Att åldras

Att åldras i en värld av musik borde inte vara omöjligt, visserligen är det bättre nu än säg på 80 talet. Då förväntades man nästan sluta lyssna på rockmusik när man fyllde 25 år.

Idag är rockmusiken musiken för dem som är född innan 1985.

Trots det så letar redaktörer på kultursidor och nöjessidor efter unga fräscha röster som skildrar rockmusiken idag, det är givetvis inget fel med det men på något sätt är kunnande sekundärt och ungdom det primära. Varför kommer jag att tänka på det idag?

Jo för idag är fem år sedan Sveriges kanske bästa kulturjournalist gick bort.

Lennart Persson var utan att jag någonsin träffade honom en sann vän in i mycket av den musik jag ville lyssna på. Först i tidningen Larm och sen i Feber, men frågan om det inte var nyhetsbreven från hans affär Musik & Konst som gjorde mig mycket fattigare. Förvisso bara på pengar och i gengäld fick jag vansinnigt mycket bra musik i mina öron.

Efter Lennart gick bort i cancer så slogs tidningarna om att berätta hur viktig han hade varit för kulturjournalistiken i landet men inga av dem som slutade ge honom frilansjobb för han var för gammal beklagade den missen. Istället fick vi kortare och kortare recensioner som nu mer tangerar innehållsförteckning eller ett tvättråd.

Några andra som drabbades av ålderssortering var bandet Alarm, 2004 hade Mike Peters misstänkt länge att de inte fick några radiospelningar längre på grund av att de var gamla stötar. Då startade han en bluff som Malcolm McLaren skulle vara stolt över.

Bandet spelade in en single men gav ut den som det lokala bandet Poppyfield som de lejde för att vara frontfigurer. Singlen 45RPM gick in på topplistans 24 plats, skivan sålde bra med en fräck ungdomlig video till. När sedan Mike Peters avslöjade sin hoax live på BBC så släpptes snabbt en editerad version av videon med Alarm inklippta.

Numer finns det en film baserad på den händelsen, Vinyl med Phil Daniels känd från Quadrophenia och Blurs Parklife i huvudrollen.

Vinyl handlar om bandet Weapons of Happiness, ett 80-talsband som återförenas och spelar in låten Free Rock’n’roll men det visar sig att de får kalla handen överallt, de är för gamla, inga är intresserade av föredettingar, även om låten är bra så kommer ni aldrig få några radiospelningar var några av de fraser de fick höra när de försökte få ut skivan.

Då får huvudpersonen Johnny Jones snilleblixten att låta en gäng unga framföra låten och precis som i en typecasting för en dokusåpa sätts bandet Single Shot ihop.

Filmen är fin feel good film i klassisk engelsk tradition så väl värd att leta reda på.

Kostar under 2 pund på Amazon.

Peter Alzén