Personligen
föredrar jag Roxy Music utan Brian Eno (bortsett från låten Virgina Plain), deras
krångliga glamrock med progressiva värmeelement må vara klassiker - somliga
gillar, inte jag. Däremot älskar jag Brian Enos soloalster, även samarbetena
med tyskarna i Cluster och även David Byrne är mästerliga. Idag för exakt
fyrtio år sen lämnade Eno Roxy Music - för att bestiga sitt eget muskaliska
berg - och han klättrar ännu, fast besluten om att finna ”sanningen” om
musikens allra heligaste väsen någonstans på den topp han så innerligt vill nå.
Få levande utövare av musik förtjänar ett polarpris som Brian Eno - men jag
antar att hans namn är tämligen långt ner på listan - tyvärr.
Brian Eno älskar ljud - både bombastiska och minimalistiska, varma och kalla, komplexa och sådana som mer påminner om farkoster och utrotningshotade djurarter än sprungna ur fysiska instrument. 1978 tog han på sig sin rekorderligaste stinsmössa och visade vägen, populariserade ambientmusiken för massorna och placerades inte helt oväntat själv på dess piedestal. Tyvärr känns det som att experimentlustan steg honom lite åt huvudet i skarven sjuttio/åttiotal då han började tonsätta och göra ”musik” för flygplatser och strykjärn, kyrktorn och kokosbollar.
Ett evinnerligt (förmodligen vetenskapligt framtaget) pianoklinkande varvades med sövande ljudvågar - ibland så ”atmosfäriska” att de knappt gick att urskilja. Linjen mellan somliga av hans ”tysta” och drömska skivor är hårfin från den valsång - och annat rogivande som bäst lämpar sig på patchoulidoftande meditationscenter, väntrum för utbrända och i diverse tveksamma New Age-lokaler.
Allra bäst lyckas han när han (snudd på mot sin vilja) gör finurliga och briljanta popmelodier - gärna med värdsliga rytmer (gärna ihop med Talking Heads). Få har även skrivit så hjärtskärande och pastorala sorgesånger som Eno - Spider And I och The Big Ship kan båda vara något av det vackraste som fästs på tape. Put A Stray Under Baby låter som något bord Robert Wyatt suttit och dreglat vid när han knäckte äggen till sin mästerliga Rock Bottom-omelett.
Den trånande och fjäderlätta popen i Here She Comes, Cindy Tells Me och I’ll Come Running är förtjusande - de är alla sötare än ett hav med kattungar. Trummaskinen i Sombre Reptiles måste ha fått Martin Rev i Suicide att ha gått bananer. Pre-punken i Third Uncle skulle kunna vara det fundament som Talking Heads byggde sitt sommarhus på - givetvis som sprungen ur Velvet Undergrounds maniska och kaotiska loge. För övrigt så producerade Eno ihop med Daniel Lanois ett av nittiotalets allra bästa album - Achtung Baby - något man aldrig får glömma.
/MH
Brian Eno älskar ljud - både bombastiska och minimalistiska, varma och kalla, komplexa och sådana som mer påminner om farkoster och utrotningshotade djurarter än sprungna ur fysiska instrument. 1978 tog han på sig sin rekorderligaste stinsmössa och visade vägen, populariserade ambientmusiken för massorna och placerades inte helt oväntat själv på dess piedestal. Tyvärr känns det som att experimentlustan steg honom lite åt huvudet i skarven sjuttio/åttiotal då han började tonsätta och göra ”musik” för flygplatser och strykjärn, kyrktorn och kokosbollar.
Ett evinnerligt (förmodligen vetenskapligt framtaget) pianoklinkande varvades med sövande ljudvågar - ibland så ”atmosfäriska” att de knappt gick att urskilja. Linjen mellan somliga av hans ”tysta” och drömska skivor är hårfin från den valsång - och annat rogivande som bäst lämpar sig på patchoulidoftande meditationscenter, väntrum för utbrända och i diverse tveksamma New Age-lokaler.
Allra bäst lyckas han när han (snudd på mot sin vilja) gör finurliga och briljanta popmelodier - gärna med värdsliga rytmer (gärna ihop med Talking Heads). Få har även skrivit så hjärtskärande och pastorala sorgesånger som Eno - Spider And I och The Big Ship kan båda vara något av det vackraste som fästs på tape. Put A Stray Under Baby låter som något bord Robert Wyatt suttit och dreglat vid när han knäckte äggen till sin mästerliga Rock Bottom-omelett.
Den trånande och fjäderlätta popen i Here She Comes, Cindy Tells Me och I’ll Come Running är förtjusande - de är alla sötare än ett hav med kattungar. Trummaskinen i Sombre Reptiles måste ha fått Martin Rev i Suicide att ha gått bananer. Pre-punken i Third Uncle skulle kunna vara det fundament som Talking Heads byggde sitt sommarhus på - givetvis som sprungen ur Velvet Undergrounds maniska och kaotiska loge. För övrigt så producerade Eno ihop med Daniel Lanois ett av nittiotalets allra bästa album - Achtung Baby - något man aldrig får glömma.
/MH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar