en liten reggae historia

Reggae har alltid varit kontroversiellt.

Cannabis, homofobi och tunga basgångar som soundtrack till tider av våldsamma upplopp.

I Sverige har det de senaste månaderna diskuterats allt från Sizzlas inställda spelning på Slakthuset i Stockholm till drogliberalism och ungdomsmissbruk i Gävle.

Men debatten tar egentligen sin början långt innan dess. Och till och med innan reggae blev ett begrepp ens på Jamaica.

Det var på 1940-talet när en grupp slavättlingar, inspirerade av den jamaicanske rastafari-ledaren Leonard Howell, bosatte sig långt ute på den jamaicanska landsbygden i ett försök att leva efter den religion som kommit att uppstå några år tidigare och som förespråkade de svartas exodus. Tillbaka till ett fritt Afrika. En flykt undan hundratals år av brutalt och kolonialt förtryck.

Polisen på den lilla karibiska ön gick hårt åt det tillfälligt fristående rasta-samhället Pinnacle Estate och medlemmarna skingrades efter något år. Rastafarirörelsens läror spreds till huvudstaden Kingstons slumkvarter och kom med reggaens hjälp några årtionden senare att spridas över världen.

I Storbritannien, dit många jamaicaner flyttade i jakt på jobb och ett bättre liv, etablerades reggaemusiken redan under 1960-talet.

I sin självbiografi ”Culture Clash: Dread Meet Punk Rockers” beskriver den brittiske punk- och reggae­ikonen Don Letts, född av jamaicans­ka föräldrar i stadsdelen Brixton, livet som ung svart man på Londons grå gator i mitten av 70-talet.

Frustrationen över den så kallade SUS-lagen, som gav polisen rätt att stoppa misstänkta personer på gatan även om de inte begått något brott, slog hårt mot storstäderna svarta befolkning.

Don Letts förklarar hur han gång på gång tillsammans med andra utsattes för rasism och våld från ordningsmaktens batonger.

Samtidigt växte punkrörelsen fram i England och band som Sex Pistols och framförallt The Clash kom att inspireras av den jamaicanska musiken. Explosionen skedde sommaren 1977 då punk och reggae möttes i en slags ohelig allians mot samhället.

Gaturebeller med dreadlocks och nitjackor lyssnade på artister som Big Youth, U Roy och Tapper Zukie. Upploppen i arbetarstadsdelar som Notting Hill och Brixton skakade det brittiska samhället och Johnny Rotten, sångare i Sex Pistols, sågs av högt uppsatta politiker som en lika stor samhällsfara som Hitler drygt 30 år tidigare.

I dag finns nya lagar. Form 696 är ett brittiskt system som tvingar klubbar att fylla i blanketter om vilken musik som ska spelas på dansgolven. Något som slagit hårt mot arrangörer av framförallt reggae- och dubstepmusik i Londons mer invandrartäta områden.

Och i Gävle diskuteras just nu ­huruvida festivalen i Furuvik ens borde ha fått tillstånd. Det är inte svårt att förstå frustrationen. Samtidigt är parallellerna till musikens historia och ursprung glasklara, även om jag inte ställer upp på de allt mer snedvridna konspirationsteorier som några av de mest förvirrade fansen ägnar sig åt; nämligen att själva musiken skulle anses så pass samhällsfarlig att det är därför myndigheter världen över sätter käppar i hjulen för klubbarrangörer, artister och bandbokare.

När det kommer till homofobin blir det dock svårare att gå i försvarsställning. Inom den moderna dance­hallmusiken finns det texter som aldrig skulle släppas igenom av svenska skivbolag. Artister som Sizzla, Beenie Man och Buju Banton har tidigare framfört budskap som till och med skulle få Kristdemokraterna att vifta med regnbågsflaggor i försvar för mänskliga rättigheter.

Dock finns en förklaring även här, om än obehaglig.

Jamaica är ett av världens mest kyrktäta länder. Kristendomen präglar allt från politik, undervisning och hemmiljö.

När jag i höstas träffade reggae-dj:n och världens kanske främsta expert på jamaicansk musik, David Rodigan, förklarade han hur delar av dagens dancehallscen skjuter sig själv i foten. Det borde finnas så mycket annat att fokusera på än hat mot homosexuella.

Samtidigt påpekade han att samhällen utvecklas i olika takt och att det inte var många decennier sedan det var olagligt med homosexualitet både i Sverige och på de brittiska öarna. (I Sverige var homosexuella handlingar olagliga fram till 1944, då homosexualitet i stället kom att betraktas som en mentalsjukdom. Sjukdomsstämpeln kvarstod till 1979.)

Sizzla stoppades i Stockholm efter protester från HBTQ-rörelsen. Egentligen borde han aldrig ha bokats från första början.

Debatten efteråt var dock stundtals sansad.

Samtidigt växer en ny scen fram. Modern-roots blandar dancehallens rytmer med den ursprungliga reggaens texter om medvetenhet, historia och lika rättigheter.

Långt från homohat.

Allt det här är viktigt när det gäller diskussionen om reggae. Klart är att det är de fattigas musik. När de välbeställda jamaicanerna dansade till amerikansk soul på 70-talet riggade de fattiga upp sina högtalare på gatan. De greppade mikrofonen och formade det som så småningom skulle komma att utvecklas till hophop. Musiken kommer från ghetton som får Sveriges mest eftersatta förorter att framstå som Bullerbyn i jämförelse. Där fanns också en ilska mot ett samhälle som aldrig tycks visa sig annat än vid polisens razzior och när det vankas val.

Politiker beväpnade gängmedlemmar i löfte om röster från ghettot. Samtidigt spelades några av världens vackraste melodier in i kåkskjulen medan kulorna ven i bakgrunden.

Genom musiken fick de fattiga en röst. Kritiken mot de styrande, mot världsordningen och mot rasismen kom från sammetslena röster till tonerna av producenter som Lee ”Scratch” Perry, King Tubby och Joe Gibbs.

I England blev artister och grupper som Linton Kwesi Johnson, Aswad och Steel Pulse ledande i den allt starkare rörelsen Rock Against Rac­ism.

I Sverige i dag är Kapten Röd en superstjärna som drar tusentals fans till sina spelningar tros minimal medieuppmärksamhet. Peps Persson är en levande legend med sin karakteristiska rotrock-reggae från den skånska myllan.

Debatten fortsätter dock och endast en sak tycks vara säker.

Den lär, precis som musiken, ­inte tystna.

Spotifylyssna här

JOHAN APEL RÖSTLUND