Cure boken

Jag har senaste semesterveckan lyssnat och läst om The Cure, samtidigt som jag läst Martin Sernestrands bok ”Tro, hopp och kärlek, Historien om the Cure i Sverige” så har jag lyssnat genom alla skivorna i kronologisk ordning ännu en gång. Ett band som betydde ohyggligt mycket för mig en gång i tiden. Det är svårt att bortse från låtar som man spelat så ofta, älskade sedan sommaren 1979, tuff pop men lika vek som det som senare skulle bli The Smiths varumärke, Three Imaginary Boys var en skiva som spelades nästan sönder i mitt pojkrum på Selkroken, skivan som saknade titlar, jo första upplagan hade bara symboler som låttitlar var tillsammans med Joy Division, Magazine otrolig musik att vara missförstådd tonåring till. Alla singlarna runt den tiden var ju minst sagt fantastiska också. Den första låt jag hörde och första skiva jag köpte med bandet var singlen ”Boys Don’t Cry”, som inte bara är en finfin poplåt men även en text som alla pojkar i alla åldrar någongång sjungit när de känt sig lite bortglömda.

När sedan uppföljaren Seventeen Seconds kom var jag lite besviken men det släppte snabbt. Det som först kändes som något slags andra klassens Pink Floyd blev snabbt till något modernt som saknade motstycke i min skivsamling just då. Första gången jag såg bandet var på Rock Palais hösten 80, då var allt punkigare än på skivan men ändå inte som något jag upplevt tidigare. Hösten 2016 såg jag bandet igen, tror det var sjätte gången men första gången på 20 år och visst kanske jag klagade på att 3 timmar och 35 låtar är för långt men det är en gubbig klagan som jag inte borde ha sagt, att bandet repar in över 90 låtar till den turnén så varje kväll blir 3 olika timmar är väl en våt dröm för ett riktigt fan.

Martins bok är rolig läsning även om jag först tyckte den var väl knastertorr så blir den roligare ju längre det lider. Det är en väl baserad historieskildring av ett av de största rockbanden de senaste 40 åren med bra genomgång av alla konflikter som funnits runt sångaren Robert Smith som är den enda som varit med hela tiden. Roligast att läsa är nog ändå hur de blev mottagna av svenska kritiker, från tidigt 80-tal då de flesta verkar tycka de bara är konstiga, tills det blev kritiker som verkade gilla bandet. Alla albums recensioner får plats här. De flesta svenska recensenter tycker livespelningar var sega sjok av deppiga låtar innan det bandet avslutade sina konserter med bukett av pophits, då tyckte alla det var bra och frågade sig ”varför lirar de inte så hela tiden”, vilket är ett tydligt tecken på att man inte riktigt förstått The Cures storhet. När sedan bandet började med sina mastodontspelningar blev kritiken ändå tydligare, sen ser man vilka skribenter som är lite mer trendkänsliga och autonomt skriver ned bandet för allt de gör efter de inte är lika hippa längre, en av de få skribenter som verkar fatta vad bandet gör och kommer med konstruktiva inlägg är såklart Fredrik Strage.

Boken går även genom alla besök i Sverige med kommentarer från fans, vilket är ganska roligt även om jag kanske vill ha med några fans som var med från början i kommentarer till de senaste konserterna men det är en petitess. Sen vore det roligt om vi fått mer av Martins eget tyckande och tänkande även om det blev ett par sidor på slutet men en klart läsvärd bok om nu vill veta lite mer om The Cure.
Själv blev jag så till mig denna vecka att jag var tvungen att uppdatera min topplista över Bandets bästa låtar
Peter Alzén