söndag 6 augusti 2017

Jesus and Mary Chain

Zoe Howe har skrivit flera rockböcker, bland annat om Wilko Johnson och Slits, den jag läste nyss hette Barbed Wire Kisses och handlade om Jesus and Mary Chain. Jesus and Mary Chain var ett punkband som inte lät som punkrock. Själv beskrev de sig själva som en korsning mellan Shangri-las och Einsturznde Neubauten men jag skulle nog säga mer mellan Beach Boys och Velvet Underground. Bröderna Reid var två uttråkade killar från East Kilbride utanför Glaasgow. Utan några större kunskaper startar de ett band som lirar covers av Pistols, Clash och Jam. Men tiden går och de får ett fan i Bobbie Gillespie. Han är kompis med Alan Mcgee som har Creation records som på den tiden sålde knappt 100 ex av sina singlar men Alan gav bandet en spelning på sin klubb the Living Room, de var 6 personer i publiken men en av de var NME skribenten David Quantick som då skrev den första recensionen på bandet , dessutom så ledde det till att Alan blev deras manager. De fick ett rykte inte bara var svårjobbade utan även väldigt glad i rusdrycker så när de ska spela in första Old Grey Whistle test så blir inspelningstiden väldigt tidigt på morgonen, Bröderna är båda tystlåtna och inåtvända, mest är det William, han vägrar att bli intervjuad i den här boken och om det är därför han framställs som skitstövel vet jag inte men det kan ju vara så enkelt att han var en. Bobby Gillespie som var både bandets trummis och dess största fan känner sig tvungen att hoppa av för ta hand om sitt egna band Primal Scream.
Då när de letar trummis är den givna kandidaten John Moore, John vill vara med fast han kan inte spela trummor men trots hans bristande kvalitét så hoppas de han ska lära sig trumma för han ser ju precis ut som en medlem i Mary Chain. Alla musiker som passerade bandet säger att det var svårjobbad då bröderna knappt pratade med några andra.
Boken är en rak historia om två bröder som mer eller mindre inte tål varandra, känns det igen? Kinks? Oasis etc etc. Se bara på sista plattan Munki innan de lade av 1998, William skriver låten I Hate ock’n’Roll, Jim kontrar med I Love Rock’n’Roll. På slutet av deras första tid kommer deras syster Sister Vanilla in för att medla så bandet håller ihop, knepigt nog fungerar det när de jobbar tillsammans på hennes album.
2007 får de ett fint erbjudande från Coachella som de tog och sen verkar det ha gått bättre i vårs kom då ett återföreningsalbum till slut. Damage and Joy är dessutom en alldeles utmärkt platta. Men är boken bra då? Den är inte där uppe bland de bästa musikbiografierna som jag läst men helt ok, den är en rak ganska enkel historia om ett band som inte säger så mycket, men som tur har de hela tiden varit bra och skrivits om så Zoe fann sitt material. Peter Alzén Här under en spellista jag lyssnade på när jag läste boken

torsdag 20 juli 2017

VHS kassetter

Såg detta fladdra förbi på Twitter och minns gamla tider, det här the Cures första tv framträdande, Paris 1979. Det såg jag såklart inte, jo men inte förrän långt in på 80-talet då jag och min dåvarande svåger köpte inspelade VHS kassetter från radannonserna i NME. Först skickade man över en internationell svarskupong och någon vecka senare, eller två så fick man en lång lista med vad killen hade inspelad i musikväg ( man kunde köpa filmer också men det tror jag inte vi gjorde), det stod även vilken kvalité det var på inspelningen och givetvis hur lång den var. det var liten julafton för oss, tvinspelningar med Jesus and Mary Chain, Sisters of Mercy och långa intervjuer med band som i regel var ganska ointresserade men allt var wow, här hemma fick vi se Mats Ronander på Gig eller Freda på Guldslipsen.
Sen satt vi oss ned bestämde vad vi skulle ha och räknade ut hur många som fick plats på 180 minuters kassetten. Därefter fick man gå till banken och köpa en pundcheck för ganska dyr avgift om jag inte minns fel. Sen var det bara att posta det och hoppas på att inte bli blåst. Men oftast fick man en VHS efter några veckor i minst sagt halvtaskig kvalité. Men skulle man berätta det för dagens ungdom att det var så omständigt att se bra musik i en tv i detta land för 30 år sedan. så skulle de nog inte tro det. Så här bra var det redan då BTW

onsdag 12 juli 2017

Stones bästa ballader

idag är det 55 år sedan Rolling Stones gjorde sin första spelning, visserligen var det utan både Bill Wyman och Charlie Watts.
då tar vi in experthjälp och låter landets största Stones älskare välja ut de 50 bästa balladerna Tore - lätt att glömma bort att det tuffaste rockbandet alltid vårdat sin ömma ballad-sida här en lista att njuta i solen av

söndag 18 juni 2017

Paul 75 år

Idag fyller Paul McCartney 75 år, det firar vi lite lätt med en spellista med hans bästa från de första 10 åren som artist.
Peter Alzén

tisdag 13 juni 2017

Solen sken i Gävle

Det är en regnig lördag i Gävle, dagen efter avgångsklasserna har tagit studenten, men det är ändå mycket folk på Gasklockan för att se Solen, ingen åldersgräns och ett biljettpris som är billigare än en biobiljett var ett smart drag, mycket ungdomar framför scenen, hade jag varit i studentåldern hade jag älskat Solen.

Om man följer Solen på sociala medier ser man att bakom deras indiefasad har de en stor portion humor och mycket självdistans. Musikaliskt är det däremot allvarligt och seriöst så det förslår, framför en ganska mörk fond startar de upp med ”Leonore”, allsången från alla Runatjejer tar över direkt.

Erik Hillborgs röst skär på ett positivt sätt genom den tunga vägg bandet bygger upp, texter om ångest, existentiella problem och annat som hör det unga livet till. Texterna kan kännas lite banala ibland, stundtals är de geniala men tyvärr nästan nödrims aktiga däribland.


Det är tonårsångest och nittiotalsindie draperad i ganska modern skrud. Bandet vågar lita på ryggraden av bas och trummor som pumpar på länge medan gitarrerna får leka lite shoegaze.

Det är en liten indierevival i Sverige nu, Hurula, Västerbron, Avantgardet och Solen som alla vågar ta sina influenser och göra något eget av det, men jag ska inte nämnde det där bandet från Eskilstuna som nyss la av.
Om det beror på att Prinsessan Madeleine, hertiginnan av Gästrikland fyller 35 ikväll som de sjunger om Leonore och Estelle vet jag inte men lite roligt är valen av de namnen.

Låtarna från senaste albumet ”Känslorna säljer/Miljonär” skiljer sig en hel del från de tidigare materialet, det är tyngre och inte lika enkelt uppbyggt. Live är det mycket mer av kraft än på skivan och jag gillar verkligen vad jag hör och ser, det skulle inte förvåna mig om de spelar på större scener snart. Låtar som ”Miljonär”, ”Olof, kära Olof” och ”Känslorna säljer” är snudd på klockrena hits men det är såklart de äldre låtarna som ”Bär mig” som får mest jubel av hardcore fansen längst fram.
Det vore lätt för mig att säga att de är som Kent Light men de är de inte tror jag.  
Solen visar ikväll att de är Sveriges bästa Gävleband som inte längre bor i stan och som sagt hade jag varit tonåringen hade jag älskat detta, nu är det ”bara” mycket bra.


Peter Alzén

måndag 22 maj 2017

en del av ett liv

När jag var sjutton älskade jag The Jam, på deras album Setting Sons upptäckte jag låten Heatwave, det lät så annorlunda fast det ändå var The Jam. På Gamla stans skivaffär hittade jag sommaren 1980 två lp som hette Mod Classics vol 1 & 2, full med grym soul från Motown och där fanns originalet till Heatwave, på den tiden fanns inget internet så jag var tvungen att läsa tidningar, skivomslag eller böcker för att få reda på varifrån låtarna kom. Jag ville ha mer soul men problemet på den tiden var att det var svårt att få tips om mer soulmusik, de engelska tidningarna som NME och Face skrev lite om det, Larm ibland men jag tror faktiskt förutom några äldre vänner var det faktiskt Jörvars Gosskör sista två nummer som gjorde att jag kom vidare. Jörvars hade en fin special om just Motown, en om Chicagosoul sen ett helt uppslag med låtar som de tipsade om, många skivor blev det därifrån Det bästa med att ha äldre vänner är att de kan mycket om äldre musik, så när jag lärde känna Mike ordentligt i början av 80-talet hade jag fått för mig att det bara var tidig Motown som var det som gällde men han lärde mig om Norman Whitfield Givetvis ledde detta till fler skivor och snart var Marvin Gayes What’s Going on en stor favorit Men jag ska erkänna att jag är lite periodare, precis som med reggae, det är givetvis aldrig så att jag tycker illa om genren men vissa stunder är soul det enda jag lyssnar på. Sen vad soul är, vad RnB är kan man alltid diskutera, ibland gör man det lätt för sig och kallar all ”svart” musik för RnB som topplistan i Billboard.
Soulens historia är även en historia om samhället, ett grymt segregerat land där Rhythm and blues fortfarande kallades Race music, ett land där svarta och vita fick stå åtskilda på konserterna med en tvättlina emellan sig, ett land där de svarta artisterna var kungar på dansställena men fick stå ut med risken att bli lynchad eller åtminstone nedslagen utanför samma ställen. Att musik som en gång i tiden beskrevs vara det stora hoten mot det vita samhället idag är den största på marknaden För soulen har gått från att ha varit rå och elektrisk rytm från den svarta underklassen till att bli en miljardindustri med nutida Rnb och hiphop som dominerar världens topplistor. Soul är såklart ett lika vitt begrepp som Rock så man får lista ut vilket håll man ska gå, stigarna är många och ofta väldigt roliga att gå på. Väldigt ofta är den vita standard rockdiggaren ganska bekväm i sin soulsmak, väljer ofta det äldre och inte det som är modernast nu, och så har det nog varit jämt. Det är lättare att gilla Supremes än TLC. Men 1982 var ett musikår som var annorlunda, punken var sen tidigare trist, den synthvåg som kändes fräsch 81 var trist som satan året efter, visst fanns det en hel del postpunk som Cure, Siouxsie, Bauhaus och Echo & the Bunnymen som fortfarande var helt ok men plötsligt började det dyka upp fantastiska plattor som lät mer spännande, Marvin Gayes Sexual Healing, Sweet pea Atkinson, Michael Jackson Billie Jean, Grandmaster Flash & the Furious Five med The Message och givetvis Prince. Plötsligt var inte nutid soul/funk smetig och lyxig utan tuff och svängig. I slutet av 80-talet kom en stor CD-boom som gjorde att skivor som varit mer eller mindre omöjliga att köpa (iaf i städer av Gävles storlek) blev nu lätt tillgängliga. Staxboxar, dyra japanska Curtis Mayfield importer, att jag var en av de ansvariga för inköpen i Norrlands största skivaffär gjorde att min skivsamling växte fort och stadigt. Även all Hip hop jag gillade i slutet av 80-talet gav mig samplingar att leta efter, förutom en massa James Brown så var det annan funk som de använde. Tidigt 90-tal kommer jag och två vänner (jonas och Claes) tvåa i den stora popquiz tävlingen Elektrosport på tv4, förutom en hel del fina priser så var det nog att det stora musikintresset som blev ännu större, plötsligt ville jag lära mig allt om musikhistorien, Ledstjärnor är ”the Heart of Rock & Soul, the 1001 best singles in the World” (David Marsh) den perfekta introduktionen om du vill lära dig rock och soul historien från grunden och givetvis Sweet soul Music (Peter Guralnick) är boken som berättar allt du vill veta för att kunna bemästra soulhistorien ordentligt. Men även den nya boken Resan mot Rockens rötter av Jan Kotschack lägger en pusselbit i mitt sökande efter någon musik jag lyckats missa
Efter att lärt mig ”allt” om RnB och soul så måste jag lära mig om den disco som kom i mitten av 70-talet. jag hade alltid parallellt med punken gillat disco/soul under min högstadietid, var till och med dj på den lokala fritidsgården Träffen. Givetvis finns det som i de flesta genrer bra och dålig musik, mycket av den europeiska discon som var stor i Sverige är kanske inte alltid speciellt upphetsande men det som gjordes i Miami, Detroit Chicago och andra amerikanska städer var desto bättre Om man då någonsin hade börjat med Motown var det lätt att börja gilla northern soul, Dave Godin som hade skivaffären Soul City i London döpte genren för det var mestadels fotbollsfans från Norra England som på sjuttiotalet kom in i affären för att få tag i gammal snabb soul, inga modernt saker fungerade, Northern soul är väldigt förenklat som Motown låtar som inte kom från Motown, låter oftast lite billigare men herregud vilka hits det finns där, det var där Soft Cell hittade originalet till Tainted Love Man kanske är lite skadad då jag har 67 samlingar på Goldmine labeln, dessutom har Ace, Kent, Charly och släppt massor av bra soulsamlingar. Men hela tiden hör jag nya bra soullåtar jag inte hört förut, senast när Magnus Carlson hade sin soulkväll på Gävle konserthus så spann DJ Robert Krus massor av finfina soullåtar före och efter bandet, flera pärlor som jag hade missat tidigare. En trist fest blir så mycket bättre om man sätter på en samling från Motown.

lördag 13 maj 2017

Soulfest

idag ska jag gå på se Magnus Carlsons soulparty, förhoppningsvis med grymma djs som Robert Kruus så kommer jag få höra musik jag inte visste fanns men fick mitt hjärta att smälta. här har ni 50 grymma upptempo låtar från 70-talet