söndag 5 november 2017

Marit Bergman

Marit Bergman Kulturcentrum Sandviken fredag 4/5 Efter att haft punkbandet Candysuck i Rättvik kom hennes solodebut ” 3.00 AM” med buller & bång 2002. I några år där i mitten av 2000-talet var hon landets egna indiedrottning. Hon har fått massor av grammisar och P3 guldpriser, dessutom blivit utnämnd till landets bäst klädda i modetidningen Elle. Ibland när man tyckt det varit lite väl tyst om hennes musikproduktion får man betänka att hon har många bollar i luften, jobbat som skribent, programledare på P3 och framförallt startat upp ett rockkollo för unga tjejer. I år är hon äntligen tillbaka till publiken som väntat länge nu. För ett år sedan kom skivan Molnet, den första på sju år, den första hon har skrivit med svenska texter.



 Uppbackad av Andreas Kullberg iförd guldskor spelandes cittra och piano, så stod Marit där med sin rosa gitarr. De öppnar med ”Santa Cruz” från senaste albumet Molnfabriken, senare ska det visa sig att de flesta låtarna från kvällens konsert var från den skivan. När skivan släpptes för ungefär ett år sedan var jag lite besviken på den, tyckte det kändes som en barnskiva, i alla fall nästan, nu har jag såklart insett att den är skriven ur ett föräldraperspektiv men även musikaliskt är den mycket ”vuxnare” än den tuffa indiepop hon gjorde tidigare. Dessutom tycker jag mycket om skivan numer, Marit är en lättsam men ändå en fundersam artist, hennes mellansnack som kan låta väldigt vimsigt är oerhört fint, hon berättar små anekdoter utan att vara alltför manushållen, hon utstrålar en väldigt varm ton i det mesta, roligast är det nog när hon blir avbruten av sin son som har slut på batteriet när han lirar Minecraft bakom scenen.



Låtarna handlar ofta om ganska deppiga saker, om flyktingbarn som blir misshandlad av väktare, om folk som tar sina liv eller drömmar om ett annat liv. Det är vemodigt men ändå skönt som en varm tröja på hösten. Jag förstår att hon nästan bara spelar nyare låtar, då de skiljer sig en hel del från det äldre materialet även om jag vill höra flera gamla favoriter, idag var det endast "I Will Always Be Your Soldier" som var från de äldre skivorna. Bäst ikväll var ändå ”bland gråter jag bara för tiden går”, en historia om att växa upp, att sitta i ett rum med affischer på the Clash och Transvision Vamp och bara längta efter annat liv, då och just då är Marit Bergman i Annika Norlin klass, det är då jag försiktigt torkar bort en tår i ögonvrån.

 Det var en trevlig kväll i Kulturcentrums fina lokal och jag tror nog de flesta gick därifrån med ett leende Peter Alzén

onsdag 18 oktober 2017

Höstpop

den här tiden på året brukar den här spellistan komma fram Peter Alzén

lördag 14 oktober 2017

"Heroes"

idag är det 40 år sedan Bowie släppte albumet Heroes, det låter fortfarande som om det vore gjort imorgon


lördag 16 september 2017

Marc Bolan

idag är det 40 år sedan Gloria Jones körde in i ett träd och i sviterna av det dog Marc Bolan. Marc hade i flera år varit en föredetting, han som var glamrockens första superstjärna blev frånåkt av teenybop band som Sweet men även av innovatörer som Bowie och Roxy Music. men 1977 hade ha vari på turné med the Damned och startat sin egen tv show. hans sista gig blev på Gröna Lund 24 maj 1977
T.Rex musik har åldrats väldigt väl trots allt och även skivorna som kom efter att storhetstiden var över innehåller flera guldkorn. men från "Ride a White Swan" 1970 till slutet av 1972 och "Solid Gold Easy Action" hade han 8 singlar i rad som låg etta eller tvåa på Englands listan
men även 1973 kom "20th Century Boy" på tredjeplats och "The Groover" på fjärdeplats sen var det inga fler topp 10 placeringar mer. Själv är jag väldigt förtjust i senare låtar som "New York City" och "London Boys"
vid Gipsy Lane min vän Matte Cavonius såg inte bara sista giget på Grönan utan smugglade även in en kassettbandspelare och spelade in det, tyvärr hittar han inte den kassetten nu men vi får hoppas han fortsätter leta Simon Napier-Bell skriver i sin bok Born to Boogie om hur han 1966 lockade med Marc i Johns Children med orden att han skulle få råd med en Porche, precis som hans stora idol James Dean, Marc svarade "Nej nej, En Porche skulle inte passa mig, jag är alldeles för liten för en sån stor bil. Om jag ska dö i en bilolycka så vore det i en hundkoja, Jag tror jag skulle gilla det" gissa vilken sorts bil Gloria Jones körde in i det där trädet Peter Alzén

måndag 4 september 2017

Twin Peaks the Return

Nu närmar vi oss de sista avsnitten, det har varit en häftig resa. I somras var det många som muttrade om kejsarens nya kläder och att det var bara yta och inget innehåll men har man sett hans filmer vet man att det ibland kan vara väldigt obegripligt som i Inland Empire (det ryktas att David Lynch själv inte riktigt vet vad den handlar om) men ibland är det magiskt fina skruvade historier.
Twin Peaks har denna säsong nästan för varje avsnitt som gått blivit mer och mer magisk, visst finns det absurda scener (min personliga favorit när de spelar ZZ Tops Sharp Dresses man) men mer och mer i det stora pusslet faller på plats. De flesta tv serier bleknar i jämförelse med Twin Peaks the Return, som en målning av Miro eller en bok av William S. Burroughs. I varje avsnitt har de lagt in ett band som lirar en melankolisk sång, lätt inspirerad av det och av David själv så gjorde jag ett alternativt soundtrack / Peter Alzém

söndag 6 augusti 2017

Jesus and Mary Chain

Zoe Howe har skrivit flera rockböcker, bland annat om Wilko Johnson och Slits, den jag läste nyss hette Barbed Wire Kisses och handlade om Jesus and Mary Chain. Jesus and Mary Chain var ett punkband som inte lät som punkrock. Själv beskrev de sig själva som en korsning mellan Shangri-las och Einsturznde Neubauten men jag skulle nog säga mer mellan Beach Boys och Velvet Underground. Bröderna Reid var två uttråkade killar från East Kilbride utanför Glaasgow. Utan några större kunskaper startar de ett band som lirar covers av Pistols, Clash och Jam. Men tiden går och de får ett fan i Bobbie Gillespie. Han är kompis med Alan Mcgee som har Creation records som på den tiden sålde knappt 100 ex av sina singlar men Alan gav bandet en spelning på sin klubb the Living Room, de var 6 personer i publiken men en av de var NME skribenten David Quantick som då skrev den första recensionen på bandet , dessutom så ledde det till att Alan blev deras manager. De fick ett rykte inte bara var svårjobbade utan även väldigt glad i rusdrycker så när de ska spela in första Old Grey Whistle test så blir inspelningstiden väldigt tidigt på morgonen, Bröderna är båda tystlåtna och inåtvända, mest är det William, han vägrar att bli intervjuad i den här boken och om det är därför han framställs som skitstövel vet jag inte men det kan ju vara så enkelt att han var en. Bobby Gillespie som var både bandets trummis och dess största fan känner sig tvungen att hoppa av för ta hand om sitt egna band Primal Scream.
Då när de letar trummis är den givna kandidaten John Moore, John vill vara med fast han kan inte spela trummor men trots hans bristande kvalitét så hoppas de han ska lära sig trumma för han ser ju precis ut som en medlem i Mary Chain. Alla musiker som passerade bandet säger att det var svårjobbad då bröderna knappt pratade med några andra.
Boken är en rak historia om två bröder som mer eller mindre inte tål varandra, känns det igen? Kinks? Oasis etc etc. Se bara på sista plattan Munki innan de lade av 1998, William skriver låten I Hate ock’n’Roll, Jim kontrar med I Love Rock’n’Roll. På slutet av deras första tid kommer deras syster Sister Vanilla in för att medla så bandet håller ihop, knepigt nog fungerar det när de jobbar tillsammans på hennes album.
2007 får de ett fint erbjudande från Coachella som de tog och sen verkar det ha gått bättre i vårs kom då ett återföreningsalbum till slut. Damage and Joy är dessutom en alldeles utmärkt platta. Men är boken bra då? Den är inte där uppe bland de bästa musikbiografierna som jag läst men helt ok, den är en rak ganska enkel historia om ett band som inte säger så mycket, men som tur har de hela tiden varit bra och skrivits om så Zoe fann sitt material. Peter Alzén Här under en spellista jag lyssnade på när jag läste boken