Lustans Lakejer har de senaste åren omvandlas från ett band som spelade nostalgispelningar på sina gamla album till ett band som vill göra ny musik.
Mörk Materia är det första albumet sen Elixir som kom 2011 som i sin tur var det första sen Åkersberga som kom 1999 som i sin tur var en comebackskiva sen åttiotalet. Lustans första album är ett av mina absoluta favoritalbum alltid, uppföljaren är lite väl lättviktig i min bok men innehåller en hel del pärlor trots allt såsom Stilla Nätter, Män av Skugga och Unga Moderna.
Åkersberga missade jag när den kom, mitt liv var inte alls i fas med den när den dök upp, i så här efterhand uppskattar jag den och spelar den oftare och oftare.
Elixir recenserade jag när den kom men den gjorde inga större intryck
Den korta recensionen lyder Toppen
Den längre så här
Mörk Materia är ett album som är den logiska fortsättningen på En Plats i solen. Titellåten har en tyngd som visar allvaret. Versen är magiskt bra och refrängen ett ljus i mörkret. En given klassiker i Lustans katalog.
”Tiden är en obarmhärtig älskarinna” är en låt som Johan hade kunnat skriva när han var 18 år men nu har han erfarenhet bakom orden, vi som läst hans böcker ser många av de funderingarna i flera av låtarna på detta album, speciellt på denna och på ”Passerar denna natt.”
Som sagt vi känner igen funderingar från böckerna och nu när Johan närmar sig de sextio med stormsteg kanske det oroar ännu mer. En väldigt fin låt som också låter som jag skulle vilja att Lustans lät 1984 men jag är väldigt nöjd med att de låter såhär 2022.
”Jag Kan läsa mellan raderna” är mogen syntpop men absolut inte alls tråkig för det.
”En gång när jag var sjutton år”. när den här singeln kom förra sommaren spelade jag den om och om igen, det är den bästa låt Johan skrivit sen Något måste brista. Lysande driv som låter retro med stråkmaskinljudet från tidigt åttiotal, ett trumdriv som nästan forcerar låten framåt. Nu vill jag ha fler låtar som denna här.
”Svarta Segel” Johan Kinde blir politisk? Nä det kanske är bara normal oro för framtiden, finns det fog för rädslan när främlingsfientligheten växer? Låten är kanske den på skivan som är mest traditionell rock.
”Lyx” skivan innehåller ju en hel del material som släppts tidigare och de låtarna kommer över en tid på flera år. Blir det splittrat då? Kanske lite men samtidigt blir det en styrka med så pass bra variationer för alla låter ju verkligen som Lustans lakejer ändå. Lyx är en låt som kom när pandemin drabbades som hårdast, och rader som” Lyx att leva, lyx att finnas till” kan verkligen tolkas till den tiden. Låten är fin syntpop med små orientaliska slingor.
Även ”Den fjärde mannen” släpptes på singel, den är såklart en hommage till den tidigare medlemmen Tom Wolgers som gick bort november 2020, låten är kanske ett hafsverk men ändå smart gjord med många passningar till gamla låttexter och titlar som kan anspela på Tom. ”Fjärran blod” är kanske albumets svagaste låt utan för den delen alls vara dålig. Låter som den skulle kunnat vara med Elixir eller där omkring.
”Rom i regnet” i fjolårets sista skälvande stund slänger Lustans ut en video där de tolkar Ulf Lundells Rialto, det var minst sagt överraskande men väldigt fint tolkat, nu leker de med Uffe igen den här gången att göra en parafras på hans låt om dricka rom i Tanto men här handlar det om den italienska huvudstaden, smart. Låten är det som Paradisets portar försökte vara, Lustans tolkning av ”A Song for Europé”. En Väldigt fin avslutning av Lustans bästa album på 40 år.
