tisdag 20 februari 2024

The Smiths

idag fyller The Smiths debut album 40 år, en skiva som jag, trots att jag hade gillat båda deras första singlar (som givetvis inte var med på albumet) inte föll direkt för. Men What different does it make? plockades ut som single några veckor innan albumet släpptes och hade lovat gott.
jag tyckte den saknade de omedelbara melodierna som gjorde singlarna så underbara men det tog inte länge innan jag förstod hur bra den är och det skulle bara bli bättre senare.

Skivan spelades in först med Troy Tate som producent men de inspelningarna dög inte och in för att spela in albumet igen denna gång med Roxy Musics gamla basist John Porter som producent.
Albumet är egentligen inte speciellt fullt med omedelbara hits men det säger något om musikklimat i England i början 1984 då albumet gick direkt in på albumlistans plats 2. Behovet av en människa som skriver om precis det du själv känner ljudsatt av fantastiska melodier.
Även om de har bra låtar så är det Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv i. texter som appliceras på ens liv kan ju vara väldigt olika men i 80-talets mitt var det en otrolig vurm för metaforer, Morrisseys var motsatsen till det. Vid Sidan om Bowie, Cohen och Clash är Morrissey och Smiths de jag lyssnat mest på och betytt mest.

När bandet spelade på Top of the pops första gången i november 1983 så blev de inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med utan även det att Moz vägrade mima i mikrofonen och istället sjöng in i en jättebukett gladiolus, bakom stod Johnny Marr i Brian Jones frisyr spelandes på en Rickenbacker gitarr.
Morrisseys texter fick en hel del kritik när skivan kom det var allt, både “Reel Around the Fountain” och “The Hand That Rocks the Cradle” som några tyckte innehöll barn övergrepp och till och med pedofileri. Suffer Little Children” blev det ännu större bråk om då den handlade om Moors Murders, Ian Bradey och Myra Hindley ett par som dödade och våldtog flera barn på 60 talet i Manchester. Moz nämnde även några av offrens namn vilket ledde till att en del affärer vägrade sälja albumet.
Idag räknas albumet (som så många andra alternativa skivor från 80-talet) till en klassiker. Sen att de gjorde album, singlar som var ännu bättre gjorde inte saken sämre. Detta var starten på en ny tid. Bäst på albumet är nog ”Still ill”
”Ask me why and I'll die Oh, ask me why and I'll die And if you must go to work tomorrow Well, if I were you I wouldn't bother For there are brighter sides to life And I should know because I've seen them But not very often”
br/> Peter Alzén

torsdag 11 januari 2024

ABBA Vemod undercover

Mina tre favoritlåtar med Abba är 1. Eagle 2. The Day before you came 3. The Winner takes it all eller Summer Night City eller …
Idag är ABBA legendariska i den allmänna musikaliska kanonen, de är så gigantiska att deras avatarer (Abbatarer) uppträder nu i England för utsålda hus. Samlingsskivan ABBA Gold har sålt mer än 26 miljoner exemplar, dessutom gavs en More Gold samling ut och om inte det vore nog så har de även gjort Abba Oros – Grandes Exitos en hitsamling med spanska versioner av deras hits.
Jag fick Jan Gradvalls bok ”Vemod Undercover” i julklapp av min bror och det är en uppfriskande läsning även om mycket går ut på att slå in det jag skrev ovan om och om igen. Det som är riktigt bra med boken är att det är ingen rak historia från när Benny & Björn träffades i Linköping 1966 till Abba Voyage i nutid, utan Janne går i varje kapitel in med nya infallsvinklar som förklarar Abbas storhet.
Jag såg Abba på Köpmanberget i Hudiksvall sommaren 1975, året innan hade jag fått Waterloo på kassett av min moster för jag barnvaktat hennes son. På den tiden kunde man inte köpa band T-shirts men det fanns ibland ställen som pressade på ett tryck på tröjor, jag fick en orange med en bild på Abba i fram, på ryggen stod det PETER. Ibland brukar jag säga att jag hade ingen riktig musiksmak innan punken men det är inte riktigt sant, Sweet, Alice Cooper, Bowie och Abba var favoriter men mest lyssnade jag på det som Kaj Kindvall spelade på radion.
Kompisars storbrorsor retades gärna för de såg ned på Abba, de gillade Zappa och Prog, poplåtar var lite larvigt och de spelade gärna ”Doin the omoralisk schlagerfestival” för oss mindre bevandrade tolvåringar.
Gradvalls bok är både underhållande rolig läsning men också väldigt pedagogisk, den är dessutom skriven så att du inte behöver vara insatt eller veta en massa namn, de förklaras under resans gång.
Sen när jag blev punkare så skulle man ju inte gilla disco eller Abba men jag var ju dj på fritidsgården Träffen och gillade disco, samtidigt om jag skulle hitta ett kassettband från sommaren 78 så skulle nog ”Summer Night City” sitta där mellan Patti Smiths ”Because the night” och Problems ”90000”. Sommaren 1980 köper jag till många vänners förvåning ”The Winner takes it all” på single men det roliga att en av Gävles meste puritanpunkare (roligt info i boken var att hon som skrev storyn till Mamma Mia musikalen/filmen var en gammal punkare) älskade också låten så vi slängde på den på fester som normalt dominerades av ”Staten & Kapitalet” och ”Nu ska vi ha kul” . Året efter läser jag en text där Johan Kinde berättar om sina 5 just då favoritlåtar, 4 av de hade jag men den femte var ”Kisses of Fire” med Abba, av en slump fanns den skiva på rea på Skivbutiken där jag extraknäckte, köpte den och diggade i smyg.
Det intressanta med Abba är att de blev bättre och bättre för varje skiva, visst många stora låtar finns på de tidiga albumen men de innehåller också en hel del utfyllnad, speciellt rocklåtarna.
När U2 gjorde ”Dancing Queen” under Zoo Europa turnén trodde Björn & Benny att de var ironiska men det var de inte, samma sak när Sisters of Mercy körde ”Gimme Gimme Gimme ( a man after midnight) det var inte mening som något roligt utan bara en cover på en bra låt.
Jan Gradvall tar också fram en sak som jag nog inte tänkt på men känns självklar när jag lyssnar nu, det är vemodet, melankolin som finns i de bästa Abba låtarna. Vemod, jag har alltid gillat sorgsen musik mer än glad musik, avskyr låtar som ”Celebration” och ”I’m so Excited” men det behöver inte vara självmords deppigt som Townes ”Kathleen” eller Johnny Cash ”Hurt” utan det får gärna ha en ton av vemod, jag älskar det lite sorgliga Pet shop Boys, men är måttligt förjust när de gör High NRG disco. I Abbas katalog är jag väljer jag gärna bort ”I do, I do, I do, I do”, ”Hasta Manana” och ”Thank you for the musik” för att istället höra ”The Day before you came” som lätt hade kunnat vara en Petshop Boys låt.
När Anders Sundin, Jan Sundström och jag skulle skriva en bok om Gävle Folketspark var det som en skatt när vi hittade bilder på Abba i Gefle Dagblads arkiv, bilder som aldrig blivit publicerade. sen när boken blev en utställning på Länsmuseet i Gävle fick de såklart bli den centrala punkten.
Boken är rolig att läsa, det enda jag skulle vilja veta mer om hur kontraktet med Playboy music för singlarna ”People Need Love” och ”He is your Brother” gick till. Lokalpatrioten i mig skulle vilja veta mer om när Agneta Fältskog skrev ”Men natten är vår” till Kicki Moberg, den singeln som också innehöll den outgivna Abba låten ”I’m still Alive” här i svensk översättning ”Här är mitt liv” men det är givetvis petitesser.

Peter Alzén

torsdag 4 januari 2024

1984

1984 I de sista dagarna av 1983 så frågar Ola Claesson mig om vi ska bilda ett band, han hade tidigare försökt få Sonny Jansson att jag skulle sjunga i Bizarre sex men Sonny hade förståeligt vägrat.
Så Ola bildar ett nytt band med mig och eftersom vi är på fest hos Rickard på Runebergsvägen så frågar vi givetvis även om han vill vara med – ok om jag får spela gitarr säger trummisen i Bizarre och vips är vi ett band. Rytmen får skötas av min lillebrors kvadratiska rytmbox som hade en bunt givna rytmer att spela till.
Metal Mean Machine repar in Walking on Guilded splinters och några låtar som vi improviserar fram. På sommaren så hänger jag som vanligt vid flippret på Princess och där frågar jag nog Mattias om han vill vara med i vårat tuffa band. Han accepterar.
Annars muckade jag från KA1 i mars, (vi blir utslängda från Gröna Jägaren och kom inte in på Ritz dagen innan muck) och hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra med mitt 21 åriga liv. Jag visste att en del jag kände gick köksutbildningen uppe på AMU, det kanske man borde prova på men på Arbetsförmedlingen sa de att man kunde bara börja i augusti och januari så fick jag någon sorts anställning där tills hösten kom. Gjorde mackor, servade automater med dem och juice.
Sen på sommaren kom jag på att vi skulle åka flotte på Klarälven, det var jag, Jomma, Anders och Gurra. Vi skulle ha fester med alla andra ungdomar som åkte flotte där, tror det regnade mestadels av tiden och de andra som vi mötte var tyska barnfamiljer. På Roskilde såg vi Johnny Winter sola på sin gitarr i 200 timmar, i alla fall kändes det så men några i publiken kastade flaskor på honom tills han gav upp, tack för det. Killing Joke och New Order var grymt bra om jag inte minns fel.
Troligen var jag dj på både Fenix och Wictoria en del saker de där åren flyter lite ihop och sen hade jag en flickvän med namn från en Costellolåt. Jag var i Borlänge och såg när Gefle IF åkte ur Allsvenskan.
Otroligt minns jag inget vad som hände i världen allmänt 1984 förutom att det var ett OS-år men som vanligt hörde jag en massa bra musik.
Peter Alzén

torsdag 21 december 2023

2023 års bästa låtar

årets bästa låtar på jullovets första dag. årets comeback gjordes givetvis inte av Rolling Stones utan av Everything but the girl, 14 år efter Temeramental kom Fuse, ett album som förvisso hade kunnat vara ännu mer melankolisk. som vanligt är det inte så mycket rock som är bra 2023 men mycket annat, flera regionala låtar tar sig upp på min topp 100.

söndag 17 december 2023

Nick Caves flexisingle

Första gången jag såg Nick Cave var på Ritz i april 1987, om jag inte minns fel så var det en torsdag och bandet klev aldrig upp på scenen. Vi hade åkt ned från Gävle och ville mest att konserten skulle börja, det gick rykten i publiken om att Blixa hade missat planet från Berlin men när klockan närmade sig halv två klev de äntligen upp och Folksinger ljöd i högtalarsystemet.
Det var givetvis lysande och som det senare också alltid varit när Nick Cave and the Bad Seeds är på en scen. Samma kväll köpte jag ett turnéhäfte där en grön flexisingle följde med. ”Scum”hette låten och var en ren hatlåt till en journalist.

”He was a miserable shitwringing turd Like he reminded me of some evil gnome Shaking hands was like shaking a hot, fat, oily bone.
His and herpes bath towel type If you know what I mean I could not look at him, worm
I think you fucking traitor, chronic masturbator, Shitlicker, user, self-abuser, jigger jigger! What rock did you crawl from? Which, did you come?
You Judas, Brutus, Vitus, Scum! Hey four-eyes, come That’s right, it’s a gun Face is bubble, blood, and, street Snowman with six holes clean into his fat fuckin guts”
Låten är som många andra av hans furiösa låtar från den tiden, otroligt bra och när jag senare började kolla upp vad journalisten i fråga egentligen skrev och vad det var som utlöste Nicks raseri.

I Guardian 2008 berättade Mat Snow som var en ung journalist på NME att han hade sett Birthday Party 1980 och blivit alldeles knäckt.
”In 1980 my old school buddy Barney Hoskyns was writing for NME and wanted someone to go to gigs with. I became his plus one. The Birthday Party were just fantastic, incredibly exciting, wild and feral, and we became part of their scene, which consisted of hanging out, playing records, doing drugs and drinking.
I had a straight job and by night morphed into a nocturnal creature. It was an exciting scene to feel vicariously part of. It felt like you were living through a Velvet Underground song. I remember Nick setting his hair on fire with a candle: everything was part-Baudelaire, part-Keith Richards. But by 1983 the Birthday Party had broken up and Nick was forming the Bad Seeds. He and his girlfriend Anita were asking for somewhere to crash for a while, and the pair moved in with me. He was still doing heroin but he was discreet. He was a good housemate. It was funny because he was always nagging Anita about her diet, yet he was shooting up! They moved down the road and we lost touch.
I raved about his From Her To Eternity album in NME but then, in a singles review, happened to drop in that the forthcoming - second - Nick Cave album “lacked the same dramatic tension”. A year or so later I found myself interviewing Nick formally for the first time. He kept me and the photographer waiting for hours. The PR was very jumpy. I got a very unusual interview. I asked him what the problem was and he said, “I think you’re an arsehole” and mentioned that he’d written a song developing this theme. Weeks later, I bought for £1 a green seven-inch flexidisc called “Scum.” I think it’s one of his best songs, and very funny. Like Dylan’s Mr Jones, I’d rather be memorialised as the spotlit object of a genius’s scorn than a dusty discographical footnote. My wife to be was a big Nick Cave fan—“Scum” is “our song.”
Även om det här var en tid då Nick hade mer illegala substanser i sina vener än blod så måste detta utbrott på en journalist vara ett av det kanske mest överdrivna aggressioner som gjorts i musikvärlden, i hård konkurrens med när Sid Vicous slog ned Nick Kent med en cykelkedja.
Peter Alzén

tisdag 31 oktober 2023

Johnny Marr 60 år

Idag fyller mannen som gjorde Moz mörka poesi till popgodis med hjälp av sina gitarrmelodier,
Här är en bunt låtar han varit med på efter The Smiths
Peter Alzén