Den Norrländska präriens gudinna

Igår så spelade Annika Norlin/Säkert i Sandvikens kulturhus.

De är få artister i detta land jag uppskattar så mycket som Annika Norlin och Säkert, det är få artister som skriver smarta men ändå inte för smarta texter som hon. Musikaliskt är det fin melodiös klassisk pop men ändå inte men det är framförallt hennes texter som gör att det blir så mycket mer, även om hon är 15 år yngre än mig så känner jag igen mig väldigt i många av dem.

Annika Norlin har ledartröjan i konkurrensen med Ulf Stureson, Per Persson och Joppe Pihlgren om att skriva Sveriges bästa kött och potatis prosa. Hennes texter är som små noveller mer än sånger, fast det betyder inte att det är en massa ordbajsande utan välvalda ord som hela tiden känns som meningsfulla.

Fast ibland kan jag bli lite orolig för hennes mentala tillstånd när jag hör en de av låtarna.

Jag har ju gjort det till en grej att jag älskar Annika, det gör jag såklart inte på riktigt men i veckan diskuterade jag och vän om jag skulle ta det till nästa steg och likt Idol programmen på tv ha med en sån stor skylt till spelningen i Sandviken med texten JAG ÄLSKAR DIG ANNIKA, problemet var att jag satt på första bänk och vågade knappt ta ett kort. Ibland kändes det dessutom som hon stirrade på mig.

Det var igår samma lilla sättning som jag såg i Ljusdal i somras, det är både på bra och dåligt, många av de poppiga tidiga låtarna får vi inte höra men samtidigt blir det väldigt mycket intimare, speciellt som det känns som jag nästa sitter på scenkanten. Vi får i mellansnacket förklaringar till en del av de låtar som är mest abstrakta som Funky Nassau tex, Givetvis är det inget publikfriande (som om det skulle behövas) utan mellansnacket är som vanligt smart ogenomtänkt.

Det bästa är att det pendlar mellan bedrövelse och lycka utan att verka det minsta konstigt, kanske precis som livet är.  Visst hade jag gärna hört en halvtimme till och var tog Är du fortfarande arg? Och Grottorna vägen men en del låtar som Skadat Exemplar och Dian Fossey är så starka att det är knäpptyst och nästan svårt att andas inne i det gamla Folkets hus lokalen.

Givetvis var det magiskt bra som vanligt.

Peter Alzén