Jesus and Mary Chain

Zoe Howe har skrivit flera rockböcker, bland annat om Wilko Johnson och Slits, den jag läste nyss hette Barbed Wire Kisses och handlade om Jesus and Mary Chain. Jesus and Mary Chain var ett punkband som inte lät som punkrock. Själv beskrev de sig själva som en korsning mellan Shangri-las och Einsturznde Neubauten men jag skulle nog säga mer mellan Beach Boys och Velvet Underground. Bröderna Reid var två uttråkade killar från East Kilbride utanför Glaasgow. Utan några större kunskaper startar de ett band som lirar covers av Pistols, Clash och Jam. Men tiden går och de får ett fan i Bobbie Gillespie. Han är kompis med Alan Mcgee som har Creation records som på den tiden sålde knappt 100 ex av sina singlar men Alan gav bandet en spelning på sin klubb the Living Room, de var 6 personer i publiken men en av de var NME skribenten David Quantick som då skrev den första recensionen på bandet , dessutom så ledde det till att Alan blev deras manager. De fick ett rykte inte bara var svårjobbade utan även väldigt glad i rusdrycker så när de ska spela in första Old Grey Whistle test så blir inspelningstiden väldigt tidigt på morgonen, Bröderna är båda tystlåtna och inåtvända, mest är det William, han vägrar att bli intervjuad i den här boken och om det är därför han framställs som skitstövel vet jag inte men det kan ju vara så enkelt att han var en. Bobby Gillespie som var både bandets trummis och dess största fan känner sig tvungen att hoppa av för ta hand om sitt egna band Primal Scream.

Då när de letar trummis är den givna kandidaten John Moore, John vill vara med fast han kan inte spela trummor men trots hans bristande kvalitét så hoppas de han ska lära sig trumma för han ser ju precis ut som en medlem i Mary Chain. Alla musiker som passerade bandet säger att det var svårjobbad då bröderna knappt pratade med några andra.

Boken är en rak historia om två bröder som mer eller mindre inte tål varandra, känns det igen? Kinks? Oasis etc etc. Se bara på sista plattan Munki innan de lade av 1998, William skriver låten I Hate ock’n’Roll, Jim kontrar med I Love Rock’n’Roll. På slutet av deras första tid kommer deras syster Sister Vanilla in för att medla så bandet håller ihop, knepigt nog fungerar det när de jobbar tillsammans på hennes album.

2007 får de ett fint erbjudande från Coachella som de tog och sen verkar det ha gått bättre i vårs kom då ett återföreningsalbum till slut. Damage and Joy är dessutom en alldeles utmärkt platta. Men är boken bra då? Den är inte där uppe bland de bästa musikbiografierna som jag läst men helt ok, den är en rak ganska enkel historia om ett band som inte säger så mycket, men som tur har de hela tiden varit bra och skrivits om så Zoe fann sitt material. Peter Alzén Här under en spellista jag lyssnade på när jag läste boken