Ett C90 för sommaren 2024

precis som man gjorde för 20 år sedan, ett blandband måste göras för en kortare semestertripp, imorgon åker jag till en stad där krig har startats

Suicide

idag är det 8 år sedan Alan Vega dog, Suicide var veckorna innan annonserade för ett uppträdande på Peace & Love men plötsligt var de borta från annonsen och jag förstod att någpt inte var rätt. sommaren 1979 hade Tempo i Gävle en jättestor cut-out rea, kanske var det 10kr styck eller kanske tom mindre. Jag köpte Suicides första album och älskade det direkt, många av mina punkvänner tyckte det var oljud. ni som tror att alla punkare var född med öppna öron och sinnen vet inte hur fel ni har, Suicide var förband till The Clash och fick gå av scenen blödande varja kväll för scenen var dränkt i krossat glas från flaskor Clashpubliken hade öst över duon. de var Även förband till Elcvis Costello som sa efter en spelning åt dem - Kan ni starta ett riot imorgon också?

Första albumet och givetvis uppföljaren låter idag inte alls speciellt kontroversiella men då var det inte bara punkare som sa - Det här är inte riktig musik (ett uttryck jag verkligen hatar). bandets musik är idag snudd på lika inflytelserik som Velvet Underground är. massor av band speciellt i den tidiga synthvågen polerade bandets musik och klev in på topplistornas högsta skikt och när den ärliga rocken (ännu ett uttryck jag hatar) hovleverantör även gör en cover på bandets fantastiska tolva Dream baba Dream så är väl allt motstånd nedbruten.
men jag kommer aldrig glömma alla fester jag tvingade mina vänner höra hela Frankie Teardrop, jag vet folk som dessutom blev rädd för den

Peter Alzén

R.E.M på Göta Lejon

Idag är det 35 år sedan jag såg R.E.M på Göta Lejon, visst det var före Losing My religion men det var inte ens utsålt på den sista rockkonserten på det anrika stället. Långt senare har de öppnat för band där igen men på 80-talet var det ett ställe jag såg massor av band på The Jam, Cramps, Echo and the Bunnymen, när de var förband till sig själva och flera som jag lyckats förglömma just nu.
R.E.M debuterade redan 1981 med Radio Free Europé på lilla bolaget Hib-Tone men tror jag först hörde talas om dem när de släppte Murmur 1983 och då klumpades de ofta ihop med band som Green on Red, Dream Syndicate och flera som en ny amerikansk våg. Jag fastnade aldrig då även om en del låtar var bra. Det dröjde nog till jag såg The One I Love på MTV som jag insåg bandets storhet. Albumet Document blev en favorit och än idag är det en skiva jag återkommer till då och då. Uppföljaren Green var kanske ännu bättre, därefter följde den ojämna Out of time och den klassiska Automatic for the people.

På de fyra skivorna gjorde de sina Byrds och New Wave rötter till ett modernt alternativt sound, precis rätt för att bryta sig ut från 120 minutes till att bli för den stora publiken.
De två skivorna därefter slentrian köptes men föll snart i glömska. Kanske är det så att de flesta artister har en viss brinntid, det är få artister jag vet som varit intressant hela deras karriär.
Vet inte varför jag tyckte de blev trista för nu när jag lyssnar genom hela deras katalog så finns det pärlor hela vägen in i mål. Givetvis är tid en förklaring, ibland orkar man inte höra allt utan fokuserar på det som är intressant just då.
Spelningen på Göta Lejon var fantastisk, det säger jag inte bara för ni missade den utan även för hur de bjöd oss i publiken på 27 låtar, varav flera var ganska smala covers. När de sen kom tillbaka till 6 år senare till Sjöhistoriska hade jag nog tappat sugen-

Spellistan den kvällen på Göta Lejon
1. Pop Song 89 2. These Days 3. Disturbance at the Heron House 4. Exhuming McCarthy 5. Turn You Inside-Out 6. With the People Drivin’ n’ Cryin’ cover)( 7. King of Birds 8. Orange Crush 9. Cuyahoga 10. Feeling Gravitys Pull 11. World Leader Pretend 12. Begin the Begin 13. Rotary Ten 14. Sitting Still 15. Get Up 16. Life and How to Live It 17. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) Encore: 18. Stand 19. Swan Swan H 20. You Are the Everything Encore 2: 21. Harpers (Hugo Largo cover) 22. Summertime (George Gershwin cover) 23. Ghost Rider (Suicide cover) 24. Finest Worksong 25. Perfect Circle 26. Dark Globe (Syd Barrett cover) 27. After Hours (The Velvet Underground cover)
Såklart rankade jag deras 40 bästa låtar när jag ändå lyssnade genom alla skivorna
Peter Alzén

ESG

det här datumet 1982 öppnade Hacienda, den första kvällen spelade det fantastiska bandet ESG, bandet bestod av tre systrar Scroggins och deras kompis Tito.
Tony Wilosn hade sett dem uppträda i New York och bara några dagar senare spelade de in Moody och You're no Good, sen eftersom Martin Hannet hade 3 minyter kvar på inspelningstejpen spelade de in den magiska UFO, här är spelningen från den första kvällen
Peter Alzén

Remain in Love

Jag har läst Chris Frantz bok ”Remain in love”, Chris var trummis i Talking Heads och Tom Club. Den var inte dålig alls, men lite torr i all sin fakta, partierna om när de var på sin första turné med Ramones och avslutning med den katastrofala inspelningen av Happy Mondays "Yes Please" var toppen, sen var det lite kul att David Byrne nämndes hela tiden som en idiot/lögnare/narcissist/.

David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på Konstskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975.
Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara så antirockiga och så preppy klädda. Deras första Europaturné gör de med Ramones, första albumet är inte släppt men de är omskrivna ändå rockpressen och tillsammans paketeras de som punk från New York. Partiet i boken om den turnén är nog det som är roligast, en Johnny Ramone som är arg på att salladen är grön, att de pratar arkitektur i bussen, att de stannar för att kolla på Stonehenge, kort sagt han är arg på allt.
Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans, Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans, själv läste de såklart serietidningar. När turnén nådde Paris var båda banden lite lyckliga, Talking Heads medlemmarna kunde gå på konstrunda bland museum och Ramones var lyckliga för de hittade ett McDonalds.

Jag älskar Talking Heads, deras första två album är trevliga små pärlor men vid tredje albumet Fear of Music lyfter det ordentligt. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven. Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma.
Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett nio manna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads.
Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. samtidigt är de ute på en turné med ett storband, minns en fantastisk konsert från Rock Palats som visades på svensk tv en natt.
Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Just Tom Club blev en smärre succé i den musik som rådde i New York 1981 och både Wordy Rappinghood men framförallt Genius Of Love blev stora hits, mycket större än vad Talking Heads hade varit.
1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.
Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där David sång fick ta av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och massor av andra. Sen har Chris och Tina producerat en hel massa artister framförallt i Compass point studion på Bahamas, bland annat Ziggy Marley, Los Fabulosos Cadillacs och sen den omöjliga Yes Please med Happy Mondays . trots att det i fjol var 40 års jubileum av Stop Making Sense filmen så lär vi nog aldrig fåse ett återförenat Talking Heads.
Här har jag rankat deras bästa 50 låtar

Peter Alzén

Håkan 50 år

Peter Alzén

Nile Rodgers är ett geni

Peter Alzén