idag skulle Brian Jones fyllt 80 år, i mitten av 00-talet såg jag en film
Om jag inte minns fel så var det en ganska trist konspirations historia om det mystiska att han hade drunknat i sin pool strax efter han lämnat/blivit tvingad ur Rolling Stones. roligare är då från mitten av 80-talets Psychic Tvs hyllning till honom
Jag har krigat mig genom januari och februari bland annat med fyra musikböcker.
Ibland undrar jag om jag kastar bort för mycket tid på just musikböcker, det formligen sprutar ut böcker med nya men framförallt gamla artister. Vartenda band, bolag, genrer och år ska dokumenteras, jag ska väl knappast klaga på det med tanke på att jag och Anders Sundin har försökt kartlägga vår hembygds musik.
Julklappsboken var om Kent, Linus Kuhlin skrev den och titeln var Ett Tidsfördriv att dö för.
Missförstå mig inte, boken var inte dålig alls men kanske lite träig. Det största problemet var att ingen i Kent ville prata med Linus, han intervjuade istället deras största fans enbente Lasse Ottosson, nä nu var jag lite elak han intervjuar en hel del folk runt bandet och gräver i arkivet efter tidningsrecensioner, artiklar och notiser.
Som historiebeskrivning är boken helt ok, det jag saknar är något mer, något mer personligt något som får mig att förstå Jocke Berg lite mer.
Två böcker som inte alls är nya men lästes i alla fall är två böcker som är skriande behov av en redaktör.
I tidens rififi – Historier om Blå tåget, där ska man verkligen ta fasta på just historier, Tore Berger, Leif Nylén och Torkel Rasmusson berättar sina upplevelser genom åren i banden Gunder Hägg-Blå Tåget- Stockholm Norra.
Jag vet inte varför jag inte läst den tidigare, Blå Tåget är ett band som fascinerat mig en hel del, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare av denna bok. Visst var det mycket som jag absolut inte hade en aning om men idén om att de tre skulle helt random skriva sina kapitel om sin syn på bandet och dess historia blev väldigt rörig. Kanske hade det blivit bättre om de haft en redaktör att bolla mot.
När jag Köpte Fiendens musik boken från deras sångare Mats Zetterberg så köpte jag även Ett Skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan. I slutet av sjuttiotalet var Klippan väldigt ofta benämnt på Expressens popsida och det var inte bara Mats Olsson som älskade allt som Pål Spektrum producerade. De flesta popjournalister tyckte band som Torsson var fantastiska och Albumet Svensk Pop var det mest tidstypiska i Sverige sommaren 79.
Några år senare var återväxten och intresset svalare för Klippan även om band som Wilmer X kan kopplas dit. Själv älskade jag Kriminella gitarrer, Noise och the Push och historier i boken är roliga att läsa men även här borde det ha redigerats mer, nu blir det extremt detaljerat om vilken bandspelare, vilken gitarr och hur bandtrasslet var. Kanske borde de större namnen fått mer plats och kanske hade de behövts en mer glödande penna som skrev historien om när Klippan var epicentrum av svensk pop.
Den bästa av böckerna var solklart den om Fiendens musik - En spark rätt i skallen skriven av deras textförfattare Karl G Jönsson. När jag var sexton år köpte jag singeln Pappa har alltid haft rätt med Fiendens musik, det var våren 79 och jag älskade så gott som allt med den svenska punken som exploderade på singlar då. Fiendens lät inte alls likt något annat och att de hade saxofon precis som ett av mina andra favoritband X-Ray Spex hade var ju ännu mera toppen.
Bandet var precis som Ebba Grön lite äldre än de andra banden som kom fram. de såg dessutom ut som gamla hippies men det gjorde ju Dag Vag också och de var ju toppen. Namnet kom från en pamflett som SKP (Sveriges Kommunistiska parti) gav ut ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och i den skrev en Anders Johansson: ”Summan måste bli att rockmusiken till sitt innehåll är reaktionär, att den har skapats i nära samband med USA-imperialismens offensiv efter andra världskriget och uttrycker just de idéer och den livsstil som denna imperialism spred och alltjämt sprider. Sådan musik är imperialistmusik och den kan inte omfunktioneras eller fås att ändra klassinnehåll genom att man trixar med texterna.”
och även om jag var lite för ung för proggen så läste jag Musikens Makt med artiklar som Punktera punken och annat dravel. Nu med facit i hand fattar jag såklart att de flesta inte var på SKPs linje. Karl G Jönsson skriver fantastiskt roligt om hur bandet bildas efter att två av medlemmarna under två dagar sett först Iggy Pop och sen därefter Björn Afzelius då insett att kraften som fanns i Iggys musik kunde de försöka återskapa.
Även om de andra böckerna innehåller en hel del anekdoter och skrönor så är inget av det lika roligt som i Fiendes Musik boken. Nu har de lite tur att saxofonisten är den lysande fotografen Mats Bäcker så bilder saknas inte. En av de bättre musikböcker jag läst i detta land. I Klippan boken stod det en del om Stry Terrarie och i denna en del om Henrik Venant, två som jag verkligen skulle vilja läsa mer om.
Tyvärr såg jag aldrig bandet live men kanske lyckas jag sista mars då de spelar på Snövit tillsammans med Dödsbabs. Nu ska jag fördjupa mig i Bobby Gillespie boken
Peter Alzén
