tisdag 28 november 2017

Siouxsie and the Banshees

Siouxsie and the Banshees Redan långt innan det kommit några skivor med bandet så var de väldigt omskrivna. Siouxsie var medlem i Bromley Contingent, en samling människor som följde efter Sex Pistols i deras tidiga skede. De var bland annat med i det legendariska tv programmet där Bill Grundy försökte intervjua bandet.
På festivalen på 100 club 20 september 1976 som Malcolm Mclaeren arrangerade hade första upplagan av Siouxsie & the Banshees plötsligt uppkommit, Marco Pirroni på gitarr, Sid Vicous på trummor, Steve Severin på bas och Siouxsie på sång. De spelade en låt som de kallade Lord’s Prayer för ungefär 20 minuter. Både författaren Jon Savage och Slits gitarrist Viv Albertine sa att när de såg Siouxsie uppträda så var det som en ny dörr för tjejer i musik öppnades. En av de första gitarristerna de hade fick sparken för att han spelade för mycket rock’n’roll i sitt gitarrspel, vilket jag givetvis tycker är skitcoolt och vad man ska säga om Siouxsie & the Banshees hsitoria så har de aldrig sysslat med traditionell rock.
Under hela 1977 förekom klotter i London där budskapet var sign the Banshees och de gjorde flera tidiga demoinspelningar och John Peel session med låtar som Captain Scarlett och Make up to break up, i början av 1978 säljer de ut de flesta ställen de spelar på men har fortfarande inte fått något skivkontrakt.
Sommaren 1978 får de kontrakt med Polydor och i september samma år släpps Hong Kong Garden som når topp 10 på engelska singellistan. En helt fantastisk debutsingle.
Ett par månader senare kommer albumet The Scream. En debut som känns iskall och makalöst modern som ett av de första stora postpunk albumen. Jag älskade skivan förhållningslöst då när jag var 15 år och nu när jag lyssnar ännu en gång på den förstår jag det fullständigt. Skivan är fylld av otroliga låtar som Mirage, Jigsaw Feeling, Carcass och kanske min absoluta favorit med bandet Overground.
Betyg 9/10
Albumet följs upp av två singlar som Mittageisen (en tysk version av Metal Postcard) och The Staircase (the Mystery) innan de nästan ett år senare släpper Join Hands. Ett album inspirerat av både det som hände i Iran samtidigt men framför allt av första världskriget. Personligen tycker jag albumet är en besvikelse. De spår som är bra är nära i klass med de från debuten men alldeles för mycket är ogenomtränglig massa. Skivan blev även den sista där Kenny Morris och John McKay medverkade. Skivan nådde trots allt 13 plats på Albumlistan i UK.
Betyg 5/10
Budgie kommer in och blir fast trummis i bandet, på turnén efter Join Hands spelar Robert Smith gitarr, vilket kanske var enklast då the Cure var förband då. Strax efter kommer John McGeoch från Magazine in på gitarr. Musiken blir ljusare och första singeln Happy House är nästan poppig new wave
Albumet Kaleidoscope lever upp till sitt namn men musiken är lättare men fortfarande väldigt spännande både textmässigt och musikaliskt. Jag tyckte albumet var en stark förbättrimg efter Join hands, McGeoch gitarrspel är mycket luftigare än den vägg som bandet tidigare hade verkat bakom nu vädrades nya tider och nytt sound. Albumet blev en stor succé med en 5 plats på albumlistan. Steve Jones från Sex Pistols gästar med gitarr på 3 låtar.
betyg 7/10 Sin vana trogen gav bandet ut singlar mellan albumen som bara släpptes på single. Israel var nästa exempel på det, släpptes november 1980.
Framgången fortsatte med Juju, även den nådde högt på albumlistan, nu har både musik och uttryck ändrt sig en hel del. Om Souixsie gått från den iskalla punkprinsessan så blir hon nu Queen of Goth. 1981 är den gamla punken helt borta i England, den nyare punken intresserade mig ingenting och de få band som förde det hårdare postpunken vidare var Siouxsie och Bauhaus, några år senare skulle Goth scenen explodera i landet men nu var det lättsam soulpop och sånt som the Face skrev om. Bandet visar med Ju-ju att de lyckas göra ännu ett fantastiskt album, det är vackert och mörkt på samma gång, melodiöst och dramatiskt. Båda singlarna är grymma poplåtar draperade i mörk mystik. Artister som Red Hot Chili peppers, Radiohead och Suede sägs älska albumet.
Betyg 8/10
1982 åker bandet på en sverigeturné, de har tre nya låtar med sig och här växer något nytt fram. A kiss in the dreamhouse är en ganska stor gir från det mörka gotiska till det mer luddigt psykedeliska, personligen tycker jag att de tog en tristare väg men skivan räknas som en av deras absoluta bästa. Stundtals är det fantastiskt vackert som Painted Bird och Cascades men alltför ofta tycker jag det blir för mycket flum. John McGeoch får strax efter skivan är klar, sparken pga alkoholproblem. In kommer ännu en gång Robert Smith, som nu inte bara dubblar Banshees med the Cure utan startar även ett projekt med Steve Severin under namnet The Glove.
Betyg 6/10
Det första bandet gör med Robert Smith är en cover på Beatles Dear Prudence, singeln når tredje plats på Englands listan och stakar lite ut hur de ska låta framöver. den är inspelad i Europafilms studio i Sundbyberg, en mellanlandning mellan Roskilde och Långholmsfestivalen, juni 83
Hyena blir det enda albumet Robert Smith är med på, givetvis orkar han inte med allt jobb med så många lika projekt. Hyena är ett förvirrande album, några toppar, den stråkbaserade ödesmättade inledningspåret Dazzle, den lätt jazziga Take me back och den stunsiga Swimming Horses men som helhet tycker jag det är ett blekt album.
Betyg 5/10
In från Clock DVA kommer ännu en gitarrist, John Valentine Carruthers, det första han får spela på är en tolva med 4 gamla låtar i nya stråk arrangemang, just Overground blev väldigt cool i den versionen. Nästa skiva Tinderbox är en återgång mot det gamla Siouxsie & The Banshees, lite kallare, lite mer goth men i modernare drapering. Starkare låtar med mera direkta melodier, mindre psykedelisk flum som jag tycker kan vara sövande. Två lysande singlar dessutom.
Betyg 7/10
Efter sin kanske mest omedelbara skiva gör de än till kommersiell gir, ett coveralbum fylldmed deras gamla favoritlåtar, ett klassiskt knep som Bowie gjorde vid Pin-ups och massor av fler gjort därefter. Vi får versioner av Sparks, Kraftwerk, the Band och kanske den mest hitvänliga Iggy Pops Passenger. Skivan är trevlig och bra val och helt ok versioner gör att den funkar men så mycket mer är den inte trots allt.
Betyg 6/10
Så var det dags att byta gitarrist igen från Specimen hämtades John Klein och samtidigt blir de för första gången en kvintett när Martin McCarrick tas in på alla möjliga instrument som Cello, dragspel mm. Första singeln Peek-A-boo visade på en ny spännande palett i deras musik. Som moderna svarta rytmer mötte gammal tjugotals jazz utan att alls låta daterad. Musiken är ganska långt ifrån det tidigare men ändå låter det bara som Siouxsie & the Banshees. Moget skulle jag skriva om det inte lät så tråkigt men stor dramatologi och finfina melodier gör skivan till en höjdare.
Betyg 7/10
Om Peepshow var nyskapande och ganska fräck är Superstition en liten upprepning, första singeln ”Kiss them for me” blev bandets första single att komma topp 40 i USA. Sommaren 1991 när skivan är aktuell åker de på en två månaders lång Lollapallooza turné tvärs över Amerika. Souxsie är själv ganska missnöjd med skivan och jag kan förstå det. Även om skivan fick fina recensioner när den släpptes så känns den måttligt rolig nu, visst det är inte dåligt och några spår är riktigt bra men inte känns den som någon spännande Siouxsie & the Banshees album.
Betyg 5/10
Nu dröjde det fyra år tills 1995 innan sista albumet med bandet kom, jag ska erkänna att jag var inte ens säker på att jag ägde en kopia men det gjorde jag och det kanske säger att det inte direkt är sönderspelat. Nu med nya öron 2017 låter skivan mycket bättre än Superstition, många av de vilda rytmerna från föregångaren är borta och låtarna är mer vuxen goth, John Cale producerade några av låtarna och får det att låta som det vore 1982 igen fast i modern skrud. Utmärkt slutepos på en fin karriär trots allt.
Betyg 7/10

Peter Alzén

söndag 5 november 2017

Marit Bergman

Marit Bergman Kulturcentrum Sandviken fredag 4/5 Efter att haft punkbandet Candysuck i Rättvik kom hennes solodebut ” 3.00 AM” med buller & bång 2002. I några år där i mitten av 2000-talet var hon landets egna indiedrottning. Hon har fått massor av grammisar och P3 guldpriser, dessutom blivit utnämnd till landets bäst klädda i modetidningen Elle. Ibland när man tyckt det varit lite väl tyst om hennes musikproduktion får man betänka att hon har många bollar i luften, jobbat som skribent, programledare på P3 och framförallt startat upp ett rockkollo för unga tjejer. I år är hon äntligen tillbaka till publiken som väntat länge nu. För ett år sedan kom skivan Molnet, den första på sju år, den första hon har skrivit med svenska texter.



 Uppbackad av Andreas Kullberg iförd guldskor spelandes cittra och piano, så stod Marit där med sin rosa gitarr. De öppnar med ”Santa Cruz” från senaste albumet Molnfabriken, senare ska det visa sig att de flesta låtarna från kvällens konsert var från den skivan. När skivan släpptes för ungefär ett år sedan var jag lite besviken på den, tyckte det kändes som en barnskiva, i alla fall nästan, nu har jag såklart insett att den är skriven ur ett föräldraperspektiv men även musikaliskt är den mycket ”vuxnare” än den tuffa indiepop hon gjorde tidigare. Dessutom tycker jag mycket om skivan numer, Marit är en lättsam men ändå en fundersam artist, hennes mellansnack som kan låta väldigt vimsigt är oerhört fint, hon berättar små anekdoter utan att vara alltför manushållen, hon utstrålar en väldigt varm ton i det mesta, roligast är det nog när hon blir avbruten av sin son som har slut på batteriet när han lirar Minecraft bakom scenen.



Låtarna handlar ofta om ganska deppiga saker, om flyktingbarn som blir misshandlad av väktare, om folk som tar sina liv eller drömmar om ett annat liv. Det är vemodigt men ändå skönt som en varm tröja på hösten. Jag förstår att hon nästan bara spelar nyare låtar, då de skiljer sig en hel del från det äldre materialet även om jag vill höra flera gamla favoriter, idag var det endast "I Will Always Be Your Soldier" som var från de äldre skivorna. Bäst ikväll var ändå ”bland gråter jag bara för tiden går”, en historia om att växa upp, att sitta i ett rum med affischer på the Clash och Transvision Vamp och bara längta efter annat liv, då och just då är Marit Bergman i Annika Norlin klass, det är då jag försiktigt torkar bort en tår i ögonvrån.

 Det var en trevlig kväll i Kulturcentrums fina lokal och jag tror nog de flesta gick därifrån med ett leende Peter Alzén

onsdag 18 oktober 2017

Höstpop

den här tiden på året brukar den här spellistan komma fram Peter Alzén

lördag 14 oktober 2017

"Heroes"

idag är det 40 år sedan Bowie släppte albumet Heroes, det låter fortfarande som om det vore gjort imorgon


lördag 16 september 2017

Marc Bolan

idag är det 40 år sedan Gloria Jones körde in i ett träd och i sviterna av det dog Marc Bolan. Marc hade i flera år varit en föredetting, han som var glamrockens första superstjärna blev frånåkt av teenybop band som Sweet men även av innovatörer som Bowie och Roxy Music. men 1977 hade ha vari på turné med the Damned och startat sin egen tv show. hans sista gig blev på Gröna Lund 24 maj 1977
T.Rex musik har åldrats väldigt väl trots allt och även skivorna som kom efter att storhetstiden var över innehåller flera guldkorn. men från "Ride a White Swan" 1970 till slutet av 1972 och "Solid Gold Easy Action" hade han 8 singlar i rad som låg etta eller tvåa på Englands listan
men även 1973 kom "20th Century Boy" på tredjeplats och "The Groover" på fjärdeplats sen var det inga fler topp 10 placeringar mer. Själv är jag väldigt förtjust i senare låtar som "New York City" och "London Boys"
vid Gipsy Lane min vän Matte Cavonius såg inte bara sista giget på Grönan utan smugglade även in en kassettbandspelare och spelade in det, tyvärr hittar han inte den kassetten nu men vi får hoppas han fortsätter leta Simon Napier-Bell skriver i sin bok Born to Boogie om hur han 1966 lockade med Marc i Johns Children med orden att han skulle få råd med en Porche, precis som hans stora idol James Dean, Marc svarade "Nej nej, En Porche skulle inte passa mig, jag är alldeles för liten för en sån stor bil. Om jag ska dö i en bilolycka så vore det i en hundkoja, Jag tror jag skulle gilla det" gissa vilken sorts bil Gloria Jones körde in i det där trädet Peter Alzén

måndag 4 september 2017

Twin Peaks the Return

Nu närmar vi oss de sista avsnitten, det har varit en häftig resa. I somras var det många som muttrade om kejsarens nya kläder och att det var bara yta och inget innehåll men har man sett hans filmer vet man att det ibland kan vara väldigt obegripligt som i Inland Empire (det ryktas att David Lynch själv inte riktigt vet vad den handlar om) men ibland är det magiskt fina skruvade historier.
Twin Peaks har denna säsong nästan för varje avsnitt som gått blivit mer och mer magisk, visst finns det absurda scener (min personliga favorit när de spelar ZZ Tops Sharp Dresses man) men mer och mer i det stora pusslet faller på plats. De flesta tv serier bleknar i jämförelse med Twin Peaks the Return, som en målning av Miro eller en bok av William S. Burroughs. I varje avsnitt har de lagt in ett band som lirar en melankolisk sång, lätt inspirerad av det och av David själv så gjorde jag ett alternativt soundtrack / Peter Alzém

söndag 6 augusti 2017

Jesus and Mary Chain

Zoe Howe har skrivit flera rockböcker, bland annat om Wilko Johnson och Slits, den jag läste nyss hette Barbed Wire Kisses och handlade om Jesus and Mary Chain. Jesus and Mary Chain var ett punkband som inte lät som punkrock. Själv beskrev de sig själva som en korsning mellan Shangri-las och Einsturznde Neubauten men jag skulle nog säga mer mellan Beach Boys och Velvet Underground. Bröderna Reid var två uttråkade killar från East Kilbride utanför Glaasgow. Utan några större kunskaper startar de ett band som lirar covers av Pistols, Clash och Jam. Men tiden går och de får ett fan i Bobbie Gillespie. Han är kompis med Alan Mcgee som har Creation records som på den tiden sålde knappt 100 ex av sina singlar men Alan gav bandet en spelning på sin klubb the Living Room, de var 6 personer i publiken men en av de var NME skribenten David Quantick som då skrev den första recensionen på bandet , dessutom så ledde det till att Alan blev deras manager. De fick ett rykte inte bara var svårjobbade utan även väldigt glad i rusdrycker så när de ska spela in första Old Grey Whistle test så blir inspelningstiden väldigt tidigt på morgonen, Bröderna är båda tystlåtna och inåtvända, mest är det William, han vägrar att bli intervjuad i den här boken och om det är därför han framställs som skitstövel vet jag inte men det kan ju vara så enkelt att han var en. Bobby Gillespie som var både bandets trummis och dess största fan känner sig tvungen att hoppa av för ta hand om sitt egna band Primal Scream.
Då när de letar trummis är den givna kandidaten John Moore, John vill vara med fast han kan inte spela trummor men trots hans bristande kvalitét så hoppas de han ska lära sig trumma för han ser ju precis ut som en medlem i Mary Chain. Alla musiker som passerade bandet säger att det var svårjobbad då bröderna knappt pratade med några andra.
Boken är en rak historia om två bröder som mer eller mindre inte tål varandra, känns det igen? Kinks? Oasis etc etc. Se bara på sista plattan Munki innan de lade av 1998, William skriver låten I Hate ock’n’Roll, Jim kontrar med I Love Rock’n’Roll. På slutet av deras första tid kommer deras syster Sister Vanilla in för att medla så bandet håller ihop, knepigt nog fungerar det när de jobbar tillsammans på hennes album.
2007 får de ett fint erbjudande från Coachella som de tog och sen verkar det ha gått bättre i vårs kom då ett återföreningsalbum till slut. Damage and Joy är dessutom en alldeles utmärkt platta. Men är boken bra då? Den är inte där uppe bland de bästa musikbiografierna som jag läst men helt ok, den är en rak ganska enkel historia om ett band som inte säger så mycket, men som tur har de hela tiden varit bra och skrivits om så Zoe fann sitt material. Peter Alzén Här under en spellista jag lyssnade på när jag läste boken

torsdag 20 juli 2017

VHS kassetter

Såg detta fladdra förbi på Twitter och minns gamla tider, det här the Cures första tv framträdande, Paris 1979. Det såg jag såklart inte, jo men inte förrän långt in på 80-talet då jag och min dåvarande svåger köpte inspelade VHS kassetter från radannonserna i NME. Först skickade man över en internationell svarskupong och någon vecka senare, eller två så fick man en lång lista med vad killen hade inspelad i musikväg ( man kunde köpa filmer också men det tror jag inte vi gjorde), det stod även vilken kvalité det var på inspelningen och givetvis hur lång den var. det var liten julafton för oss, tvinspelningar med Jesus and Mary Chain, Sisters of Mercy och långa intervjuer med band som i regel var ganska ointresserade men allt var wow, här hemma fick vi se Mats Ronander på Gig eller Freda på Guldslipsen.
Sen satt vi oss ned bestämde vad vi skulle ha och räknade ut hur många som fick plats på 180 minuters kassetten. Därefter fick man gå till banken och köpa en pundcheck för ganska dyr avgift om jag inte minns fel. Sen var det bara att posta det och hoppas på att inte bli blåst. Men oftast fick man en VHS efter några veckor i minst sagt halvtaskig kvalité. Men skulle man berätta det för dagens ungdom att det var så omständigt att se bra musik i en tv i detta land för 30 år sedan. så skulle de nog inte tro det. Så här bra var det redan då BTW

onsdag 12 juli 2017

Stones bästa ballader

idag är det 55 år sedan Rolling Stones gjorde sin första spelning, visserligen var det utan både Bill Wyman och Charlie Watts.
då tar vi in experthjälp och låter landets största Stones älskare välja ut de 50 bästa balladerna Tore - lätt att glömma bort att det tuffaste rockbandet alltid vårdat sin ömma ballad-sida här en lista att njuta i solen av

söndag 18 juni 2017

Paul 75 år

Idag fyller Paul McCartney 75 år, det firar vi lite lätt med en spellista med hans bästa från de första 10 åren som artist.
Peter Alzén

tisdag 13 juni 2017

Solen sken i Gävle

Det är en regnig lördag i Gävle, dagen efter avgångsklasserna har tagit studenten, men det är ändå mycket folk på Gasklockan för att se Solen, ingen åldersgräns och ett biljettpris som är billigare än en biobiljett var ett smart drag, mycket ungdomar framför scenen, hade jag varit i studentåldern hade jag älskat Solen.

Om man följer Solen på sociala medier ser man att bakom deras indiefasad har de en stor portion humor och mycket självdistans. Musikaliskt är det däremot allvarligt och seriöst så det förslår, framför en ganska mörk fond startar de upp med ”Leonore”, allsången från alla Runatjejer tar över direkt.

Erik Hillborgs röst skär på ett positivt sätt genom den tunga vägg bandet bygger upp, texter om ångest, existentiella problem och annat som hör det unga livet till. Texterna kan kännas lite banala ibland, stundtals är de geniala men tyvärr nästan nödrims aktiga däribland.


Det är tonårsångest och nittiotalsindie draperad i ganska modern skrud. Bandet vågar lita på ryggraden av bas och trummor som pumpar på länge medan gitarrerna får leka lite shoegaze.

Det är en liten indierevival i Sverige nu, Hurula, Västerbron, Avantgardet och Solen som alla vågar ta sina influenser och göra något eget av det, men jag ska inte nämnde det där bandet från Eskilstuna som nyss la av.
Om det beror på att Prinsessan Madeleine, hertiginnan av Gästrikland fyller 35 ikväll som de sjunger om Leonore och Estelle vet jag inte men lite roligt är valen av de namnen.

Låtarna från senaste albumet ”Känslorna säljer/Miljonär” skiljer sig en hel del från de tidigare materialet, det är tyngre och inte lika enkelt uppbyggt. Live är det mycket mer av kraft än på skivan och jag gillar verkligen vad jag hör och ser, det skulle inte förvåna mig om de spelar på större scener snart. Låtar som ”Miljonär”, ”Olof, kära Olof” och ”Känslorna säljer” är snudd på klockrena hits men det är såklart de äldre låtarna som ”Bär mig” som får mest jubel av hardcore fansen längst fram.
Det vore lätt för mig att säga att de är som Kent Light men de är de inte tror jag.  
Solen visar ikväll att de är Sveriges bästa Gävleband som inte längre bor i stan och som sagt hade jag varit tonåringen hade jag älskat detta, nu är det ”bara” mycket bra.


Peter Alzén

måndag 22 maj 2017

en del av ett liv

När jag var sjutton älskade jag The Jam, på deras album Setting Sons upptäckte jag låten Heatwave, det lät så annorlunda fast det ändå var The Jam. På Gamla stans skivaffär hittade jag sommaren 1980 två lp som hette Mod Classics vol 1 & 2, full med grym soul från Motown och där fanns originalet till Heatwave, på den tiden fanns inget internet så jag var tvungen att läsa tidningar, skivomslag eller böcker för att få reda på varifrån låtarna kom. Jag ville ha mer soul men problemet på den tiden var att det var svårt att få tips om mer soulmusik, de engelska tidningarna som NME och Face skrev lite om det, Larm ibland men jag tror faktiskt förutom några äldre vänner var det faktiskt Jörvars Gosskör sista två nummer som gjorde att jag kom vidare. Jörvars hade en fin special om just Motown, en om Chicagosoul sen ett helt uppslag med låtar som de tipsade om, många skivor blev det därifrån Det bästa med att ha äldre vänner är att de kan mycket om äldre musik, så när jag lärde känna Mike ordentligt i början av 80-talet hade jag fått för mig att det bara var tidig Motown som var det som gällde men han lärde mig om Norman Whitfield Givetvis ledde detta till fler skivor och snart var Marvin Gayes What’s Going on en stor favorit Men jag ska erkänna att jag är lite periodare, precis som med reggae, det är givetvis aldrig så att jag tycker illa om genren men vissa stunder är soul det enda jag lyssnar på. Sen vad soul är, vad RnB är kan man alltid diskutera, ibland gör man det lätt för sig och kallar all ”svart” musik för RnB som topplistan i Billboard.
Soulens historia är även en historia om samhället, ett grymt segregerat land där Rhythm and blues fortfarande kallades Race music, ett land där svarta och vita fick stå åtskilda på konserterna med en tvättlina emellan sig, ett land där de svarta artisterna var kungar på dansställena men fick stå ut med risken att bli lynchad eller åtminstone nedslagen utanför samma ställen. Att musik som en gång i tiden beskrevs vara det stora hoten mot det vita samhället idag är den största på marknaden För soulen har gått från att ha varit rå och elektrisk rytm från den svarta underklassen till att bli en miljardindustri med nutida Rnb och hiphop som dominerar världens topplistor. Soul är såklart ett lika vitt begrepp som Rock så man får lista ut vilket håll man ska gå, stigarna är många och ofta väldigt roliga att gå på. Väldigt ofta är den vita standard rockdiggaren ganska bekväm i sin soulsmak, väljer ofta det äldre och inte det som är modernast nu, och så har det nog varit jämt. Det är lättare att gilla Supremes än TLC. Men 1982 var ett musikår som var annorlunda, punken var sen tidigare trist, den synthvåg som kändes fräsch 81 var trist som satan året efter, visst fanns det en hel del postpunk som Cure, Siouxsie, Bauhaus och Echo & the Bunnymen som fortfarande var helt ok men plötsligt började det dyka upp fantastiska plattor som lät mer spännande, Marvin Gayes Sexual Healing, Sweet pea Atkinson, Michael Jackson Billie Jean, Grandmaster Flash & the Furious Five med The Message och givetvis Prince. Plötsligt var inte nutid soul/funk smetig och lyxig utan tuff och svängig. I slutet av 80-talet kom en stor CD-boom som gjorde att skivor som varit mer eller mindre omöjliga att köpa (iaf i städer av Gävles storlek) blev nu lätt tillgängliga. Staxboxar, dyra japanska Curtis Mayfield importer, att jag var en av de ansvariga för inköpen i Norrlands största skivaffär gjorde att min skivsamling växte fort och stadigt. Även all Hip hop jag gillade i slutet av 80-talet gav mig samplingar att leta efter, förutom en massa James Brown så var det annan funk som de använde. Tidigt 90-tal kommer jag och två vänner (jonas och Claes) tvåa i den stora popquiz tävlingen Elektrosport på tv4, förutom en hel del fina priser så var det nog att det stora musikintresset som blev ännu större, plötsligt ville jag lära mig allt om musikhistorien, Ledstjärnor är ”the Heart of Rock & Soul, the 1001 best singles in the World” (David Marsh) den perfekta introduktionen om du vill lära dig rock och soul historien från grunden och givetvis Sweet soul Music (Peter Guralnick) är boken som berättar allt du vill veta för att kunna bemästra soulhistorien ordentligt. Men även den nya boken Resan mot Rockens rötter av Jan Kotschack lägger en pusselbit i mitt sökande efter någon musik jag lyckats missa
Efter att lärt mig ”allt” om RnB och soul så måste jag lära mig om den disco som kom i mitten av 70-talet. jag hade alltid parallellt med punken gillat disco/soul under min högstadietid, var till och med dj på den lokala fritidsgården Träffen. Givetvis finns det som i de flesta genrer bra och dålig musik, mycket av den europeiska discon som var stor i Sverige är kanske inte alltid speciellt upphetsande men det som gjordes i Miami, Detroit Chicago och andra amerikanska städer var desto bättre Om man då någonsin hade börjat med Motown var det lätt att börja gilla northern soul, Dave Godin som hade skivaffären Soul City i London döpte genren för det var mestadels fotbollsfans från Norra England som på sjuttiotalet kom in i affären för att få tag i gammal snabb soul, inga modernt saker fungerade, Northern soul är väldigt förenklat som Motown låtar som inte kom från Motown, låter oftast lite billigare men herregud vilka hits det finns där, det var där Soft Cell hittade originalet till Tainted Love Man kanske är lite skadad då jag har 67 samlingar på Goldmine labeln, dessutom har Ace, Kent, Charly och släppt massor av bra soulsamlingar. Men hela tiden hör jag nya bra soullåtar jag inte hört förut, senast när Magnus Carlson hade sin soulkväll på Gävle konserthus så spann DJ Robert Krus massor av finfina soullåtar före och efter bandet, flera pärlor som jag hade missat tidigare. En trist fest blir så mycket bättre om man sätter på en samling från Motown.

lördag 13 maj 2017

Soulfest

idag ska jag gå på se Magnus Carlsons soulparty, förhoppningsvis med grymma djs som Robert Kruus så kommer jag få höra musik jag inte visste fanns men fick mitt hjärta att smälta. här har ni 50 grymma upptempo låtar från 70-talet

måndag 17 april 2017

Svensk Postpunks 50 bästa

När jag själv lade ned mitt första punkband Pink Pyjamaz sommaren 79 var jag inte den enda som tyckte punkkostymen blivit för trång och när DiLeva med sitt Pillisnorks visat att Ramones inte behövde vara den enda inspirationskällan där med att visionerna kunde vara större. Dessutom var kombinationen av kajal och svart långrock mer estetiskt tilltalande. Egentligen är det subgenren som är så lös i kanterna att alla som gått vidare från punkens tre ackord platsar, speciellt om man har lite större litterära ambitioner än vad som var brukligt tidigare. Likheterna mellan band som Garbochock, Global infantilists, Cortex och Commando M Pigg är kanske just det att texterna inte längre var av Jag Hatar karaktär och mörkret var större i musiken. . Många var punkarna som hatade att folk gick vidare, lämnade de nitbeklädda skinnjackorna för nihilismens lov, När punken kändes primitiv och lite korkad så ville vi vidare även om vi blev kallade posörer och pretentiösa, men slår vi upp det ordet i SAOL så står det anspråksfull och är det något som postpunken var/är så är det just visionell och anspråksfull, kanske ofta i väl stora gester och mycket tomma men fräsiga ord. Kent är väl det band som i nutid kan kännas som en fortsättning på den här skivan både musikaliskt men framförallt i Jocke Bergs senare texter. Aldrig förr har det i Svenskt musikliv sjungits låtar som haft titlar som ”Jesus Kristi 100 krig”, ”Massans sorl” ”Cul-de-sac” och ”Salta diamanter”, De litterära ambitionerna var kanske större än kunskaperna men ibland är det viktare att vilja än att kunna och vad är det för mening med att lära sig saker om man inte får ändra sig. Givetvis är inte allt lysande på den här tiden men ett stort viktigt tidsdokument över en spännande tid är det.
För sisådär 10 år sedan satte Lars Nylin ihop 35 låtar från inledningen av det svenska 1980-talet på två cd ”Svensk postpunk”, Lasse är nog den journalist (tillsammans med Mats Lundgren och i viss mån Lars Aldman) som förknippas med den här genren och det kanske är som Lars Nylin skriver i häftet till den skivan att genren kanske inte vimlade av stora sångare ”Det var killen i svart med Herman Hesse boken och de Franska cigaretterna som fick rollen som sångare, Om han kunde sjunga var underordnat” . ... Jag valde bara ett spår per band annars hade några artister tagit över de flesta platserna. 1. Lustans Lakejer – Massans sorl En del vill kanske inte kalla Lustans Lakejer postpunk men de började som ett punkband och de slutade som något trist likt Mats Ronander men deras första album är ett mina absoluta favoritalbum. Jag kan bara gissa hur många gånger jag spelade det vintern när det kom. En perfekt hybrid av Joy Division, Magazine och en hel del Roxy Music. Sen att Johan KInde var lika ung som jag och kunde skriva såna där fantastiska texter. 2. Brända Barn – Män utan fruktan När singeln Män utan fruktan kom hösten 82 visade de på något helt nytt, där Brända Barn tidigare hade varit kantig punk lät de som ett modern rockband, Psychedelic Furs stråkar, A Certain Ratio slagverk och allt kryddat med Svensks tuffa gitarr, sen att Brodde är en av de få riktigt bra förgrundsfigurer och sångare i den svenska postpunken är bara som extragott strössel, allt var bara en föraning om den otroliga debuten som skulle komma några månader senare. . Brodde; TT Reuter, Cortex och Reeperbahn är nog mina favoriter från den här tiden. 3. Cortex – Jesus i Betong Apropå förgrundsfigurer så kanske Freddie Wadling är den största i den genre. Nästan allt han gjorde på skiva fram till 85 är grymt bra. Kanske skulle jag ha valt Freaks men tycker mycket om attacken på den här singeln. 4. Kai Martin & Stick – Vad finns lämnat kvar På deras andra album fick Kai Martin till det i en väldig Magazine artad miljö men jag är nog ännu mer förtjust i vad som skulle komma. Detta kanske låter som en svanesång men precis som Brända och Commando har bandet gjort en fin comebackskiva.
Kai M: I backspegeln var det en imponerande kreativ tid med band som gjorde djupt avtryck. Självklart för att jag själv, med Kai Martin & Stick! som mitt upp i den, men också för att andra orkestrar ville, sökte och fann. Få lyckades väl med skivproduktionerna, men ambitionen var det aldrig fel på. Men de främsta (jag undantar orkestern jag själv spelar i; den är självklar: 1. Garbochock (Stryskt egensinnig, mystiska och med en självklar identitet samt starka låtar med bländande texter, som ekar fortfarande genom Thåström) Brända Barn (vilken underbar resa från rå punk till albumet, passion och rått hjärta, svetsande låtar och formidabelt energiska på scen) Commando M Pigg (resan från underfundiga till catchy utan att tappa sin profil är imponerande) TT Reuter (måste ju nämnas, även om bandet tillhör punkvågen, men den gränsöverskridande musik de gjorde var ju postpunk, prepunk, whatever – fantastiska – och vilken samling musiker) Imperiet (går ju inte att undvika och är väl egentligen störst, inte bara för de kommersiella framgångarna) Dansdepartementet (oj, vilken powerorkester, vackrast för tiden med elakt vassa låtar och scenframträdande som ställde det mesta i skuggan – stolta och starka) Reeperbahn (är ju precis som TT Reuter helt utanför toton, men ändå mitt i – har alltid kört sitt eget race) Camouflage (också en samling musiker som med emfas visade var postpunkskåpet skulle stå) Tredje Mannen (ja, någonstans mellan synth och postpunk, vackra som få och suggestiva) Svart (undersköna, märkliga, mäktiga) Underjordiska Lyxorkestern (Henrik Venant aldrig sinande källa av egensinnig musik) Twice a Man (tog vid där Cosmic Overdose slutade, mystik, psykedelia i oändlig elektronisk rymd – också ett band som alltid tagit sin egen väg) Memento Mori (tungt från Eskilstuna, ett imponerande svårmod som smittade) Cortex (Freddie Wadling fortsatte på något vis en utstakad väg med sina band, suverän sång, texter hämtade från skrymslen och vrår ur all världens förråd) Blue for Two (undantaget som bekräftar regeln, med Henryk Hipp fick Wadling nya färger till redan rika palett) , lite bortglömd pärla är Temp, Länge sedan jag lyssnade på bandet, men Göteborgsorkestern Temp gjorde ett fantastiskt album. En trumpen sångare som fåfängt pockade på uppmärksamhet, som svettades enormt på scen, ville vara vacker, men som med musiken aldrig blev det. Fint på postpunkvis. 5. Garbochock – Repulsiv Det som gör att de fem första på listan är bäst är att de har en helhet som många av de andra banden saknar, bra låtar visst men de har framför allt ett mer eller mindre egna uttryck. En annan som är toppen som frontfigur är såklart Stry, de mesta han har gjort har varit minst sagt intressant men Garbochock är nog i särklass, 6. Stadion – Hunger En av de absoluta orsakerna att jag bildade ett punkband 1978 var för jag hade hört Skabb på radion, tänkte det där borde jag också klara av men så bra blev aldrig Pink Pyjamaz. Bosse och Nisse fortsatte sedan i först Hjärnstorm och sen Stadion der jugend som sedan förkortades till Stadion, detta är en lysande bortglömd pärla 7. Plast – I köket deserat 1979 tyckte jag det var roligt att gilla punk som de mer traditionella punkarna tyckte var konstigt, ibland blev det industrimusik som här. Band blev känd för sin udda sättning med fiol och trummaskin, sen att Aldo Morot (mest känd för att bli omsjungen av Ebba Grön i Alla visa män) från fanzinet RIP var med gjorde nog också att de fick uppmärksamhet, bra EP är det. 8. All That Jazz – Banner of love 1987 var Karlstadbandet All That Jazz the next big thing, låtar på amerikanska soundtrack, mycket snack i utländska press och visst var deras album ett riktigt bra modern rockplatta men deras debut tolva från 1985 var mer postpunk och klassas här in på plats 8 Patrik Willard basist ; Utan att kolla igenom skivsamlingen så dyker Reeperbahn upp; Olle Ljungström förvaltade dessutom arvet med den äran. En "Bortglömd svensk pärla"; Stadion och "Hunger". 9. Uppsalas svar på Siouxsie and the Banshees Svart gjorde en lysande debutsingel, en singel som lovade väldigt mycket, tyvärr dröjde albumet väldigt länge och blev sen Stranded rekords sämst sålda album när det väl koM, 10. Tredje Mannen – Cul de Sac Eftersom begreppet Postpunk inte användes speciellt ofta i Sverige så har jag försökt inkludera mycket musik som jag tänkte att i England skulle ha blivit klassat som det. Tredje Mannen inkluderade medlemmar som hade varit med i Trettioåriga kriget, det kanske skulle ha diskvalificerat dem men första albumet är en riktigt cool pärla och eftersom det är jag som bestämmer här så får de givetvis vara med HÄR. 11. Tt Reuter – 2000 år Efter att varit sångare i ett av landets första punkband New Bondage så sadlade Henrik Venant om till svenska texter och då bytte även bandet namn. TT Reuter var ett lysande band i den här genren, tillräckligt mystiska texter och spännande musik för att vara ett av de bästa tidigt 80-tal. Henrik drev ju även skivbolaget Heartwork som tillsammans med Stranded var de ledande i den svenska postpunken i början av 80-talet. 12. Ståålfågel – Betongklump rätt in i köket En text som är direkt citerad från tidningsartikel gjorde sig Ståålfågel ett namn i den moderna rocken, trots syntar och ingen riktig trummis bjöd de på en energi som många rockband borde varit avundsjuka på. leta gärna reda på Schlager tidningens EP där de har med låten Född kub, också en stor favorit. 13. Pillisnorks – Industry När Dileva startade sitt första band var det viktigt att de inte spelade punk utan Art rock. Men jag tycker de passar otroligt bra in här. Epn är för att vara inspelad höstan 79 väldigt modern än idag. Hade de haft ett annat namn, spelat mer utanför Gävle och samarbetat mer i bandet hade de kunnat kommit långt. 14. Cosmic Overdose – Bomber Precis som med Tredje mannen kom Cosmic Overdose från progg hållet (i detta fall Älgarnas trädgård) men deras musik var hyper modern rock som var precis lika mycket postpunk som Cabaret Voltaire tex. 15. Commando M Pigg – Svenska Fötter 16. Commando – Mot stjärnorna Jag hade tänkt att varje band bara skulle få med en låt var men Commando var egentligen två olika band, först var de en studentikos version av Gang of Four och sen när de gjorde en smärre comeback med Peter Puders på gitarr blev de ett lysande modernt rockband, båda varianterna får såklart mitt gillande 17. Camouflage – Syster Sol Camouflage var ett band som kändes lovande varje gång de spelades på Bommen och den här låten är personlig favorit, kanske det band i Sverige som adaptade Cure mest av alla. tror de sålde bandnamnet till ett tyskt band och döpte om sig till Tapirerna sen. 18. Leather Nun – Slow Death Lädernunnan är såklart inget Postpunk band men deras debut på Industrial records platsar här. 19. Blue for two – Ships Ok precis som med Nunnan så är Blue for two gränfall men det här är så fantastiskt bra att jag får tänja lite på gränsen. En av Freddie Wadlings största stunder. 20. Skallarna – Lev och sparka Jag vet inte så mycket om Skallarna förutom att Lars Nylin skrev upp dem välförtjänt i Schlager 1983, bra postpunk med grym energi och vass text. 21. Modaern Art - Envy Thomas di Leva visade redan med Pillisnorks att punkkostymen var för liten, efter att de hade lagt ned så startade Thomas di Leva upp Modern Art. Efter vissa menigskiljaktigheter om musiken så valde alla andra att lämna för att bilda bandet Maria Stuart. Thomas di Leva var allena men bara en kort stund innan han ändrade namn till "Modærn Art". Där Ola ”Toli” Claessons performance fick Thomas och bandet in på nya banor. I åttiotalets början brukade jag ofta ta med mig lokala singlar på mina Londonresor, för man visste att Rough Trade alltid stödköpte in 10 exemplar, den enda gången de frågade efter fler skivor var just med den här singeln som är en besk uppgörelse med puritanpunkarna i Gävle. 22. Dansdepartementet – Wankers Jönköpings svar på Killing Joke var helt ok på skiva men det var live de skulle höras och ses. Detta är deras bästa single och här fick de till det med den tyngd de kunde ha. 23. Guds Barn – Maskin Ett stockholmspunkband som blev med en liten udda sättning ett mer postpunkband, det sägs att de andra medlemmarna gömde virvelkaggen för trummisen som då istället var tvungen att använda pukorna. En liten udda utgåva på Heartwork. 24. Silicon Carne – Existens En av mina favoritsinglar på Stranded är Silicon Carne, ett band som doftar mycket Joy Division, tyvärr gjorde de aldrig något mer men en single som är värd att leta efter. 25. Marie & the Wildwood flowers- Salty Hound När skivbolaget Radium dök upp i mitten av 80-talet så var det äntligen ett svensk bolag som vågade vara moderna och ändå alternativa. Detta är en pärla som borde en längre historia. 26. Elegi – Mat Full av intensitet och en snudd på dadaistisk text gör Elegi en konstfacks version på postpunk. Bandet gjorde en turné som förband till engelska the Passions. 27. Dom Dummaste – Jesu Kristu 100 krig En dos Operasångare, en dos John Cale, en del modern postpunks lyrik gör detta till en alldeles utmärkt single, vill man ha mer galenskaper av bandet rekommenderas kassetten som gjordes på Sista Bussen nåt år innan. 28. Förrädarna – Marcellos pojkar Adrian och Janne Kyhle från upplagan av Lustans Lakejer som gjorde första albumet slog ihops sig med producenten från samma album Skox, till ett spår på Strandets samlingskiva ”37 minuter i Stockholm city”. De är även med på Cosa Nostra kassetten men seninget tyvärr. En låt med textraden ”Ett liv med munspår och sänkt moral” kan man inte låta bli att älska 29. Chatterbox – The end Punklegenderna i Chatterbox upptäckte Cure och köpte överrockar. De var förband till både Stiff Little Fingers och U2 och det kändes som vi kunde få ett internationellt band från Sverige i denna genre men på nåt sätt imploderande bandet och medlemmarna gick till mer glassiga band som La Crosse och Tora Tora, fast en av dem blev världsmästare i karate.
30. Bizarre Orkestra – Land När Pf Comando kastade in handduken 1981 fortsatte Sonny och Richard med bandet Bizarre Sex som flera medlemsbyten senare blev Bizarre Orkestra. Deras Comsat Angel doftande postpunk blev uppmärksam flera gånger av Lars Aldman i Lilla Bommen. Och den första tolvan och de 2 första albumen är pärlor om ni har missat dem. 31. Memento Mori – Spegeln Eskilstuna hade rockband innan Kent, Memento Mori var ett bra exempel på tung aggressiv modern rock. De fortsatte i flera år med flera album men den här singeln har en attack jag är mycket förtjust i. 32. Thirteen Moons – A True Story 33. Global Infantilists – A Sense of Belonging I båda fallen med TM och GI så fick de positiv press i England. Det pratades om det svenska vemodet när de nakna vackra melodierna diskuterades. Båda banden skulle kunna ligga på Cherry Red bolaget. Båda är sorgligt bortglömda och bör finnas för en hygglig penning i en skivback nära dig. 34. In The Collonades – Kill The Sun 35. Sator Codex – Leech Både In the Collonades och Sator Codex kanske är tveksamma i benämningen Postpunk men var båda band som kom från punken och ville lira tyngre rock. Live var båda stenhårda kompromisslösa väggar av ljud. 36. Vacum – Dagar i morgon 37. Unter den Linden – Film Noire 38. Abcess Exil - Varför Sundsvallsbandet Vacum, Karlshamns Unter den Linden och Göteborgs Abcess Exil är urtypiska postpunk band, lite avig rock, gärna med stråkmaskin och texter som är typiska genren. Alla tre banden gjorde en hel del skivor, de flesta är alldeles utmärkta. 39. Kommo – Vi måste skjuta oss ut härifrån Bandet Kommo hade inte bara det lite kontroversiella namnet, utan även låttitlar som denna och baksidans Elda med lik. Eventuellt låtar det som om KSMB hade börjat spela postpunk, inte alls något jag har nåt emot. 40. Kitchen and the Plastic Spoon – Ice cream to god Kitchen var en av flera band som i början av 80-talet som gjorde lite mer än bara lirade. Deras första single fyllde de förutom själva skivan med filmisar och små budskap. De hade flera upplagor med lite olika stil, första singlen är svindyr idag men lätt underbar, den här flexin är ännu bättre. 41. Mystikens Vacuum – Vi hade drömmar Andra generationens punk i Göteborg var antingen postpunk eller stenhårt mangel. Mystikens Vacuum var ett av de första banden i som omnändes i Schlager som Positive punk eller ”en nya hårdrocken” både namnen är obegripliga etiketter. 42. Man Klan – Love for Pleasure Wire var ett bolag som gjorde storsatsningar i mitten av 80-talet på svenska band som skulle kunna ha potential utomlands. Leather Nun var kanske de som lyckades bäst men även tidigare nämnda All That Jazz och Thirteen Moons rörde om lite, lika bra gick tyvärr inte för Man Klan som jag tyckte hade en attack som var väldigt bra. 43. Perfekt Alibi – Säg någonting Perfekt Alibi var ett band som kändes som de var jättestora i Skåne, i alla fall om man bodde i Gävle och läste alla fanzines därifrån. Men de började i Nässjö under namnet Rottweiler. Småtrevlig skivor gjorde de under båda namnen.
44. Underjordiska lyxorkestern – Genom Dörren Efter TT Reuter lade ned bildade Henrik Venant en supergrupp med 2 medlemmar från TT och 2 från Garbochock, de gjorde en stor sverige turne med Siouxsie & the Banshees. En påkostad LP på Silence och nu skulle väl genombrottet äntligen komma. Men tyvärr blev det fortfarande en angenlägenhet för oss som gillade mer alternativ rock.
45. Is 9 – Röda hjärtan 46. Tolstoys Toy – Kommunicera Två urtypiska postpunk band med en fot i punken och ett ben på väg någon annanstans. 47. Kizza ping – Männen Peter Kagerland mannen bakom böckerna Ny Våg och Punklyrik har givetvis ett förflutet i både punken och postpunken. Kizza Ping var ett typiskt 1982 band, lite ambitiösa, lite stråkmaskin, lite kvasi texter men ganska bra single.
Peter K ; . För mig var nog depprocken det som jag räknade som postpunk. Vissa band som startat redan under punken var väl egentligen postpunk redan då. Tänker på TT Reuter, Garbochock och Brända Barn. Dessa räknar jag ändå in i punken. Jag tänker nog att postpunkbanden var nästa generation band, även om vissa musiker förstås hade börjat spela under punken. 1. Det absolut första band som dyker upp i min skalle är Dansdepartementet. Deras "Wankers" är fantastisk. Såg dem live ett flertal gånger eftersom det inte är så långt mellan Linköping och Jönköping. Sedan självklart Sator Codex. Dem föll jag verkligen pladask för. Såg dem live många gånger. Memento Mori var ett fantastiskt liveband. Mörkt och rytmiskt på samma gång. Och så Camouflage förstås. Inte riktigt lika mörka men fantastiskt bra. Ska jag välja ett femte får det bli Lustans Lakejer. Deras första platta tycker jag är skitbra. De blev ju något annat ganska snabbt men på första plattan finns ju punkinfluenserna kvar i botten. Ska jag nämna något bortglömt är det Marionet från Trollhättan som dyker upp. De släppte två sjuor och en tolva. Riktigt bra. 48. Odd Stories – Hjärta av Glas Odd Stories delade replokal med Silicon Carne och Kitchen & the Plastic spoons, man kan sägas att det hörs. Utmärkt single som blev erbjudna skivkontrakt med Stranded men nobbade.
49. Johan Lindell och Hjärnstorm – Nu eller Aldrig Dramatenskådisen Johan Lindell gjorde flera ambitiösa album på 80-taelt, lite åt Peter Gabriel fast på svenska. Men på första singeln kompas han av Hjärnstorm och den är en vass sak som borde ha rönt mer uppmärksamhet 50. Hörförståelse – Förläst Jävel. Om ni missat SVT dokumentären om Hörförståelse så bör ni leta upp den. Rolig historia om ett band som ingen gillade eller blev kallade Det sämsta bandet ever. Tom Alands dokumentär är en underbar liten pärla. Singlen gick upp väldigt i pris efter den hade visats. 51. Metal Mean Machine – Friends like you Basisten och konstnären Ola ”Toli” Claesson frågade mig julen 1983 om jag ville bilda ett band, givetvis sa jag, vi lyckade övertala att trummisen från PF commando/ Bizarre Ork Rickard skulle vara med, han taggade ja om han fick lira gitarr. Vi använde min lillebrors rytmbox med ungefär 10 olika rytmer på, efter ett halvår kom Mattias Blom med och sen fick vi lite mer styrsel på vårt sound. En del av vår charm var Olas underbara basgångar. Peter Alzén

söndag 9 april 2017

Säkert

Det var nog sisådär 6 år sedan som jag senast såg Annika Norlin på scenen, jag har saknat det väldigt mycket, det är få artister i detta land som skriver texter som jag tycker är fantastiska.
Ulf Stureson såklart, Thåström, Lemarc och Andersson Wij ibland men ofta kan de inte kännas alls tyvärr. Annika Norlin har ledartröjan i konkurrensen med Per Persson och Joppe Pihlgren om att skriva Sveriges bästa kött och potatis prosa. Hennes texter är som små noveller mer än sånger, fast det betyder inte att det är en massa ordbajsande utan välvalda ord som hela tiden känns som meningsfulla. Dessutom skriver hon någon sorts avskalad indie som är full med bra melodier som jag också är väldigt förtjust i. Gårdagens konsert på Söderhamns minst sagt lilla teater var tokutsålt på en gång men tur hade jag en vän som erbjöd en biljett.

Säkerts senaste skiva är lite annorlunda än de två tidigare och full med gäster/medmusiker som kliver in och ur låtarna, likadant var det på scenen ikväll. De inleder med öppningsspåret från senaste albumet Allting flyter, någonstans där sätts ribban för vilket mood vi ska vara i. ska erkänna att jag inte hinner med när hon presenterar bandet men Annika delar sången med Frida och Lovisa, sen är det någon av Daniel, Mats och Jakob som också sjunger men det spelar ingen större roll att jag inte riktigt vet. Det bästa är att det pendlar mellan bedrövelse och lycka utan att verka det mesta konstigt, kanske precis som livet är.

Givetvis är det inget publikfriande (som om det skulle behövas) utan mellansnacket är som vanligt smart ogenomtänkt. Trots att det skiljer nästan 15 år mellan oss kan jag också lätt sätta mig in i hennes texter även om jag kan tycka det är lite småkomiskt att någon som inte ens fyllt 40 år skriver en text om att åldras ”Det ska hända dig med”

”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/och folk vill mindre av en nu/och väntar sig mer/och man får inga favörer av folk som vill ligga längre”


Givetvis blir bifallet störst bland de äldre låtarna och vid extranumren Dansa fastän och den magiska Är du fortfarande arg så är det nära att jag ställer mig upp och deklamerar – Jag älskar dig Annika  men jag besinnar mig såklart.

Annika är fokuserad men spricker upp i en lätt spontan dans och då känns det som teaterns tak ska lyfta någon tum, när de sen kommer ut igen på den minimala scenen har de några låttitlar på knögliga lappar och två av musikanterna får dra en varsin som får bli de två sista låtarna. Jag hade velat att de skulle dragit fler och ännu fler lappar. Jag köpte en textbox i foajen på vägen ut, funderade på orden i texten som i Babel blev utnämnd till den bästa som gjorts i detta avlånga land ”Isarna”


Vi läser Hundra år av ensamhet,
jag blickar fram mot ett. Jag ska vara
tyst från och med nu och se vad som
händer när det bränner till. Antag-
ligen ingenting, det brukar vara så.
Tyst från och med nu.

Peter Alzén

fredag 24 mars 2017

Punklyrik

Bok: Punklyrik
Peter Kagerland
(Premium Publishing)


Sensommaren 1978 blev jag kompis med en kille som senare skulle döpa mitt första punkband till Pink Pyjamaz, varför vi blev vänner berodde bara på två saker, vi ville bli punkare och vi ville ha ett band. Vi hade ingen större aning hur man gjorde och jag som var sångare skulle såklart dessutom skriva texterna. Jag ska erkänna att jag sneglade på de flesta av mina amerikanske och engelska punkplattor för att få inspiration, några svenska skivor i punk genren fanns knappt då. Man skulle skriva låtar om hur trist allt var, hur mycket man hatade politiker eller kungahuset. Samtidigt var punk ett uppror men samtidigt inte politisk som det blev senare, idag tror alla att punken alltid har varit en vänsterrörelse vilken den inte alls var i början, det viktigaste var att man gjorde något själv.
Att skriva en bok där man på någorlunda sätt går igenom texterna ur en hel genre känns kanske som ett dumdristiskt projekt.  Peter Kagerland kom för några år sedan ut med det definitiva punklexikonet Ny Våg, nu har han gjort ett sidoprojekt från det där han tar sig an de olika textgenrerna i den tidiga punken.

1979 exploderade den svenska punken då en massa skivor släpptes och massor av nya band bildades, många människor som aldrig hade spelat och framför allt aldrig hade skrivit något utanför skolans uppsatser, nu skulle man plötsligt kunna formulera sig och sina tankar. Punken skulle ju handla om sin egen vardag vilket oftast var lättare sagt än gjort.

Efter ett tag utkristalliserades det en bunt olika texttyper som alla band skulle ha på sin repertoar.
En hatlåt till raggare och såklart en mot discomusiken också. Sex Pistols hade gjort skandal med God save the Queen så kungahuset borde man också dissa, sen skulle man givetvis berätta hur tråkigt allt var, det var ett måste.

Ibland blev det lite moment 22 när man skulle dissa svenssonlivet för det tråkiga livet med jobb samtidigt som man skrev en låt om hur jobbigt det var att vara arbetslös.
Peter Kagerland gör ännu en gång ett hästjobb när han inte bara väljer ut 160 olika låtar i 22 ! olika genrer som ska vara typiska för punken utan han intervjuar så gott som alla som skrivit dessa texter, roligt är att rikspolischefen Dan Eliasson ställer upp och berättar om BadBoo Bands låt ”Knulla i Bangkok” men även gävlebor som Sonny Jansson och Janne Ricknell från PF Commando, Bobo Andersson från Bugs, Per Isaksson från Bizex-b och från Sandviken är Håkan Svensson och Lasse Forsberg från HS Art är intervjuade.

Visst är detta ett ganska smalt ämne att skriva en bok om och förmodligen är det mest för oss punk konnässörer men det är underhållande och ordentligt gjort.
De utvalda låttexterna kanske spretar åt många olika håll, men gemensamt för de flesta är att medlemmarna var i tonåren när texterna skrevs och att låtarna på många sätt kom att förändra den svenska rockhistorien mer än vad man kanske tror.
För att citera Staffan Hassling i Slobobans undergång ”Punken stod för ifrågasättande, frihet, kreativitet och sanning. I de orden ryms allt man kunde sjunga om, det viktiga var att man skrev om sitt liv så gott som man kunde.


Peter Alzén

texten var tidigare publicerad i Gefle Dagblad https://www.gd.se/logga-in/bokrecension-punklyrik-valgjort-om-nar-tonaringar-skrev-om-raggare-disco-och-tristess 

lördag 4 mars 2017

Replacements

Jag upptäckte Replacements ganska sent men älskade deras tre sista plattor som nu när jag läser boken Trouble Boys inte ska tillhöra deras bästa stunder, men jag gick givetvis tillbaka redan då och köpte upp mig på alla deras tidigare skivor. I veckan läste jag ut boken Trouble Boys som sammanfattar på ett minst sagt omfattande och grundligt sett deras liv/karriär. Bob Mehrs bok är ordentligt väl dokumenterande, ibland kan det faktiskt bli lite väl långa utflykter om alla som någonsin jobbat med bandet och deras förehavanden.
Replacements och framförallt Paul Westerberg var artister som alla, då säger jag alla inom musikbranschen trodde skulle bli the next big thing, men det här är samtidigt berättelsen om fyra dysfunktionella pojkar från inte så bra hemförhållanden som växer upp till lika dysfunktionella vuxna med en alldeles för stor fäbless för droger i allmänhet men alkohol i synnerhet. Spelningar, möjligheter, TV-shower, radioframträdande allt slarvas bort i en kombination mellan alkohol och rädslan att passa in. Det som var ett fantastiskt lovande rockband med attityd och utmärkt drivande låtskrivare blev till slut nästan ingenting alls, förutom åtta album som sålde nästan ingenting trots deras kvaliteter.
Den stora rädslan de hade för att vara för alldagliga eller för fogliga gjorde samtidigt att allt gick åt skogen. När de ska spela på CBGB’s inför hela branschens A & R män väljer de att spela en bunt covers som de dessutom slarvar sig genom men även när de spelar i Kalifornien på en punkklubb väljer de at bara lira countrylåtar, låter det roligt, nä mest idiotiskt. I slutet är bandet mer eller mindre Paul Westerberg solo och när han väl går solo så får han till slut en liten hit med låten Dyslexic Heart från filmen Singles tror alla att hans karriär ska ta fart men en massa olika komponenter och ett begynnande osäkert självförtroende gör att det aldrig tar fart.
Men samtidigt blev aldrig Husker Du speciellt stora heller även om R.E.M blev gigantiska så är musikindustrin inte så enkel att förstå alltid. Boken är för såna som mig som älskar att läsa musikbiografier riktigt roligt men som jag påpekade tidigare den hade kunnat vara kortare och mindre informationsrik men det är en petitess trots allt. Peter Alzén här kan ni höra 40 alldeles lysande låtar med bandet