lördag 16 september 2017

Marc Bolan

idag är det 40 år sedan Gloria Jones körde in i ett träd och i sviterna av det dog Marc Bolan. Marc hade i flera år varit en föredetting, han som var glamrockens första superstjärna blev frånåkt av teenybop band som Sweet men även av innovatörer som Bowie och Roxy Music. men 1977 hade ha vari på turné med the Damned och startat sin egen tv show. hans sista gig blev på Gröna Lund 24 maj 1977
T.Rex musik har åldrats väldigt väl trots allt och även skivorna som kom efter att storhetstiden var över innehåller flera guldkorn. men från "Ride a White Swan" 1970 till slutet av 1972 och "Solid Gold Easy Action" hade han 8 singlar i rad som låg etta eller tvåa på Englands listan
men även 1973 kom "20th Century Boy" på tredjeplats och "The Groover" på fjärdeplats sen var det inga fler topp 10 placeringar mer. Själv är jag väldigt förtjust i senare låtar som "New York City" och "London Boys"
vid Gipsy Lane min vän Matte Cavonius såg inte bara sista giget på Grönan utan smugglade även in en kassettbandspelare och spelade in det, tyvärr hittar han inte den kassetten nu men vi får hoppas han fortsätter leta Simon Napier-Bell skriver i sin bok Born to Boogie om hur han 1966 lockade med Marc i Johns Children med orden att han skulle få råd med en Porche, precis som hans stora idol James Dean, Marc svarade "Nej nej, En Porche skulle inte passa mig, jag är alldeles för liten för en sån stor bil. Om jag ska dö i en bilolycka så vore det i en hundkoja, Jag tror jag skulle gilla det" gissa vilken sorts bil Gloria Jones körde in i det där trädet Peter Alzén

måndag 4 september 2017

Twin Peaks the Return

Nu närmar vi oss de sista avsnitten, det har varit en häftig resa. I somras var det många som muttrade om kejsarens nya kläder och att det var bara yta och inget innehåll men har man sett hans filmer vet man att det ibland kan vara väldigt obegripligt som i Inland Empire (det ryktas att David Lynch själv inte riktigt vet vad den handlar om) men ibland är det magiskt fina skruvade historier.
Twin Peaks har denna säsong nästan för varje avsnitt som gått blivit mer och mer magisk, visst finns det absurda scener (min personliga favorit när de spelar ZZ Tops Sharp Dresses man) men mer och mer i det stora pusslet faller på plats. De flesta tv serier bleknar i jämförelse med Twin Peaks the Return, som en målning av Miro eller en bok av William S. Burroughs. I varje avsnitt har de lagt in ett band som lirar en melankolisk sång, lätt inspirerad av det och av David själv så gjorde jag ett alternativt soundtrack / Peter Alzém

söndag 6 augusti 2017

Jesus and Mary Chain

Zoe Howe har skrivit flera rockböcker, bland annat om Wilko Johnson och Slits, den jag läste nyss hette Barbed Wire Kisses och handlade om Jesus and Mary Chain. Jesus and Mary Chain var ett punkband som inte lät som punkrock. Själv beskrev de sig själva som en korsning mellan Shangri-las och Einsturznde Neubauten men jag skulle nog säga mer mellan Beach Boys och Velvet Underground. Bröderna Reid var två uttråkade killar från East Kilbride utanför Glaasgow. Utan några större kunskaper startar de ett band som lirar covers av Pistols, Clash och Jam. Men tiden går och de får ett fan i Bobbie Gillespie. Han är kompis med Alan Mcgee som har Creation records som på den tiden sålde knappt 100 ex av sina singlar men Alan gav bandet en spelning på sin klubb the Living Room, de var 6 personer i publiken men en av de var NME skribenten David Quantick som då skrev den första recensionen på bandet , dessutom så ledde det till att Alan blev deras manager. De fick ett rykte inte bara var svårjobbade utan även väldigt glad i rusdrycker så när de ska spela in första Old Grey Whistle test så blir inspelningstiden väldigt tidigt på morgonen, Bröderna är båda tystlåtna och inåtvända, mest är det William, han vägrar att bli intervjuad i den här boken och om det är därför han framställs som skitstövel vet jag inte men det kan ju vara så enkelt att han var en. Bobby Gillespie som var både bandets trummis och dess största fan känner sig tvungen att hoppa av för ta hand om sitt egna band Primal Scream.
Då när de letar trummis är den givna kandidaten John Moore, John vill vara med fast han kan inte spela trummor men trots hans bristande kvalitét så hoppas de han ska lära sig trumma för han ser ju precis ut som en medlem i Mary Chain. Alla musiker som passerade bandet säger att det var svårjobbad då bröderna knappt pratade med några andra.
Boken är en rak historia om två bröder som mer eller mindre inte tål varandra, känns det igen? Kinks? Oasis etc etc. Se bara på sista plattan Munki innan de lade av 1998, William skriver låten I Hate ock’n’Roll, Jim kontrar med I Love Rock’n’Roll. På slutet av deras första tid kommer deras syster Sister Vanilla in för att medla så bandet håller ihop, knepigt nog fungerar det när de jobbar tillsammans på hennes album.
2007 får de ett fint erbjudande från Coachella som de tog och sen verkar det ha gått bättre i vårs kom då ett återföreningsalbum till slut. Damage and Joy är dessutom en alldeles utmärkt platta. Men är boken bra då? Den är inte där uppe bland de bästa musikbiografierna som jag läst men helt ok, den är en rak ganska enkel historia om ett band som inte säger så mycket, men som tur har de hela tiden varit bra och skrivits om så Zoe fann sitt material. Peter Alzén Här under en spellista jag lyssnade på när jag läste boken

torsdag 20 juli 2017

VHS kassetter

Såg detta fladdra förbi på Twitter och minns gamla tider, det här the Cures första tv framträdande, Paris 1979. Det såg jag såklart inte, jo men inte förrän långt in på 80-talet då jag och min dåvarande svåger köpte inspelade VHS kassetter från radannonserna i NME. Först skickade man över en internationell svarskupong och någon vecka senare, eller två så fick man en lång lista med vad killen hade inspelad i musikväg ( man kunde köpa filmer också men det tror jag inte vi gjorde), det stod även vilken kvalité det var på inspelningen och givetvis hur lång den var. det var liten julafton för oss, tvinspelningar med Jesus and Mary Chain, Sisters of Mercy och långa intervjuer med band som i regel var ganska ointresserade men allt var wow, här hemma fick vi se Mats Ronander på Gig eller Freda på Guldslipsen.
Sen satt vi oss ned bestämde vad vi skulle ha och räknade ut hur många som fick plats på 180 minuters kassetten. Därefter fick man gå till banken och köpa en pundcheck för ganska dyr avgift om jag inte minns fel. Sen var det bara att posta det och hoppas på att inte bli blåst. Men oftast fick man en VHS efter några veckor i minst sagt halvtaskig kvalité. Men skulle man berätta det för dagens ungdom att det var så omständigt att se bra musik i en tv i detta land för 30 år sedan. så skulle de nog inte tro det. Så här bra var det redan då BTW

onsdag 12 juli 2017

Stones bästa ballader

idag är det 55 år sedan Rolling Stones gjorde sin första spelning, visserligen var det utan både Bill Wyman och Charlie Watts.
då tar vi in experthjälp och låter landets största Stones älskare välja ut de 50 bästa balladerna Tore - lätt att glömma bort att det tuffaste rockbandet alltid vårdat sin ömma ballad-sida här en lista att njuta i solen av

söndag 18 juni 2017

Paul 75 år

Idag fyller Paul McCartney 75 år, det firar vi lite lätt med en spellista med hans bästa från de första 10 åren som artist.
Peter Alzén

tisdag 13 juni 2017

Solen sken i Gävle

Det är en regnig lördag i Gävle, dagen efter avgångsklasserna har tagit studenten, men det är ändå mycket folk på Gasklockan för att se Solen, ingen åldersgräns och ett biljettpris som är billigare än en biobiljett var ett smart drag, mycket ungdomar framför scenen, hade jag varit i studentåldern hade jag älskat Solen.

Om man följer Solen på sociala medier ser man att bakom deras indiefasad har de en stor portion humor och mycket självdistans. Musikaliskt är det däremot allvarligt och seriöst så det förslår, framför en ganska mörk fond startar de upp med ”Leonore”, allsången från alla Runatjejer tar över direkt.

Erik Hillborgs röst skär på ett positivt sätt genom den tunga vägg bandet bygger upp, texter om ångest, existentiella problem och annat som hör det unga livet till. Texterna kan kännas lite banala ibland, stundtals är de geniala men tyvärr nästan nödrims aktiga däribland.


Det är tonårsångest och nittiotalsindie draperad i ganska modern skrud. Bandet vågar lita på ryggraden av bas och trummor som pumpar på länge medan gitarrerna får leka lite shoegaze.

Det är en liten indierevival i Sverige nu, Hurula, Västerbron, Avantgardet och Solen som alla vågar ta sina influenser och göra något eget av det, men jag ska inte nämnde det där bandet från Eskilstuna som nyss la av.
Om det beror på att Prinsessan Madeleine, hertiginnan av Gästrikland fyller 35 ikväll som de sjunger om Leonore och Estelle vet jag inte men lite roligt är valen av de namnen.

Låtarna från senaste albumet ”Känslorna säljer/Miljonär” skiljer sig en hel del från de tidigare materialet, det är tyngre och inte lika enkelt uppbyggt. Live är det mycket mer av kraft än på skivan och jag gillar verkligen vad jag hör och ser, det skulle inte förvåna mig om de spelar på större scener snart. Låtar som ”Miljonär”, ”Olof, kära Olof” och ”Känslorna säljer” är snudd på klockrena hits men det är såklart de äldre låtarna som ”Bär mig” som får mest jubel av hardcore fansen längst fram.
Det vore lätt för mig att säga att de är som Kent Light men de är de inte tror jag.  
Solen visar ikväll att de är Sveriges bästa Gävleband som inte längre bor i stan och som sagt hade jag varit tonåringen hade jag älskat detta, nu är det ”bara” mycket bra.


Peter Alzén