söndag 11 november 2018

Den tredje punkaren

Den tredje punkaren
Arne Wickanders bok om uppväxten i Stockholmsförorten Bollmora har med startpunkt i sina egna minnen skrivit en bok som är DIY och punk i ett nötskal. Är den bra? Nja det är ju inte direkt Stäppvargen eller Resa till nattens ände
Men den är underhållande, den påminner ibland om mina uppsatser i åttan och nian, när min svenska fröken klagade på mitt språk, att så här kunde man ju inte skriva så berömde hon mig även lite med orden fast ju i det här kontexten så fungerar det. Frågan är ändå om jag tog språket så långt som Arne, han vägrar konstant använda versaler, han kör med talspråk så man ibland måste ljuda orden för att förstå vad han menar.
Handlingen är nästan ingen alls, det låter kanske helt idiotiskt men kapitlen är mest uppbyggda av några anekdoter, vilka vissa är inte speciellt märkvärdiga så att säga men det är underhållande och en beskrivning av en ungdomstid som jag känner igen mig i och kan skriva under på ibland var totalt meningslös men samtidigt så var det underbart ibland också. Det jag kan reta upp mig lite på (men det kanske bara är jag ) är att ibland är 76, ibland 79 ibland tidig 80-tal, i alla fall om man utgår från den musik han droppar .

Jag hade roligt nr jag läste boken och visst även om det inte delas ut något Nobelpris i litteratur i år så hade iaf inte Den tredje punkaren blivit nominerad. .

Det finns flera ungdomsskildringar som utgått från punken eller ifrån dess närhet. Henrik Westons ”Vem Bryr sig” är en mer strukturerad och normal bok,
Bosse Löthens ”Vem älskar den pojken” är en mer deprimerad uppväxthistoria medan Arne är den mest nihilistiska och anarkistiska hittills
Jag hade en rolig stund med boken
Peter Alzén
varför jag tyckte det passade med min favoritmusik från 1977 här kan man undra eller inte

tisdag 16 oktober 2018

Nico

idag skulle en av världshistoriens vackraste och coolaste personer fyllt 80 år, om hon bara ätit mer morötter och mindre Heroin

I've been out walking I don't do too much talking these days These days These days I seem to think a lot About the things that I forgot to do And all the times I had A chance to I've stopped my rambling I don't do too much gambling these days These days These days I seem to think about How all these changes came about my ways And I wonder if I'd see another Highway I had a lover I don't think I'd risk another these days These days And if I seem to be afraid To live the life that I have made in song It's just that I've been losing So long La, la, la, la, la La, la I've stopped my dreaming I won't do too much scheming these days These days These days I sit on cornerstones And count the time in quarter tones to ten Please don't confront me with my failures I had not forgotten them
Peter Alzén

söndag 14 oktober 2018

1976

1976 skulle jag börja på högstadiet, jag gillade verkligen musik då men hade inte råd att köpa så många skivor. det mesta som jag insöp som musikälskare var från radion och många av låtarna på den här listan hörde jag inte förrän senare

men i alla fall här är 76 bra låtar från året 76

Peter Alzén

fredag 5 oktober 2018

Deep Torkel

Deep Torkel – I Love Dead people (Erikaxelsund) Torkel Knutsson är en legend i många kretsar, en allkonstnär med rötterna i punken. Han var sångare i det sägenomspunna mangelbandet Stoodes och även senare i Suzie Beats Them all. I flera år skrev och regisserade han Burnt out Punks eldcirkus, som regissör och manusförfattare ligger han även bakom biofilmen Naken som i Sverige fick kritiken ”En överkryssad bajskorv” av Nils Petter Sundgren men gjordes i en amerikansk version som finansieras av Netflix och produceras av teamet bakom stora publiksuccéer som Scary Movie, White Chicks, 50 Shades of Black. Idén till ”I Love Dead People” fanns redan på åttiotalet då Torkel tyckte sig höra en länk mellan Stooges ”Funhouse” och Miles Davis ”Bitches Brew” och bestämde sig för att försöka fånga det på skiva.
2014 gjorde han slag i saken, bokade legendariska Atlantis studio och samlade ihop ett gediget gäng vänner och musiker, folk som Åke Eriksson (Wasa Express, Gudibrallan mm), Mats “Magic” Gunnarsson (Diamond Dogs, Thirteen Moons mm), Michael Thimrén (Johnny Thunders Band, Bitch Boys mm), Per Isaksson och Fredrik Jonasson (båda Bizex-B mm), Stefan Björk (Wilmer-X mm) och Christian Falk (Imperiet mm) allt spelades in live men sång pålägg och solon lades på under flera år, lite senare kom William Blackmon i Overlook studion på Musikhuset här i Gävle att mixa ihop allt. Att allt har tagit sin tid beror på många saker bland annat på att när albumet var inspelat hittades Mats ”Magic” Gunnarsson drunknad och när även Christian Falk gick bort kort efteråt var det svårt för Torkel att närma sig det inspelade materialet. Inte förrän han bestämde sig för att kalla det ”I Love Dead People” och se det som hans sätt att hedra sina döda vänner kunde det färdigställas.
Om inte alla gäster och hög ambitionsnivå vore nog så släpps allt som som en exklusiv påse i 500 exemplar, de handnumrerade skivpåsarna innehåller två färgade dubbelvinyler i gatefold-omslag med tryckta innerpåsar, 2 CD + DVD-dokumentär, en textfolder, flera klistermärken i olika storlekar samt ett kort för digital nedladdning. Hur låter det musikaliskt då, Det är tungt och stort, att Torkel gillar Iggy är väl ingen hemlighet och ibland kan det snudda på mästerverket Funhouse, speciellt i det suggestiva möljet som de låter hålla på en längre stund, annars kan jag även höra en hel del av de tidiga Alice Cooper i de mer sofistikerade låtarna. En hel del av låtarna är över 10 minuter långa men många av de vinner på det. Stundtals är det riktigt lysande i sin mörka tyngd, tänk Swans när de var som bäst.
Visst kan man ifrågasätta om 2,5 timmars musik borde ha ansats ned men samtidigt hade inte detta projekt varit lika märkvärdigt om det hade gjorts. En kille som Torkel är nog hellre larger than life än en i mängden.
Att folk från Bizex-B är med på pattan är inte så konstigt redn 2010 spelade Bizex-B och Torkel på en båt på Stockholm ström under kronprinsessans Victorias bröllop, polisen stoppade dem precis som de gjorde när Sex Pistols gjorde samma sak på Themsen 1977. Sen sjunger Torkel på deras senaste skiva Halleluja, Jesus är din vän och även på den kommande skivan bandet ska släppa i vår, det ska även komma en ny Suzie Beats them all skiva och givetvis ännu en Deep Torkel. Visst sa jag nåt om Larger than Life.
Peter Alzén .

måndag 24 september 2018

Kåntry

Innan jag var tjugo år så var Country en musik man skrattade lite åt och ”skämtsamt” kallade hästjazz, den enda artist som man ändå tyckte var lite cool var Johhny Cash, han hade ju spelat in en live skiva på ett fängelse, den fanns i min fars skivsamling.
Tror det var när Costello släppte sitt Almost Blue album som jag och de flesta av mina bekanta blev konfunderade, visst han hade gjort en Soul platta året innan men det var ju ändå musik som vi gillade men nu detta, var han ironisk? Videon till A Good Year for tHe Roses gjorde oss ännu mer förvirrade.
Men jag köpte albumet och lyssnade väldigt mycket på det, det blev en ingång till en mer vuxen värld. Nästa country artist som träffade mitt hjärta var såklart Gram Parsons
Visst var det traditionell Country men anslaget var lika dystert som Leonard Cohen eller Sisters of Mercy som båda var artister jag lyssnade otroligt mycket på i mitten av 80-talet. Men att gräva i stora genrer är ofta jobbigt och svårt, idag kan du leta runt på streamings tjänster men då var det mycket värre. Som tur hade jag en kille som jobbade på en skivaffär som gjorde en kassett till mig, han hade plockat ut sina favoritlåtar men även en del lite lustigare låtar som
Men vad han hade med på kassetten förutom en massa Hank Williams var en massa fantastiska ballader
Sen när CD boomen kom och många fina samlingar släpptes så vidgades såklart min samling, då insåg man efter ett tag att samlingar med Charlie Rich och George Jones var essentiella saker att ha.
Sen började CMT började visas på svensk kabel, plötsligt var det mellan Hiphop och Country som striden om top tio på Billboard stod. Billy Ray Cyrus och Shania Twan var plötsligt lika mainstrem som Bon Jovi och Madonna. Fast de grejade aldrig jag,
Men jag är kräsen när jag lyssnar på country, den får inte vara flåshurtig eller för snabb, den ska helst vara deppig och country är bra på att vara deppig, det är bara här vi hittar låtar som ”If Drinkin´don’t kill me (Her memry will) ” eller ”Tonight the Bottle let me Down” en kille som verkligen följt den traditionen är såklart Ryan Adams redan i Whiskeytown sjöng han ”Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight” men då pratar vi alt country som kanske borde få nån egen plats men som klart är någon form av retro country med rocktänk eller nåt.

idag är Country något som är accepterat som en genre bland andra men det är inte ofta jag hör nåt nytt jag gillar fast jag vet att det finns därute nånstans, däremot har jag lärt mig uppskatta och ibland älska Alf Robertson, mycket pga av poddar om honom, och Snedtänkt avsnittet om svensk country där Ina Lunström och Kalle Lind gör ett grymt gräv borde många verkligen höra.
Peter Alzén

söndag 5 augusti 2018

Cure boken

Jag har senaste semesterveckan lyssnat och läst om The Cure, samtidigt som jag läst Martin Sernestrands bok ”Tro, hopp och kärlek, Historien om the Cure i Sverige” så har jag lyssnat genom alla skivorna i kronologisk ordning ännu en gång. Ett band som betydde ohyggligt mycket för mig en gång i tiden. Det är svårt att bortse från låtar som man spelat så ofta, älskade sedan sommaren 1979, tuff pop men lika vek som det som senare skulle bli The Smiths varumärke, Three Imaginary Boys var en skiva som spelades nästan sönder i mitt pojkrum på Selkroken, skivan som saknade titlar, jo första upplagan hade bara symboler som låttitlar var tillsammans med Joy Division, Magazine otrolig musik att vara missförstådd tonåring till. Alla singlarna runt den tiden var ju minst sagt fantastiska också. Den första låt jag hörde och första skiva jag köpte med bandet var singlen ”Boys Don’t Cry”, som inte bara är en finfin poplåt men även en text som alla pojkar i alla åldrar någongång sjungit när de känt sig lite bortglömda.
När sedan uppföljaren Seventeen Seconds kom var jag lite besviken men det släppte snabbt. Det som först kändes som något slags andra klassens Pink Floyd blev snabbt till något modernt som saknade motstycke i min skivsamling just då. Första gången jag såg bandet var på Rock Palais hösten 80, då var allt punkigare än på skivan men ändå inte som något jag upplevt tidigare. Hösten 2016 såg jag bandet igen, tror det var sjätte gången men första gången på 20 år och visst kanske jag klagade på att 3 timmar och 35 låtar är för långt men det är en gubbig klagan som jag inte borde ha sagt, att bandet repar in över 90 låtar till den turnén så varje kväll blir 3 olika timmar är väl en våt dröm för ett riktigt fan.
Martins bok är rolig läsning även om jag först tyckte den var väl knastertorr så blir den roligare ju längre det lider. Det är en väl baserad historieskildring av ett av de största rockbanden de senaste 40 åren med bra genomgång av alla konflikter som funnits runt sångaren Robert Smith som är den enda som varit med hela tiden. Roligast att läsa är nog ändå hur de blev mottagna av svenska kritiker, från tidigt 80-tal då de flesta verkar tycka de bara är konstiga, tills det blev kritiker som verkade gilla bandet. Alla albums recensioner får plats här. De flesta svenska recensenter tycker livespelningar var sega sjok av deppiga låtar innan det bandet avslutade sina konserter med bukett av pophits, då tyckte alla det var bra och frågade sig ”varför lirar de inte så hela tiden”, vilket är ett tydligt tecken på att man inte riktigt förstått The Cures storhet. När sedan bandet började med sina mastodontspelningar blev kritiken ändå tydligare, sen ser man vilka skribenter som är lite mer trendkänsliga och autonomt skriver ned bandet för allt de gör efter de inte är lika hippa längre, en av de få skribenter som verkar fatta vad bandet gör och kommer med konstruktiva inlägg är såklart Fredrik Strage.
Boken går även genom alla besök i Sverige med kommentarer från fans, vilket är ganska roligt även om jag kanske vill ha med några fans som var med från början i kommentarer till de senaste konserterna men det är en petitess. Sen vore det roligt om vi fått mer av Martins eget tyckande och tänkande även om det blev ett par sidor på slutet men en klart läsvärd bok om nu vill veta lite mer om The Cure.
Själv blev jag så till mig denna vecka att jag var tvungen att uppdatera min topplista över Bandets bästa låtar
Peter Alzén

onsdag 13 juni 2018

the Cramps

man skulle kunna skriva massor om Cramps såklart men vi måste fira lite snabbt att världshistoriens coolaste gig firr 40 år idag