lördag 14 december 2013

Hej då 2013!







Personligen har jag alltid tyckt att orkestern Great Lake Swimmers varit tämligen trista, de har viljan men inte suttit på den rätta virkeshögen. Därför blev jag glatt överraskad när sångaren Tony Dekker slutligen bröt sig loss och blommade ut på nya soloalbumet Prayer of the woods - en minst sagt skäggig platta.


Teitur
har skrivit årets vackraste/melankoliska hymn om något så trivialt som ett rockband.


Det söndertvinnade skägget John Grant levde inte upp till albumet Queen Of Denmark, men lyckades ändå värka fram ett par smärtstillande nattmackor på sin nya skiva.


Cass McCombs
låter bitvis som en Lloyd Cole med gröna fingrar och äppelknyckarbyxor. Hemtrevligt var ordet.


I vanlig ordning (tyvärr) levererade Ulf Lundell årets tristaste, grabbigaste och mest trögflytande rocksoppa med ZZ-Top-ambitioner. Att han dessutom hade den usla smaken att plagiera Deep Purples Smoke On The Water i låten Gå på tvärs, fick mig att önska att jag hade vägglöss. Att han också försökte sig på att göra en svensk teaterverkstad-version av Dr. Johns  I Walk On Guilded Splinters i spåret El Perro, fick mig att slutligen riva ut alla författarens böcker ur min bokhylla, springa ned med dem till min närmaste biståndsgrupp och vråla: ta skiten! Spåren Som en fyr i natten och 63 i november är dock hyggliga balladkuddar att vila huvudet på.


Tamikrest
levererar den bästa ökenrockskivan sedan Tinariwens Amassakoul från 2004. Frågan är om inte Chatma är ett par strån vassare.


Årets album kläckte duon Rhye. I en värld där sångerskan Sade Adu har gjort sitt, känns det både svalkande och livsnödvändigt att Rhye tar vid där Lovers Rock slutade.


   


Årets 5 bästa album:

Rhye – Woman
Jenny Wilson – Demand The Impossible!
Blood Orange – Cupid Deluxe
Daft Punk – Random Acces Memories
Tamikrest - Chatma


Årets varmaste podcast
: Carl-Johan De Geer (Värvet)
Konstnären och Blå Tåget-mannen är lugn och fin som en filbunke, med hjärtat på rätta stället. Finurlig och ödmjuk som få i sin framtoning. Den gamla slängkappan klok som en bok hamnade åter i ljuset. En förebild, minst sagt.

Årets märkligaste podcast: Peter Wahlbäck (Värvet)
Jag sympatiserar med människor som vågar ha åsikter och mullrar ur skägget så att saliven stänker – oavsett om de är starka sådana – men här stollefierade sig Wahlbäck en gång för alla, med sina oändliga och främlingsfientliga monologer sköt han sig i båda knäna och föll rätt ner i diket. Trist.


Årets finaste bok
: Lena Andersson ”Egenmäktigt förfarande”.
Lena Andersson är lite som vår tids fantomen. När hon öppnar munnen – så lyssnar man. Hennes många och oändliga djungelordspråk förgyller. Sommarprogrammet i P1 från 2005, där hon pulvriserade Jesus och kristendomen, och vårt förhållningssätt till dessa ekar fortfarande klangfullt  i bakhuvudet. Hon har tveklöst en av Sveriges vassaste pennor, och skäms inte för att vara en sanningssägare – fler borde gå i hennes fotspår.  Förälskelsens komplexa ABC avhandlades förträffligt i hennes senaste, och snudd på sönderkramade roman , och igenkänningsfaktorn är högre än Eiffeltornet hos läsaren oavsett dennes ålder, kön och läggning. Att hon dessutom är en stor humorist gör inte hennes bok (böcker) eller många sommarprat sämre.

 

Årets märkligaste bok: Leif GW Persson ”Den sanna historien om Pinocchios näsa”
Personen Leif GW Persson går det inte annat än att tycka väldigt mycket om. Särskilt när han nyvaket sågar polisväsendet, stånkar och grymtar, ständigt letande efter sina glasögon och voodoo-käppen. Det är även oerhört festligt att se när han spiller ut hela sin påse med härskartekniker mot en figur som Göran Lambertz – då stannar klockorna. Men, när han väljer att krydda sin senaste ”deckare” med ändlös sexism blir jag iskall. Supersalamin som hårdnar i byxorna, blir stor och reser sig, får byxorna att se ut som ett cirkustält? Visst, hade han skrivit det en gång i boken hade han kommit undan med det. Men, det haglar sexism i hela boken. Hade Pinocchio varit skriven av en annan författare (förslagsvis yngre man) hade hen blivit släpad i öronen nerför hela Götgatsbacken, för att få stå vid skampålen på Medborgarplatsen,  och se sin cirkuskostym bli hårt attackerad av åhörarnas ägg. Hej clown!

Årets mest paradoxala tv: Så Mycket Bättre.
Starfältet såg bättre ut än vad själva stafetten blev underhållande. Sverige är ett litet land, och det artistiska juvret känns nu tämligen urmjölkat. Ulf Dageby må ha varit en föredömlig och självklar ledare i Nationalteatern, men att höra honom besudla låt-efter-låt vareviga vecka fick mig att köpa hörselkåpor och överväga grisfest. Att han dessutom är härligt osvenskt självgod mitt i det musikaliska haveriet, hjälpte inte direkt till. Ebbot Lundberg är fenomenal i Soundtrack Of Our Lives, men som sångare visade han stort prov på hur oerhört begränsad hans röst är, förvånande. Vinnaren var framförallt  Agnes och i viss mån Ken, oavsett vilken låt Agnes tog sig ann förvandlade hon dem till sina egna och öppnade ett välbehövligt korsdrag. De ypperliga sångerskorna Lill Lindfors och Titiyos soulmarinerade röster framstod som tafflig finlandsfärje-karaoke i jämförelse med Agnes. Vilka artister besöker det Gotländska sommarhuset nästa år? Peps Persson, Ayo, Totte Wahlin, Idol-Kevin och Kaah? Kanske kommer media  ännu en gång att försöka tvätta våra ögon och basunera ut att Christer Sjögren är Sveriges svar på Johnny Cash? Eller kommer de lite vågat byta ut husbandet mot Lasse Stefans med mottot – Sveriges Los Lobos?


Årets musikaliska urladdning 1: Palma Violets

Årets musikaliska urladdning 2: Holograms

Årets Velvet Underground/Jonathan Richman-pastisch: Wave Pictures ”The Woods”

Årets Spanarna-deltagare i P1 (i år också): Jonas Hallberg (Sverige behöver klona Hallberg – vi måste inse det)

Årets ”kostar det, så smakar det, eller?”: SVTs Öppna Arkiv.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur många människor som verkligen tragglat sig igenom singelfinalen från Kungliga hallen 1980 mellan Björn Borg och John McEnroe. 145 minuter pannband. Givetvis en gärning av rang att digitalisera valdebatterna, men hur många har verkligen gått på nålar över att få återse partiledardebatten från 1979 med Gösta Bohman, Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Lars Werner och Ola Ullsten? För övrigt är det öppna arkivet en av de bästa idéerna som kläckts av Public Service sedan de lät Peter Jihde värvas av TV4.

Årets musikdokumentär 1: Beware Of Mr. Baker
Minst sagt fascinerande inblick i en av rockhistoriens mesta galenpanna och excentriker.

Årets Musikdokumentär 2: A Band Called Death
De tre bröderna från Detroit skapade argare och mer välspelad punkrock än de flesta under namnet Death, då det begav sig under sjuttiotalets mitt. Att se och höra dessa vänliga och djupt kristna själar tala fritt, fick mig åter att tro på att religion faktiskt kan skapa någonting gott.

Årets Musikdokumentär 3: Stone Roses: Made Of Stone
Jag kan inte rå för det, men jag är svårt förälskad i Ian Brown - fortfarande.

Årets 3 bästa filmer:
Jakten (Thomas Vinterberg)
Django Unchained (Quentin Tarantino)
The Conjuring (James Wan)


/Mikael

Mina 50 favoritlåtar från 2013:

torsdag 12 december 2013

ännu mer Nomads (kan aldrig bli för mycket)

den här ju ständigt aktuell, alla låtar som Nomads har covrat, i alla fall de som finns på Spotify

måndag 9 december 2013

Nomads

I år är det 30 år sedan the Nomads debuterade med Where The Wolf Bane Blooms. Att rockmusiken i Sverige förändrades efter det är det nog ingen tvekan om, bara för att bandet spelar en jubileumskonsert den 21 december på Debaser så bad jag Hasse och Nix göra en lista på vad som inspirerade dem då för trettio år sedan, som extra bonus har jag klippt in en av de första intervjuer bandet gjorde i Jörvars Gosskör, om jag inte misstar mig så var det bara Sussane Ljung som hade skrivit om bandet tidigare. Peter Alzén

lördag 30 november 2013

Holograms!



Ska sanningen – och endast sanningen fram – har Sverige har aldrig haft en vettig eller genomarbetad scen för utövare av postpunk eller goth att stoltsera med. Försöken som skedde på t.ex. åttiotalet ter sig i dag som löjeväckande och krystade. Johan Kinde med orkester och Brända Barn må vara ursäktade. Börjar man rota i den svenska hjärnan är det inte heller så konstigt. Beroende på med vilka glasögon man väljer att se, så kan det ha en rad rimliga förklaringar. Att svensken har valt att sy sina gråa kostymer  hos barska skräddare vid namn  jantelag, är ingen hemlighet. Att vi dessutom är konflikträdda och avundsjuka som få, är inte heller någon hemlighet. Den som sticker ut och väljer att hänga ut sitt hjärta, ses som en smittohärd, han må brinna på bål – det har vi i vår unika svenska bröstmjölk (kanske det enda riktigt svenska som faktiskt finns?).

Vårat missnöje kanaliserar vi istället ut, dessa unkna och bruna dagar på Sverigedemokrater och likasinnade påfåglar och insmickrande kameleonter. Uttrycken är många och finns, för dem som inte orkar tänka och känna längre än runt den trygga och mytomspunna folkhemska husknuten. Där svensken i nio fall av tio sticker huvudet i sanden mot allt som är främmande och nytt, borde han istället omfamna precis allt, förlösa sig själv, fly från sina intrampande spår och mindervärdeskomplex. För att vara en hämmad genuin svensk – det är banne mig inte mycket att vara stolt över dessa dagar, om precis hela sanningen ska fram.

Holograms går all-in och slår sig för bröstet. Därför älskar jag dem.  De är mer anglofila än  fish-and-chips. De knycker med näsan i vädret från The Cures stormulenhet och gitarrfigurer, Killing Jokes aggressivitet och attityd ,och från Joy Divisions brådmogenhet och dystopi – de bygger sina egna psykotiska maracas och går vildsinta på svartklädd gotisk karneval. Att inträda roller och figurer, är faktiskt ingenting fel, bara en lustfylld handling, i väntan på den slutliga konfettin och pyrotekniken. Att vilja – är halva nöjet. Finns det någon rättvisa kvar i musikvärlden, är Holograms album en modern svensk klassiker (nej, den kommer aldrig att platsa i något spekulativt och hemvävt verk av Jan Gradvall). För, sällan har det känts lika sexigt att vara en svensk dysterkvist, som när dessa ynglingar målar världen skimrande och sällsamt förföriskt svart.  Kanske det mest angelägna albumet (i vissa kretsar) sen Broder Daniels Shoreline (fast betydligt kompetentare och argsintare). Förorten Farsta har äntligen fått ett soundtrack värt namnet.

Bästa spår: Flesh & Bone, Luminous, Ättestupa, Laughter Breaks The Silence och Lay Us Down.

/Mikael


  

torsdag 21 november 2013

Brända Barn

Bränt barn är en roman av Stig Dagerman som kom ut 1948.
Brända barn är ett Sundsvallsband från tidiga 80-talet.
Gemensamma nämnare är förutom namnet de råa ångestskildringarna i texterna.
Normalt så brukar jag inte bry mig alltför mycket av återutgivningar, covers, remakes och andra nostalgiska återblickar som hela vår samtid är full av men i dagarna firar ett av de bästa albumen som gjorts i detta land 30 år.

Brända Barn debut Allt står i lågor, släpptes sommaren 1983 och delade Sveriges kritikerkår i två läger, de gamla tradrockarna som tyckte allt bara var en överdriven hajp och de som insåg kraften och finessen i ett band som blandade Psychedleic furs och Joy Division med svenskt vemod och jävlar anamma.

Vad man måste veta är att tidigt 80tal var Sverige i sin fas att komma ur puppan som varit det snudd på östtyska samhället som sjuttiotalet hade varit. Nu väcktes tankar på friare tyglar i allt från krogar, kabeltv, press och attityd.
Många av Anders Brodde Brodins texter är uppgörelse med Socialdemokratins hycklande (”Solidaritet i ett avlat, en del av lönen så är det bra”) och jantelagen i hemstaden Sundsvall (”I min stad behöver man inte prestera någonting”)

Brända barn började som ett punkband men blev snabbt något mer, i en tid då postbunken främjade sig från politik och blev mer introverta var Brända barn något annat, i en musik som lät modern var Broddes sång och texter som Ebba grön i en annan kontext. All fokus på gruppen gjorde att de lade ned redan året efter skivan släpptes. De hann inte ens spela i Gävle, de kom året efter under sitt nya namn The Bunch, då skulle de headlina på en Antiapartheidgala på Folkparken men allt blev så sent att de knappt skulle få spela och vi som tappert hade stått ut med alla andra kvällens band blev måttligt road när vaktmästaren ville stänga ned, som tur var hotade någon i bandet honom med spö om han gjorde så.

I dagarna släpptes Brända barn samlingsboxen Konfrontationer,, 2 cd som innehåller allt de spelade in en del tidigare utgivet men även nya inspelningar där Mattias Alkberg och Dom Döda (Magnus Carlson och Anders Hernestam från Weeping willows tillsammans med Conny Nimmersjö från Bob Hund och  den gamla Gävlebon Ulf Rockis Ivarsson) tolkar bandets låtar. Vi får även en nyinspelad låt och 2 st dvd med olika konserter. Musikaliskt har skivan åldrats väldigt bra och texterna känns inte alls daterade, mycket av det som visas upp skulle kunna vara förlagan till både Imperiets Blå himlen blues eller varför inte Kents hela karriär. Att blanda in litterära influenser har funnits tidigare i musiken men modern, ung rockmusik får in Dagerman, Bukowski och Luke Rheinhart är en tradition som Kent förvaltat väl de senaste 20 åren.
Den 28 november spelar de på Debaser, jag kommer vara där och det är inte nostalgi som får mig dit.
som en bonus får ni 20 låtar som inspirerade till Allt står i lågor, stort tack till Brodde för det.
Pere ubu - final solution Scott walker - such a small love Lou reed - kill your sons Stooges - loose Talking heads - life during wartime Psyc furs - dumb waiters Simple minds - sweat in bullet Pigbag - sunny day Tt Reuter - nordpolens gräns Gil Scott heron - the bottle Alice Cooper - billion dollar babies Tom waits - step right up Style council - homebreakers Ac dc - rock n roll singer The doors - peace frog The who - Baba o'riley Deep purple - speed king Ebba grön - va ska du bli Ramones - 53rd & 3rd Sex pistols - problems


Peter Alzén

onsdag 20 november 2013

Tyst för fan- Ekon från Ebba Grön

Hyllningsskivor är idag ohyggligt vanligt förekommande, men konstigt nog finns det knappat någon som gjort versioner av Ebba Grönlåtar. När jag letar på Youtube hittar jag skräp som afterski bandet Ebba Gold, Torgny Melins från dansbandskampen göra 800 grader och något rasistband som gjort en egen idiot tolkning av Beväpna er. Det är nog trots allt kanske logiskt, vi som var så gamla att vi såg Ebba grön när det begavs sig vet att urkraften i bandet och faktiskt det unika i deras sound gör att det är svårt att göra.
Visst har replokalerna varit full av band som försökt sig på Were only in it for the drugs, men när det kommer till att göra något eget av det är det svårt.

Ebba Grön kan vara uttjatade men i utförande och egenhet är de det närmaste Sex Pistols detta land har haft, även om det är enklast att jämföra med The Clash.
Det här albumet är ett försök till att göra moderna tolkningar av 30-35 år gamla låtar.
Det som är kul är skivan är så spretig, att det är många olika röster och genrer. Vi slipper höra några renodlade raka pastischer av gamla punkare, även om Gurra (Ebba Grön) och Hasse (Grisen Skriker) är ett undantag med sin fina version av Mental istid. Även Love Antell gör en enkelt Nirvana version av Scheisse. Men bäst är Adam Tenstas Vad ska du bli? Och Samlings Beväpna er. Däremot kan ni med glädje glömma bort Alina Devecerski, Julia Vero, och Beatrice Eli versioner redan nu. Detta är skivan som alla gamla punkare som blivit Sverigedemokrater borde lyssna på trots allt.

Peter Alzén

måndag 18 november 2013

Flickpop vol. 10


Svår att motstå när allt kommer omkring - vilket det gör ibland.

/Mikael

söndag 17 november 2013

Flickpop vol 9

Ett band som jag såg vid mitt första besök i London sommaren 1980, än idag en finfin single

lördag 16 november 2013

Flickpop vol. 8


Att avfärda systrarna Lily & Madeleine som kopior av First Aid Kit är oklokt. Då har man lyssnat med otvättade öron. Visst finns det likheter. Personligen föredrar jag dessa amerikanska systrar framför duon Söderberg. Att Lily & Madeleine inte tar i lika mycket från tårna, inte romantiserar lika mycket kring sina hjältar och svänger sig med för mycket klyschor ser jag som en smärre befrielse. Dessutom inbillar jag mig att ljudbilden, och även flertalet av spåren som Lily & Madeleine återskapat och levererat, på sin relativt nya fullängdare är precis vad First Aid Kit försökt eftersträva.

/Mikael

torsdag 14 november 2013

onsdag 13 november 2013

tisdag 12 november 2013

Flickpop vol. 4


Suzi Quatro med systrar från 1968 - och om konsten att röra sig till musik.

/Mikael

måndag 11 november 2013

Flickpop vol 3

Hollands tuffaste tjejband fick en världshit med Venus, som många sen har spelat in. Gyllene tider hittade Sänd mig ett vykort älskling hos dem. men här är de som coolast.

söndag 10 november 2013

Flickpop vol. 2


Förmodligen den coolaste och hetaste kvinnan i rockhistorien på den här sidan om Chrissie Hynde: Amy Gore. Dessutom huserar hon i rockens sexigaste stad - Detroit.

/Mikael

tisdag 5 november 2013

Nick Cave

Boys Nexr Door – Door Door
(Betyg 2)


Ett band som inte alls har hittat formen irrar runt med en producent som vill ha dem till ett Powerpop band, efter att ha släppt en cover på Nancy Sinatras These boots are made for walking i mars 78 på skivbolaget Suicide så plockas bandet upp av Mushroom för ett album. Musikaliskt famlar de mellan Television, Magazine och poppigare band. Inte mycket tyder på den originalitet som skulle komma, kan endast anas på de 2 avslutande spåren I Mistake Myself och Shivers. Låten Shivers blev bannlyst på Australiensk radio då den sas uppmanas till självmord.

Bästa spår; I Mistake Myself


Boys Nexr Door – The Birthday Party/ (på cd som Hee Haw tillsammans med epn med samma namn)
(Betyg 2)

Till den andra skivan har bandet bytt bolag och börjat hittat embryot till den intensiva primalrock som skulle komma att känneteckna Birthday Party. Redan på inledningslåten Mr Clarinet får vi ett smakprov på den hybrid av rå blues, postpunk, rockabilly, amerikansk prosa och en jävla massa energi. Tyvärr är det för spretigt

Bästa Spår: Mr Clarinet


Birthday Party – Prayers on fire
(Betyg 3)


Efter att ha flyttat till England så var bandet inte bara fattiga som kyrkråttor, de var dessutom grymt uttråkade, knappt fått ihop 10 spelningar, inga andra nutida band gillade de, the Cramps var undantaget. Så de återvände till Australien, tog sin musik lite längre ut i det vilda.
När alla brittiska band lät polerade och trista, första konsert bandet såg efter de flyttat till England var med Echo & the Bunnymen, Teardrop Explodes och A Certain ratio, Nick tyckte att det var det värsta uttråkningen han någonsin sett. Själv malde de ned träskblues, friformsjazz, Stooges, Captain Beefheart och amerikansk litteratur i häxkitteln som kokade, ut kom Prayers on Fire, bandet är inte helt hemma men i skivans starkare spår hör vi en rockmusik som knapp hade skådats tidigare, möjligen hos PopGroup

Bästa Spår; Nick the Stripper


Birthday Party – Junkyard
(Betyg 4)


Nu har bandet fått upp ångan och gaspedalen är nedtryckt under karossen. 1982 var detta ren dynamit, dessutom med ett omslag av Ed Roth som luktade raggares t-shirt var detta skiva svår att älska, men när man väl låtit sig komma in den minsta sagt snåriga värld som bandet byggt upp så är man fast. Musiken är den rena korsningen mellan Black Flag och John Coltrane. Intressant är också att Barry Adamson gästspelar på bas då Tracey Pew satt inne för fyllkörning och korvstöld !!

Bästa spår ; Big Jesus Trash can


Birthday Party – Muyiny/Bad seed ep
(Betyg 4)


Nu fuskar jag lite för detta är egentligen inget album utan 2 st 12” ep,.
”Hands up who want’s to die?” Inleder och bandet fortsätter på den energiska intensiteten från Junkyard, därefter blir det mer återhållsamt, träskblues i modern tappning som lånat en del av det uttryck som Gun Club också hade. En flytt till Berlin och Blixa Bargelds inhopp på Mutinyskivan ger en fingervisning till starten på Nick Caves solokarriär. Six Strings that drew blood spelades senare även in med Bad Seeds som en single B-sida.

Bästa spår; Jennifers Veil



From Her to Eternity
(Betyg 5)


Nu var Birthday Party döda och begravda men istället uppkommer the Bad Seeds. Även om det kändes som en naturlig utveckling från just Bad Seed epn till From Her to Eternity så är det på ändå ett ganska stort steg. Nu är det inga vers-refräng-vers utan mer berättande långa elaka epos som andas desperation och ibland gammal gospel Engelsk press skrev upp den ordentligt och jämförde med både Patti Smiths Horse och Tom Waits Swordfishtrombone, i Sverige var Schlager lika lyriska och gav den full pott. Från den inledande Cohen covern Avalanche till den avslutande A Box For Black Paul så är det fantastiskt.

Bästa Spår ; Titellåten


The Firstborn is dead
(Betyg 4)


Mellan första och andra albumet gick Nick med i Elvis Presleys fan club och gjorde en ganska meningslös cover på hans gamla In The Ghetto , sen så var det kanske inte så konstigt att andra albumet är döpt efter Elvis tvillingbrorsa. Första magiska Tupelo, som är Elvis födelseort är även en variant på John Lee Hooker låten med samma namn. Musiken har nu lämnat all postpunk och är närmare den blues som Tom Waits också börjat röra sig med. Ibland kan jag bara tänka mig hur ett The Doors från helvetet skulle låta så vore det ungefär så här.

Bästa spår ; Tupelo


Kicking against the Pricks
(Betyg 3)


Coverskivor brukar inte vara så upphetsande men Nick visar upp en palett med en massa låtar som hans publik knappast har hört, John Lee Hooker, Tom Jones, Roy Orbison och gammal gospel blev i Bad Seeds händer till deras egen musik. Lite roligt är att Muddy Waters är krediterat på albumet till John Bundrick som skrev en låt till Free med samma namn men denna är en cover på Seldom Scenes låt.
The Hammer song är inte samma Hammer Song som är med på The Good Son

Bästa spår : The Singer


Your Funeral….My Trial
(Betyg 4)


En svårt heroinberoende Nick förklarar krig mot den engelska pressen med låten Scum som man på den här tiden kunde köpa på en flexisingle på konserterna. Skivan är förmodligen bandets mest underskattade skiva, i en intervju i Uncut 2009 hävdar Nick det är hans favoritplatta av de han sjungit in. Titelåten, Stranger Kind of Kindness, Sad Waters och Tim Rose covern Long Time Man är alla uppe där bland det bästa de gjort

Bästa spår ;Stranger Than Kindness



Tender Prey
(Betyg 5)


Tender Prey är kanske den sista skivan i den mer hårda skolan, där bibliska referenser blandas med gammal blytung blues. Vi får en magisk öppning med The Mercy Seat som lägger an tonen, Up Jumped the Devil är som Tom Waits hade sjungit en ond psalm, Deanna är som Four Tops är kompade av the Fall, Watching Alice skulle kunna vara gjord av Neil Diamond, Mercy är väl det närmaste det som bandet gjort tidigare. City of Refugee lånar inte bara refräng från John Lee Hooker utan även en hel del intensitet. Slowly Goes the Night är en underbar ballad. Sundays Slave och Sugar Sugar Sugar är båda lysande uppbyggda klassisk Bad Seed innan skivan avslutas på ett hoppfullt sätt med New Morning.

Bästa spår . The Mercy Seat



The Good Son
(Betyg 4)


Under de två åren som går fram till The Good Son, hinner Nick åka fast för heroininnehav, träffa en brasiliansk journalist som han blir ihop med och på så sätt flyttar han till Sao Paolo.
Hela skivan är ett avstamp i något helt nytt, baserad mycket på Nicks pianospel. Visst finns en del gospelinfluenser kvar men det mesta är mjukare och mer melodiskt, att flera låtar heter något med Song är nog ingen slump.

Bästa spår – The Weeping Song



Henry’s Dream
(Betyg 3,5)


I den metamorfos Nick och bandet genomgått så kommer nästa steg, Neil Youngs producent David Briggs tas in och även det kanske inte är något större fel på ljudbilden så är inte låtarna lika bra som tidigare. Många hävdar att detta är ett temaalbum men det har aldrig bekräftas. Straight to You skulle kunna ha blivit Nicks första hit men han får vänta några år till.

Bästa spår; Brother my cup is empty



Let Love in
(Betyg 4)


Nu är fokuset klarare och mer precis. Inledande Do You Love Me? är magnifikt hård
Men det mesta är et steg upp från Henry’s Dream, lite hårdare, lite mer intensivt, lite bättre överlag. De två avslutande balladerna Ain’t Gonna Rain Anymore och Lay Me Low är stormande vackra. Red Red Right hand användes i tv serier och filmer, Loverman blev covrad av både Metallica och Martin L Gore.

Bästa Spår ; Red Right Hand



Murder Ballads
(Betyg 4)


På Murder Ballads tog Nick upp den gamla Bluegrasstraditionen att spela in låtar med berättande texter som ofta innehöll ond bråd död. Singeln innan albumet, duetten med Kylie Minogue ”Where the wild roses grow” blev en jättehit och förväntningarna på albumet var skyhöga. Skivan sålde bra även om det inte var lika poppiga låtar som den så innehåller albumet flera melodiösa pärlor men även intensiva tolkningar av klassiker som Stagger Lee.
En korsning av grekisk drama i countryblues med Nick Cave & the Bad Seeds signatur över alltihop.

Bästa spår; The Curse of Milhaven



The Boatman’s call
(Betyg 4)


Albumet inleds med orden  “I Don’t belive in an interventionist God, but I know Darling that you do” och den fantastiskt vackra Into My Arms startar upp den pianobaserade The Boatman’s call. Nu är all postpunk, all orolig blues och all oljud borta, istället får vi som sagt en pianobaserad balladskiva, men vilka låtar det finns här, inledningen, People ain’t no good, Where do we go now but nowhere? Och Far from Me är alla uppe där bland Nicks bästa.
Själv jämför han albumet att han har nu lämnat det gamla testamentet för att börja på det nya.
All galghumor från Murder ballads är borta och kanske är det skilsmässan från mamman till hans barn som gjort den skiva så melankolisk. På Michael Hutchence begravning framförde Nick Into my arms.

Bästa spår ; Where do we go now but nowhere?



No More Shall We Part
(Betyg 3)


fyra år efter The Boatman’s call kommer en avgiftad, nygift och nybliven tvilling pappa tillbaka med No More Shall We Part. Precis som i föregångaren är det en pianobaserad ”vuxenskiva”. Men om den förra handlade mycket om försvunnen kärlek är detta mer ett frågande mitt i liv, om det så gäller gud eller kärlek. Albumet är i skuggan av sin föregångare än lätt besvikelse men långt ifrån dåligt ändå.

Bästa spår Fifteen feet of pure white snow



Nocturama
(Betyg 3)


Sista skivan med Blixa Bargeld? I alla fall så här långt, en lite simplare inspelad skiva än de två tidigare, så gått som live inspelade i Melbourne under en veckas tid. De får hjälp av Ian Durys gamla kompband Blockheads och Chris Bailey från The Saints med sången. Musikaliskt är det inte så stor skillnad från de två tidigare. Mestadels pianoballader, undantaget är duetten och singeln Bring it on, Dead man in the bed och den majestätiska avslutningen med den kvart långa baby, I’m on fire.

Bästa spår Bring it on



Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus
(Betyg 4)


Get ready for love vrålar Nick som start på detta album och plötsligt är hettan tillbaka i bandet igen. Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn Casey kom in i bandet, en stor gospel kör förstärker med kraft. Blixa var borta och James Johnston från Gallon Drunk tog hans plats. Albumet sålde ganska bra överlag, bland annat etta i både Norge och Grekland. Skivan är ett steg tillbaka till nästan blues call and respond form. Det känns nästan som Nick Cave bubblar av energi, allt spiller ut på ett dubbelalbum som får han tillbaka till de högre höjderna igen.

Bästa spår; Hiding all away



Grinderman
(Betyg 4)


Med jämna mellanrum går artister tillbaka till sina rötter-bluesen.
Det har hänt med Beatles, Stones, U2, Clapton och nu kom turen till Nick Cave.
Tillsammans med sina nya kompisar Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn Casey ville han gå tillbaka till den ursinniga energin som både Birthday Party och tidiga Bad Seeds hade haft.
Det är tillbaks till Memphis Slim, John Lee Hooker och Howling Wolf, blues som piskar på och är elak i grunden. Den nytändning bandet fick på Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus
fortsätter här att rinna över alla kanter till en sprudlande kokande häxkittel av frenesi.

Bästa spår; Love Bomb



Dig Lazarus Dig
(Betyg 4)


Några år tidigare gjorde BBC en fantastisk dokumentär (South Bank show) om Nick Cave där de fokuserade på hans litterära kvalitéer, Förmodligen är Nick den enda som kommit fram från punktiden som har lika mycket träskblues som bibliska referenser i sitt uttryck.
Dig Lazarus dig blev den sista skiva som Mick Harvey spelade på, musikaliskt har det blivit softare och mer sångbaserat för varje skiva som gått med undantag av Grinderman plattan från i fjol och just den verkar ha gett bandet ett lyft för här är det arbetsiver och en sjujäkla sväng. Det luktar sjuttiotals boogie som om Stooges skulle ha nyktrat till och tagit sig i kragen för att spela in ett funkalbum. Nick var över 50 år men låter hungrigare och mer energisk än på många år.

Bästa låt ; Today’s Lesson



Grinderman 2
(Betyg 3)


Om första Grinderman platta var rå blues är detta nästan oljudsrock men bara nästan för Nicks sångmelodier är fortfarande lika melodiösa. Warren Ellis beskriver skivan som en korsning mellan Stonerrock, möter Sly and Family Stone med en stänk Amon Duul. Tyvärr så är soundet roligare än låtmaterialet. Troligen blir det knappast en tredje skiva med bandet.

Bästa låt; Palaces of Montezuma



Push the Sky away
(Betyg 4)


Den senaste plattan har något nytt över sig, en suggestiv lågmäld ton som inte har hörts tidigare. Loopande meditativ sveper musiken skata fram bakom Nicks röst.
Det känns som alla soundtrack som Nick och Warren gjort tillsammans de sista åren har stor påverkan på detta album. Jag tycker det känns som ett skönt stort steg framåt mot något annorlunda. Inte alls långt ifrån Leonard Cohens senare skivor.
Barry Adamson är tillbaka på bas på två låtar.

Bästa spår; We no Who U R


Peter Alzén


Nicks 105 bästa låtar

tisdag 29 oktober 2013

Deer Tracks

jag har sett Deer Tracks trollbinda Sisters of Mercys publik trots att de borde ha svårt att göra det. På samma sätt som Cocteau Twins tog bort sina ord för att använda rösten som ett instrument blir Elins skogsrå vackra röst det när den sätts in Davids mer elaka rytmer. Om man vill göra det lätt för sig kan man nämna The Knife och visst finns det likheter som att de kastar sig mellan de uppenbara melodiösa hitsen och mer eller mindre kakofoni. Aviga kantiga rytmer, tvära kast mellan de vackert sköra och det brutala i en hackande tuff gitarr men samtidigt är det lekfullt med både spel på såg, Xylofon och melodica gör att det är fascinerande och suggestivt på en och samma gång. De är nu ute på en stor USA turné som började den 10 oktober i Los Angeles och avslutas inte förrän den 7 december i Brooklyn. Nu är ju inte turnerande utomlands något nytt för The Deer Tracks då de redan i år har spelat i USA men även i Tyskland, Kina, Italien, Kanada, England och Tjeckien. Bandet har fått bra press i flera inflyteserika tidningar och bra respons på sina spelningar. Deras hybrid av 90tals dansmusik och modern indietronica med inslag av Norrland låter ganska eget i det stora flödet av ny musik som hela tiden sköljer över lyssnarna.
nu har bandet gjort en mix till vad de lyssnar på i turne´bussen, detta var vad som lät mellan Tampa i Florida och Baton Rouge i Louisianna Peter Alzén

måndag 28 oktober 2013

Lou Reed

Söndagskvällen började dåligt, Rolling Stone gick ut med att Lou Reed dött. Kvinnan på Rapport uttalar hans namn Low Reed, de flesta som skriver på sociala medier nämner sången "Perfect day", jag vet inte om jag ska bli ännu mer ledsen än vad jag redan är. Lou Reed skapade den första rockmusiken som inte var inriktad på lättsam musik för ungdomar. Hans texter handlade om transvestiter, tunga droger, SM-sex och andra saker som de flesta knappt visste om. Samtidigt sjöng Beatles om lapplisor. Velvet Underground som han ledde under sextiotalet var inte så stora på topplistorna då, möjligen för ingen annan musik lät så då. Deras första album "Velvet Underground & Nico" kan ha världens kändaste omslag, Andy Warhols banan, men det sålde inte så mycket 1967 men sägen säger att alla som köpte ett ex bildade ett eget band sen. Lou var ingen stor sångare, inte alls, förmodligen en medioker gitarrist också men få har betytt så mycket för rockmusiken som han. Den som idag räknas som image med skinnjackor, solglasögon och butter attityd var han också först med och frågan är om Velvet Underground är det mest inflytelserika bandet genom tiderna – kan ni tänka er Iggy Pop, David Bowie, Sex Pistols, Roxy Music, Sonic Youth, Lustans Lakejer, Joy Division eller Jesus and Mary Chain utan Velvet Underground? Bandet föll sakta sönder tills inte ens Lou Reed var med längre. Hans solokarriär startade med att ingen brydde sig men sen tog Bowie över honom till London för att göra Transformer, skivan blev en jättehit tack vare hiten "Walk on the wild side". Han följde upp den med att göra ett temaalbum om Berlin utan att ens varit där. Hela hans sjuttiotal var han i förändring, precis som hans vän David Bowie. Tyvärr är hans skivor från slutet av sjuttiotalet förbisedda numera, men "Sally can’t dance", "Coney Island baby" och "The Bell"s är lysande album. 80-talet var ojämnt men han fick en nytändning på 90-talet. Däremot borde han låtit bli att återförena Velvet, jag såg deras konsert på Roskilde 1993 och det var inget jag behövde – däremot var de soloframträdanden som jag såg honom göra mer elektriska och spännande än vad många andra i hans ålder brukade göra. Så här timmarna efter att få veta att han just dött tänker jag på att den sista skiva han gjorde, "Lola". Den kan också ha varit den sämsta, och då pratar vi ändå om en man som gjorde ett dubbelalbum ("Metal machine music") med bara oljud på höjden av sin karriär. Men sånt spelar ingen roll. Nu sitter jag här med en skvätt whiskey och läser hyllningar på Twitter från världens alla artister och jag inte låta bli att le när Lloyd Cole skriver "Without Lou there is no Bowie as we know him. Me? I'd probably be a maths teacher." Peter Alzén jag gjorde en spotifylista, om jag skulle välja hans bästa låtar så skulle alla Velvet låtar vara med, ok det mesta från Transformer, Berlin och Coney Island Baby men valde istället från hela hans karriär, så ta det som introduktion

Tack för musiken, Lou Reed!





fredag 25 oktober 2013

lördag 12 oktober 2013

Den Moderna Soulen

En liten spellista med modern soul. Inspelningar från tvåtusentalet, fast med intention att låta gammal (mestadels).

För övrigt är Jenny Dee & The Deelinquents version av Flamin' Groovies Shake Some Action, den bästa singeln Motown aldrig gav ut 1966 - nu vet ni.


 

/Mikael

onsdag 9 oktober 2013

Hurra för Tamikrest!



Liksom de västafrikanska ökenorkestrarna Toumast  och Terakraft har Tamikrest hamnat lite i skymundan av de omhuldade Tinariwen. Kanske med all rätt, fram till nu. Den sistnämnda gruppens senaste två album har varit besvikelser.

Tamikrest levererar sitt hittills bästa album (sitt tredje i ordningen). Efter ett par lyssningar är detta rent av ökenrockens allra finaste ögonblick, so far. Orkestern bildades 2006, och är en generation yngre än stilbildarna och kamraterna Tinariwen. Aldrig tidigare har Sahararocken låtit så här välproducerad, välspelad och varierad. Inledningsspåret Tisnant At Chatma kvalar lät som en plätt in som en av årets hittlis bästa låtar. Ska man svänga sina stela höfter till en endast ökenrockskiva i sitt liv, så får det faktiskt bli till Chatma. Sällan har jag varit så nära som nu, att skaffa såväl turban som en enkelbiljett till Kidal i nordöstra Mali – ja, jag känner till oroligheterna där nere.

Albumet och dess titel är en hyllning till tuaregernas kvinnor, för deras kamp och mod under de långvariga oroligheterna (Chatma betyder syster). Musiken är mer utvecklad rock än på gruppens tidigare album. Precis som övrig ökenrock finns varma element av den orientaliska psykedelia som intog rock och popmusiken i skarven sextio/sjuttiotal på våra breddgrader. Dock svänger detta till skillnad från merparten av den forna och idag smått malätna hippierocken.

Det lär ha varit musikförbud i den tillfälliga islamistdiktaturen på Mali nyligen, vilket medförde att gruppen flyttade till Algeriet, men inspelningen av Chatma ägde dock rum i Tjeckien. Det finns en mörkare ton och klang, en mer hypnotiserande ådra i förebilderna Tinariwens musik, men låter dem sig bara influeras ett par sandkorn av ”ynglingarnas” produktion finns risk för att ett mästerverk levereras av Libyens finest inom en snar framtid. När nu möjligheten ges för inspelning, vill säga. Tinariwens hemsida har inte uppdaterats sen tidigt i våras och den verkar må allt annat prima.

Via internet och lättillgängligheten av musik från streaming och mp3 lär medlemmarna i Tamikrest slukat den klassiska rockmusiken med hull och hår. De musikaliska förebilderna för orkestern lär vara desamma som för Tinariwen: Jimi Hendrix, Bob Marley (framförallt i spåret Itous), Pink Floyd och Led Zeppelin. Även Mark Knopflerska Money For Nothing-gitarrer har letat sig in i spåret Imanin Bas Zihoum, bland spöklika orglar, tamburiner och handklapp. Det mörka och hypnotiska i avslutningsspåret Timtar  är dock musik som deras förebilder aldrig varit i närheten av (förutom möjligen Page & Plant med projektet No Quarter). I just den tunga balladen Timtar känns det faktiskt som att Jerry Garcias ande svävar fritt och saligt över gitarrspelet. Låten lär förövrigt handla om de kyliga nätterna i öknen.

Det enda problem jag kan känna med ökenrocken är att den fortfarande känns smått exotiskt laddad i mitt universum, detta trots att Tinariwen med vänner funnits i min Ipod de senaste sju åren – men det är måhända enbart mitt bekymmer. Jag förmodar att jag lär få gå i KBT för detta. För blundar jag, får jag motvilligt upp bilder av Sinead O’Connor-figurer omgiven av kvalmig rökelse iklädda förfärlig batik och handgjorda sandaler dansandes med slutna ögon på lerig festival.

I min värld är i alla fall Chatma ett av årets bästa album.

/Mikael



För vidare lyssning på ökenrock och annan samtida afrikansk musik:

tisdag 24 september 2013

046 Girls

en vän i USA vill ha lite nyare rockig musik med tjejröst vid mikrofonen

söndag 22 september 2013

det är skillnad på sant och sant

Häromdagen såg jag filmen om Monica Zetterlund, en film som skildrar hennes liv i ett lite fritt perspektiv. Filmen har två grundpelare som den står på, Monicas kamp mot fadern som hela tiden säger åt henne att hon inte duger, att hon inte ska försöka för att hon kan misslyckas och kampen mot ett allt svårare alkoholmissbruk. Det förstnämnda har i media blossat upp i en ordentlig strid då den kända dokumentärfilmaren Tom Alandh gick ut i Dagens Nyheter och berättade att pappan inte alls var en som var besatt av Jante, att han inte var en misslyckad musiker som ville stoppa sin dotters försök att bli en sångerska på egna ben. "Hade hon levt i dag, då hade hon först blivit förtvivlad, sen förbannad, och sen hade ni fått se på fan" skriver han.
Peter Birro, filmens manusförfattare hävdar att Monica Z är en spelfilm och inte en dokumentär och därför bör betraktas så. Det är ju intressant att det var så otroligt viktigt att huvudrollsinnehavaren både skulle sjunga lysande och även vara snudd på porträttlik men när det kom till delen kring relationen med fadern var det ok att skarva lite om. Kanske är det så att man ska överdriva lite och måla med lite större penslar när man gör en spelfilm.
Cornelisfilmen var inte alls speciellt märkvärdig snudd på pilsnerfilmsvarning om jag ska vara ärlig men det som retade upp mig mest var de fakta fel som dök upp, många små var väl lätt ändå att överse men slutscenen när Cornelis spelar på största scenen på Roskilde inför ett fullkomligt folkhav som dansar och sjunger med är så gigantiskt fel att jag blir nästan arg, jag var där och han spelade i det minsta jazztältet som förvisso var fullsatt men ingen jättesuccé.
Hade filmen blivit sämre om de hade hållit sig till sanningen, ja kanske, i alla fall så hade slutet inte varit lika lyckligt. Men det är inte bara i Sverige som vi slirar lite på sanningen när vi gör såna kallade musician biopics, filmen Walk the line som handlar om Johnny Cash innehåller flera faktafel som gör att filmen är lättare att berätta, Oliver Stones Doors film som var så urbota dum, scenerna när Jim Morrison var som Jesus på scenen kan vara sanning men troligen efter jag sett den utmärkta dokumentären om bandet ”When You’re strange” så betvivlar jag det. Men historien är full av bra filmer i genren, ska erkänna att det kanske luras, överdrivs i alla fall men det spelar oftast inte så stor roll, filmer som Ray, Bird, Control, 24 Hour party People, Coal Miners daughter, Buddy Holly story eller varför inte Backbeat historien om Beatles första stapplande steg är alla mycket sevärda. Men mitt helgtips blir ändå den filmen ”Good vibrations” som handlar om det Nordirländska skivbolaget med samma namn, de som släppte Undertones första singel Teenage Kicks. Energin och musikkärleken i filmen har jämförts med ”The Commitments” och ”High fidelity”, den släpptes nyligen på dvd i England och kan lätt beställas på Amazon. Jag mer eller mindre log mig rakt genom hela filmen, kanske jag till och med torkade bort en tår i ögonvrån också. Innan ni har fått hem ert exemplar kan ni faktiskt gå och se Monica Z det är den trots allt värd. Peter Alzén

torsdag 19 september 2013

Elvis! Elvis! Elvis!



Musikaliska korsbefruktningar tenderar att antingen bli pinsamma skrattförlösare -  eller bli till höjda ögonbryn med efterföljande glädjeutrop. Exempel på bådadera har försett skivbackarna sedan sextiotalet.

Hiphopkollektivet The Roots firar i år tjugo år som skivartister. På senare år har de även fungerat som en tight och funkig studiogrupp åt både John Legend och Betty Wright – vilkas båda album måste ses som uppryckningar, och i Wrights fall även som en smärre comeback. Nu var det alltså dags för Elvis Costello. En artist som mestadels gymnastiserat i trötta gubbrockslokaler i allt för stora kostymer de senaste tjugo åren.

Musikaliskt rör det sig inte om någon euforisk hiphopchock (de närmar sig den i ”Wake Me Up”), snarare om ett tillbakalutat, löst-och-ledigt funkalbum. Inget fel i det. Så här angelägen har inte Costello låtit sen albumet ”The Juliet Letters” från 1993. Även om han fyller sextio nästa år så låter han yngre än på väldigt länge.

Inledande spåret ”Walk Us Uptown” låter som någon av de finaste inspelningarna den New Yorskska instrumental-gruppen The Budos Band aldrig medverkat på. En slags afro-soul så smidig att grannkatten framstår som en klumpig elefant i jämförelse. ”Sugar Won’t Work” är en sofistikerad mellanmålsfunk med trygga The Meters-tendenser.

”Tripwire” är en klassisk flickpopballad för 2000-talet, försedd med ett förtjusande och manipulerat klockspel på speed. Den tillbakalutade soulen i ”If I Could Believe är kanske skivans starkaste stund. Här sjunger han som i fornstora dagar. Det är torrt och krispigt. Det är blåögd soul på det typiska sätt som bara Costello trakterar.

Ett av skivans starkaste spår är ”Cinco Minutos Con Vas”, där mikrofonen delas med La Marisoul från La Santa Cecilaia. Trummorna är plötsligt nedtonade och återhållsamma, ljudbilden är påtagligare, den har en finurlig David Lynchsk mystik över sig - ytterst klädsamt. Det finns ett antal trista spår på albumet också, som bara harvar på utan egentlig riktning - de är så oinspirerade och trista att klockorna stannar (”Wise Up Ghosts” och ”Stick Out Your Tongue”). För övrigt lär det intetsägande konvolutet ses som en hommage till Allen Ginsbergs diktsamling ”Howl And Other Poems” från 1956 och just ingenting annat.

Deluxe-utgåvan av albumet innehåller tre bonuslåtar: det avslutande av de tre spåren ”The Puppet Has Cut His Strings” känns som ett ypperligt lojt soundtrack till blåsiga och grå höstdagar - den borde sannerligen ha inkluderats på originalskivan. De övriga två spåren ”Can You Hear Me” och ”My New Haunt” är en sådan maskulin och bredbent traktorfunk att inte ens Lenny Kravitz eller Prince skulle vilja plöja upp dem ur sina musikaliska åkrar.

Skivan fallerar lite på målsnöret, den tenderar att bli lite jämntjock mellan varven. Skivan kunde ha blivit en riktig knock out, men nu blir den istället en svettig tolvrondare – förvisso inget fel i det.

/Mikael