söndag 2 juni 2019

en konversation med Nick Cave

Vilken fin kväll det var på Cirkus i fredags. 
man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av en konversation med Nick var det som hade annonserats ut <br/>
det var jätteroligt och en underbar stämning,hur uppriktigt ärlig Nick var i sina svar på en del ganska tunga frågor (sen var det en hel del minsta sagt kryptiska frågor också) som mest känslosamt blev det nog när en kille berättade om att hans bror, som nyligen förlorat sin 10 åriga dotter helt hade tappat ljuset i sitt liv och då frågade han Nick om hur han skulle få tillbaka det, i den konversationen var det nog många som torkade bort en tår eller två. 

en annan kille berättade istället om när han och hans vänner i Boden körde bil, åt godis och lyssnade på Gun's Roses. Nick kommenterade det men Oh i Though I had depressed youth. en kvinna sa att hon hade använt Ship song som musik till sitt bröllop och nu var hon skild, nu ville hon  veta vilken låt hon skulle ta till sitt nästa bröllop. mellan alla frågor satt hans ned vid pianot och spelade utvalda låtar, väldig glad att han tog Leonard Cohens Avalanche som han beskrev som den första åt han förälskade sig i 


Det var nästan tre  timmar av ren värme. sen var jag väldigt glad att han också körde Cosmic Dancer, det var en pur överraskning. T-rex albumet Electric Warriot var hans favoritalbum och favoritlåten var just Cosmic Dancer. jag har svårt att komma på en enda annan artist som skulle göra nåt sånt här. ni som inte var där, det är lite synd om er
låtlistan 
1. God is in the house 2. West country girl 
3. Jubilee street 4. And no more shall we part 
5. Avalanche 6. The ship song 
7. The sorrowful wife 8. Into my arms
 9. Love letter 10. Higgs boson blues 
11. The mercy seat 12. Jesus of the moon 
13. Papa won’t leave you, Henry 14. Skeleton tree  
15. The weeping song 16. Cosmic dancer 17. People ain’t no good
Peter Alzén

onsdag 22 maj 2019

MOZ 60 år

idag fyller Morrissey 60 år, en person jag lyssnat onaturligt mycket på och för några år sedan hade det skrivits långa hyllningsartiklar etc om honom, idag känns det det mest trist hur allt blivit.
fast jag gillar nya coverplattan lite och det roliga är att alla låtarna på skivan har titlar som skulle kunna vara b-sidor på the Smiths singlar. om man fördjupar sig i den musik som formade honom så är det ganska kul att se hur många låtar som är som frön till the Smiths låtar.
Vid sidan av Bowie, Clash och Cohen är Morrissey den artist som jag lyssnat på mest i mitt liv, som har betytt mest. Först såklart i The Smiths, De vägrade vara en del av rockbranschen och ville inte vara coola tuffa rocktyper, som när skivbolaget ville skicka dem på större turnéer och spelställen med inriktningen att bli lika stora som U2 så valde bandet hellre att lägga av. Visst är inte Morrissey synonymt med The Smiths, utan Johnny Marrs gitarr och melodikänsla hade det knappast varit nåt annat än freakshow. När bandet spelade på Top of the Pops första gång i november 1983 så blev det inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med. Morrissey vägrade mima i mikrofonen och sjöng istället in en jättebukett med gladiolus, Johnny Marr stod i Brian Jones frisyr och svart polotröja med en Rickenbacker som visade oss framtidens popmusik.
Det är givetvis lätt att få sympatier för Steven Patrick Morrissey, i alla fall om du hellre läste böcker än spelade hockey. Han kallade sitt fans för lärjungar och hängivna var de, förmodligen de mest hängivna på den här sidan av flickidolerna. Även om de hade fantastiska låtar så är det ändå Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv. Texter som appliceras på mitt eget liv kan ju vara väldigt olika. Tex så tycker jag Jonas Gardells böcker En Komikers uppväxt och Ett UFO gör entré passar väldigt bra in utan för att jag den delen är homosexuell, även Morrisseys texter känns som de skulle kunna vara en del av mitt liv. Givetvis är jag knappast ensam om den känslan och det är väl därför han har under sina 30 år i rampljuset haft så många die-hard fans.

Smiths var ett band som verkligen var värt att lska, de gjorde inte bara bra album, de gjorde lysande singlar också, sen så var det alltid värt att lyssna på baksidorna av singlarna då många av de riktigt fina pärlorna hamnade där. Half a person är en sådan med en fantastisk text ”And if you have five seconds to spare, Then I’ll tell You the story of my life, Sixteen, clumsy and shy, That’s the story of my life”
men som sagt idag vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig

onsdag 15 maj 2019

Sisters Of Mercy

midsommarafton 1985 spenderar jag i London, det gör jag av en enda orsak, ryktet gör gällande att Sisters of Mercy ska göra sin avskedspelning på Royal Albert Hall, och ryktet gör även gällande att de ska spela väldigt länge och ha en del gäster. Tyvärr visade det sig att inget var som det ryktades om förutom att det var sista spelningen med den sättningen, de spelade exakt samma set som någon månad innan på Kolingsborg och alt som där hade varit häftiga effekter var nu ganska smått, inte ens ett förband hade de orkat fixat fram.

Idag fyller Andrew Eldritch 60 år och det känns som vi aldrig kommer få det där fjärde albumet som han lovade han skulle göra om Trump blev vald. De tre albumen som han/de gjort räcker väldigt långt fortfarande

söndag 24 mars 2019

Den Norrländska präriens gudinna


Igår så spelade Annika Norlin/Säkert i Sandvikens kulturhus.
De är få artister i detta land jag uppskattar så mycket som Annika Norlin och Säkert, det är få artister som skriver smarta men ändå inte för smarta texter som hon. Musikaliskt är det fin melodiös klassisk pop men ändå inte men det är framförallt hennes texter som gör att det blir så mycket mer, även om hon är 15 år yngre än mig så känner jag igen mig väldigt i många av dem.

Annika Norlin har ledartröjan i konkurrensen med Ulf Stureson, Per Persson och Joppe Pihlgren om att skriva Sveriges bästa kött och potatis prosa. Hennes texter är som små noveller mer än sånger, fast det betyder inte att det är en massa ordbajsande utan välvalda ord som hela tiden känns som meningsfulla.
Fast ibland kan jag bli lite orolig för hennes mentala tillstånd när jag hör en de av låtarna.
Jag har ju gjort det till en grej att jag älskar Annika, det gör jag såklart inte på riktigt men i veckan diskuterade jag och vän om jag skulle ta det till nästa steg och likt Idol programmen på tv ha med en sån stor skylt till spelningen i Sandviken med texten JAG ÄLSKAR DIG ANNIKA, problemet var att jag satt på första bänk och vågade knappt ta ett kort. Ibland kändes det dessutom som hon stirrade på mig.

Det var igår samma lilla sättning som jag såg i Ljusdal i somras, det är både på bra och dåligt, många av de poppiga tidiga låtarna får vi inte höra men samtidigt blir det väldigt mycket intimare, speciellt som det känns som jag nästa sitter på scenkanten. Vi får i mellansnacket förklaringar till en del av de låtar som är mest abstrakta som Funky Nassau tex, Givetvis är det inget publikfriande (som om det skulle behövas) utan mellansnacket är som vanligt smart ogenomtänkt.

Det bästa är att det pendlar mellan bedrövelse och lycka utan att verka det minsta konstigt, kanske precis som livet är.  Visst hade jag gärna hört en halvtimme till och var tog Är du fortfarande arg? Och Grottorna vägen men en del låtar som Skadat Exemplar och Dian Fossey är så starka att det är knäpptyst och nästan svårt att andas inne i det gamla Folkets hus lokalen.
Givetvis var det magiskt bra som vanligt.

Peter Alzén


måndag 25 februari 2019

lördag 26 januari 2019

Dom Dummaste

Jag vet inte när jag hörde Dom Dummaste första gången men jag vet jag läste om dem i fanzines innan dess, de verkade både spännande och lite jobbigt störiga.
Tror till och med att det var så att jag hörde julsingeln innan jag hörde den beryktade kassetten, då ska man ändå betänka att jag gillade typ all musik som lät konstig i Sverige på den tiden. Kassetten var otroligt kul men ändå väldigt studentikos tyckte jag då men nu med facit i handen och mer kunskap i kroppen förstår jag mer av vad de ville göra.
Nyligen kom en bok som summerar upp Dom Dummaste 40 år på denna planet, det är en bok, utgiven på ERIKAXLSUND, som är väldigt underhållande på så sätt att vi inte bara får bandets historia berättad av de själva utan även från folk utifrån som bland annat Philemon Arthur, CM Von Hausswolf, Carl Johan De Geer, Fredrik af Trampe, Conny Nimmersjö och folket bakom skivbolaget Sista bussen som gav ut deras tidigaste alster.
Alla hävdar såklart att Martin Rössell är Sveriges Lou Reed och att Lars Cleveman är John Cale och att bandet sonika är landets svar på Velvet Underground (det är några till som gärna vill ha det epitetet). Det är möjligt att de har rätt, de har dessutom satt upp en föreställning med nämnda John.
Jag skrattar gott för mig själv när jag läser boken, anekdoter om avantgarde blandas med fylle minnen men någonstans där mitt i alltihop finns ett band som aldrig var tråkiga, bara deras grundmanifest ”Att skapa ett band där inget skulle censureras” säger väl egentligen att du borde lyssna oftare på Sams Son eller några andra av de fyrtiofyra låtar som finns på de två CD som följer med i boken.
Dessutom är boken sjukt snygg, En kaffebordsbok formgiven av Stockholms bästa pizzabagare och även tidigare gitarrist i min lillebrors band, Anders Östblom.
Peter Alzén

måndag 7 januari 2019

Beastie Boys book

Jag läser alldeles för många musikböcker och då läser jag bara artister/genrer jag gillar men många böcker är måttligt roliga, de kan vara ok för att veta lite mer om artisten men böckerna om Billy Idol eller Jesus and Mary Chain är ganska lätta att glömma efter man läst dem utan för den delen varit dåliga.
En hel del böcker kan lära dig stora bitar av rockhistorien, så om jag ska generellt berätta om musikböcker du bör läsa så är det en hel del som är givna.
Please kill me (Legs McNeill & Gillian McCain) och ”Englands Dreaming (Jon Savage) är den givna grundkursen om du vill läsa om punkens födelse ”the Heart of Rock & Soul, the 1001 best singles in the World” (David Marsh) är den perfekta introduktionen om du vill lära dig rockhistorien från grunden Sweet soul Music (Peter Guralnick) är boken som berättar allt du vill veta för att kunna bemästra soulhistorien Bland svenska böcker är det värre ”Blod eld död” (Jon Jefferson Klingberg och Ika Johannesson) är den såklart mest rekommenderbara, även om du inte kan eller är speciellt befattat med den hårdaste svenska musiken så är boken ett lysande exempel på hur det går att göra det intressant.
Bästa musik boken jag läste på mycket länge är annars Viv Albertines bok ”Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys” Även om du inte har någon större relation till henne så är den briljant, som fattig immigrant så växte hon upp i ett påvert hem utan musik alls men via Yoko Ono och Patti Smith finner hon mod att börja spela trots att hon kan inget, tillsammans med några till tjejer bildar hon ett av de allra första tjejbandet som inte har satts ihop av en manager, Slits. Bandet blir populära för sin minst sagt aviga version av punk och reggae, att hon dessutom är Mick Jones från Clash flickvän gör att de får åka med på deras första turné. Varför boken heter som den heter beror på att hennes mor alltid sa den frasen till henne för det var det enda hon brydde sig om.
Men nu har jag äntligen läst den bästa musikboken sen jag läste Viv Albertines Beastie Boys Book är 575 sidor ren och skär glädje, boken är en hyllning till Adam "MCA" Yauch som gick bort 2012 från de andra två medlemmarna Adam "ADROCK" Horovitz and Michael "Mike D" Diamond. Bandet formades redan 1981 som Hardcore punk på Manhattan, innan de några år senare blir helt uppslukad av den nya kulturen i New York, Hip-hop. Deras första Hip Hop försök är en skämtlåt men får en del spelningar men av en slump så ”råkar” British Airwaves använda baksidan på singeln i en reklamsnutt och eftersom (jo de här är inga fattiga killar från slummen) någons far var advokat så gör de upp med engelsmännen och de tre grabbarna kan kvittera ut 10000 dollar per skalle och här sker brytpunkten för när Adam med 250 dollar på fickan åker till en musikaffär för att köpa en riktigt fin gitarr så ser han plötsligt en Roland Tr-808 en trummaskin som han istället köper och sen lämnar bandet punken helt för att bli ett larvigt extremt grabbig hip hop trio.
Deras debut album som samplar Led Zeppelin och annan bombastisk hårdrock säljer ofattbara mängder och blir det första hip hop album som toppar USA listan. Sen när de bryter med Rick Rubin och Def jam för att flytta till LA och jobba med Dust Brothers gör de sitt bästa album och förmodligen det som sålt sämst Pauls Boutique, en skiva som bör finnas i alla skivsamlingar av värde. På 90 talet kändes det som bandet inte kunde göra nåt fel alls, de gjorde skivor som älskades av både rockfolk, hip hopare och vanligt folk som köpte topplistan.
De bygger en gigantisk studio där de har skateboard ramp och basketkorg, de startar eget skivbolag (Grand Royal) för att ge ut musik de gillar och en tidning med amma namn som skriver om sånt de vill läsa. Bandet börjar även skämmas grymt för sin första skiva och de grabbiga sätt de hade och det tar sig uttryck på flera sätt som offentliga ursäkter på MTV galor eller debattartiklar.
Här berättar krönikören Ada Calhoun hur det var möjligt som tjej att älska Beasties fast de var som de var.
De startar även ett klädmärke (X-large) för de har svårt att hitta saker de gillar Boken är skriven i små kapitel som håller en linje från 80-talets början tills de la av men linjen bryts hela tiden när de lägger in fotnoter i varandras kapitel eller när designern Teddy Santis ska kommentera alla deras olika images. Jag skrattade när Keith Richard hade ett recept i sin biografi men Beasties låter kocken Roy Choi berätta om recept som han lärde grabbarna, de var lite mer spännande än Keefans korv & mos.
Spike Jonze som började sin videofilms karriär med att göra Sabotage åt Bandet visar här upp en massa privat foton. Musiker/band som älskar musik älskar jag och såna artister ger alltid bättre och större skivsamlingar, tänk Clash, Saint Etienne och Primal Scream, givetvis kan vi slänga in Beastie Boys där också. Flera sidor med musik de älskar, längst ned här har jag gjort ett soundtrack med alla de låtarna + de som bandet har samplat på sina skivor.
Läs för guds skull det är 575 sidor som aldrig känns tråkiga
Peter Alzén