Världen utanför

Jag sitter här och bläddrar i en stor orange 320 sidor lång katalog från utställningen jag var på för tre år sedan Det var David Bowie på The Victoria & Albert i södra Kensington.

 Hela bottenvåningen på museet var fyllt av saker man inte trodde skulle få se.

Tidiga bilder från hans första år, den första pressbilden när han var 16 år, handskrivna texter till flera av de tidiga låtarna. Jättestora tv-skärmar som täcker närmare 20 meter uppåt som visar bilder från genombrottet med Starman på Top of the pops till scener från senaste Reality turnén. Massvis med kläder som alltid har gjorts av uppcoming designers. Tavlor som han målade under sin Berlin period. Ett rum som visar klipp från alla filmer och pjäser han har varit med i. Till och med hans kokainsked som han hade under inspelningen av Young Americans fanns med. Det är en makalös samling som får mig snudd på att bli alldeles mållös. Det var som en våt dröm som gick i uppfyllelse

Når jag var 10 år fick jag min första bandspelare och då började jag lyssna på musik på riktigt, en av mina första minnen är att jag lånade Ziggy Stardust albumet på biblioteket uppe i Sätra, sen låg jag inne i mitt pojkrum och drömde om alla de världar han målade upp. Från öppningsspåret Five Years med sin domedagspredikan

 ”Pushing through the market square, so many mothers sighing
News had just come over, we had five years left to cry in”

Till den majestätiska Rock’n’roll suicide är det ett formidabelt album, förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar. Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer även 2016 är att han slutade aldrig varken vara nyfiken eller våga ta risker. Få av de andra giganterna som fortfarande håller på som Paul McCartney, Rolling Stones eller Bob Dylan skulle kunna bli Best new music på Pitchfork sidan.

Den senaste skivan Black Star som kom i fredags är rent ut sagt lysande, och nu med facit i hand ännu mer skrämmande.

Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 85-91 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadium rock efter han blivit megastjärna med Let’s Dance 1983, sen startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan återfick insikten och återvände till Blueeyed soul plattan Black Tie White Noise, efter det fick tillbaka han lusten att utforska musik igen.

Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt men istället så gör han allt som han vill, och han är ganska bra på det andra också, eventuellt beror det på han kommer från art School världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp

Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik, i intervjuer och i passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock, det var inte mer än några år sedan jag såg Brucke utställning i Berlin bara på grund av omslaget till Heroes plattan.

När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld, där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste

När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan Low med texten There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie, på något sätt så har han alltid levt i ett eget parallelluniversum, han har alltid haft egen stil som han ofta bytt från 60 talets mod över glam över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös.

1983 såg jag äntligen honom, på Ullevi efter att åkt buss hela natten, jag blev besviken, stod fem-sex meter från scenen, Men At Work var vidrigt förband och de flesta runt mig var folk som gillade Police och annat sånt som jag föraktade, när de spelade White light White Heat så gick flera på toaletten, jag dansade så gott det gick, sen tog det flera år innan jag ville älska honom igen.

Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken så var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om Heroin, transvestiter och SM sex så lyckades Bowie inte bara göra alla icke straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell men även hans låtar som handlade om saker som nu normalt inte får höra på tio i topp.

Det är måndagskväll när jag skriver detta, jag är tvungen att visa min yngsta son BBC dokumentären Five Years , som är en fantastisk film om hans resa från Space Oddity till Let’s Dance, tror den kommer på SVT i helgen.

Nu går jag fram och tillbaka till min stereo, plockar med alla skivorna, nu vet jag hur det kändes när Elvis dog, lite tyst för mig själv nynnar jag Phil Lynotts låt som han sjöng om när Elvis dog

”Me I went to the liquor store
And I bought a bottle of wine and a bottle of gin
I played his records all night
Drinking with a close, close friend”

Sen så tänker jag på om det finns en himmel så sitter han där uppe och sjunger för oss alla.

”Planet Earth is Blue and There’s nothing I can Do”

.

Peter Alzén