Personligen har jag alltid tyckt att orkestern Great Lake Swimmers varit tämligen trista, de har viljan men inte suttit på den rätta virkeshögen. Därför blev jag glatt överraskad när sångaren Tony Dekker slutligen bröt sig loss och blommade ut på nya soloalbumet Prayer of the woods - en minst sagt skäggig platta.
Teitur har skrivit årets vackraste/melankoliska hymn om något så trivialt som ett rockband.
Det söndertvinnade skägget John Grant levde inte upp till albumet Queen Of Denmark, men lyckades ändå värka fram ett par smärtstillande nattmackor på sin nya skiva.
Cass McCombs låter bitvis som en Lloyd Cole med gröna fingrar och äppelknyckarbyxor. Hemtrevligt var ordet.
I vanlig ordning (tyvärr) levererade Ulf Lundell årets tristaste, grabbigaste och mest trögflytande rocksoppa med ZZ-Top-ambitioner. Att han dessutom hade den usla smaken att plagiera Deep Purples Smoke On The Water i låten Gå på tvärs, fick mig att önska att jag hade vägglöss. Att han också försökte sig på att göra en svensk teaterverkstad-version av Dr. Johns I Walk On Guilded Splinters i spåret El Perro, fick mig att slutligen riva ut alla författarens böcker ur min bokhylla, springa ned med dem till min närmaste biståndsgrupp och vråla: ta skiten! Spåren Som en fyr i natten och 63 i november är dock hyggliga balladkuddar att vila huvudet på.
Tamikrest levererar den bästa ökenrockskivan sedan Tinariwens Amassakoul från 2004. Frågan är om inte Chatma är ett par strån vassare.
Årets album kläckte duon Rhye. I en värld där sångerskan Sade Adu har gjort sitt, känns det både svalkande och livsnödvändigt att Rhye tar vid där Lovers Rock slutade.
Årets 5 bästa album:
Rhye – Woman
Jenny Wilson – Demand The Impossible!
Blood Orange – Cupid Deluxe
Daft Punk – Random Acces Memories
Tamikrest - Chatma
Årets varmaste podcast: Carl-Johan De Geer (Värvet)
Konstnären och Blå Tåget-mannen är lugn och fin som en filbunke, med hjärtat på rätta stället. Finurlig och ödmjuk som få i sin framtoning. Den gamla slängkappan klok som en bok hamnade åter i ljuset. En förebild, minst sagt.
Årets märkligaste podcast: Peter Wahlbäck (Värvet)
Jag sympatiserar med människor som vågar ha åsikter och mullrar ur skägget så att saliven stänker – oavsett om de är starka sådana – men här stollefierade sig Wahlbäck en gång för alla, med sina oändliga och främlingsfientliga monologer sköt han sig i båda knäna och föll rätt ner i diket. Trist.
Årets finaste bok: Lena Andersson ”Egenmäktigt förfarande”.
Lena Andersson är lite som vår tids fantomen. När hon öppnar munnen – så lyssnar man. Hennes många och oändliga djungelordspråk förgyller. Sommarprogrammet i P1 från 2005, där hon pulvriserade Jesus och kristendomen, och vårt förhållningssätt till dessa ekar fortfarande klangfullt i bakhuvudet. Hon har tveklöst en av Sveriges vassaste pennor, och skäms inte för att vara en sanningssägare – fler borde gå i hennes fotspår. Förälskelsens komplexa ABC avhandlades förträffligt i hennes senaste, och snudd på sönderkramade roman , och igenkänningsfaktorn är högre än Eiffeltornet hos läsaren oavsett dennes ålder, kön och läggning. Att hon dessutom är en stor humorist gör inte hennes bok (böcker) eller många sommarprat sämre.
Årets märkligaste bok: Leif GW Persson ”Den sanna historien om Pinocchios näsa”
Personen Leif GW Persson går det inte annat än att tycka väldigt mycket om. Särskilt när han nyvaket sågar polisväsendet, stånkar och grymtar, ständigt letande efter sina glasögon och voodoo-käppen. Det är även oerhört festligt att se när han spiller ut hela sin påse med härskartekniker mot en figur som Göran Lambertz – då stannar klockorna. Men, när han väljer att krydda sin senaste ”deckare” med ändlös sexism blir jag iskall. Supersalamin som hårdnar i byxorna, blir stor och reser sig, får byxorna att se ut som ett cirkustält? Visst, hade han skrivit det en gång i boken hade han kommit undan med det. Men, det haglar sexism i hela boken. Hade Pinocchio varit skriven av en annan författare (förslagsvis yngre man) hade hen blivit släpad i öronen nerför hela Götgatsbacken, för att få stå vid skampålen på Medborgarplatsen, och se sin cirkuskostym bli hårt attackerad av åhörarnas ägg. Hej clown!
Årets mest paradoxala tv: Så Mycket Bättre.
Starfältet såg bättre ut än vad själva stafetten blev underhållande. Sverige är ett litet land, och det artistiska juvret känns nu tämligen urmjölkat. Ulf Dageby må ha varit en föredömlig och självklar ledare i Nationalteatern, men att höra honom besudla låt-efter-låt vareviga vecka fick mig att köpa hörselkåpor och överväga grisfest. Att han dessutom är härligt osvenskt självgod mitt i det musikaliska haveriet, hjälpte inte direkt till. Ebbot Lundberg är fenomenal i Soundtrack Of Our Lives, men som sångare visade han stort prov på hur oerhört begränsad hans röst är, förvånande. Vinnaren var framförallt Agnes och i viss mån Ken, oavsett vilken låt Agnes tog sig ann förvandlade hon dem till sina egna och öppnade ett välbehövligt korsdrag. De ypperliga sångerskorna Lill Lindfors och Titiyos soulmarinerade röster framstod som tafflig finlandsfärje-karaoke i jämförelse med Agnes. Vilka artister besöker det Gotländska sommarhuset nästa år? Peps Persson, Ayo, Totte Wahlin, Idol-Kevin och Kaah? Kanske kommer media ännu en gång att försöka tvätta våra ögon och basunera ut att Christer Sjögren är Sveriges svar på Johnny Cash? Eller kommer de lite vågat byta ut husbandet mot Lasse Stefans med mottot – Sveriges Los Lobos?
Årets musikaliska urladdning 1: Palma Violets
Årets musikaliska urladdning 2: Holograms
Årets Velvet Underground/Jonathan Richman-pastisch: Wave Pictures ”The Woods”
Årets Spanarna-deltagare i P1 (i år också): Jonas Hallberg (Sverige behöver klona Hallberg – vi måste inse det)
Årets ”kostar det, så smakar det, eller?”: SVTs Öppna Arkiv.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur många människor som verkligen tragglat sig igenom singelfinalen från Kungliga hallen 1980 mellan Björn Borg och John McEnroe. 145 minuter pannband. Givetvis en gärning av rang att digitalisera valdebatterna, men hur många har verkligen gått på nålar över att få återse partiledardebatten från 1979 med Gösta Bohman, Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Lars Werner och Ola Ullsten? För övrigt är det öppna arkivet en av de bästa idéerna som kläckts av Public Service sedan de lät Peter Jihde värvas av TV4.
Årets musikdokumentär 1: Beware Of Mr. Baker
Minst sagt fascinerande inblick i en av rockhistoriens mesta galenpanna och excentriker.
Årets Musikdokumentär 2: A Band Called Death
De tre bröderna från Detroit skapade argare och mer välspelad punkrock än de flesta under namnet Death, då det begav sig under sjuttiotalets mitt. Att se och höra dessa vänliga och djupt kristna själar tala fritt, fick mig åter att tro på att religion faktiskt kan skapa någonting gott.
Årets Musikdokumentär 3: Stone Roses: Made Of Stone
Jag kan inte rå för det, men jag är svårt förälskad i Ian Brown - fortfarande.
Årets 3 bästa filmer:
Jakten (Thomas Vinterberg)
Django Unchained (Quentin Tarantino)
The Conjuring (James Wan)
/Mikael
Mina 50 favoritlåtar från 2013:
