onsdag 13 juni 2018

the Cramps

man skulle kunna skriva massor om Cramps såklart men vi måste fira lite snabbt att världshistoriens coolaste gig firr 40 år idag

lördag 19 maj 2018

dj set CC puben 18/5

Igår lirade jag musik i baren före och efter The Scrags alldeles utmärkta gig på CC-Puben i Gävle. här är vad jag spelade

måndag 30 april 2018

STHLM77


STLM77

Jag minns första gången jag läste om punk, det var i Expressens söndagsbilaga hösten 76. (en artikel som tyvärr verkar vara omöjlig att hitta numer)
Det dröjde till våren 77 innan jag hörde Sex Pistols, Clash och Ramones. Det var en omskakande musik och fantastisk i sig men trots allt så var det mest rock fast lite tuffare och roligare än vanligt och som 14 åring var det väldigt lätt att älska det. Ännu mer kittlande var när man såg någon punkare, det var oftast när man var på besök i Stockholm man hade tur att se någon, vanligen var det runt Gamla Brogatan eller Gallerian. Sommaren 78 fick jag höra svenska punk för första gången, det var en konsert från Långholmen med Ebba Grön, Skabb och Reeperbahn, det lät som om den där musiken jag hade hört året före hade slagits sönder ned i småbitar och satts ihop igen lite slarvigare och kantigare. Det jag hörde då var början till att jag vågade starta mitt egna band, Pink Pyjamaz.

Nu sitter jag här med en fotobok med bilder på stockholmspunkare från en sommarkväll 1977. Den sommaren gav sig Gérard Hervé Polisset ut i Stockholmsnatten för att dokumentera det som kom att visa sig vara den första punkvågen i Sverige. Boken STHLM77 samlar 60 av hans porträtt från det året. I slutet av 00-talet så gjorde Håkan Lahger ett försök att hitta personerna på fotografierna för att fråga om deras upplevelser från 1977 och varför de anslöt sig till just punkvågen. Några var inte i livet, men de flesta har kunnat nås för att berätta. Förmodligen stupade boken på finansering då men nu 10 år senare släpps den.

När man läser en bok om svensk punk från sent 1970-tal måste man påminna sig att Sverige såg helt annorlunda ut på den tiden.
Inte alls lika amerikaniserat som nu. Stockholm var ungefär lika kvällsöppet som Ockelbo idag.
Klimatet för uppkäftig rock var sämsta möjliga – mest trist symfonisk rock eller utsmetat trams.
Punken var ett uppror mot meningslösheten och tristessen. Ur fascination för engelsk punk växte en svensk rörelse fram.



Vi ville inte vara som andra, men så speciella var vi nog egentligen inte. I dag går tioåringar med spretigt hår och grön färg i håret. 1978 räckte det med en kavaj från Emmaus, en Eater badge och ett par basketskor för att bli fredlös på stan. Som så många andra ungdomsrörelser drömde punken om att krossa den etablerade ordningen.
Men till skillnad från föregångarna erbjöd den inget alternativ till rådande samhälle. Det viktiga var revolten i sig.
Parollen var ”Jag vill, jag kan, jag gör”. Alla, från band till fanzineredaktörer, verkade göra sin grej bara på grund av kärlek.
Boken innehåller många fina foton på människor som i slutet av sjuttiotalet var semilegender för mig i Gävle, folk och band som Bedbugs, Pain och Cathy & the Heat kunde jag läsa om i Veckor Revyn eller i Expressen, idag är jag bekanta med flera av dem. Det är smått underbart att se de unga punkarna som försöker se så tuffa, coola och världsvana ut och de är i sena tonåren, Bruppe, Bosse Löthen och Olle Ljungström är 16 år gammal. Boken är roligt tidsdokument över en flyktig tid som ändå väldigt många minns

En tid då punken var något annorlunda, inte lika stöpt i uniformer som den blev senare då alla hade skinnjacka med nitar och sitt favoritband skrivet på ryggen. En tid då det räckte med ha en kavaj, några badges och basketskor för att få stryk av raggare eller deras wannabes, eller för att bli bespottad av ”vanliga” människor.
En tid då punken inte ännu hade nått förorten och blivit proggens småbrorsor, en tid då den enda musiktidningen, Proggens stora fäste Musikens makt skrev att man måste punktera punken och att den var fascistisk. En tid då musiken förmodligen var mest lågbudget versioner av de engelska banden men en tid då det var viktigare och coolare att ha ett band än att vara publik

Peter Alzén

söndag 8 april 2018

vårmusik

nu börjar äntligen all snö smälta utanför mina fönster, det droppar sakta från taket och vad jag behöver just nu när jag tar en promenad med solen i ögonen är musik som låter som våren, snygg lite lyxig pop från 80-talet

torsdag 15 mars 2018

Grant & I

Jag avslutade nyss Robert Forsters bok "Grant & I", Robert Forster och Grant McLennan var mer eller mindre bandet Go-Betweens. Boken är en berättelse om ett band som aldrig riktigt lyckas, byter skivbolag hela tiden, når nästan fram men aldrig hela vägen till topplistorna men boken är samtidigt en fin berättelse om en vänskap som finns sedan studietiden 1978 tills Grant dör i sömnen av en hjärtattack 2006.
Det är lätt att tro att de är två bokmalar som bara vill spela melodiös pop men i den sista tredjedelen av boken kommer det fram att Robert lider av hepatit C förmodligen för att han delade nålar med några andra knarkare när de var yngre och Grant går ned sig i alkoholträsket efter att hans stora kärlek lämnar honom. nä nu orkar jag inte skriva så mycket mer, läs boken, köp albumet 16 Lovers Lane, en av historiens bästa popalbum, kolla på videorna här under, fem orsaker att älska Go-betweens (tyvärr är de sorgligt dåligt representerade på Spotify)

Peter Alzén

torsdag 22 februari 2018

David Sylvian 60 år

Hela januari tillbringade jag i David Sylvians värld och sen när jag läste om honom insåg jag att han var mycket yngre än vad man kunde tro, han var endast 24 år när han lade ned Japan, om det var bråk om flickvän med Mick Karn eller om det var så att han ville inte längre ville vara en simpel popstjärna är inte riktigt säkert. Men han hade startat bandet redan vid 16 års ålder.
Jag tror det var i Smash hits sent 78 som jag såg bilder på Japan för första gången, då var de inte så intressanta, trodde de var några eftersläntande New York Dolls kopior, vilket de i viss mån var. När jag väl hörde dem för första gången var nog med Gentlemen take Polaroids albumet, det träffade mig precis rätt tid, när punken hade blivit grabbigt trist och postpunken var mer spännande så hade allt de där även en lutning mot Bowie och Roxy Music. Där passade Japan perfekt in.
När de senare 1981 dök upp med den fantastiska Tin Drum så fanns det inget band i världen som lät som Japan. (det fanns några som försökte kopiera dem i efterhand) , Ghost är en låt jag verkligen älskar, en femte plats på englandlistan är kanske konstigt för en sån annorlunda låt men den är värd ännu mer.
1984 kom solodebuten Brilliant trees där musiker som Ryuichi Sakamoto, Jon Hassell och Holger Czukay medverkade. Musiken var nu en bit ifrån det som låg på listorna men otroligt nog hamnade dess mix av jazz, konstmusik och österländsk ton på englands listans fjärde plats. Därefter har han jobbat med alla som han han borde jobba med men knepigt nog inte Brian Eno eller Scott Walker.
Alla de tre första albumen använde jag på 80-talet som någon form terapi/avslappning. Sedan tappade jag bort honom lite, kommer ihåg att jag ratade Rain Tree Crow albumet när det kom, det var på en helt annan våglängd än mig just då, nu när jag lyssnar på skivan låter den alldeles utmärkt. Därefter dröjde det fram till nästa band han var med i Nine Horses och deras smått underbara album Snow Borne Sorrow som kom 2005
Att verkligen låta Davids musik skölja genom de stora hörlurarna i det mörker som detta land bjöd på under årets första månader är som balsam för skälen. Idag fyller han 60 år och då tog jag mig tiden att göra en lista över de 40 bästa låtarna i mitt tycke som innehåller hans röst. Enjoy det är långt till våren än.
1. Ghosts 2. Orpheus 3. A Fire in the Forest
4. Red Guitar 5. Art f Parties 6. Wonderful World
7. Let the Happiness in 8. Gentlemen take polaroids 9. Forbidden Colours
10. Blemish 11. The Devils own 12. Buyo
13. Nightporter 14. World Citizen 15. Visions of China
16. Silver Moon 17. Nostalgia 18. Still Life in Mobile Homes
19. Money for all 20. Thalheim 21. Every Colour you are
22. Pulling Punches 23. Jean the Birdman 24. Small metal Gods
25. The Boy with the gun 26. The Banality of evil 27. Taking Islands in Africa
28. Brilliant Trees 29. When poets dreamed of angels 30. Wave
31. Heartbeat 32. September 33. The Shining of Things
34. Serotonin 35. Pocket full of change 36. I Surrender
37. Taking the Veil 38. Backwater 39. A History of Holes 40. Manafon

torsdag 28 december 2017

2017

Året går mot sitt slut Ett mindre roligt år innehåller alltid som alla andra år en hel del bra saker också. Även om jag helst tänker låtar och inte album så var dessa tre album de jag lyssnade mest på under 2017 Säkert – Däggdjur När man tror hon har upprepat sig själv så gör hon en gir och bjuder in vänner och gör den skiva som krupit mest under mitt skinn detta år. Algiers – The Underside of Power Jag ångrar att jag inte firade midsommar i Berlin när Algiers lirade där, ett band som är så full av intensitet att jag skulle säga de är en blandning av Pop Group och Redskins The XX – I see you När den kom i januari var jag lite besviken, långt ifrån de tidigare fantastisk skivorna, men den växte på sig och blev en av vårens mest spelade
Som vanligt gick jag på konsert nästan varje helg, mycket var bra, tyvärr var det inte så mycket som fick mig att vilja ge högsta betyget men topp två var. 1. Säkert - lilla teatern i Söderhamn Herregud jag var nära att skrika att jag älskar dig till Annika Norlin men jag besinnade mig, så otroligt bra och årets bästa bokning av Söderhamns teater 2. Uje – Spring Uje Spring Södra teatern i Stockholm Så vasst så vackert och så tänkvärt. Men jag såg/hörde även Pillisnorks, SPectrum, Lustans Lakejer (2 gånger), Jesus and Mary Chain, Teenage Fan club, Thåström, Ulf Stureson, Mattias Alkberg, Håkan Hellström, Solen, Hives, Marit Bergman, Strindbergs som också var väldigt bra. Årets miss var att jag missade Frida Hyvönen i Sandviken Tv serier som jag plöjde och inte glömde bort efter jag sett dem var såklart Twin Peaks den mest magiska men att jag såg 8 säsonger av Shameless sen i somras säger nog hur bra den verkligen är. Här är 125 bra låtar som förgyllde mina dagar under året