, Folkets Hus. Bizex-B hade då bytt trummis igen. Colling hade blivit sångare i Bizarre och ersatts av Micke Berglund (Micke Maskin) bakom kaggar och cymbaler. Så det är han som spelar trummor på "Vi lever!" Under 1982 växte tanken fram på en andra LP. Den kom att heta "En våldtäkt i vinyl", och när den spelades in (1983) var Jacob Gordin tillbaka vid trumsetet. Plattan släpptes samma år, men fick inte ett lika positivt mottagande som debuten. Besynnerligt nog gjorde Bizex-B bara 15 spelningar allt som allt. En kuriositet i sammanhanget är att ingen bandmedlem varit med på alla spelningarna!
Richard Norén blev ny trummis efter Jacob. Väldig omsättning på trummisar! Men av olika orsaker upplöstes Bizex-B 1983 och var om jag minns rätt historia då vår andra LP såg dagens ljus. Åke och jag fortsatte med Broadway Boys, där även Lumpan (känd från Los Bohemos) var med, liksom Gordin och Micke Maskin ett tag. Några spelningar blev det under bandets cirka ett år långa existens. Men aldrig något inspelat. Åren gick och ocskå hjältar blir gamla, som Hoola Bandoola uttryckte det. Någon gång runt 2005 släpptes en retro-CD med PF Commandos första LP, "Manipulerade Mongon". Skivbolaget undrade om inte också Bizex-B vile släppa sina skivor på samma sätt. Vi nappade på det, och vår "gamle" gitarrist kom då på idén att vi skulel återförenas och släppa en ny platta med helt nya låtar. Så blev det också.
Den spelades in hos legendariske Micke RIP i has studio på Södermalm i Stockholm och fick titeln "Tillbaka med en smäll". Vi spelade in den i september 2006 och den släpptes 2007, ungefär i samma veva som Imperial Recordings släppte våra åttiotalsplattor på retro-CD:n. Men den nya gav vi ut på egen etikett, gamla Rebel Records. Inspelningen uppmärksammades i lokalpressen och på nätet. Tyvärr fick plattan - som vi var väldigt nöjda med - någon distribuition. Vi som medverkade på den - fröutom en 16 man (och kvinnor) stark brottarkör på en låt - var Perra Isaksson (gitarr), Urrke Thunman (bas), Fritte Jonasson (trummor) och undertecknad på sång. Efter det hoppade jag av och en platta släpptes där Torkel Knutsson från Stoodes sjöng. Fem år senare spelade vi på den stora punkgalan på Göta Källare i Sthlm, där gamla punkband som Problem, Bitch Boys m fl höll i gång i dagarna tre. Och 2012 spelade vi på Gasklockorna i Gävle med bl a Lurkers i samband med den årliga punk- och bössafestivalen. Vår sista spelning ägde rum i Stockholm som förband åt Puffra. Det var den 11 maj 2013. Där avslutades en epok för gott. LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop alla Bizex-B sättningar Originalsättningen: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Matx Colling (bas) Jacob Gordin (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 2 (när vi spelade in kassetten "Äntligen...Bizex-B" maj 1981: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Mats Colling (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 3 (när vi spelade in vår första LP, "Vi lever!" december 1981: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Micke Maskin (trummor) ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 4: (när vi spelade in vår andra LP, "En våldtäkt i vinyl" 1983): Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Jacob Gordin (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 5 (sista svängen...) Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Richard Norén (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Återförening hösten 2005 och vid inspelningen av "Tillbaka med en smäll" september 2006: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Urrke Thunman (bas) - Åke hoppade av men skulle ha varit med. Fritte Jonasson (trummor) ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Därefter följde en period då jag hoppat av bandet och Torkel Knutsson från Stoodes sjöng. Walter Wideo spelade gitarr, Åke Idol bas och Fritte Jonasson trummor. +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ 2010 - inför spelningen på punkgalan på Göta Källare i Stockholm (påsken): samt på Kungen i Sandviken (natten mellan 31/7 och 1/8 2010): Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Fritte Jonasson (trummor) Återåterförening 2012 inför spelning på Gasklockorna, Gävle med bl a Lurkers (annandagen 2012): Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Micke Maskin (trummor) ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sista spelningen (med Puffra på Club Snövit, Södermalm Sthlm den 11/5 2013: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Fritte Jonasson (trummor) That's all, folks!

tisdag 15 november 2016

Hallå! Popmusik, kickar och kläder!

Precis som Elvis gjorde så går Magnus Uggla på till Richard Strauss ”Also Sprach Zarathustra” men innan crescendot kommer så har bandet och han redan hoppat in i öppningslåten Hallå från Magnus debut album ”Om Bobbo Viking”. Det blir starten till hundra fantastiskt roliga men även tänkvärda minuter på Gävle Teater. Den första gången jag gick på konsert utan vuxensällskap och som jag själv betalade för i november 1977, jag var 14 år, jag och Håkan Borg var så överlyckliga att vi skulle få se det närmaste punkrock som vi kunde tänka oss, Magnus Uggla på Polhemsskolan. Det var otroligt bra, vi stod på stolarna och skrek med i alla låtar, när vi sen skulle gå hem stod raggarbilarna hotfullt utanför. Jag minns de öppnade med Draget och att de spelade en ny låt Mata Hari, som aldrig någonsin blev utgiven Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess men ikväll har Magnus berättat om sin uppväxt, när han, Bobbo, Staffan och Jerry var de största popoffren i stan, när de hängde på Cat Ballou och popmusik, kickar och kläder var det enda som betydde nåt. Han visar upp sina gamla garderob och dräper av publiken när han sätter på sina gamla platåskor med orden – Hur många av er har likadana vader som för 40 år sedan? För att vara 60+ så bär han upp sina kavajer, skinnjackor och trasiga jeans med bravur, inget känns ett dugg pinsamt eller förlegat, dessutom håller han Ramonestempo rakt igenom hela showen. Historien kastar sig mellan dåtid och nutid men fokuserar på tiden innan han slår genom, vi får berättelser om galna utklädnader som till exempel när han och vännerna åker till Oxford för att se Bowie och de verkligen tar i sin glamutstyrsel, vilket inga engelsmän gjorde, men han var värst i hela staden som han sjunger sen i ”Ge livet en chans”.
Han berättar öppet om sin uppväxt som inte var allt för glad med frånvarande föräldrar och hemska somrar, men han berättar också om att aldrig sluta drömma, att få syssla med det som betyder något, det vill säga popmusik, kickar och kläder Viv Albertines bok ”Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys” handlar egentligen om samma sak. Det är bästa musikbok jag läste på mycket länge, även om du inte har någon större relation till henne så är den briljant, som fattig immigrant så växte hon upp i ett påvert hem utan musik alls men via Yoko Ono och Patti Smith finner hon mod att börja spela trots att hon kan inget, tillsammans med några till tjejer bildar hon ett av de allra första tjejbandet som inte har satts ihop av en manager, Slits. Bandet blir populära för sin minst sagt aviga version av punk och reggae, att hon dessutom är Mick Jones från Clash flickvän gör att de får åka med på deras första turné. Varför boken heter som den heter beror på att hennes mor alltid sa den frasen till henne för det var det enda hon brydde sig om. Boken är delad 2 delar och andra halvan utspelas efter bandet splittras. Den handlar om resten av hennes liv, som är betydligt mer än ett bittert ältande. Andra delen är mer gripande, dessutom skriver hon både bra och vasst. Men tidiga Uggla är lysande popmusik, från de där skivorna jag verkligen älskade som tonåring och som jag nu fyrtio år senare lika gärna lyssnar på igen. Det är Bowie, Mott the Hoople och Lou Reed innan han upptäcker att det är när han och kompisen lirar Karl Gerhard som tjejerna började följa med hem. För det var 3 saker som fick honom att börja med musik, fixa brudar, skrämma kärringar (det var alla äldre) och få dörrsluskarna att rulla ut röda mattan åt honom. Storyn rullar på och de tre i bandet visar sig vara multiinstrumentalister, det går sådär i karriären, när han väl får göra en skiva är det 1975 och glamrocken har dött, debuten säljer bara 500 ex och när han sen ska ta i och göra det underhållande pekoralet Livets teater så går det ännu sämre (fast jag tror nog Sommartid blev en Poporama hit) och när han satt i en skivaffär i Gävle för att signera skivan och ingen kommer för att få autografen inser han ska spela rockmusik inspirerad av punk och sen slår han stort med skivan Varför ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt. Magnus Ugglas alla fyra första plattor innehåller en hel del bra låtar, den första Om Bobbo Viking som kom 74 lät mycket som Bowie runt 71-72, albumet har både Hallå och John Silver som jag tycker är fantastiska. Uppföljaren Livets Teater är en uppblåst och snudd på en rockopera i alla fall sida 2. första sidan innehåller Magnus första poporama hit Sommartid, en fantastisk låt inspirerad av Easy Rider men även glampastishen Glittrande Sune och den som blev en liten livefavorit de kommande åren Draget är mycket bra låtar. Men som stort är skivan snudd på misslyckad åtminstone den sämsta av hans fyra första. !977 slår Magnus igenom stort med Varning på stan och det kommande albumet blev inte bara en kommersiell succé utan fick även Magnus Uggla att bli den mest rebelliska personen 1977, även om han var inspirerad av att sett The Clash på Grönan så var han inte helt nöjd när han fick epitet Sveriges första punkare av Kaj Kindvall men om man ser omslaget till singeln Ja just du ska va gla så är han uppdressad i punkuniform. Uppföljaren till genombrottet Varför ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? kom i september 1978. jag stod själv i skivbutiken samma dag som skivan släpptes och ska erkänna att jag blev besviken, singeln Vittring hade varit en fantastisk uppåtlåt som var lik Varning på stan men ännu mera pepp, men resten av skivan kändes lite för mycket som vanlig rock, inte lika punkinfluerad som ”Varför..” trots att det stått i tidningarna innan att Magnus bytt ut sitt gamla kompband Strix Q mot en engelskt punkband vid namn Stadium Dogs.
Som sagt är det underhållande och vasst hela tiden men på slutet blir det lite jobbigare när han berättar om broderns död i cancer, saknaden efter pappan som dog strax efter och hur han i gryningen tar bilen från Danderyd in till sitt kontor för att ensam tillbringa dagen vid pianot. "Jag vaknar tidigt, sådär som gamla människor gör". Men den där lilla sångaren med det storburriga håret är otroligt underhållande ikväll, bara höra när han sjunger Schuberts romanser eller imitera discot Big Brothers dj Sidney är så roligt att man nästan ramlar ur stolen. Så ni som har biljetter till måndag och tisdag skatta er lyckliga. Även om Bobbo flyttade till Bromma för att bli en svenne, Jerry dog i en helikopter olycka och Staffan rökte ned sig så har Magnus alltid levt efter devisen han en gång sjöng ”Rockmusiken är din ungdom, rockmusiken bevarar din ungdom” Peter Alzén foton Peder Andersson

fredag 11 november 2016

Leonard Cohen

Igår såg jag John Holm första gången i mitt liv och det var så bra som jag hade hoppats på. Förra sommaren gjorde John Holm en liten comeback på festivalen i Säljeryd. Det var den första officiella spelningen sedan 70-talet sen gjorde han en spelning i Hudiksvall också men i år blev det en sommarturné och nu i höst fick vi på platser som han inte varit till tidigare också ett besök. Restaurang delen av Konserthuset var fullsatt, mestadels många äldre människor som väntat hela sitt liv för att se/höra John Holm, publiken applåderar och jublar när de känner igen de första ackorden i de gamla favoritlåtarna. John är uppbackad av Jesper Wihlborg på elgitarr och ibland av sonen Alex på munspel. De öppnar med Min skuld till mig och det är så bra jag hade förväntat mig även om Johns röst låter väldigt spröd. Han introducerar sin version av Dylans A Hard rain’s A-gonna fall med att det här är låten av den senaste Nobelpristagaren. Johns mellansnack är både roligt och förvirrat på samma gång. Vi får en lång berättelse som berättar om när han sett Jimi Hendrix på Isle of Wight och bara någon vecka senare dog Hendrix, det blev till låten Den öde stranden, tyvärr tappar han bort sig i den fantastiska historien om något med att förr satt folk på filtar på festivaler, nu står man upp och så vidare, men Den öde stranden är en fantastisk låt och det gjordes även så idag.
Hela John Holms magra kropp och hans lite sköra personlighet, hans så särpräglade röst, fraseringen och den utmärkta mixen där visa möter rock blir till en musikalisk poesi där texterna bara utgör en del i helheten. Och att han kom av sig eller var tvungen att sluta spela gitarr för han behövde byta textblad är små petitesser, ju längre konserten led desto bättre och starkare blev hans röst. Vi fick 14 låtar, de flesta från de två första skivorna, det var vackert och vemodigt och kanske precis vad alla vi där ville ha. John Holms ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” är en sån där låt som är magisk. Redan i titeln förstår du att låten knappast är någon glad historia men eftersom jag inte alls är någon vän av Lill Lindfors devis att musik ska byggas av glädje, jag uppskattar vemod och kärvhet desto mer. ”I natt svävar änglar vid din sängkant och snart så knackar någon på din dörr. Ändå tycks du ha det ganska ensamt din tid är slut och allt är som sig bör.” Där lägger John ribban för den melankoli som kommer prägla mycket av hans musik. Låten avslutar John Holms debutalbum Sordin från 1972, ett album som är trots sina 44 år på nacken har åldrats med ohyggligt bra värdighet, ett album som förmodligen skulle göra sensation om det släpptes 2017. ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” var andra extranumret ikväll och någonstans där så visste jag att det inte blir bättre än så här. Han fortsatte förvisso med två låtar till och det var fint så. En konsert som kändes som en varm skön tröja i den kalla novemberkvällen men när jag vaknade i morse slogs jag av beskedet att ännu en av mina hjältar har gått vidare till de sälla jaktmarkerna.
En gång för sisådär en trettio år sedan var Leonard Cohen min hjälte och 1985 spelades ”Various positions” förmodligen varje natt i min vindsvåning på N.Rådmansgatan. Om man bara glömmer inledningsspåret ”Dance me to the end of love” och den minst sagt uttjatade Hallelujah så är skivan fortfarande en stor favorit, visst av nostalgisakskäl men även av kvalitativa så står den sig ännu. När skivan spelades in 1984 så tyckte skivbolaget Columbia att låten Hallelujah var lite för udda och de försökte övertala honom att inte spela in den, de tyckte den var alldeles för cynisk och även titeln stack i deras ögon. När Cohen spelade den på Stockholm konserthuset i slutet av åttiotalet så hörde jag att texten var annorlunda och nu har det kommit fram att han ändrade texten hela tiden, uppåt åttio olika verser fanns i omlopp. Men alla de som i dag tolkar ”Hallelujah” utgår aldrig från Cohens original utan från John Cales sakrala och nästan iskalla cover från 1991. Leonard hade gett John Cale alla verserna men den gamla violinisten valde de mest lättsamma Sen när Jeff Buckley spelade in den på sitt debutalbum, den som många kallar den fullkomliga så utgick han från Cales snudd på religiös version och i Jeffs fantastiska röst får den att låta så klassisk som den numer har blivit. John Cales version användes i filmen Shrek men obegripligt nog så finns på soundtracket en version av Rufus Wainwrights som i sin tur blivit nästan lika känd som Jeff Buckleys, och Rufus gjorde sin version som en hommage till just Jeff efter han hade försvunnit ned i Mississippis strömmar 1997. En av de stora orsakerna varför den fortfarande är så populär på skolavslutningar och Idoluttagningar beror nog även mycket på Amanda Jensen som gjorde en alldeles utmärkt version året hon var med. I dag finns det över 200 versioner av ”Hallelujah” utgivna på rak hand är det bara Yesterday som är utgiven fler gånger, ja jag räknar inte standards i den statistiken.
Idag finns det folk som vill införa ett förbud mot att använda den i filmer eller TV-program men det kanske är för långt att gå eller som Cohen själv har sagt: ”I think it’s a good song, but I think too many people sing it”. En gång samtalade Leonard och Bob, Dylan var grymt imponerad av låten ifråga och undrade hur lång tid det tog att skriva ett sånt mästerverk, Cohen svarade ett halvår och frågade samtidigt Dylan om hur lång tid ”I and I ” tog att göra, en kvart svarade Bob och sa att Blowing in the wind tog fem minuter. Det kanske därför Bob Dylan gjort trettio gånger så många skivor mer än Cohen. Jag är kanske lite elak om jag säger att kvinnor jublar när han dyker upp med en ny skiva men faktum är att Cohen är en stor kvinnokarl, så stor att när Per Bjurman skulle göra ett av sina första jobb på Aftonbladet så skulle han intervjua mannen och redaktören ville ha en annan vinkel på det och föreslog kvinnokarlen, så Per frågade nervöst Leonard om hur det kunde komma sig att hade haft så många kvinnor, just då dejtade han Rebecka Demornay fyrtio år yngre, Cohen tittade på Bjurman och sa – ” well, i guess it´s because of my big dick”
Humor har han alltid haft, jag kommer ihåg en konsert för i slutet av 80-talet då jag satt och skrattade och småmyste om vartannat. Han drog skämt och berättade anekdoter så att skrattet rullade i hela konserthuset, men det är lite av problemet, han relaterade om sin tid på Chelsea Hotel (ni vet där Sid och Nancy bodde när hon dog), varenda hissresa under en veckas tid så såg han i hörnet av hissen ett litet troll till flicka, till slut tog han mod till sig och frågade vem som söktes, trollet sa att Kris Kristofferson var den hon sökte och Leonard flinade upp sig och sa det var han, tjejen var Janis Joplin och den var inledningen till den fantastiska låten Chelsea Hotel no2 som har de lysande raderna You told me again you preferred handsome men but for me you would make an exception. And clenching your fist for the ones like us who are oppressed by the figures of beauty, you fixed yourself, you said, "Well never mind, we are ugly but we have the music." Dessutom är jag väldigt glad att jag tog mig både råd och tid för att se honom på Globen härom året, jag tänkte att bäst att passa på innan han dör och jag visste inte hur rätt jag hade. Peter Alzén

torsdag 13 oktober 2016

Vemod

det är många människor som gillar den färgrika hösten, att gå ut i skogen och leta svamp. själv blir jag mest lite smådeppig, det är mörkt, kallt och snart är vintern här, allt är som en lång mörk vemodig väg mot något ännu värre. Förlåt om jag låter deppig och trist men ibland hamnar man i detta själsliga läge och det är inte alltid jag har så mycket emot det. tröstar mig med musik som ett soundtrack till vemodet. egentligen började det när jag hörde Peter Lemarcs nya låt Den tunna tråden, som gjorde att jag spann vidare mot musik som känns på riktigt, och ja nä jag fixar fortfarande inte Winnerbäck, Laleh eller Melissa Horn, det går bara inte, och skulle vi vara extrema i vår deppighetslåt kavalkad så borde väl Vikingarnas Den stora dagen vara med men nån jävla måtta får det väl vara trots allt fast man borde vara glad Bob Dylan fick Nobelpriset och katten vill gosa med mig

tisdag 4 oktober 2016

8 Cure covers som är riktigt bra

på söndag är det dags igen, vet inte riktigt vilken gång i ordningen det är men har nog inte sett The Cure på den här sidan av millenieskiftet. så lite kul borde det vara fast jag ska erkänna att nu när jag läser att de spelar uppåt 35-40 låtar är jag inte säker på att jag blir så lycklig, mycket smakar inte alltid mer, dessutom inser jag nu när jag kollar genom deras katalog att de sista 4 albumen har jag ratat allihop, fåse om jag ändrar åsikt i veckan men det är tveksamt. The Cure betydde otroligt mycket för mig mellan 79-83 sen var det lite upp och ned, även om flera av skivorna efter är lysande, här nedan en spotifylista med bandets 25 bästa låtar men först 8 covers på Curelåtar som är riktigt fina.
Peter Alzén fast inga kan mäta sig med originalet ändå

onsdag 28 september 2016

Madness

på fredag spelar Madness på Gröna Lund i Stockholm och eftersom jag aldrig sett dem så är valet lätt. Den Skavåg som kom 1979-1980 var för en musiktörstande 16-17 åring något fantastiskt kul, Reggae med fart i och dessutom med vibbar från punken gjorde att det kändes som något extra roligt. Kanske var Specials bäst, de var lite mörkare, mer politiska och coolare, The Beat hade finfina singlar men Madness var nog den vågens allra egna The Kinks, det är många engelska band som ofta blir "nya" Kinks, the Jam och Blur tex, men Madness är minst lika mycket så.
Camden towns finest började kanske som ett renodlad ska band men gled snabbt över till väldigt typiskt brittisk pop, lika engelskt som Worcestershiresås, marmelad, digestivekex och Twinings te.
Madness (och UB40) delar på rekordet över flest veckor på engelska listan på 80talet och det var såklart bandets bästa tid men 2003 och framåt har de gjort återföreningar och lite glad är jag för det, och peppen inför fredag var så stor att jag gjorde en sporitfylista inspirerad av Madness.
enjoy och hoppas ni får lika kul på fredag

söndag 11 september 2016

Funtime

I slutet av sjuttiotalet var det inte lätt att läsa om musik man var intresserad av, visst fanns NME och Melody Maker men de skrev ju såklart aldrig om svensk musik, Expressen hade en popsida en gång i veckan där Lennart Persson, Erik Hörnfeldt och Mats Olsson huserade men det kändes hela tiden som jag ville läsa mer.  Hösten 1978 hittade jag ett par hemtryckta stenciltidningar, då visste jag nog inte ens att de kallades fanzines i källaren vid Normalmstorg där Skivfabriken låg.


Efter jag hittat RIP och Anarki & Kaos så ledde det vidare till de små radannonser som fanns i de tidningarna, för det här var en rörelse som inte byggde på konkurrens i första hand, utan alla tidningar gav mig möjlighet att få reda på fler fanzines (en del av dem sålde även skivor som man inte hittade någon annanstans heller)
Sommaren 79 tänkte jag själv göra ett Fanzine, starkt inspirerad av alla jag hade läst men två intervjuer varav en var med ett band, Skitskägg som aldrig kom ur replokalen och PF Commando före en spelning när de inte var de mest snacksugna, men allt sprack på att jag inte kände någon som kunde trycka den till rimlig kostnad, tryckeriet jag var in till gav mig ett kostnadsförslag på ca 25kr per tidning och det då gånger 100 ex,  det var på den tiden ett fanzine kostade en femma, så ni fattar att jag lade ned det, Jag provade trycka på farsans jobb men inte en enda bild visade något annat än en svart ruta. Däremot saknar jag alla kort jag tog på den tiden.





Än idag vårdar jag min Fanzine samling, tyvärr har del försvunnit men ännu fler har köpts igen (ofta ganska dyrt ), visst är det såklart av väldigt nostalgiska skäl som jag ibland bläddrar i dem. Givetvis är de en fantastisk tidsmarkör men ibland är det väldigt taffligt gjort och frågarna är av typen
-         Vad gör ni först, texten eller musiken?
Men det finns några som verkligen håller än idag, förutom de tidigare nämnda så var Dr Krall en liten favorit och även Jörvars Gosskör, båda de vågade lita på sin smak och bredda även det de skrev om.
Absolut bäst var såklart Funtime,


Funtime var snygg, den hade en pondus i allt den gjorde, Lars Sundestrand som var redaktör väjde inte för att låta saker som han/de gillade ta plats, de gjorde till och med ett temanummer om Throbbibg Gristle.
I dagarna har Lars Sundestrand släppt boken Station Rågsved, där han berättar om sitt fanzine, visar upp fantastiska bilder men framförallt berättar boken hans vänskap med Ebba grön.  Just det är boken både styrka och svaghet. Det är en finfin bok med massor av texter som jag inte läst och bilder jag inte sett tidigare men samtidigt hade jag gärna sett mer om Funtime i boken.


Fast det ryktas om att alla Funtime nummer kommer i en bunden bok senare, jag har en sån med alla nummer av Englands första fanzine Sniffin Glue så varför inte.
Jag är förvisso en man som överdoserar musikböcker men en soffbordsbok med Ebba Grön på omslaget kan väl aldrig vara fel att ha


Peter Alzén

tisdag 19 juli 2016

90-talets bästa låt

Plats 1
September 1991 är jag i New York, ser Nirvanas nya album Nevermind på Tower Records men struntar att köpa den, jag hade hört Bleach och var inte imponerad, då ska vi ändå betänka att jag köpte det mesta från Blast First och Sub Pop på den tiden. Jag vet inte hur länge det tog innan MTV plockade upp Smells Like Teen Spirit men sen var snöbollen i rullning, på min och Mikes klubb Key Club tror jag vi avslutade så gott som varenda kväll i flera månader med den låten, sen kom rykten om spelningar på både Dailys och Melody, jag hade biljett till båda men de blev givetvis inställda.
När de väl kom till Sverige var det 1992 på Sjöhistoriska och då tror jag nog Teenage Fan Club var bättre. 1994 blir jag pappa, Kurt Cobain skjuter sig själv och med facit i handen tror jag de var det sista rockbandet som betydde något för mig. Sen kom vuxendomen och något annat men vad folk ofta glömmer när de klumpar ihop Kurt och Nirvana med alla andra mediokra hårdrocksband som kallades Grunge var att de var antitesen till de där tuffa grabbarna som var macho ut i fingerspetsarna. Man kan säga vad man vill om uttjatad etc om Smels Like Teen Spirit men precis som att Anarchy in The UK är 70-talets bästa låt så är detta 90-talets bästa, har du ivändningar? Gör egen lista Peter Alzén

måndag 18 juli 2016

90-talets bästa lats 2

plats 2
i nittiotalets börja gjorde Arbetarbladet en helt fantastisk nöjesbilaga varenda fredag, tror det var Sofia Olsén som startade den (men jag kan minnas fel) sen var det vär Giron Wilhelmsson, Ulrika Nilsson och Sebastian Kloss som fortsatte med bravur. Innan Pet Shop Boys skulle komma till Sverige för första gången 93 så gjorde Sebastian en enkät bland lokala "kändisar" om de skulle åka, jag blev förfrågad och visst skulle jag åka och beskrev att jag gillade bandet väldigt mycket, men sen blev en lite äldre man, både tidigare journalist och rockmusiker och han sa precis alla sina fördomar om PSB, hur ytliga de var, hur meningslös deras musik var och så vidare. jag brukar tänka på hoom ibland, speciellt när jag ser rockmusiker spy galla över housemusiker att de inte är riktiga artister, att de bara skruvar på rattar och inte spelar på riktigt. någon gång ska jag skriva en långt inlägg om alla band jag gillade från Kraftwerk, över punk, över Human League över Grandmaster Flash och så vidare ända till dagens house som alla blivit hatade av de män som älskar riktig musik, typ som Led Zeppelin eller Pink Floyd.
Behaivour är ett fantastiskt album och kanske är Being Borimg klassikern men någonstans i So Hard så finner Neil Tennant en ton som gör allt det jag älskar med bandet, när de sen blev lite väl eurodiscoaktiga på skivorna efter tröttnade jag men i början av 2000 så var de tillbaka i toppform igen, och ja jag tycker Pet Shop Boys är bättre än Pink Floyd varenda dag i veckan Peter Alzén

söndag 17 juli 2016

90-talts bästa plats 3

Plats 3
När jag förra sommaren gjorde en lista över 80-talets bästa så var det bara 3 artister/grupper som jag lyssnade på från 1980 -1990, det var Cure, New Order och Nick Cave men när de två förstnämnda blev ganska tråkiga på 90-talet fortsatte Nick att hålla höjd. Albumet Let Love in från 94 är ett makalöst album, full med fantastiska låtar.
Fokuset klart och väldigt precist. Inledande Do You Love Me? är magnifikt hård, resten av albumet är lite mer intensivt, De två avslutande balladerna Ain’t Gonna Rain Anymore och Lay Me Low är stormande vackra. Men bäst är ändå Red Red Right som har använts i massor av filmer och tv-serier och jag förstår varför. Peter Alzén

lördag 16 juli 2016

90-talets bästa plats 4

Plats 4
på nittiotalet blir det ett uppsving för R'n'B då den kombinerar soulen med hip hopen. Till ett break från Michael McDonalds Chuck Jackson-cover »I Keep Forgetting« berättar Warren G en chauvinistisk historia om en biltur med sin polare Nate Dogg under en eftermiddag på den amerikanska västkusten. hämtad från filmen Above the Rim med en inledning samlad från Blaze of Glory får vi 90-talets bästa soullåt Peter Alzén

fredag 15 juli 2016

90-talets bästa plats 5

Plats 5
Om några veckor åker jag till London igen, för vilken gång i ordning vet jag inte men det är något där som drar, det är miljöerna, det är atmosfären. en stad där man åker till Oval för att se Inca Babies eller tar British Rail till East Croydon för att se Ghostdance är en stad man älskar. Känslan att åka till Dingwalls men alldeles för tidigt så man kan ta alla pubarna på den där långa gatan vid Camden innan, att äta vid stånden på Borough Market eller bara sätta sig på en pub utanför turistdistrikten är nog för mig ibland.
Ska jag göra det enkelt så älskar jag att vara i London, att bara gå på gatorna i Westbourne Grove, höra de senaste hitsen på högsta volym i stånden bland allt piratkopierat på Camden market. Sippa på en espresso på Bar Italia i Soho. Att skriva om London är egentligen onödigt dumt för det är dofter, ljud, trafik men framförallt musik som är London Alla konserter jag sett under alla besök eller bara musik som andas så mycket London att det inte går att få någon annan bild framför sig, det kan vara nattbussarna i Everything but the girls Missing eller broarna vid Westway i Clash Stay Free. Om ni tittar på videon till just Everything but the girl låten fattar ni att det blir inte mycket mer London än så, förövrigt har ni väl redan läst Tracey Thorns bok annars borde ni göra det. Peter Alzén

torsdag 14 juli 2016

90-talets bästa plats 6

Plats 6
i slutet av nittiotalet så pluggade jag till läraren på heltid samtidigt som jag halvtidade på Skivbutiken, dessutom småbarn i familjen gjorde att jag oftast lyssnade på musik när hela familjen utom jag hade lagt sig, då blev det ofta ambient techno eller Singer/songwriters. en skiva som snurrade ohyggligt mycket den tiden var Dylans magnifika album Time Out Of My Mind. en skiva han fick tre Grammys för, bla Best album. När skivan kom så var det den första skiva på sju år där han hade spelat in eget material på och det gick rykten om både svår sjukdom och ännu värre saker, är inte säker på om något av det var sant men skivan är ett mästerverk, en av Dylans absoluta bästa.
Peter Alzén

onsdag 13 juli 2016

90-talets bästa plats 7

plats 8
Första gången jag såg Bob Hund var mer än 20 år sen, några trappor upp på Lättingsscenen, de tog mig med total storm, jag hade då passerat 30 år och var bergsäker på att rockmusiken var så gott som död och här blir jag slagen av ett band som var det bästa jag sett sen jag som 16 åring såg Ebba grön i Polhemsskolans aula, bara Tomas Öberg ensam var en sådan adrenalinkick att jag glömde bort att inte dansa. Egentligen behöver jag inte skriva mer än så men de första åren så var det bara vi som såg de tidiga konserterna som fattade, nästan alla vänner ratade Bob Hund som något konstigt arty farty men bandets aviga mix av Lo-fi, Kraftwerk, Devo och Majakovskij var en sensation som exploderade på scenen, nuförtiden är musiken lite poppigare och mindre kantig.
Runt millenieskiftet hade jag nog tappat tron på bandet men när jag såg dem nu i vintras igen så insåg jag hur roligt det är, men som sagt det skruvade i början har tyvärr försvunnit. Det skulle vara lätt för mig att säga det var bättre förr men det var det inte tror jag Peter Alzén

tisdag 12 juli 2016

90-talets bästa plats 8

I nittiotalets slut var nog Belle and Sebastians andra skiva If You’re Feeling Sinister den jag spelade allra mest, precis som The Jam, Lloyd Cole och kanske framförallt The Smiths så var detta ett band för oss som gärna läste böcker och tittade på gamla svartvita filmer. Belle and Sebastian kom från nästan ingenstans vintern 1996/97, eller de kom såklart från Glasgow och det pyttelilla indiebolaget Jeepster.
Efter det kom det flera fantastiska EPs, deras mytomspunna debut som kom ut på den ännu mindre bolaget Electric Honey sommaren 96, 1000 ex hade de pressat som alla gick åt till kompisar på universitetet där de gick och ingen utom de kunde höra albumet, först i slutet av 99 släpptes det och då hade bandet blivit det stora indiebandet i UK. Trots det vägrade åttamanna bandet prata med pressen och det är väl så myter bildas. If You’re feeling Sinister är en i dag ett mästerverk och jag såg att de hade uppfört den i sin helhet på Royal Albert hall i somras och jag förstår faktiskt inte varför jag var där Peter Alzén

måndag 11 juli 2016

90-talets bästa plats 9

90-talet var hip hopens gyllene decennium, 2Pac, Biggie, Wu-Tang Jay-Z med flera med flera men min favoritlåt från det årtiondet bygger på en sampling från Isaac Hayes ”Hung Up On My Baby” och är från Houston trion Geto Boys.
Tidningen Rolling Stone rankar låten som den femte bästa hip hoplåten genom tiderna. I nittiotalets inledning räknades de som gangster rap och trots att de sålde miljoner hade de svårt att få någon att distribuera skivorna. Inte blev det lättare när albumet We Can’t be stopped har en bild där Bushwick Bill, den kortväxte medlemmen sitter på en bår på sjukhuset efter att blivit skjuten av sin, som det sas då 14 åriga flickvän, i ögat. Willie D och Scarface hämtade sonika ut honom från akuten där han satt och väntade på vård bara för de skulle ta ett foto till konvolutet. Autenticitet är allt i hip hop och Minds Playin Tricks On Me är en lysande låt Peter Alzén

söndag 10 juli 2016

90 talets bästa plats 10

Plats 10 Olle är alkis. Olle finner sin förtjusning i ett piggt vitt pulver. Olle stoppar upp en Ak4 i en flickas skrev. Olle säger åt folk att de får honom att må illa. Olle säger åt samma folk att gå hem från baren där de befinner sig. Olle skriver bok som heter ”kända tjejer jag knullat”. Olle är på söndagsöppet. Olle berättar om sitt långfilmsprojekt ”Kekkonen” en politisk gladporrsmusikal. Olle är så full så han inte kan stå upp. Olle får en specialskriven låt av Wilmer X ”jag är bara lycklig när jag dricker”. Olle är omringad av gröna tapeter.
Rykten och skrönorna om Olle Ljungström var många, en del var säkert sanna, en del andra för roliga för avslöjas som lögner. Från gröna tapeter och Shiny boots i Bergsjö via Knesset-panelen till en solokarriär som fick trots allt sin peak i Så mycket bättre, inte kvalitativt men väl uppmärksamhetsmässigt. När jag var ung och svensk musik verkligen var allt, så spelades Ebba och Grisen skriker som oftast i mitt pojkrum, när sedan punken gick från att vara den antirock den skulle vara till att bli någon form av uniformerad sämre hårdrock, så sökte jag nya intryck och plötsligt fanns de där de coola , de lite äckliga, de som verkligen upprörde, mer än punkaren som nu blivit nåt kitschigt. Det var Lustans lakejer och Reeperbahn (de kallades östermalmspop fast de kom från Vaxholm och Åkersberga). Plötsligt fanns det något kittlande med det förbjudna och "Man upptäckte att gapskriket inte var den enda kommunikationsvägen," skriver Sigrid Hecke i häftet till Stranded-samlingen "Unga Moderna"
Visst kanske Lustans provocerade proggarna mest men det var Olles Reeperbahn (otroligt provocerande namn också, de hette tidigare Lesbian hardcore) som var de vassaste. Inte blev det mindre provocerande av att de spelade nazibandet ”Nürnberg 47” i filmen G. Rolig anekdot: filmcrewet trodde verkligen bandet var nassar, så en morgon kallade Olle till möte och frågade dem om de trodde Max von Sydow var schackspelare på Fårö också, annars är det här citatet ”men jag föreslog i alla fall för Hildebrand att medan Sebastian övervägde om han ville gå med i vår ytliga materiella värld så skulle det komma en drömsekvens där vi kom springande nakna över ett fält med inoljade kroppar. Som Backstreet Boys fast mer nazi om du förstår? Vi skulle komma springande i slow motion och vinka till honom och han skulle vända sig om och se det här härliga träskogänget och förstå att vi bara var yta. Jag ville att vi skulle ha erigerade kön också, men det var de andra i bandet lite tveksamma till. Hildebrand tyckte det var en toppenidé men producenten blev oerhört upprörd och sa 'ni får inte säga sånt till honom, ni vet ju att han kommer göra det'”, det roligaste från G.
Vid denna tid gick det så många möjliga och omöjliga rykten om Olle, en del kunde du läsa längst upp, andra var mer tragiska, att scenen i G när det knarkades och det vita pulver som det sjöngs om på Peepshow inte bara var fantasier och allt slutade med att trumslagaren Korhonen lämnade bandet i vredesmod och Peter Ivars basisten slängde sig framför tåget. 1992 såg jag Olle Ljungström göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen, nåt år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids Olle solo var minst sagt en ojämn historia, alla skivorna (ok kanske inte de två sista) var mer eller mindre lysande men live kunde det pendla mellan, rent genialiskt bra och så där bita i skämskudden stunder.
Detta är då alla mina hjältar dör är jag fortfarande väldigt tagen av allt, någonstans var Bowie och Prince bortgång de största chockerna men frågan är om jag inte blev mest ledsen över beskedet om Olles. ”Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut” Peter Alzén

fredag 8 juli 2016

90 talets bästa plats 11-12

ja vad ska man säga, två av de artister som jag lyssnade otroligt mycket på 90-talet kommer här
plats 11 Ulf Sturesson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik, hans första album ”I overkligheten” som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan även en av de skivor som känns absolut mest. Den är ett sorgarbete efter att han förlorat sin syster i cancer året innan, han hade dessutom redan förlorat sin bror som blivit ihjälkörd 100 meter från hemmet vid 15 års ålder. Första gången jag såg Ulf var i Boulongern musikfesten sommaren 1979, men jag hade inte en tanke på honom för sångaren Mats i Traste & Superstararna tog all uppmärksamhet när han sprang ute i publikhavet lekande flygplan. Efter den fantastiska singeln Pengar, dröjde Superstararnas album och efter att ha delat tv-program med Reeperbahn (där Ulf dyker upp i inte bara Amazonmustasch utan även i träskor) så försvann bandet mer ut i periferin, i slutet av 80-talet dök ett nytt Traste band upp igen, den här gången som en kvintett men fortfarande med Ulf som gitarrist. Men det är inte den historien jag ska berätta nu utan det är Ulfs solokarriär som ska tas upp eller ska jag skriva ”solokarriär”, för den har inte gått så lysande. Ulf är för de flesta kriminellt okänd. I en värld där Lasse Winnerbäck och Melissa Horn säljer multum av sina banala floskler så är artister som Stina Berge, Love Olzon och framförallt Ulf, artister som verkligen känns, med texter som är mer än tonårsrum, musik som kanske är i ett rakt nedstigande led från John Holms 70-tal. Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre ska nämna Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det stora mästerverket men skivorna efter är inte heller så dumma, den senaste Beroende från 2007 lovade väldigt mycket när den kom. Tyvärr har det inte blivit mer musik utsläppt sen dess, live spelar han fortfarande, tyvärr är han inte här så ofta men ibland funderar jag på att starta en klubb bara för att kunna ta hit Ulf Sturesson eller Nomads men det är en helt annan historia. Senast han spelade här var på Joe Hillgården en fin sommarkväll för några år sedan, det var det inga konstigheter, inga poser eller fräsiga tomma ord utan allt som de första fyrtio minuterarna innehöll var ångest, desperation och saknad men allt var så gott som lysande. Även om det var en lättsam nästan familjär stämning och han skämtade lite lätt mellan låtarna så är det visor från livets baksida, en resa från botten till att näsan är precis över ytan ”Det goda livet har gjort mig sjuk” det är inte Harry Chinanskis alkoholromantik utan mer vardagligt grått och jävligt. Ibland får kommer det en känsla över mig att han håller hos i ett stenhårt strupgrepp samtidigt som han ler likt en psykostisk mördare i någon film. När han som andra låt gjorde ”Sommarbarn” reste sig håret på mina armar.
Sommarbarn Ett vägskäl mellan sjö och berg Och varje varm augustikväll med gröna knän och cyklar Ville aldrig åka hem Skulle alltid finnas för varann Och medan sommarkvällen brann så sa vi: Livet väntar och imorrn ses vi igen En sjö, en ö, en solnedgång På varma stenar natten lång där låg vi tysta tätt intill varandra Och vilken känsla att va' fri Och äldre ska vi aldrig bli Så svor vi på att alltid va' tillsammans Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Min syster och min bästa vän Och flickan ifrån granngården och jag, tillsammans var vi sommarbarnen I mossan under granarna, där sprang vi kring som galna Medans sommar'n blev till höst för sommarbarnen Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist (Ulf Stureson) plats 12 Morrissey är kanske den artist som jag spelat mest trots allt genom alla år iaf om man räknar med The Smiths, finns få röster som är bättre att lyssna på när du är ensam. Det är givetvis lätt att få sympatier för Steven Patrick Morrissey, i alla fall om du hellre läste böcker än spelade hockey. Han kallade sitt fans för lärjungar och hängivna var de, förmodligen de mest hängivna på den här sidan av flickidolerna Peter Alzén

torsdag 7 juli 2016

90-talets bästa plats 13 & 14

Plats 13 -14
Plats 13 hösten 94 är jag med i en popfrågesport på tv3, Musikmatchen där jag vinner min match och priset var en resa till en konsert var jag ville i hela världen, så mars 95 befinner jag mig i Australien och på en av stränderna utanför Sydney, finns ett disko som Dinosaur JR ska spela på, det är såklart totalt utsålt men vi chansar på att det ska finnas några scalpers utanför, det var inget problem. Dinosaur Jr är inte världens roligaste band att se, även om musiken givetvis är svinbra men det händer inte så mycket och Mascis är ju inte direkt någon underhållare. Dessutom var det extremt högt. Men ett svinbra band är det. Plats 14 om man ska prata om hur viktigt det var att starta ett album med tre fantastiska låtar, de flesta köpare till ett album brukade bara lyssna på de tre första låtarna, inledningen som knäcker en. Jo exakt vad jag säger det viktigaste på en skiva är faktiskt att de tre första låtarna är så grymma att du inte behöver höra den fjärde för skivan var redan betald och i din påse. Man kan förstå att recensenterna slog kullerbyttor när de hörde Costellos första LP “My aim is true” med den makalösa inledningen (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes, Less Than Zero & Mystery Dance eller alla som hörde Taxman/Eleanor Rigby/Im only sleeping på The Beatles kanske bästa LP Revolver, att sätta likhetstecken mellan suveränt album och en knäckande trippel är inte alltid givet. Jag menar flera av mina absoluta favoriter, What´s going on, London Calling, Hunky dory och The Queen is dead t.ex. har absolut inte de bästa låtarna först, däremot en halvsunkig platta som Posies Frosting on the beater har en fantastik inledning Dream All Day, Solar Sister och Flavour of The Month att man rankar den som den toppskiva den verkligen inte är. Idag är kanske den är vikten med en toppentrippel att starta ett album inte lika viktig Peter Alzén

onsdag 6 juli 2016

90-talets bästa plats 15-17

plats 15-17
Plats 15 från en av mina favoritskivor alla kategorier Lloyd Coles Don’t Get Weird On Me Babe, en skiva som trots att det var cd tider var gjord som en snabb sida och soft sida (jag hade turen att få den som promo som två cd istället) då i 90-talets början var Lloyd störst i Sverige, han sålde såklart skivor i andra länder och så men bara i Sverige kom han så högt på listorna som han gjorde. Han gör än idag musik som är som en varm kofta en kulen kväll. Jag tror världen skulle vara mycket bättre om fler lyssnde på Lloyd Plats 16 Ett band som var rockens framtid i England och i POP tidningen var Suede, och herregud hur bra var inte de första singlarna och debutalbumet, på andra skivan blev de svulstiga och skittråkiga men på tredje albumet hittade de tillbaka litegrann men så glammigt coola som de var i början blev det aldrig igen. deras spelning på Dailys precis efter debuten håller jag fortfarande som av mina favoritkonserter. Plats 17 Om ni sett den underhållande N.W.A filmen vet ni hur historien om Dr Dre är och hur han möttes med Snoop. Än idag är Dr Dre än av de tyngsta producenterna i världen. Han har bara släppt tre skivor i sitt namn men producent CV är långt så det räcker med namn som Ice Cube, 2Pac, Eminem, Mary J Blige och 50 Cent bland annat Peter Alzén

tisdag 5 juli 2016

90 talets bästa plats 18-20

Plats 18 i början av 90-talet kom Matthew Sweet fram, i hans band fanns både Richard Lloyd och Robert Quine, om jag inte minns fel så var Lloyd Cole en av de som pratade gott om honom. I alla fall borde Girlfriend blivit en mycket större hit än vad det blev, de två efterföljande skivorna var också helt ok men sen tappade jag bort honom tills han började coverskivor tillsammans med Susanna Hoffs från Bangles, alldeles utmärkta små poppärlor till skivor det med. Plats 19 i mitten av 90-talet kom ett band som förändrade musikvärlden ganska mycket. Från Staten Island kom niomannabandet Wu-Tang Clan som gjorde hip hop som den aldrig låtit tidigare, musik som var mörk men ändå svängig och stenhård. Skulle kunnat plocka massor av låtar här från första Enter the Wu-Tang Clan 36 Chambers eller från RZA och Method Mans soloskivor, (bandets alla nio medlemmar gjorde hela tiden parallellt soloskivor) men den absoluta klassikern är ändå Ol’ Dirty Bastards Shimmy Shimmy (kolla gärna mtvklippet när han ska hämta ut socialbidrag, trots att hans skiva såld massor, stor komik) Plasts 20 Ååh Madchester so much to answer for som Moz sjöng, då fick alla band som var i närheten att komma från Manchester följa med på tåget, speciellt som de blandade in dansrytmer i deras popmusik. Charlatans har fortsatt och göra bra skivor än idag, fast det är inte många utanför UK som verkar bry sg längre. Peter Alzén

måndag 4 juli 2016

90-talets bästa vol 6 plats 21-25

Plats 21- 25
Plats 21 om ni inte har sett den fantastiska filmen Dig!, där de berättar den snudd på tragiska historien om Anton Newcombe och hans band Brian Jonestown Massacre så måste ni göra det. I filmen är Dandy Warhol deras syskonband enda fram till de blir populära då blir de Antons nemesis. Dandy Warhol är ett lite underskattad band , visserligen inte så viktiga eller så men några lysande låtar har de speciellt Bohemian Like Yoiu och den här fantastiska låten om Heroinmissbruk eller inte Plats 22 tjugo år efter hon albumdebuterat så kommer albumet Car Wheels on A Gravel Road, nu är den den dolda diamanten Lucinda Williams plötsligt populär i alla läger. Precis nu är hon nya Emmylou och blir Grammyvinnare. Albumet är så lysande som det sas och titellåten är dess clou Plats 23 Polly Jean Harvey var också en extremt typisk 90-tals artist, från de tidiga extremt (då iaf) feministiska alstren till de mer Nick Cave doftande episka sakerna. Från To Bring You My Love, där Mick Harvey från Bad Seeds också spelar är som ett ljudsatt otäck roman. Hon är en idag en lysande och berättande artist Plats 24 NU pratar vi stenhård 90-tals hiphop, Mobb Deep Shook Ones II är en klassiker av stor rang, hade det varit en rocklåt hade vi pratat om You Really Got Me eller Gary Gilmores Eys. Pitchfork la den på plats 25 av 90 talets bästa och om ni fortfarande inte tror mig så lyssnar ni för lite på hip hop. Plats 25 Elliot Smith gick bort alldeles för tidigt, ska man beskriva honom som en Lo-fi trubadur eller en väldigt introvert singer/songwriter så kanske man skulle skrämma bort för många, visst är han ledsen ch deppig men samtidigt briljant i både ord & musik. Between the Bars är från tredje albumet Either/or då han fått lite större arrangemang men fortfarande är det väldigt påträngande vackert. ' 'Peter Alzén

söndag 3 juli 2016

90-talets bästa vol 5 plats 26-30

Plats 26-30
Plats 26 nu är det nästan så jag ångrar mig, känns som Teenage Fan Fanclub borde tappa alla listor alla dagar, Teenage Fanclubs genombrottsplatta Bandwagonesque fick ett översvallande mottagande av kritiker och publik när den kom 1991, den amerikanska tidningen Spin rankade albumet som 1991 års bästa skiva, på andra plats kom Nirvanas Nevermind. Teenage Fanclub lät som en korsning av Big Star, Byrds och Postcardbanden sen att bandet låg på Creation var väl bara för bra för att vara sant. Hela 90 talet var fullt med fantastisk popmusik som bandet gjorde, att det blev just Sparky’s dream var för den var bäst just idag. Plats 27 Fu –Gees var roliga och bra på samma gång men i ljuset av 2016 låter deras snudd på cover hip hop inte så jätte kul, annat är det med Lauryn Hill, tyvärr är Miseducation Of Lauryn Hill fortfarande det enda album gjort och det låter snudd på lika modern är idag Plats 28 Primal Scream är också ett sånt där band som är det typiska soundtracket till mitt 90-tal men att lyssna genom deras katalog idag är i det spretigaste laget både musikaliskt och kvalitativt. men att gör en låt som Higher then the Sun är så mycket 92 som det kan bli Plats 29 någon gång i början av 90 talet såg jag Sonic Youth på Fryshuset, förband var Pavement som jag inte hade lyssnat på så mycket innan men det var ett något som fick åtgärdas, mespop i sin bästa form. Plats 30 Bristolsoundet kom ursprungligen från Pop Group men utvecklades över 80 talet framför allt av Smith & Mighty som senare kom att producera tidiga Massive Attack, Massive (som de fick heta under gulfkriget) startade som dansmusik kollektiv innan de gled över till att bli en trio, musiken blev mörkare och mörkare. De var tillsammans med Portishead och Tricky de första och kanske bästa inom den så kallade trip hopen. Peter Alzén

lördag 2 juli 2016

90 talets bästa vol 4 plats 31 - 35

Plats 31-35
31 Happy Mondays var en rolig parantes i rockhistorien. 1990 var jag i London 2 svängar, vårsvängen var full av bra konserter som toppades av Soup Dragons på Subterrenia långt uppe vid Ladbroke Grooves station. Den korsning av rock- och dansmusik som jag tyckte var fantastisk den majnatten slogs med hästlängder en söndagskväll på Wembley Arena i december. På den tiden jobbade jag på Norrlands största skivaffär och kunde med lätthet tigga åt mig biljetter till konserter, men att få VIP pass till ett gig med då Englands hetaste band i London var inget jag ens kunde drömma om. Det var inte bara den fria baren som gjorde att vi missade Donovan som var förband utan rummet var även fullt med coola rockmänniskor som tex en broder Reid från Jesus and Mary Chain och Wayne Hussey från Mission, som faktiskt fick en liten utskällning av min bror för han inte kom ihåg hur många gånger han hade spelat i Sverige. Konserten var fantastisk och just då kändes det som inte Happy Mondays kunde göra något fel. Happy Mondays mästerverk Pills ’n’ Thrills and Bellyaches är ett album fulla av popmelodier klädda i en lätt groove som lätt kan klassas som drogberusande. Låtar som Loose Fit, Bob’s Yer Uncle och Kinky Afro är suverän sommarpop som funkar än idag men skivan stor behållning är första singeln Step on som är en cover på John Kongos låt (som då hette He’s gonna step on you again). Singeln blev en stor hit och turnén som följde gjorde de ännu större. Tyvärr så kollapsade allt i en symbios av hybris och gravt drogberoende på Bermuda under inspelningen av uppföljaren Yes Please. Skivan blev ett jättefiasko och fick recensionen No Thanks i NME. Men under 1990 var Mondays de coolaste katterna i stan och Step on är en suverän singel, dessutom skakade jag Bez hand den där kvällen på Wembley Plats 32 jag skulle kunnat valt How to Fight Loneliness från samma fantastiska album men kände jag behövt lite högre tempo Plats 33 Pixies gjorde två skivor på 90-talet, båda två inte alls så dumma och Frank Blacks soloskivor är också i inledningen alldeles utmärkta men bäst ifrån den familjen är systrarna Deals Cannonball Plats 34 jag minns en förfest hemma hos en fotbollstränare. Tror MTV stod på som ljudkullis, ja de spelade musik på den tiden. En känd fotbollsdomare kommenterar Lenny Kravitz Fly Away med hur bra den var, jag brukade inte trycka upp min åsikt om musik till folk (inte efter jag fyllt trettio iaf) men när han sa ”Pecka visst fan är det bra” så kunde jag inte låta bli att kommentera med att det var fotomodelsmusik, sen blev han lite sur och precis då kom Daft Punk upp på tvn, då sa han lite syrligt att du gillar väl sånt här skräp, ja flinade jag, jag älskar Daft Punk, tror nog jag gör det än idag, trots deras musik blivit väl slick ibland numer Plats 35 Vad kan man säga om Snoop, svårt att låta bli att älska en sån man, han må vara en skitstövel utan koll men rappa kan han. Peter Alzén

fredag 1 juli 2016

90 talets bästa vol 3, plats 36-40

Vad ska man säga om plats 36 – 40
36 .Det är kanske lätt att avfärda Ash som något lättviktigt men låtar som Kung Fu och Girl From Mars är precis sån pop jag gillar, aldrig trist bara full fart med melodier som är snodda av Buzzcocks. 37 Neutral Milk Hotel var/är en del av Elephant 6 kollektivet (där även Apples in Stereo och Olivia Tremor Control ingår) och är amerikansk alternativ pop när den är som bäst. 38 Mercury Revs album Deserters Song som inleds med Goddes on a Hiway är en skiva som spelades sönder och samman året 1998, skivan gästas av både Levon Helm och Garth Hudson från The Band. Tror skivan blev årets album i både NME och Uncut och det är en toppen platta och bäst är den otroligt vackra inledningen 39 Sonic Youth var de alternativa regenterna i skarven av 80 och 90-tal men när de blev för mycket introvert LO-fi tröttnade jag men här är de fortfarande coolaste bandet i världen 40 ska erkänna att jag aldrig riktigt greppat Trent Reznor, ibland är det toppen men alldeles för ofta är det mest en massa oljud och sånt tyckte jag var roligare när jag var 16 än när jag var 30+, men Closer är toppen såklart. Peter Alzén

torsdag 30 juni 2016

90-talet del 2

Vad ska man säga om 90-talet? Att det var ett spretigt årtionde men det kanske alla är. Men jag slutar spela i band, istället börjar jag träna, jag gör 6 stycken marathonlopp och fokuserar på att bli vuxen, bli en en preppykille med chinos.
Vad ska man säga om låtarna upp till 40 plats? Plats 60-51 Cypress Hill var jag bara tvungen att få med, hjärndöd hiphop när det är som bäst, grym groove, musik man gärna rappar med i efter två glas. Spacehog vet jag inte mer om än att de var tokhypade när de kom och tror de floppade men den här singeln är en pärla. Sugar är ju såklart den givna fortsättningen på Husker Du, sorgligt bortglömda. Jayhawks var kanske de första i den både fina och hemska Americanavåg som vällde in över landet, trevliga skivor de, men jag gillar de första. Jason Pierce tog sin knarkrock från Spacemen 3 och gjorde den lite vackrare i Spiritualized, skivor som jag borde lyssna på oftare för jag gillar verkligen det när jag hör det. Chemical Brothers, även om det i POP tjatades om Saint Etienne, Payl Weller och Brainpool så är det inga artister som är med POP än just Chemical Brothers. Då lät det fantastiskt tufft och ja i små portioner som i denna är det fortfarande kul men höj volymen. Beck släpper än idag skivor som låter helt ok men visst var han lite mer spännande i 90 talets mitt 90-talet är Hip Hopens gyllene tid, otroligt sväng om det så är östkust eller västkust, Biggie Smalls borde få ha levt längre. Mazzy Star känns som en förlängd del av 80-talets vemod, Alternativ amerikansk collegerock när den är som bäst. Broder Daniel , tja vad ska man säga om dem, Lundellbunkern ältar de deras skivor i 4 podavsnitt. Vilket är ganska underhållande, jag borde vara alldeles för gammal för Broder Daniel och generellt sett antingen rycka på axlarna eller hata det, men jag gillar slyngelrock, där alla musik låter som den sista bandet ska göra och i små portioner är BD fantastiska.
Plats 50-41 Luke Haines hånas ofta men jag tycker inte bara är en vass penna på twitter och i bokform, jag älskar det han gjorde i Auteurs, 70-talets glamrock utan att låta gammal retro, den här texten som beskriver 1973 på ett vackert sätt är kanske hans clou, Fransk House vällde in i skivbutiken i slutet av 90-talet, massor av bra svängiga låtar, jag kanske valde Motorbass för de var hårdast eller bara för ni förmodligen hr missat denna pärla. När Soundtrack Of Our Lives första album kom så var det Lennart Wretlind eller Stefan Wermelin som i ett radioprogramm dissikerade skivan och plockade fram varenda stöld som låtarna hade byggts av. Det var roligt, ännu roligare var det att se bandet live och här är Ebbot som mest desperat. Stereolab var ett indieband som brukar kallas ett av de första post-rock banden, vet inte om det beror på rytmen som har kraut influenser eller om det beror på att det är väldigt lite Rock’n’roll överlag. Blur gick under 90-talet från att vara coola grabbar, till britpoppens preppy guys till LO-fi ockare och idag med facit i hand, det klart bästa ur den tiden, skivorna som var störst är förövrigt de som är sämst och Damon fortsätter idag att vara intressant, både som artist och som skivbolagsägare. 90-talet bjöd även på ett stort genomslag för R’n*B som nu var soul som lutade sig mot Hip-hop, TLC var i nåt är där med skivan Crazysexycool ett av de bästa. Egentligen borde jag hata Verve, skivorna efter och Richards soloskivor är ju sån där svulstig musik jag hatar. Men den här Stonessamplingen och videon får mig att nodda huvudet ganska mycket, hur många killar som skulle vilja gå så arrogant med så mycket attityd kan jag bara gissa Americana, ja snart skulle affären svämma över av skivor som Sound Affects skulle skriva som om de vore den heliga graalen, och var du som jag runt 30 så lät det mesta trevligt, några år senare skulle alla kritiker gå bananas över Ryan Adams men här innan dess i Whiskeytown har han inte helt ballat ur än. Lik Biggie så är 2Pac också tragiskt bortgången, endast 25 år gammal blev han skjuten i en drive-by-shooting, rykten säger att det var i en konflikt med Notorious B.I.G gäng (som blev själv skjuten ett halvår senare på samma sätt) men i båda fallen gjorde de grym hip hop som sålde multum. På 80-talet hade jag slutat lyssna på punk nästan helt, i alla fall något som då var nyproducerat, på 90-talet kom det en hel del musik från USA som allihop lät ganska mycket som den Engelska 77 punken, Green Day, Offspring, Rancid och Social Distortion, jo vissa av dem hade gjort skivor tiidigare men det var nu jag hörde det och gillade det mycket, ålderskris eller bara riffglädje? Vem vet roligt var det.
41. Social Distortion – Cold Feelings 42. 2 Pac – California Love 43. Whiskeytown – Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight 44. Verve . Bitter Sweet Symphony 45. TLC – Creep 46. Blur – Song 2 47. Stereolab – French Disko 48. Soundtrack of Our Lives – Grand Canaria 49. Motorbass – Les Ondes 50. Auteurs – The Rubettes Peter Alzén