söndag 18 juni 2017

Paul 75 år

Idag fyller Paul McCartney 75 år, det firar vi lite lätt med en spellista med hans bästa från de första 10 åren som artist.
Peter Alzén

tisdag 13 juni 2017

Solen sken i Gävle

Det är en regnig lördag i Gävle, dagen efter avgångsklasserna har tagit studenten, men det är ändå mycket folk på Gasklockan för att se Solen, ingen åldersgräns och ett biljettpris som är billigare än en biobiljett var ett smart drag, mycket ungdomar framför scenen, hade jag varit i studentåldern hade jag älskat Solen.

Om man följer Solen på sociala medier ser man att bakom deras indiefasad har de en stor portion humor och mycket självdistans. Musikaliskt är det däremot allvarligt och seriöst så det förslår, framför en ganska mörk fond startar de upp med ”Leonore”, allsången från alla Runatjejer tar över direkt.

Erik Hillborgs röst skär på ett positivt sätt genom den tunga vägg bandet bygger upp, texter om ångest, existentiella problem och annat som hör det unga livet till. Texterna kan kännas lite banala ibland, stundtals är de geniala men tyvärr nästan nödrims aktiga däribland.


Det är tonårsångest och nittiotalsindie draperad i ganska modern skrud. Bandet vågar lita på ryggraden av bas och trummor som pumpar på länge medan gitarrerna får leka lite shoegaze.

Det är en liten indierevival i Sverige nu, Hurula, Västerbron, Avantgardet och Solen som alla vågar ta sina influenser och göra något eget av det, men jag ska inte nämnde det där bandet från Eskilstuna som nyss la av.
Om det beror på att Prinsessan Madeleine, hertiginnan av Gästrikland fyller 35 ikväll som de sjunger om Leonore och Estelle vet jag inte men lite roligt är valen av de namnen.

Låtarna från senaste albumet ”Känslorna säljer/Miljonär” skiljer sig en hel del från de tidigare materialet, det är tyngre och inte lika enkelt uppbyggt. Live är det mycket mer av kraft än på skivan och jag gillar verkligen vad jag hör och ser, det skulle inte förvåna mig om de spelar på större scener snart. Låtar som ”Miljonär”, ”Olof, kära Olof” och ”Känslorna säljer” är snudd på klockrena hits men det är såklart de äldre låtarna som ”Bär mig” som får mest jubel av hardcore fansen längst fram.
Det vore lätt för mig att säga att de är som Kent Light men de är de inte tror jag.  
Solen visar ikväll att de är Sveriges bästa Gävleband som inte längre bor i stan och som sagt hade jag varit tonåringen hade jag älskat detta, nu är det ”bara” mycket bra.


Peter Alzén

måndag 22 maj 2017

en del av ett liv

När jag var sjutton älskade jag The Jam, på deras album Setting Sons upptäckte jag låten Heatwave, det lät så annorlunda fast det ändå var The Jam. På Gamla stans skivaffär hittade jag sommaren 1980 två lp som hette Mod Classics vol 1 & 2, full med grym soul från Motown och där fanns originalet till Heatwave, på den tiden fanns inget internet så jag var tvungen att läsa tidningar, skivomslag eller böcker för att få reda på varifrån låtarna kom. Jag ville ha mer soul men problemet på den tiden var att det var svårt att få tips om mer soulmusik, de engelska tidningarna som NME och Face skrev lite om det, Larm ibland men jag tror faktiskt förutom några äldre vänner var det faktiskt Jörvars Gosskör sista två nummer som gjorde att jag kom vidare. Jörvars hade en fin special om just Motown, en om Chicagosoul sen ett helt uppslag med låtar som de tipsade om, många skivor blev det därifrån Det bästa med att ha äldre vänner är att de kan mycket om äldre musik, så när jag lärde känna Mike ordentligt i början av 80-talet hade jag fått för mig att det bara var tidig Motown som var det som gällde men han lärde mig om Norman Whitfield Givetvis ledde detta till fler skivor och snart var Marvin Gayes What’s Going on en stor favorit Men jag ska erkänna att jag är lite periodare, precis som med reggae, det är givetvis aldrig så att jag tycker illa om genren men vissa stunder är soul det enda jag lyssnar på. Sen vad soul är, vad RnB är kan man alltid diskutera, ibland gör man det lätt för sig och kallar all ”svart” musik för RnB som topplistan i Billboard.
Soulens historia är även en historia om samhället, ett grymt segregerat land där Rhythm and blues fortfarande kallades Race music, ett land där svarta och vita fick stå åtskilda på konserterna med en tvättlina emellan sig, ett land där de svarta artisterna var kungar på dansställena men fick stå ut med risken att bli lynchad eller åtminstone nedslagen utanför samma ställen. Att musik som en gång i tiden beskrevs vara det stora hoten mot det vita samhället idag är den största på marknaden För soulen har gått från att ha varit rå och elektrisk rytm från den svarta underklassen till att bli en miljardindustri med nutida Rnb och hiphop som dominerar världens topplistor. Soul är såklart ett lika vitt begrepp som Rock så man får lista ut vilket håll man ska gå, stigarna är många och ofta väldigt roliga att gå på. Väldigt ofta är den vita standard rockdiggaren ganska bekväm i sin soulsmak, väljer ofta det äldre och inte det som är modernast nu, och så har det nog varit jämt. Det är lättare att gilla Supremes än TLC. Men 1982 var ett musikår som var annorlunda, punken var sen tidigare trist, den synthvåg som kändes fräsch 81 var trist som satan året efter, visst fanns det en hel del postpunk som Cure, Siouxsie, Bauhaus och Echo & the Bunnymen som fortfarande var helt ok men plötsligt började det dyka upp fantastiska plattor som lät mer spännande, Marvin Gayes Sexual Healing, Sweet pea Atkinson, Michael Jackson Billie Jean, Grandmaster Flash & the Furious Five med The Message och givetvis Prince. Plötsligt var inte nutid soul/funk smetig och lyxig utan tuff och svängig. I slutet av 80-talet kom en stor CD-boom som gjorde att skivor som varit mer eller mindre omöjliga att köpa (iaf i städer av Gävles storlek) blev nu lätt tillgängliga. Staxboxar, dyra japanska Curtis Mayfield importer, att jag var en av de ansvariga för inköpen i Norrlands största skivaffär gjorde att min skivsamling växte fort och stadigt. Även all Hip hop jag gillade i slutet av 80-talet gav mig samplingar att leta efter, förutom en massa James Brown så var det annan funk som de använde. Tidigt 90-tal kommer jag och två vänner (jonas och Claes) tvåa i den stora popquiz tävlingen Elektrosport på tv4, förutom en hel del fina priser så var det nog att det stora musikintresset som blev ännu större, plötsligt ville jag lära mig allt om musikhistorien, Ledstjärnor är ”the Heart of Rock & Soul, the 1001 best singles in the World” (David Marsh) den perfekta introduktionen om du vill lära dig rock och soul historien från grunden och givetvis Sweet soul Music (Peter Guralnick) är boken som berättar allt du vill veta för att kunna bemästra soulhistorien ordentligt. Men även den nya boken Resan mot Rockens rötter av Jan Kotschack lägger en pusselbit i mitt sökande efter någon musik jag lyckats missa
Efter att lärt mig ”allt” om RnB och soul så måste jag lära mig om den disco som kom i mitten av 70-talet. jag hade alltid parallellt med punken gillat disco/soul under min högstadietid, var till och med dj på den lokala fritidsgården Träffen. Givetvis finns det som i de flesta genrer bra och dålig musik, mycket av den europeiska discon som var stor i Sverige är kanske inte alltid speciellt upphetsande men det som gjordes i Miami, Detroit Chicago och andra amerikanska städer var desto bättre Om man då någonsin hade börjat med Motown var det lätt att börja gilla northern soul, Dave Godin som hade skivaffären Soul City i London döpte genren för det var mestadels fotbollsfans från Norra England som på sjuttiotalet kom in i affären för att få tag i gammal snabb soul, inga modernt saker fungerade, Northern soul är väldigt förenklat som Motown låtar som inte kom från Motown, låter oftast lite billigare men herregud vilka hits det finns där, det var där Soft Cell hittade originalet till Tainted Love Man kanske är lite skadad då jag har 67 samlingar på Goldmine labeln, dessutom har Ace, Kent, Charly och släppt massor av bra soulsamlingar. Men hela tiden hör jag nya bra soullåtar jag inte hört förut, senast när Magnus Carlson hade sin soulkväll på Gävle konserthus så spann DJ Robert Krus massor av finfina soullåtar före och efter bandet, flera pärlor som jag hade missat tidigare. En trist fest blir så mycket bättre om man sätter på en samling från Motown.

lördag 13 maj 2017

Soulfest

idag ska jag gå på se Magnus Carlsons soulparty, förhoppningsvis med grymma djs som Robert Kruus så kommer jag få höra musik jag inte visste fanns men fick mitt hjärta att smälta. här har ni 50 grymma upptempo låtar från 70-talet

måndag 17 april 2017

Svensk Postpunks 50 bästa

När jag själv lade ned mitt första punkband Pink Pyjamaz sommaren 79 var jag inte den enda som tyckte punkkostymen blivit för trång och när DiLeva med sitt Pillisnorks visat att Ramones inte behövde vara den enda inspirationskällan där med att visionerna kunde vara större. Dessutom var kombinationen av kajal och svart långrock mer estetiskt tilltalande. Egentligen är det subgenren som är så lös i kanterna att alla som gått vidare från punkens tre ackord platsar, speciellt om man har lite större litterära ambitioner än vad som var brukligt tidigare. Likheterna mellan band som Garbochock, Global infantilists, Cortex och Commando M Pigg är kanske just det att texterna inte längre var av Jag Hatar karaktär och mörkret var större i musiken. . Många var punkarna som hatade att folk gick vidare, lämnade de nitbeklädda skinnjackorna för nihilismens lov, När punken kändes primitiv och lite korkad så ville vi vidare även om vi blev kallade posörer och pretentiösa, men slår vi upp det ordet i SAOL så står det anspråksfull och är det något som postpunken var/är så är det just visionell och anspråksfull, kanske ofta i väl stora gester och mycket tomma men fräsiga ord. Kent är väl det band som i nutid kan kännas som en fortsättning på den här skivan både musikaliskt men framförallt i Jocke Bergs senare texter. Aldrig förr har det i Svenskt musikliv sjungits låtar som haft titlar som ”Jesus Kristi 100 krig”, ”Massans sorl” ”Cul-de-sac” och ”Salta diamanter”, De litterära ambitionerna var kanske större än kunskaperna men ibland är det viktare att vilja än att kunna och vad är det för mening med att lära sig saker om man inte får ändra sig. Givetvis är inte allt lysande på den här tiden men ett stort viktigt tidsdokument över en spännande tid är det.
För sisådär 10 år sedan satte Lars Nylin ihop 35 låtar från inledningen av det svenska 1980-talet på två cd ”Svensk postpunk”, Lasse är nog den journalist (tillsammans med Mats Lundgren och i viss mån Lars Aldman) som förknippas med den här genren och det kanske är som Lars Nylin skriver i häftet till den skivan att genren kanske inte vimlade av stora sångare ”Det var killen i svart med Herman Hesse boken och de Franska cigaretterna som fick rollen som sångare, Om han kunde sjunga var underordnat” . ... Jag valde bara ett spår per band annars hade några artister tagit över de flesta platserna. 1. Lustans Lakejer – Massans sorl En del vill kanske inte kalla Lustans Lakejer postpunk men de började som ett punkband och de slutade som något trist likt Mats Ronander men deras första album är ett mina absoluta favoritalbum. Jag kan bara gissa hur många gånger jag spelade det vintern när det kom. En perfekt hybrid av Joy Division, Magazine och en hel del Roxy Music. Sen att Johan KInde var lika ung som jag och kunde skriva såna där fantastiska texter. 2. Brända Barn – Män utan fruktan När singeln Män utan fruktan kom hösten 82 visade de på något helt nytt, där Brända Barn tidigare hade varit kantig punk lät de som ett modern rockband, Psychedelic Furs stråkar, A Certain Ratio slagverk och allt kryddat med Svensks tuffa gitarr, sen att Brodde är en av de få riktigt bra förgrundsfigurer och sångare i den svenska postpunken är bara som extragott strössel, allt var bara en föraning om den otroliga debuten som skulle komma några månader senare. . Brodde; TT Reuter, Cortex och Reeperbahn är nog mina favoriter från den här tiden. 3. Cortex – Jesus i Betong Apropå förgrundsfigurer så kanske Freddie Wadling är den största i den genre. Nästan allt han gjorde på skiva fram till 85 är grymt bra. Kanske skulle jag ha valt Freaks men tycker mycket om attacken på den här singeln. 4. Kai Martin & Stick – Vad finns lämnat kvar På deras andra album fick Kai Martin till det i en väldig Magazine artad miljö men jag är nog ännu mer förtjust i vad som skulle komma. Detta kanske låter som en svanesång men precis som Brända och Commando har bandet gjort en fin comebackskiva.
Kai M: I backspegeln var det en imponerande kreativ tid med band som gjorde djupt avtryck. Självklart för att jag själv, med Kai Martin & Stick! som mitt upp i den, men också för att andra orkestrar ville, sökte och fann. Få lyckades väl med skivproduktionerna, men ambitionen var det aldrig fel på. Men de främsta (jag undantar orkestern jag själv spelar i; den är självklar: 1. Garbochock (Stryskt egensinnig, mystiska och med en självklar identitet samt starka låtar med bländande texter, som ekar fortfarande genom Thåström) Brända Barn (vilken underbar resa från rå punk till albumet, passion och rått hjärta, svetsande låtar och formidabelt energiska på scen) Commando M Pigg (resan från underfundiga till catchy utan att tappa sin profil är imponerande) TT Reuter (måste ju nämnas, även om bandet tillhör punkvågen, men den gränsöverskridande musik de gjorde var ju postpunk, prepunk, whatever – fantastiska – och vilken samling musiker) Imperiet (går ju inte att undvika och är väl egentligen störst, inte bara för de kommersiella framgångarna) Dansdepartementet (oj, vilken powerorkester, vackrast för tiden med elakt vassa låtar och scenframträdande som ställde det mesta i skuggan – stolta och starka) Reeperbahn (är ju precis som TT Reuter helt utanför toton, men ändå mitt i – har alltid kört sitt eget race) Camouflage (också en samling musiker som med emfas visade var postpunkskåpet skulle stå) Tredje Mannen (ja, någonstans mellan synth och postpunk, vackra som få och suggestiva) Svart (undersköna, märkliga, mäktiga) Underjordiska Lyxorkestern (Henrik Venant aldrig sinande källa av egensinnig musik) Twice a Man (tog vid där Cosmic Overdose slutade, mystik, psykedelia i oändlig elektronisk rymd – också ett band som alltid tagit sin egen väg) Memento Mori (tungt från Eskilstuna, ett imponerande svårmod som smittade) Cortex (Freddie Wadling fortsatte på något vis en utstakad väg med sina band, suverän sång, texter hämtade från skrymslen och vrår ur all världens förråd) Blue for Two (undantaget som bekräftar regeln, med Henryk Hipp fick Wadling nya färger till redan rika palett) , lite bortglömd pärla är Temp, Länge sedan jag lyssnade på bandet, men Göteborgsorkestern Temp gjorde ett fantastiskt album. En trumpen sångare som fåfängt pockade på uppmärksamhet, som svettades enormt på scen, ville vara vacker, men som med musiken aldrig blev det. Fint på postpunkvis. 5. Garbochock – Repulsiv Det som gör att de fem första på listan är bäst är att de har en helhet som många av de andra banden saknar, bra låtar visst men de har framför allt ett mer eller mindre egna uttryck. En annan som är toppen som frontfigur är såklart Stry, de mesta han har gjort har varit minst sagt intressant men Garbochock är nog i särklass, 6. Stadion – Hunger En av de absoluta orsakerna att jag bildade ett punkband 1978 var för jag hade hört Skabb på radion, tänkte det där borde jag också klara av men så bra blev aldrig Pink Pyjamaz. Bosse och Nisse fortsatte sedan i först Hjärnstorm och sen Stadion der jugend som sedan förkortades till Stadion, detta är en lysande bortglömd pärla 7. Plast – I köket deserat 1979 tyckte jag det var roligt att gilla punk som de mer traditionella punkarna tyckte var konstigt, ibland blev det industrimusik som här. Band blev känd för sin udda sättning med fiol och trummaskin, sen att Aldo Morot (mest känd för att bli omsjungen av Ebba Grön i Alla visa män) från fanzinet RIP var med gjorde nog också att de fick uppmärksamhet, bra EP är det. 8. All That Jazz – Banner of love 1987 var Karlstadbandet All That Jazz the next big thing, låtar på amerikanska soundtrack, mycket snack i utländska press och visst var deras album ett riktigt bra modern rockplatta men deras debut tolva från 1985 var mer postpunk och klassas här in på plats 8 Patrik Willard basist ; Utan att kolla igenom skivsamlingen så dyker Reeperbahn upp; Olle Ljungström förvaltade dessutom arvet med den äran. En "Bortglömd svensk pärla"; Stadion och "Hunger". 9. Uppsalas svar på Siouxsie and the Banshees Svart gjorde en lysande debutsingel, en singel som lovade väldigt mycket, tyvärr dröjde albumet väldigt länge och blev sen Stranded rekords sämst sålda album när det väl koM, 10. Tredje Mannen – Cul de Sac Eftersom begreppet Postpunk inte användes speciellt ofta i Sverige så har jag försökt inkludera mycket musik som jag tänkte att i England skulle ha blivit klassat som det. Tredje Mannen inkluderade medlemmar som hade varit med i Trettioåriga kriget, det kanske skulle ha diskvalificerat dem men första albumet är en riktigt cool pärla och eftersom det är jag som bestämmer här så får de givetvis vara med HÄR. 11. Tt Reuter – 2000 år Efter att varit sångare i ett av landets första punkband New Bondage så sadlade Henrik Venant om till svenska texter och då bytte även bandet namn. TT Reuter var ett lysande band i den här genren, tillräckligt mystiska texter och spännande musik för att vara ett av de bästa tidigt 80-tal. Henrik drev ju även skivbolaget Heartwork som tillsammans med Stranded var de ledande i den svenska postpunken i början av 80-talet. 12. Ståålfågel – Betongklump rätt in i köket En text som är direkt citerad från tidningsartikel gjorde sig Ståålfågel ett namn i den moderna rocken, trots syntar och ingen riktig trummis bjöd de på en energi som många rockband borde varit avundsjuka på. leta gärna reda på Schlager tidningens EP där de har med låten Född kub, också en stor favorit. 13. Pillisnorks – Industry När Dileva startade sitt första band var det viktigt att de inte spelade punk utan Art rock. Men jag tycker de passar otroligt bra in här. Epn är för att vara inspelad höstan 79 väldigt modern än idag. Hade de haft ett annat namn, spelat mer utanför Gävle och samarbetat mer i bandet hade de kunnat kommit långt. 14. Cosmic Overdose – Bomber Precis som med Tredje mannen kom Cosmic Overdose från progg hållet (i detta fall Älgarnas trädgård) men deras musik var hyper modern rock som var precis lika mycket postpunk som Cabaret Voltaire tex. 15. Commando M Pigg – Svenska Fötter 16. Commando – Mot stjärnorna Jag hade tänkt att varje band bara skulle få med en låt var men Commando var egentligen två olika band, först var de en studentikos version av Gang of Four och sen när de gjorde en smärre comeback med Peter Puders på gitarr blev de ett lysande modernt rockband, båda varianterna får såklart mitt gillande 17. Camouflage – Syster Sol Camouflage var ett band som kändes lovande varje gång de spelades på Bommen och den här låten är personlig favorit, kanske det band i Sverige som adaptade Cure mest av alla. tror de sålde bandnamnet till ett tyskt band och döpte om sig till Tapirerna sen. 18. Leather Nun – Slow Death Lädernunnan är såklart inget Postpunk band men deras debut på Industrial records platsar här. 19. Blue for two – Ships Ok precis som med Nunnan så är Blue for two gränfall men det här är så fantastiskt bra att jag får tänja lite på gränsen. En av Freddie Wadlings största stunder. 20. Skallarna – Lev och sparka Jag vet inte så mycket om Skallarna förutom att Lars Nylin skrev upp dem välförtjänt i Schlager 1983, bra postpunk med grym energi och vass text. 21. Modaern Art - Envy Thomas di Leva visade redan med Pillisnorks att punkkostymen var för liten, efter att de hade lagt ned så startade Thomas di Leva upp Modern Art. Efter vissa menigskiljaktigheter om musiken så valde alla andra att lämna för att bilda bandet Maria Stuart. Thomas di Leva var allena men bara en kort stund innan han ändrade namn till "Modærn Art". Där Ola ”Toli” Claessons performance fick Thomas och bandet in på nya banor. I åttiotalets början brukade jag ofta ta med mig lokala singlar på mina Londonresor, för man visste att Rough Trade alltid stödköpte in 10 exemplar, den enda gången de frågade efter fler skivor var just med den här singeln som är en besk uppgörelse med puritanpunkarna i Gävle. 22. Dansdepartementet – Wankers Jönköpings svar på Killing Joke var helt ok på skiva men det var live de skulle höras och ses. Detta är deras bästa single och här fick de till det med den tyngd de kunde ha. 23. Guds Barn – Maskin Ett stockholmspunkband som blev med en liten udda sättning ett mer postpunkband, det sägs att de andra medlemmarna gömde virvelkaggen för trummisen som då istället var tvungen att använda pukorna. En liten udda utgåva på Heartwork. 24. Silicon Carne – Existens En av mina favoritsinglar på Stranded är Silicon Carne, ett band som doftar mycket Joy Division, tyvärr gjorde de aldrig något mer men en single som är värd att leta efter. 25. Marie & the Wildwood flowers- Salty Hound När skivbolaget Radium dök upp i mitten av 80-talet så var det äntligen ett svensk bolag som vågade vara moderna och ändå alternativa. Detta är en pärla som borde en längre historia. 26. Elegi – Mat Full av intensitet och en snudd på dadaistisk text gör Elegi en konstfacks version på postpunk. Bandet gjorde en turné som förband till engelska the Passions. 27. Dom Dummaste – Jesu Kristu 100 krig En dos Operasångare, en dos John Cale, en del modern postpunks lyrik gör detta till en alldeles utmärkt single, vill man ha mer galenskaper av bandet rekommenderas kassetten som gjordes på Sista Bussen nåt år innan. 28. Förrädarna – Marcellos pojkar Adrian och Janne Kyhle från upplagan av Lustans Lakejer som gjorde första albumet slog ihops sig med producenten från samma album Skox, till ett spår på Strandets samlingskiva ”37 minuter i Stockholm city”. De är även med på Cosa Nostra kassetten men seninget tyvärr. En låt med textraden ”Ett liv med munspår och sänkt moral” kan man inte låta bli att älska 29. Chatterbox – The end Punklegenderna i Chatterbox upptäckte Cure och köpte överrockar. De var förband till både Stiff Little Fingers och U2 och det kändes som vi kunde få ett internationellt band från Sverige i denna genre men på nåt sätt imploderande bandet och medlemmarna gick till mer glassiga band som La Crosse och Tora Tora, fast en av dem blev världsmästare i karate.
30. Bizarre Orkestra – Land När Pf Comando kastade in handduken 1981 fortsatte Sonny och Richard med bandet Bizarre Sex som flera medlemsbyten senare blev Bizarre Orkestra. Deras Comsat Angel doftande postpunk blev uppmärksam flera gånger av Lars Aldman i Lilla Bommen. Och den första tolvan och de 2 första albumen är pärlor om ni har missat dem. 31. Memento Mori – Spegeln Eskilstuna hade rockband innan Kent, Memento Mori var ett bra exempel på tung aggressiv modern rock. De fortsatte i flera år med flera album men den här singeln har en attack jag är mycket förtjust i. 32. Thirteen Moons – A True Story 33. Global Infantilists – A Sense of Belonging I båda fallen med TM och GI så fick de positiv press i England. Det pratades om det svenska vemodet när de nakna vackra melodierna diskuterades. Båda banden skulle kunna ligga på Cherry Red bolaget. Båda är sorgligt bortglömda och bör finnas för en hygglig penning i en skivback nära dig. 34. In The Collonades – Kill The Sun 35. Sator Codex – Leech Både In the Collonades och Sator Codex kanske är tveksamma i benämningen Postpunk men var båda band som kom från punken och ville lira tyngre rock. Live var båda stenhårda kompromisslösa väggar av ljud. 36. Vacum – Dagar i morgon 37. Unter den Linden – Film Noire 38. Abcess Exil - Varför Sundsvallsbandet Vacum, Karlshamns Unter den Linden och Göteborgs Abcess Exil är urtypiska postpunk band, lite avig rock, gärna med stråkmaskin och texter som är typiska genren. Alla tre banden gjorde en hel del skivor, de flesta är alldeles utmärkta. 39. Kommo – Vi måste skjuta oss ut härifrån Bandet Kommo hade inte bara det lite kontroversiella namnet, utan även låttitlar som denna och baksidans Elda med lik. Eventuellt låtar det som om KSMB hade börjat spela postpunk, inte alls något jag har nåt emot. 40. Kitchen and the Plastic Spoon – Ice cream to god Kitchen var en av flera band som i början av 80-talet som gjorde lite mer än bara lirade. Deras första single fyllde de förutom själva skivan med filmisar och små budskap. De hade flera upplagor med lite olika stil, första singlen är svindyr idag men lätt underbar, den här flexin är ännu bättre. 41. Mystikens Vacuum – Vi hade drömmar Andra generationens punk i Göteborg var antingen postpunk eller stenhårt mangel. Mystikens Vacuum var ett av de första banden i som omnändes i Schlager som Positive punk eller ”en nya hårdrocken” både namnen är obegripliga etiketter. 42. Man Klan – Love for Pleasure Wire var ett bolag som gjorde storsatsningar i mitten av 80-talet på svenska band som skulle kunna ha potential utomlands. Leather Nun var kanske de som lyckades bäst men även tidigare nämnda All That Jazz och Thirteen Moons rörde om lite, lika bra gick tyvärr inte för Man Klan som jag tyckte hade en attack som var väldigt bra. 43. Perfekt Alibi – Säg någonting Perfekt Alibi var ett band som kändes som de var jättestora i Skåne, i alla fall om man bodde i Gävle och läste alla fanzines därifrån. Men de började i Nässjö under namnet Rottweiler. Småtrevlig skivor gjorde de under båda namnen.
44. Underjordiska lyxorkestern – Genom Dörren Efter TT Reuter lade ned bildade Henrik Venant en supergrupp med 2 medlemmar från TT och 2 från Garbochock, de gjorde en stor sverige turne med Siouxsie & the Banshees. En påkostad LP på Silence och nu skulle väl genombrottet äntligen komma. Men tyvärr blev det fortfarande en angenlägenhet för oss som gillade mer alternativ rock.
45. Is 9 – Röda hjärtan 46. Tolstoys Toy – Kommunicera Två urtypiska postpunk band med en fot i punken och ett ben på väg någon annanstans. 47. Kizza ping – Männen Peter Kagerland mannen bakom böckerna Ny Våg och Punklyrik har givetvis ett förflutet i både punken och postpunken. Kizza Ping var ett typiskt 1982 band, lite ambitiösa, lite stråkmaskin, lite kvasi texter men ganska bra single.
Peter K ; . För mig var nog depprocken det som jag räknade som postpunk. Vissa band som startat redan under punken var väl egentligen postpunk redan då. Tänker på TT Reuter, Garbochock och Brända Barn. Dessa räknar jag ändå in i punken. Jag tänker nog att postpunkbanden var nästa generation band, även om vissa musiker förstås hade börjat spela under punken. 1. Det absolut första band som dyker upp i min skalle är Dansdepartementet. Deras "Wankers" är fantastisk. Såg dem live ett flertal gånger eftersom det inte är så långt mellan Linköping och Jönköping. Sedan självklart Sator Codex. Dem föll jag verkligen pladask för. Såg dem live många gånger. Memento Mori var ett fantastiskt liveband. Mörkt och rytmiskt på samma gång. Och så Camouflage förstås. Inte riktigt lika mörka men fantastiskt bra. Ska jag välja ett femte får det bli Lustans Lakejer. Deras första platta tycker jag är skitbra. De blev ju något annat ganska snabbt men på första plattan finns ju punkinfluenserna kvar i botten. Ska jag nämna något bortglömt är det Marionet från Trollhättan som dyker upp. De släppte två sjuor och en tolva. Riktigt bra. 48. Odd Stories – Hjärta av Glas Odd Stories delade replokal med Silicon Carne och Kitchen & the Plastic spoons, man kan sägas att det hörs. Utmärkt single som blev erbjudna skivkontrakt med Stranded men nobbade.
49. Johan Lindell och Hjärnstorm – Nu eller Aldrig Dramatenskådisen Johan Lindell gjorde flera ambitiösa album på 80-taelt, lite åt Peter Gabriel fast på svenska. Men på första singeln kompas han av Hjärnstorm och den är en vass sak som borde ha rönt mer uppmärksamhet 50. Hörförståelse – Förläst Jävel. Om ni missat SVT dokumentären om Hörförståelse så bör ni leta upp den. Rolig historia om ett band som ingen gillade eller blev kallade Det sämsta bandet ever. Tom Alands dokumentär är en underbar liten pärla. Singlen gick upp väldigt i pris efter den hade visats. 51. Metal Mean Machine – Friends like you Basisten och konstnären Ola ”Toli” Claesson frågade mig julen 1983 om jag ville bilda ett band, givetvis sa jag, vi lyckade övertala att trummisen från PF commando/ Bizarre Ork Rickard skulle vara med, han taggade ja om han fick lira gitarr. Vi använde min lillebrors rytmbox med ungefär 10 olika rytmer på, efter ett halvår kom Mattias Blom med och sen fick vi lite mer styrsel på vårt sound. En del av vår charm var Olas underbara basgångar. Peter Alzén

söndag 9 april 2017

Säkert

Det var nog sisådär 6 år sedan som jag senast såg Annika Norlin på scenen, jag har saknat det väldigt mycket, det är få artister i detta land som skriver texter som jag tycker är fantastiska.
Ulf Stureson såklart, Thåström, Lemarc och Andersson Wij ibland men ofta kan de inte kännas alls tyvärr. Annika Norlin har ledartröjan i konkurrensen med Per Persson och Joppe Pihlgren om att skriva Sveriges bästa kött och potatis prosa. Hennes texter är som små noveller mer än sånger, fast det betyder inte att det är en massa ordbajsande utan välvalda ord som hela tiden känns som meningsfulla. Dessutom skriver hon någon sorts avskalad indie som är full med bra melodier som jag också är väldigt förtjust i. Gårdagens konsert på Söderhamns minst sagt lilla teater var tokutsålt på en gång men tur hade jag en vän som erbjöd en biljett.

Säkerts senaste skiva är lite annorlunda än de två tidigare och full med gäster/medmusiker som kliver in och ur låtarna, likadant var det på scenen ikväll. De inleder med öppningsspåret från senaste albumet Allting flyter, någonstans där sätts ribban för vilket mood vi ska vara i. ska erkänna att jag inte hinner med när hon presenterar bandet men Annika delar sången med Frida och Lovisa, sen är det någon av Daniel, Mats och Jakob som också sjunger men det spelar ingen större roll att jag inte riktigt vet. Det bästa är att det pendlar mellan bedrövelse och lycka utan att verka det mesta konstigt, kanske precis som livet är.

Givetvis är det inget publikfriande (som om det skulle behövas) utan mellansnacket är som vanligt smart ogenomtänkt. Trots att det skiljer nästan 15 år mellan oss kan jag också lätt sätta mig in i hennes texter även om jag kan tycka det är lite småkomiskt att någon som inte ens fyllt 40 år skriver en text om att åldras ”Det ska hända dig med”

”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/och folk vill mindre av en nu/och väntar sig mer/och man får inga favörer av folk som vill ligga längre”


Givetvis blir bifallet störst bland de äldre låtarna och vid extranumren Dansa fastän och den magiska Är du fortfarande arg så är det nära att jag ställer mig upp och deklamerar – Jag älskar dig Annika  men jag besinnar mig såklart.

Annika är fokuserad men spricker upp i en lätt spontan dans och då känns det som teaterns tak ska lyfta någon tum, när de sen kommer ut igen på den minimala scenen har de några låttitlar på knögliga lappar och två av musikanterna får dra en varsin som får bli de två sista låtarna. Jag hade velat att de skulle dragit fler och ännu fler lappar. Jag köpte en textbox i foajen på vägen ut, funderade på orden i texten som i Babel blev utnämnd till den bästa som gjorts i detta avlånga land ”Isarna”


Vi läser Hundra år av ensamhet,
jag blickar fram mot ett. Jag ska vara
tyst från och med nu och se vad som
händer när det bränner till. Antag-
ligen ingenting, det brukar vara så.
Tyst från och med nu.

Peter Alzén

fredag 24 mars 2017

Punklyrik

Bok: Punklyrik
Peter Kagerland
(Premium Publishing)


Sensommaren 1978 blev jag kompis med en kille som senare skulle döpa mitt första punkband till Pink Pyjamaz, varför vi blev vänner berodde bara på två saker, vi ville bli punkare och vi ville ha ett band. Vi hade ingen större aning hur man gjorde och jag som var sångare skulle såklart dessutom skriva texterna. Jag ska erkänna att jag sneglade på de flesta av mina amerikanske och engelska punkplattor för att få inspiration, några svenska skivor i punk genren fanns knappt då. Man skulle skriva låtar om hur trist allt var, hur mycket man hatade politiker eller kungahuset. Samtidigt var punk ett uppror men samtidigt inte politisk som det blev senare, idag tror alla att punken alltid har varit en vänsterrörelse vilken den inte alls var i början, det viktigaste var att man gjorde något själv.
Att skriva en bok där man på någorlunda sätt går igenom texterna ur en hel genre känns kanske som ett dumdristiskt projekt.  Peter Kagerland kom för några år sedan ut med det definitiva punklexikonet Ny Våg, nu har han gjort ett sidoprojekt från det där han tar sig an de olika textgenrerna i den tidiga punken.

1979 exploderade den svenska punken då en massa skivor släpptes och massor av nya band bildades, många människor som aldrig hade spelat och framför allt aldrig hade skrivit något utanför skolans uppsatser, nu skulle man plötsligt kunna formulera sig och sina tankar. Punken skulle ju handla om sin egen vardag vilket oftast var lättare sagt än gjort.

Efter ett tag utkristalliserades det en bunt olika texttyper som alla band skulle ha på sin repertoar.
En hatlåt till raggare och såklart en mot discomusiken också. Sex Pistols hade gjort skandal med God save the Queen så kungahuset borde man också dissa, sen skulle man givetvis berätta hur tråkigt allt var, det var ett måste.

Ibland blev det lite moment 22 när man skulle dissa svenssonlivet för det tråkiga livet med jobb samtidigt som man skrev en låt om hur jobbigt det var att vara arbetslös.
Peter Kagerland gör ännu en gång ett hästjobb när han inte bara väljer ut 160 olika låtar i 22 ! olika genrer som ska vara typiska för punken utan han intervjuar så gott som alla som skrivit dessa texter, roligt är att rikspolischefen Dan Eliasson ställer upp och berättar om BadBoo Bands låt ”Knulla i Bangkok” men även gävlebor som Sonny Jansson och Janne Ricknell från PF Commando, Bobo Andersson från Bugs, Per Isaksson från Bizex-b och från Sandviken är Håkan Svensson och Lasse Forsberg från HS Art är intervjuade.

Visst är detta ett ganska smalt ämne att skriva en bok om och förmodligen är det mest för oss punk konnässörer men det är underhållande och ordentligt gjort.
De utvalda låttexterna kanske spretar åt många olika håll, men gemensamt för de flesta är att medlemmarna var i tonåren när texterna skrevs och att låtarna på många sätt kom att förändra den svenska rockhistorien mer än vad man kanske tror.
För att citera Staffan Hassling i Slobobans undergång ”Punken stod för ifrågasättande, frihet, kreativitet och sanning. I de orden ryms allt man kunde sjunga om, det viktiga var att man skrev om sitt liv så gott som man kunde.


Peter Alzén

texten var tidigare publicerad i Gefle Dagblad https://www.gd.se/logga-in/bokrecension-punklyrik-valgjort-om-nar-tonaringar-skrev-om-raggare-disco-och-tristess 

lördag 4 mars 2017

Replacements

Jag upptäckte Replacements ganska sent men älskade deras tre sista plattor som nu när jag läser boken Trouble Boys inte ska tillhöra deras bästa stunder, men jag gick givetvis tillbaka redan då och köpte upp mig på alla deras tidigare skivor. I veckan läste jag ut boken Trouble Boys som sammanfattar på ett minst sagt omfattande och grundligt sett deras liv/karriär. Bob Mehrs bok är ordentligt väl dokumenterande, ibland kan det faktiskt bli lite väl långa utflykter om alla som någonsin jobbat med bandet och deras förehavanden.
Replacements och framförallt Paul Westerberg var artister som alla, då säger jag alla inom musikbranschen trodde skulle bli the next big thing, men det här är samtidigt berättelsen om fyra dysfunktionella pojkar från inte så bra hemförhållanden som växer upp till lika dysfunktionella vuxna med en alldeles för stor fäbless för droger i allmänhet men alkohol i synnerhet. Spelningar, möjligheter, TV-shower, radioframträdande allt slarvas bort i en kombination mellan alkohol och rädslan att passa in. Det som var ett fantastiskt lovande rockband med attityd och utmärkt drivande låtskrivare blev till slut nästan ingenting alls, förutom åtta album som sålde nästan ingenting trots deras kvaliteter.
Den stora rädslan de hade för att vara för alldagliga eller för fogliga gjorde samtidigt att allt gick åt skogen. När de ska spela på CBGB’s inför hela branschens A & R män väljer de att spela en bunt covers som de dessutom slarvar sig genom men även när de spelar i Kalifornien på en punkklubb väljer de at bara lira countrylåtar, låter det roligt, nä mest idiotiskt. I slutet är bandet mer eller mindre Paul Westerberg solo och när han väl går solo så får han till slut en liten hit med låten Dyslexic Heart från filmen Singles tror alla att hans karriär ska ta fart men en massa olika komponenter och ett begynnande osäkert självförtroende gör att det aldrig tar fart.
Men samtidigt blev aldrig Husker Du speciellt stora heller även om R.E.M blev gigantiska så är musikindustrin inte så enkel att förstå alltid. Boken är för såna som mig som älskar att läsa musikbiografier riktigt roligt men som jag påpekade tidigare den hade kunnat vara kortare och mindre informationsrik men det är en petitess trots allt. Peter Alzén här kan ni höra 40 alldeles lysande låtar med bandet

söndag 26 februari 2017

Hypnotiserande vackert med Spectrum

Spectrum Entire Cast Söders Källa Gävle lördag På sitt andra album White Light White heat spelade Velvet Underground in låten Sister Ray, den låten är 17 minuter lång och för ett otränat öra är den mest ett monotont oljud av gitarrvägg. Efter Velvet Underground kom tyska krautrocken som också lät låtarna bli väldigt repetitiva och väldigt långa, samtidigt i New York fanns en av världshistoriens mest provokativa duor någonsin, Suicide, som i sin blandning av billiga trummaskiner och keyboardslingor som gick likadant om och om igen fick publiken att reagera med antingen att vilja slå ihjäl bandet eller fullkomligt kompromisslöst älska bandet. Peter Kember var på 80-talet en av grundarna (tillsammans med Jason Pierce som senare blev Spiritualized) till kultbandet Spacemen 3, ett band som tog de band jag skriver om här ovan vidare med sin malande och sinnesutvidgande psykedelia. Efter Spacemen 3 sprack gick Pete Kember vidare som Sonic Boom, E.A.R. och Spectrum, jag såg Sonic Boom som förband till My Bloody Valntine på ULU 1990, har för mig att han uppträdde ensam då, bara med krånglande munspel. Mycket av den musik som fanns då i Shoegazefacket hr också mycket gemensamt med Spacemen 3.
Februari 2017 gästade han tillsammans med Jason Holt ett ganska fullt Söders Källa för att bjuda på en dryg timmes musik från hela sin karriär. Men först ut var Entire Cast som är om jag inte missförstår det helt, No Coda under nytt namn och kanske också ett nytt sound. Lite lättare och luftigare än vad jag mindes från tidigare. De första två låtar är verkligen kalasbra, fin drömsk pop som lyfts av Madeleine Hansens fina röst. Ungefär som Cocteau Twins möter Beach house. Tyvärr tappar det lite efter ett tag men jag ser verkligen fram emot att höra mer, otroligt lovande framtid för Entire Cast. Klockan 23 kliver de två engelsmännen upp på den dovt ljussatta scenen, de sätter sig på en varsin stol, Red Krayolas gamla psychklassiker ”Transparent Radiation” ljuder och på den stora duken bakom scenen visas sinnesutvidgande bildspel. Jason Holt sitter nonchalant på en stol halvvägs frånvänd från publiken medan huvudpersonen Peter Kember sitter bakom en synth/effektpanel med en gitarr i sitt knä. Det är hypnotiserande coolt och det är fascinerande hur man kan göra låtar som bygger snudd på bara ett ackord och man kan använda det i sju minuter för att göra musik som är så vacker som den är. Peters röst är ganska lågt mixad som den är bara ett instrument i mängden, musiken och texterna maler på så det blir suggestivt snudd på trans.
Man måste komma ihåg att den här mannen har gjort en skiva som heter Taking Drugs to Make Music to Take Drugs To, Visst kan det vara svårt att ta till sig ett så pass experimenterande ljudlandskap om man är ovan men om man bara släpper in det så hör man hur varligt det är. Vi fick flera gamla Spacemen 3 låtar, en otrolig version av Suicides ”Che” innan de kliver av efter en dryg timme. Ljudet från maskinerna på scenen har inte ens hunnit tystna innan publiken ropat in dem för ett extranummer, plötsligt blir det snudd på ravestämning när de höjer tempo och gör en nästan uppsluppen version av Big City. kalasfin bokning av Postkollektivet och jag hoppas verkligen på fler av den digniteten. Peter Alzén Artikeln fanns först i Gefle Dagblad "https://www.gd.se/logga-in/recension-hypnotiserande-vackert-med-spectrum-pa-soders-kalla"

tisdag 21 februari 2017

Andy Warhol

Idag är det 30 år sedan Andy Warhol gick ur tiden, i en av de sista intervjuerna jag läste med honom, kan vara i the Face men jag är inte säker så frågade intervjuaren Andy vad han gjorde om dagarna, han svarade uppriktigt eller kanske chockerande att han mest låg hemma och onanerade till Duran Duran videor. Popkonstnären Andy Warhol är känd för sin kreativitet, och för att göra alldagliga föremål som till exempel Campbell soppburkar eller Brillolådor till konst Med sina Silverfärgade peruker var Andy Warhol i centrum för den epokgörande konstvärlden i New York i börjar på 1960-talet. Trots att han var i första hand en bildkonstnär och filmskapare, så lockade Warhol kändisar och artister av alla slag till fabriken. En alternativ hip scen där överklass mötte de som inte passade in någon annanstans. Då västkusten ville ha flower power så kunde poeten Gerard Malanga trakterade en niosvansad piska nere på the Factory.
Det var beläget i Midtown Manhattan på E. 47th St. i flera år, innan han flyttade alltihop till Union Square 1968, The Factory var en grogrund för alla typer av experimentell konst, inklusive musik. The Velvet Underground, med Lou Reed och John Cale, var bandet som var som gjorda för Warhols scen på The Factory. klädda i svart med svarta wraparound solglasögon och med låtar som "Venus in Furs" ”Heroin” och ”I’m Waiting for my man” var de en helt ny form av rockmusik ”Modern music begins with the Velvets, and the implications and influence of what they did seem to go on forever.” – Lester Bangs
Velvet Underground försökte få spelningar på caféer i New York men fick inga. ”Det var en oskriven regel att man skulle spela minst fem Top 10-hits men vi vägrade.” På ett café träffade de Andy Warhol som erbjöd dem att komma och spela och repetera på Factory i stället. Warhol plockade in den tyska fotomodellen Nico för att sjunga på 3 låtar på Velvets legendariska debutalbum. Skivomslag designad av Warhol och innehöll en gul banan klistermärke prydd med orden "Peel, slowly and see” Det var inte det första skivomslag han hade gjort, redan 15 år tidigare hade han gjort omslag till språkkurser i spanska. Ett album som är väldigt efterraktat och dyrt är spoken word-skivan ”The Nation’s Nightmare” från 1951, där han tecknat en sjöman som skjuter upp heroin, en länk till den låt som Velvet Underground senare gjorde. Senare gjorde han det berömda gylfomslget till Sticky Fingers åt Stones.
Han föddes 1928 i Pittsburgh som Andrew Warhola, redan som sexåring började han på konstkurser och redan i tidig ålder var han en talangfull målare. 1949 tog han en examen i Pictorial design, strax efter det flyttade han till New York och tog bort sista bokstaven i sitt namn. På femtiotalet jobbade han som reklamtecknare för Vogue och Harpers Bizarre, när sextiotalet sen kom lämnade han reklamvärlden för att istället satsa på sin konst istället. Alla har väl sett hans screentryck av Marilyn Monroe eller Elvis. (när Bob Dylan kom på besök 1966 fick han en Elvisprint i avskedsgåva) Han gjorde även filmer om en kille som sov i sex timmar. För inte tala om alla fantastiska citat han spred, det mest kända som oftast citeras är väl ”In the future, everyone will be famous for 15 minutes” men personligen är jag väldigt förtjust i ”I want to be a machine, a machine got lesser problems” eller det som pryder väggen i mitt kök ” I Like Boring things”
Hur mycket av sin konst som Andy målade eller hur mycket av sina filmer han verkligen spelade in är dolt i dunkelt men samtidigt ganska ointressant. Andy var en man som det hände väldigt mycket runt. Alla mytologiska figurer som hängde på the Factory eller Max Kansas City blev omsjungna i Walk on the wild side. Det har gjorts en hel del filmer om flera av dem, Edie Sedgwick tex som själv var med i Warhols version av Clockwork Orange, den döpte han till Vinyl. Filmen I shot Andy Warhol handlar om när Valerie Solanas, författaren till Scum manifestet försökte döda honom 1968, det mordförsöket gjorde honom mer inbunden. I filmen om grafitti konstnären Jean Michel Basquiat spelas Andy av David Bowie och där någonstans känns det som cirkeln är sluten, med tanke på att Bowie spelade in en hyllningslåt till Warhol rean 1971 på Hunky Dory, som det sägs att Andy hatade den.
Peter Alzén

söndag 12 februari 2017

Teenage Fanclub

Teenage Fanclub började i eftervågorna från c86 scenen, i Glasgow har alltid band som Big Star och Beach Boys hållits högt, på debuten hörs det mycket väl även om gitarrljuden kanske lika gärna kan spåras till Neil Young. A Catholic Education kom ut på Paperhouse och är en ojämn samling låtar. Höjdpunkter är singeln Everything Flows men det är för mycket instrumentalt som bara fortsätter på, Medan de spelade in genombrottsplattan Bandwagonesque så gjorde tillsammans med Don Fleming den ganska obegripliga The King. En massa gitarrslammer och en cover på Madonnas Like a Virgin.
Teenage Fanclubs genombrottsplatta Bandwagonesque fick ett översvallande mottagande av kritiker och publik när den kom 1991, den amerikanska tidningen Spin rankade albumet som 1991 års bästa skiva, på andra plats kom Nirvanas Nevermind. Lättsam men aldrig för lätt pop, öppningsspåret The Concept som är en sån där låt som du sjunger med i redan efter första gången She wears denim wherever she goes Says she's gonna get some records by the Status Quo Oh yeah...Oh yeah... Men skivan innehåller många fler pärlor What You Do To me, Starsign och Metal Baby. De blev stämda av Gene Simmons som tydligen äger alla rättigheter till bilder på pengapåsar, helt obegripligt men de löstes genom att de skickade honom en check. Att sen bandet var snudd på bättre än Nirvana på Sjöhistoriska juni 1992 skulle nog Kurt Cobain också hålla med om. Roligast var trummisen Brendan O'Hare som spexade till de andra medlemmarnas stora förtret och till nästa skiva var han utbytt mot Paul Quinn fd Soup Dragons.
Thirteen tycker jag själv var en liten besvikelse när den kom men idag är den inte alls dum. Lite mer strukturerat än Bandwagonesque men definitivt inte ett dugg mer anpassat efter någon topplistejakt. Låtar som Radio, Gene Clark och Norman 3 tillhör toppskiktet av deras låtlista. Skivan är såklart döpt efter Big star låten
Grand Prix är kanske min favoritskiva med bandet. Här är symbiosen mellan attack och melodier så gott som perfekt. Albumet blev deras första på topp 10 i England, förvisso var detta under britpop erans hög punkt och att Liam Gallagher kallade bandet världens näst bästa gjorde nog lite åt saken också
Songs from… är inte bara ett av Nick Hornbys favoritalbum, det tog sig ända upp till 3 plats på engelska albumlistan, skivan är mjukare än tidigare, kanske även mognare men full av fantastiska pophookar. Nu är låtarna om hembygden och familjekärlek, influenserna är mer Crosby, Stills & Nash än Raspberries om man säger så.
Howdy är ett steg tillbaka både i framförande och kvalite, det är absolut inte dåligt men dessvärre inget mästerverk heller. En hel del trevliga popmelodier men inte många av låtarna tillhör bandets klassiker. Jad Fair är från amerikanske kultbandet Half Japanese och när Teenage Fanclub samarbetade med honom var det nog det mest melodiösa samarbete han har gjort. Words of Wisdom and Hope är ingen dålig skiva, inte alls men inte speciellt märkvärdig heller, några få fina spår men ärligt talat så visst gör Fannies lite fina melodier men inte är Jad någon stor sångare. En skiva mest för oss komplettister. Teenage fanclub är ett av den sena rockhistoriens bäst dolda skatter, att skiva efter skiva leverera traditionell Byrds pop med så hög kvalité är ett unikum i modern rockhistoria, jag insåg nog även om jag alltid tyckt de varit bra att när samlingen '4766 Seconds – A Shortcut To Teenage Fanclub' släpptes 2003 att de nog var ett av mina favoritband trots allt. Förstklassiga, trevliga. och att man blir så glad av att höra deras fantastiska popmelodier, att man sedan saknar en och en annan personlig favorit (Norman, Going places) är bara petitesser På den här angenäma samlingen finns det bästa de gjorde sammanfattat och roliga småböcker att läsa. Ett måste för en popälskare. Om du bara ska köpa en skiva med bandet ( nä det ska du inte du bör ha flera) så är samlingen helt omistlig. 2005 är de tillbaka med Man-Made, ett album inspelat i Chicago av Tortoise trummis John McEntire, utgiven på bandets egna bolag Pe-ma. Man skulle kunna tro att experimentlustan från ett band som Tortoise skulle smitta av sig på herrar Love, McGinley och Blake men icke. Det är fortfarande samma melodiösa fina pop som vanligt. Det som bandets startade i och med Songs from Northern Britain att mer luta sig mot amerikansk 70-tals västkustpop fortsätter här. Man-made är ännu en godkänd men tyvärr inte briljant skiva från bandet.
Nu dröjer det fem år innan vi får se och höra bandet igen. Shadows är en fin comeback och ett helt gjutet album igen. Denna skiva är kanske inte bättre än Grand prix eller Songs from Northern Britain men det är en fin påminnelse till varför jag älskar popmusik. De krånglar inte till saker utan levererar det de ska till punkt och pricka. För oavsett hur åren går och hur världsläget är så ställer deras välklingande powerpop alltid upp. Shadows är proppfylld med bra låtar och jag andas ut, konstaterar att de fortfarande spelar i eitserien.
i höstas kom senaste albumet Here. Som jag tycker är ännu en melankolisk poppärla till album. Bandet visar att de blivit äldre med lite mer bakutlutad stämsångspop. När skivan kom lämnade albumet knappt min skivtallrik på flera veckor. Ibland kan jag bli lite ledsen när så här otroligt bra musik numer marginaliseras till att bli omskriven i gubbtidningar som Mojo och Uncut. Men det kanske är sanningen att det är bara medelåldersmän som undertecknad som älskar bandet. Fast när kidsen där ute kan älska Neil Young och Beatles borde de dippa sina öron i Teenage Fanclub också. För i ett rakt nedstigande led från Beach boys över Byrds och Big Star kom TFC och vore världen mera rättvis skulle alla skivor som Weezer sålt istället varit med TFC logga, men de hade ju ingen Spike Jonze som gjorde deras videor förstås. Kurt Cobain kallade bandet för det bästa i världen. Några år senare slog Noel Gallagher fast att Teenage Fanclub var världens näst bästa band.
På tisdag ska jag se bandet igen, tror det blir fjärde gången och jag vet att publiken kommer bestå av uteslutande medelåldersmän med en högskoleexamen på sitt CV. Inga kravaller kommer att ske, troligen ingen dans heller, en hel del rop p obskyra favoriter kommer höras men mest kommer det bli trevligt och småmysigt precis som det ska vara när skottarna kommer till stan. Peter Alzén

torsdag 9 februari 2017

Mammas nya kille

Onsdagskväll på Gävle teater, Mammas Nya Kille gör ett populärt besök, salen är så gott som fullsatt och jag ser många lärarkollegor i publiken. Det är väl alldeles utmärkt, Ensemblen har lovat kunskapslyft och miljön på scenen med gamla stolar, en kateder och klassiska rullaffischer är ju en miljö vi känner oss bekväma i. Ikväll säger de att det är alldeles för många som har anförtrott sig till livets hårda skola och denna kväll slår de ett slag för fortbildningen. I mer än 10 år har den mångfaldigt prisade Humorensemblen Mammas nya kille roat oss med nu klassiska figurer som Thunder, Bengt, Patrik och Jessica med flera. Som vanligt är det Bengt Strömbro som håller i skutan, i afton som klassföreståndare. Han leder de två timmar vi får med varm och ganska fast hand så de klassiska karaktärerna kan komma in för sina gästbesök. Det är starka karaktärer, surrealistiska förhållanden och makabra berättelser allt präglat av värme och igenkänning från radioprogrammet med samma namn,
Tidigare har jag ibland varit tvungen att stanna bilen för jag fått så svårt att inte sluta skratta när jag hört radioprogrammet men kan det funka på scenen? Att se Thunder (Mattias Fransson), en man som älskar actionfilmer och hårdrock när han får svårt att hantera att sin son får stipendium i skolan tack vare sin nya plastpappa, att se Kicki Tapper (Sofia Wretling) som stenhård rastvakt, folklivsfanatikern Job Andersson (Sven Björklund) som berättar fantastiskt om absurda lekar från förr och den egocentriske författaren Konstantin (Olof Wretling).som har skrivit en bok, den om hajpojken, fast han har skrivit den många gånger och ikväll blir han konfronterad om det. Eller ”Skrattar ni åt mig eller med mig?” frågar tidigt den snusförgiftade, bortkomne och ofattbart osäkra vikarien Mangan i klass 8C. då har jag inte ens nämnt partiet som säger Nej till allt eller han som uppfann badkarsmat.
Det mesta är vansinnigt absurd och magsugande roligt, visst jag har hört en del av deras sketcher vara ännu bättre men om du är det minsta förtjust i ensemblen så kommer du älska detta. Två timmar går väldigt fort när man har roligt och det är en magnifik avslutning där Katla kommer ut som bordellmamma. Imponerande är att de är bara fem personer som håller i alla figurerna, det är stor humor i både gester och dialekter utan att det någonsin blir larvigt eller ens snuddar vid buskis. Så frågan var, funkar detta på scen, svaret är ett rungande ja, en annan fråga var funkar detta om man inte hört radioprogrammet? Jag är inte hundra men ni kan chansa om fallet vore så. Peter Alzén

tisdag 3 januari 2017

Led Zeppelinmannen

Jag gillar Led Zeppelin, däremot har jag svårt för folk som gillar Led Zeppelin. Led Zeppelin mannen finns överallt, han är för det är oftast en man även om undantag kan finnas, en man som tycker det var bättre förr och att det ska vara som det alltid har varit, kanske inte alltid i samhället men definitivt alltid i musiken. Han gillar riktiga musiker som spelar på riktiga instrument och det ska vara ordentligt duktigt spelat I hela mitt liv har stångats mot Zeppelinmannen, han finns i nästan alla genrer även om han oftast står bredbent i myllan med ett vinylkonvolut i handen, då helst tung musik från 70-talet.
Redan när punken kom så hatade Zeppelinmannen allt jag lyssnade på, han sa att det inte var riktig musik sen kom han på att the Clash var ju bra och några år senare insåg han också att Sex Pistols inte var så tokiga, men i punken fanns även det mer skruvade industrivarianten där band som Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och kanske även Suicide huserade, det var band som tom punkarna tyckte var konstiga. Jag älskade alltihop, allt som lät lite mer annorlunda var bra. I slutet av sjuttiotalet så var den svarta discomusiken så populär att Zeppelinmannen och hans gelikar ordnade ett Disco demolition night , där de mosades, brändes musik som uppskattades av homosexuella och svarta.
Sen kom synthpopen och vad tror ni Zeppelinmannen sa om det? Han kallade det marschmusik och framförallt vidhöll han att det inte var riktig musik för de spelade inte på riktiga instrument. Synthar var fusk. Hur han hade reagerat om han hade varit med då elgitarren gjorde sitt inträde i musiken kan vi tyvärr inte få veta. Några år senare kom hip-hop och trots att all musik som Zeppelinmannen gillar är musik av vita killar som härmar sina svarta idoler gick det givetvis inte att acceptera hip-hop, de pratade ju till musik och inte hade de några riktiga instrument alls. I slutet av 80-talet började dansmusik ta stor mark av rockmusiken och trots att den musiken nu funnits i mer än 30 år är det fortfarande ingen riktig musik, och att artister som idag säljer ut arenor inte tas på allvar av Zeppelinmannen beror på att 1. De spelar inte på riktigt 2. De är mest tjejer som lyssnar 3. Det är ingen rockmusik.
I dag finner man ofta Zeppelinmannen ofta i Facebookgrupper där man kan visa upp sin vinylsamling, gärna med ett glas öl samtidigt på bilden. Han kallar ofta skivspelaren för svarv, det tycker han är roligt och han gillar ord som det rockar och dunka dunka. Han ogillar band som Kent, förstår inte ens hur de kan kollas rock men han hatar Håkan Hellström, inte bara för Håkan inte kan sjunga men även för han har stulit alla låtarna, sen att Led Zeppelin en gång i tiden fick ändra alla låtskrivare på första albumet från Page/Plant till Willie Dixon är ingen som Led Zeppelin mannen bryr sig om. Peter Alzén

måndag 2 januari 2017