Idag är ABBA legendariska i den allmänna musikaliska kanonen, de är så gigantiska att deras avatarer (Abbatarer) uppträder nu i England för utsålda hus. Samlingsskivan ABBA Gold har sålt mer än 26 miljoner exemplar, dessutom gavs en More Gold samling ut och om inte det vore nog så har de även gjort Abba Oros – Grandes Exitos en hitsamling med spanska versioner av deras hits.
Jag såg Abba på Köpmanberget i Hudiksvall sommaren 1975, året innan hade jag fått Waterloo på kassett av min moster för jag barnvaktat hennes son. På den tiden kunde man inte köpa band T-shirts men det fanns ibland ställen som pressade på ett tryck på tröjor, jag fick en orange med en bild på Abba i fram, på ryggen stod det PETER. Ibland brukar jag säga att jag hade ingen riktig musiksmak innan punken men det är inte riktigt sant, Sweet, Alice Cooper, Bowie och Abba var favoriter men mest lyssnade jag på det som Kaj Kindvall spelade på radion.
Kompisars storbrorsor retades gärna för de såg ned på Abba, de gillade Zappa och Prog, poplåtar var lite larvigt och de spelade gärna ”Doin the omoralisk schlagerfestival” för oss mindre bevandrade tolvåringar.
Gradvalls bok är både underhållande rolig läsning men också väldigt pedagogisk, den är dessutom skriven så att du inte behöver vara insatt eller veta en massa namn, de förklaras under resans gång.
Sen när jag blev punkare så skulle man ju inte gilla disco eller Abba men jag var ju dj på fritidsgården Träffen och gillade disco, samtidigt om jag skulle hitta ett kassettband från sommaren 78 så skulle nog ”Summer Night City” sitta där mellan Patti Smiths ”Because the night” och Problems ”90000”. Sommaren 1980 köper jag till många vänners förvåning ”The Winner takes it all” på single men det roliga att en av Gävles meste puritanpunkare (roligt info i boken var att hon som skrev storyn till Mamma Mia musikalen/filmen var en gammal punkare) älskade också låten så vi slängde på den på fester som normalt dominerades av ”Staten & Kapitalet” och ”Nu ska vi ha kul” . Året efter läser jag en text där Johan Kinde berättar om sina 5 just då favoritlåtar, 4 av de hade jag men den femte var ”Kisses of Fire” med Abba, av en slump fanns den skiva på rea på Skivbutiken där jag extraknäckte, köpte den och diggade i smyg.
Det intressanta med Abba är att de blev bättre och bättre för varje skiva, visst många stora låtar finns på de tidiga albumen men de innehåller också en hel del utfyllnad, speciellt rocklåtarna.
När U2 gjorde ”Dancing Queen” under Zoo Europa turnén trodde Björn & Benny att de var ironiska men det var de inte, samma sak när Sisters of Mercy körde ”Gimme Gimme Gimme ( a man after midnight) det var inte mening som något roligt utan bara en cover på en bra låt.
Jan Gradvall tar också fram en sak som jag nog inte tänkt på men känns självklar när jag lyssnar nu, det är vemodet, melankolin som finns i de bästa Abba låtarna. Vemod, jag har alltid gillat sorgsen musik mer än glad musik, avskyr låtar som ”Celebration” och ”I’m so Excited” men det behöver inte vara självmords deppigt som Townes ”Kathleen” eller Johnny Cash ”Hurt” utan det får gärna ha en ton av vemod, jag älskar det lite sorgliga Pet shop Boys, men är måttligt förjust när de gör High NRG disco. I Abbas katalog är jag väljer jag gärna bort ”I do, I do, I do, I do”, ”Hasta Manana” och ”Thank you for the musik” för att istället höra ”The Day before you came” som lätt hade kunnat vara en Petshop Boys låt.
När Anders Sundin, Jan Sundström och jag skulle skriva en bok om Gävle Folketspark var det som en skatt när vi hittade bilder på Abba i Gefle Dagblads arkiv, bilder som aldrig blivit publicerade. sen när boken blev en utställning på Länsmuseet i Gävle fick de såklart bli den centrala punkten.
Boken är rolig att läsa, det enda jag skulle vilja veta mer om hur kontraktet med Playboy music för singlarna ”People Need Love” och ”He is your Brother” gick till. Lokalpatrioten i mig skulle vilja veta mer om när Agneta Fältskog skrev ”Men natten är vår” till Kicki Moberg, den singeln som också innehöll den outgivna Abba låten ”I’m still Alive” här i svensk översättning ”Här är mitt liv” men det är givetvis petitesser.
Peter Alzén
