måndag 25 februari 2019

lördag 26 januari 2019

Dom Dummaste

Jag vet inte när jag hörde Dom Dummaste första gången men jag vet jag läste om dem i fanzines innan dess, de verkade både spännande och lite jobbigt störiga.
Tror till och med att det var så att jag hörde julsingeln innan jag hörde den beryktade kassetten, då ska man ändå betänka att jag gillade typ all musik som lät konstig i Sverige på den tiden. Kassetten var otroligt kul men ändå väldigt studentikos tyckte jag då men nu med facit i handen och mer kunskap i kroppen förstår jag mer av vad de ville göra.
Nyligen kom en bok som summerar upp Dom Dummaste 40 år på denna planet, det är en bok, utgiven på ERIKAXLSUND, som är väldigt underhållande på så sätt att vi inte bara får bandets historia berättad av de själva utan även från folk utifrån som bland annat Philemon Arthur, CM Von Hausswolf, Carl Johan De Geer, Fredrik af Trampe, Conny Nimmersjö och folket bakom skivbolaget Sista bussen som gav ut deras tidigaste alster.
Alla hävdar såklart att Martin Rössell är Sveriges Lou Reed och att Lars Cleveman är John Cale och att bandet sonika är landets svar på Velvet Underground (det är några till som gärna vill ha det epitetet). Det är möjligt att de har rätt, de har dessutom satt upp en föreställning med nämnda John.
Jag skrattar gott för mig själv när jag läser boken, anekdoter om avantgarde blandas med fylle minnen men någonstans där mitt i alltihop finns ett band som aldrig var tråkiga, bara deras grundmanifest ”Att skapa ett band där inget skulle censureras” säger väl egentligen att du borde lyssna oftare på Sams Son eller några andra av de fyrtiofyra låtar som finns på de två CD som följer med i boken.
Dessutom är boken sjukt snygg, En kaffebordsbok formgiven av Stockholms bästa pizzabagare och även tidigare gitarrist i min lillebrors band, Anders Östblom.
Peter Alzén

måndag 7 januari 2019

Beastie Boys book

Jag läser alldeles för många musikböcker och då läser jag bara artister/genrer jag gillar men många böcker är måttligt roliga, de kan vara ok för att veta lite mer om artisten men böckerna om Billy Idol eller Jesus and Mary Chain är ganska lätta att glömma efter man läst dem utan för den delen varit dåliga.
En hel del böcker kan lära dig stora bitar av rockhistorien, så om jag ska generellt berätta om musikböcker du bör läsa så är det en hel del som är givna.
Please kill me (Legs McNeill & Gillian McCain) och ”Englands Dreaming (Jon Savage) är den givna grundkursen om du vill läsa om punkens födelse ”the Heart of Rock & Soul, the 1001 best singles in the World” (David Marsh) är den perfekta introduktionen om du vill lära dig rockhistorien från grunden Sweet soul Music (Peter Guralnick) är boken som berättar allt du vill veta för att kunna bemästra soulhistorien Bland svenska böcker är det värre ”Blod eld död” (Jon Jefferson Klingberg och Ika Johannesson) är den såklart mest rekommenderbara, även om du inte kan eller är speciellt befattat med den hårdaste svenska musiken så är boken ett lysande exempel på hur det går att göra det intressant.
Bästa musik boken jag läste på mycket länge är annars Viv Albertines bok ”Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys” Även om du inte har någon större relation till henne så är den briljant, som fattig immigrant så växte hon upp i ett påvert hem utan musik alls men via Yoko Ono och Patti Smith finner hon mod att börja spela trots att hon kan inget, tillsammans med några till tjejer bildar hon ett av de allra första tjejbandet som inte har satts ihop av en manager, Slits. Bandet blir populära för sin minst sagt aviga version av punk och reggae, att hon dessutom är Mick Jones från Clash flickvän gör att de får åka med på deras första turné. Varför boken heter som den heter beror på att hennes mor alltid sa den frasen till henne för det var det enda hon brydde sig om.
Men nu har jag äntligen läst den bästa musikboken sen jag läste Viv Albertines Beastie Boys Book är 575 sidor ren och skär glädje, boken är en hyllning till Adam "MCA" Yauch som gick bort 2012 från de andra två medlemmarna Adam "ADROCK" Horovitz and Michael "Mike D" Diamond. Bandet formades redan 1981 som Hardcore punk på Manhattan, innan de några år senare blir helt uppslukad av den nya kulturen i New York, Hip-hop. Deras första Hip Hop försök är en skämtlåt men får en del spelningar men av en slump så ”råkar” British Airwaves använda baksidan på singeln i en reklamsnutt och eftersom (jo de här är inga fattiga killar från slummen) någons far var advokat så gör de upp med engelsmännen och de tre grabbarna kan kvittera ut 10000 dollar per skalle och här sker brytpunkten för när Adam med 250 dollar på fickan åker till en musikaffär för att köpa en riktigt fin gitarr så ser han plötsligt en Roland Tr-808 en trummaskin som han istället köper och sen lämnar bandet punken helt för att bli ett larvigt extremt grabbig hip hop trio.
Deras debut album som samplar Led Zeppelin och annan bombastisk hårdrock säljer ofattbara mängder och blir det första hip hop album som toppar USA listan. Sen när de bryter med Rick Rubin och Def jam för att flytta till LA och jobba med Dust Brothers gör de sitt bästa album och förmodligen det som sålt sämst Pauls Boutique, en skiva som bör finnas i alla skivsamlingar av värde. På 90 talet kändes det som bandet inte kunde göra nåt fel alls, de gjorde skivor som älskades av både rockfolk, hip hopare och vanligt folk som köpte topplistan.
De bygger en gigantisk studio där de har skateboard ramp och basketkorg, de startar eget skivbolag (Grand Royal) för att ge ut musik de gillar och en tidning med amma namn som skriver om sånt de vill läsa. Bandet börjar även skämmas grymt för sin första skiva och de grabbiga sätt de hade och det tar sig uttryck på flera sätt som offentliga ursäkter på MTV galor eller debattartiklar.
Här berättar krönikören Ada Calhoun hur det var möjligt som tjej att älska Beasties fast de var som de var.
De startar även ett klädmärke (X-large) för de har svårt att hitta saker de gillar Boken är skriven i små kapitel som håller en linje från 80-talets början tills de la av men linjen bryts hela tiden när de lägger in fotnoter i varandras kapitel eller när designern Teddy Santis ska kommentera alla deras olika images. Jag skrattade när Keith Richard hade ett recept i sin biografi men Beasties låter kocken Roy Choi berätta om recept som han lärde grabbarna, de var lite mer spännande än Keefans korv & mos.
Spike Jonze som började sin videofilms karriär med att göra Sabotage åt Bandet visar här upp en massa privat foton. Musiker/band som älskar musik älskar jag och såna artister ger alltid bättre och större skivsamlingar, tänk Clash, Saint Etienne och Primal Scream, givetvis kan vi slänga in Beastie Boys där också. Flera sidor med musik de älskar, längst ned här har jag gjort ett soundtrack med alla de låtarna + de som bandet har samplat på sina skivor.
Läs för guds skull det är 575 sidor som aldrig känns tråkiga
Peter Alzén

tisdag 1 januari 2019

2018

2018 var ett år som hade sina goda stunder
i konsertväg var det nog några som stack ut trots allt
Nick Cave & the Bad Seeds på Dalhalla var en magisk urladdning

Säkert såklart på den minimala scenen i Ljusdal, underbar artist på ett underbart ställe

Roligast kanske nog ändå Teddybears var i Borlänge natten

tyngst och kanske mest överraskande var nog Gary Numan

Viagra Boys var intressant hur de har växt på bara ett par åt, årets mest mixade publik och jag gillar det fortfarande väldigt mycket.

årets mest omtalade spelning var nog den onsdagen då Peter Murphy blev arg på de som köpte öl medan de spelade, så han helt sonika kastade fulla vattenflaskor med full kraft mot baren, en av dem träffade mixerbordet som la av, senare samma kväll blev han utslängd från sin egen spelning men konserten var bra så länge den varade, sådeså
sen hade ju Anders och jag inte bara väldigt roligt med våra uppskattade quiz

vi släppte ju äntligen våran andra bok också
sen såg jag såklart alldeles för många tv-serier, led mig genom för många fotbollsmatcher, bytte jobb och unnade mig för lite semester
speciellt många lysande album kom det kanske inte 2018 men här är iaf en bunt låtar jag gillar väldigt mycket

Peter Alzén

tisdag 20 november 2018

söndag 11 november 2018

Den tredje punkaren

Den tredje punkaren
Arne Wickanders bok om uppväxten i Stockholmsförorten Bollmora har med startpunkt i sina egna minnen skrivit en bok som är DIY och punk i ett nötskal. Är den bra? Nja det är ju inte direkt Stäppvargen eller Resa till nattens ände
Men den är underhållande, den påminner ibland om mina uppsatser i åttan och nian, när min svenska fröken klagade på mitt språk, att så här kunde man ju inte skriva så berömde hon mig även lite med orden fast ju i det här kontexten så fungerar det. Frågan är ändå om jag tog språket så långt som Arne, han vägrar konstant använda versaler, han kör med talspråk så man ibland måste ljuda orden för att förstå vad han menar.
Handlingen är nästan ingen alls, det låter kanske helt idiotiskt men kapitlen är mest uppbyggda av några anekdoter, vilka vissa är inte speciellt märkvärdiga så att säga men det är underhållande och en beskrivning av en ungdomstid som jag känner igen mig i och kan skriva under på ibland var totalt meningslös men samtidigt så var det underbart ibland också. Det jag kan reta upp mig lite på (men det kanske bara är jag ) är att ibland är 76, ibland 79 ibland tidig 80-tal, i alla fall om man utgår från den musik han droppar .

Jag hade roligt nr jag läste boken och visst även om det inte delas ut något Nobelpris i litteratur i år så hade iaf inte Den tredje punkaren blivit nominerad. .

Det finns flera ungdomsskildringar som utgått från punken eller ifrån dess närhet. Henrik Westons ”Vem Bryr sig” är en mer strukturerad och normal bok,
Bosse Löthens ”Vem älskar den pojken” är en mer deprimerad uppväxthistoria medan Arne är den mest nihilistiska och anarkistiska hittills
Jag hade en rolig stund med boken
Peter Alzén
varför jag tyckte det passade med min favoritmusik från 1977 här kan man undra eller inte