STHLM77

STLM77

Jag minns första gången jag läste om punk, det var i Expressens söndagsbilaga hösten 76. (en artikel som tyvärr verkar vara omöjlig att hitta numer)

Det dröjde till våren 77 innan jag hörde Sex Pistols, Clash och Ramones. Det var en omskakande musik och fantastisk i sig men trots allt så var det mest rock fast lite tuffare och roligare än vanligt och som 14 åring var det väldigt lätt att älska det. Ännu mer kittlande var när man såg någon punkare, det var oftast när man var på besök i Stockholm man hade tur att se någon, vanligen var det runt Gamla Brogatan eller Gallerian. Sommaren 78 fick jag höra svenska punk för första gången, det var en konsert från Långholmen med Ebba Grön, Skabb och Reeperbahn, det lät som om den där musiken jag hade hört året före hade slagits sönder ned i småbitar och satts ihop igen lite slarvigare och kantigare. Det jag hörde då var början till att jag vågade starta mitt egna band, Pink Pyjamaz.

Nu sitter jag här med en fotobok med bilder på stockholmspunkare från en sommarkväll 1977. Den sommaren gav sig Gérard Hervé Polisset ut i Stockholmsnatten för att dokumentera det som kom att visa sig vara den första punkvågen i Sverige. Boken STHLM77 samlar 60 av hans porträtt från det året. I slutet av 00-talet så gjorde Håkan Lahger ett försök att hitta personerna på fotografierna för att fråga om deras upplevelser från 1977 och varför de anslöt sig till just punkvågen. Några var inte i livet, men de flesta har kunnat nås för att berätta. Förmodligen stupade boken på finansering då men nu 10 år senare släpps den.

När man läser en bok om svensk punk från sent 1970-tal måste man påminna sig att Sverige såg helt annorlunda ut på den tiden.

Inte alls lika amerikaniserat som nu. Stockholm var ungefär lika kvällsöppet som Ockelbo idag.

Klimatet för uppkäftig rock var sämsta möjliga – mest trist symfonisk rock eller utsmetat trams.

Punken var ett uppror mot meningslösheten och tristessen. Ur fascination för engelsk punk växte en svensk rörelse fram.

Vi ville inte vara som andra, men så speciella var vi nog egentligen inte. I dag går tioåringar med spretigt hår och grön färg i håret. 1978 räckte det med en kavaj från Emmaus, en Eater badge och ett par basketskor för att bli fredlös på stan. Som så många andra ungdomsrörelser drömde punken om att krossa den etablerade ordningen.

Men till skillnad från föregångarna erbjöd den inget alternativ till rådande samhälle. Det viktiga var revolten i sig.

Parollen var ”Jag vill, jag kan, jag gör”. Alla, från band till fanzineredaktörer, verkade göra sin grej bara på grund av kärlek.

Boken innehåller många fina foton på människor som i slutet av sjuttiotalet var semilegender för mig i Gävle, folk och band som Bedbugs, Pain och Cathy & the Heat kunde jag läsa om i Veckor Revyn eller i Expressen, idag är jag bekanta med flera av dem. Det är smått underbart att se de unga punkarna som försöker se så tuffa, coola och världsvana ut och de är i sena tonåren, Bruppe, Bosse Löthen och Olle Ljungström är 16 år gammal. Boken är roligt tidsdokument över en flyktig tid som ändå väldigt många minns

En tid då punken var något annorlunda, inte lika stöpt i uniformer som den blev senare då alla hade skinnjacka med nitar och sitt favoritband skrivet på ryggen. En tid då det räckte med ha en kavaj, några badges och basketskor för att få stryk av raggare eller deras wannabes, eller för att bli bespottad av ”vanliga” människor.

En tid då punken inte ännu hade nått förorten och blivit proggens småbrorsor, en tid då den enda musiktidningen, Proggens stora fäste Musikens makt skrev att man måste punktera punken och att den var fascistisk. En tid då musiken förmodligen var mest lågbudget versioner av de engelska banden men en tid då det var viktigare och coolare att ha ett band än att vara publik

Peter Alzén