Dom Dummaste

Jag vet inte när jag hörde Dom Dummaste första gången men jag vet jag läste om dem i fanzines innan dess, de verkade både spännande och lite jobbigt störiga.
Tror till och med att det var så att jag hörde julsingeln innan jag hörde den beryktade kassetten, då ska man ändå betänka att jag gillade typ all musik som lät konstig i Sverige på den tiden. Kassetten var otroligt kul men ändå väldigt studentikos tyckte jag då men nu med facit i handen och mer kunskap i kroppen förstår jag mer av vad de ville göra.

Nyligen kom en bok som summerar upp Dom Dummaste 40 år på denna planet, det är en bok, utgiven på ERIKAXLSUND, som är väldigt underhållande på så sätt att vi inte bara får bandets historia berättad av de själva utan även från folk utifrån som bland annat Philemon Arthur, CM Von Hausswolf, Carl Johan De Geer, Fredrik af Trampe, Conny Nimmersjö och folket bakom skivbolaget Sista bussen som gav ut deras tidigaste alster.
Alla hävdar såklart att Martin Rössell är Sveriges Lou Reed och att Lars Cleveman är John Cale och att bandet sonika är landets svar på Velvet Underground (det är några till som gärna vill ha det epitetet). Det är möjligt att de har rätt, de har dessutom satt upp en föreställning med nämnda John.
Jag skrattar gott för mig själv när jag läser boken, anekdoter om avantgarde blandas med fylle minnen men någonstans där mitt i alltihop finns ett band som aldrig var tråkiga, bara deras grundmanifest ”Att skapa ett band där inget skulle censureras” säger väl egentligen att du borde lyssna oftare på Sams Son eller några andra av de fyrtiofyra låtar som finns på de två CD som följer med i boken.

Dessutom är boken sjukt snygg, En kaffebordsbok formgiven av Stockholms bästa pizzabagare och även tidigare gitarrist i min lillebrors band, Anders Östblom.
Peter Alzén