Hurula

Häromdagen meddelade tidningen Gaffa att Hurulas album "Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för" var 2014 års bästa, I torsdags spelade Robert Hurula med band på ett utsålt Debaser medis i Stockholm, i lördags var det en ganska för stor gasklocka som var spelplatsen. Ibland kan jag bli lite ledsen för er som missar alla bra spelningar som Gävle bjuder på just nu. För er som inte har hört Hurula kan man slarvigt beskriva det som en punkigare Håkan Hellström men då gör man det väldigt lätt för sig. I ett moment av oljud så står bandet där på scenen, som om det skulle kunna vara Jesus and MaryChain 1985, längst fram står gymnasieungdomarna och hoppar, dansar och sjunger med redan i första stroferna av Betongbarn. Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband som detta kan ge en, att få skriksjunga med i rader som ”Inga pengar kvar att bränna, hade inga känslor kvar att känna, Det är tur att det finns lögner, tänk om allt du nånsin hört skulle stämma. Jag var 22, när jag lämnade Luleå" Tre gitarrister får det att låta som en gitarrvägg döljer melodierna, som om My Bloody Valentine skulle spela Florence Valentinecovers. Bandet ser ut att vara hämtat direkt från det hippaste magasinet. men det betyder inte att de beter sig som stjärnor för plötsligt ger Robert mikrofonen till publiken längst fram och hela låten sjungs utan problemet av de nedanför scenen. Även om jag gillar skivorna väldigt mycket så är frenesin och uttrycket starkare på scen, så otroligt roligt att se och höra, en känsla av att aldrig kunna bli nedslagen, att aldrig bli gammal och grå, bara leva i nuet med perfekt popmusik som Hurula som soundtrack. Peter Alzén