Talking Heads

David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på designskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975. Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara antirockiga och preppy klädda. Musikaliskt var de så luftiga, då gitarrerna spelade väldigt ljusa, rena toner och Tinas bas gick väldigt djupt, det fanns även en svag funkig puls redan i de tidiga alstren. Förmodligen var det en av orsakerna att de inte är med i Please Kill Me bokens version av den New York Punkscenen. Kanske var Talking Heads den totala motsatsen till Ramones. Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans vilket ledde dem till bli producerad av rock’n’roll farbröder som Phil Spector, var Talking Heads nästa samarbetspartner den mer moderna och framåtskriande Brian Eno (vilken gjorde låten Kings Lead hat, på Before and after Science som ett anagram av Talking Heads). Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans. Första albumet Talking Heads 77 som innehöll Psycho Killer som gick in på 100 i USA (men blev en topp 10 i både Belgien och Holland). Singeln släpptes strax efter seriemördaren Son of Sam härjade i New York men Byrne sa att han skrivit låten flera år tidigare. Andra albumet More Songs about Buildings and Food (älskar den titeln) var den första de samarbetade med Brian Eno, lite mer funkigare än debuten, en cover på Al Greens Take me to the river som singelsläpp, vilket gav bandet deras första topp 30 hit i USA. Skivan är ett steg vidare mot ett mer komplext sound, Jerry Harrisons keyboard får mer utrymme och även studions möjligheter tas mer till vara. När jag var 14-15 år så hade jag lite svårt att förstår Talking Heads absoluta storhet, idag tycker jag de två första albumen är fantastiska. Tredje albumet Fear of Music var däremot en favoritplatta på en gång. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven. Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma. Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett niomanna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads. Dessutom blev alla inklusive Byrne rädd att bandet höll på att bli Brian Enos kompband. Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Att Remian in light blev en hit i Europa men floppade i USA medan Tom Tom Club blev populära på svarta radiostationer gjorde problemen i gruppen än värre.

1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.

Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där Davids sång fick tas av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och fler andra. Jerry Harrison blev producent till band som Violent Femmes, Fine Young Cannibals och Live t.ex., Tina och Chris fortsatte med Tom Tom Club och David har haft en minst sagt mixad solokarriär. Peter Alzén