Happy Mondays

den här dagen för 30 år sedan. 1990 var jag i London 2 svängar, vårsvängen var full av bra konserter som toppades av Soup Dragons på Subterrenia långt uppe vid Ladbroke Grooves station. Den korsning av rock- och dansmusik som jag tyckte var fantastisk den majnatten slogs med hästlängder en söndagskväll på Wembley Arena den 25 november.
På den tiden åkte man alltid charter och Londonresor gick söndag->söndag, då var det oftast ett man åkte antingen fm eller em från Arlanda, då den 25 november skulle vårt plan gå ganska sent på eftermiddagen så vi lade ned planerna på att hinna ut på Wembley arena för att se Happy Mondays men så en dag någon vecka innan avfärd fick jag och bror Magnus Alzén besked att vårat plan var flyttat till förmiddagen, nu blev vår jakt på biljetter hög prio i våra liv. Att köpa från England var för sent.
På den tiden jobbade jag på Norrlands största skivaffär Skivbutiken och kunde med lätthet tigga åt mig biljetter till konserter, men att kunna få biljetter till en konsert i London hade jag aldrig frågat om. Som tur var så var säljaren på Universal den suveräne Tomas Nauwelaertz de Agé. Han ordnade biljetter men vi måste hämta upp dem på ett hotell en tvärgata från Oxford street. Vi kom fram till London, slängde in våra väskor på hotellrummet och tog oss snabbt bort mot Oxford Street.
Vi trodde att vi bara skulle hämta upp biljetterna och sen hem för lite slapp förfest på hotellrummet innan vi skulle ta oss ut till Wembleyområdet.
När vi kom till det lite lyxigare hotellet där biljetterna skulle finnas i receptionen visade det sig att de gjorde de inte alls utan vi satte oss för att vänta. Efter en stund kommer en ung kille Stefan Gullberg ned som visar sig vara labelmanager för London records i Sverige och han har med sig en kille som ser ut som min bror, den killen visade sig jobba på Mega store skivakademin. Just det där att de såg lika ut gjorde tjejen som jobbade i receptionen väldigt förvirrad, min bror hade sitt blonda hår upp sprayat och sin svarta MC-jacka, killen från Mega hade också stort sprayat blont hår och MC jacka men han hade Robert Smith målad på ryggtavlan och det var just det som gjorde hon i receptionen alldeles konfys, - nyss hade du målning på jackan, nu har du inte det? Vi tog några öl med killarna i hotellets restaurang och sakta blev vi lite stressade för vi tänkte att nu måste vi ta oss hemåt så vi ska hinna ut till Wembley. Då säger Stefan som har våra biljetter, att de skulle komma en buss som tog ut till arenan. Aha tänkte vi, nice
I bussen är det en kvinna som ger oss orange plastband runt handlederna ”for hospitality”, trög som jag var trodde jag att det var nåt med säkerheten att göra. Snart går det upp vi fått lite bättre biljetter än vad som var förväntat, att få VIP pass till ett gig med då Englands hetaste band i London var inget jag ens kunde drömma om.
Det var inte bara den fria baren som gjorde att vi missade Donovan som var förband utan för vi var lite starstrucked för rummet var även fullt med coola rockmänniskor som t.ex. en broder Reid från Jesus and Mary Chain och Wayne Hussey från Mission, som faktiskt fick en liten ”utskällning” av min bror för han inte kom ihåg hur många gånger han hade spelat i Sverige.
Konserten var fantastisk och just då kändes det som inte Happy Mondays kunde göra något fel. Tyvärr så kollapsade allt i en symbios av hybris och gravt drogberoende på Bermuda under inspelningen av uppföljaren Yes Please nåt år senare. Skivan blev ett jättefiasko och fick recensionen No Thanks i NME. Men under 1990 var Mondays de coolaste katterna i stan och Step on är en suverän singel, dessutom skakade jag Bez hand den där kvällen på Wembley. Dagen efter var bror och jag tillbaka på Wembley för att se Sisters of Mercy, innan den konserten mötte vi Wayne Hussey på toaletten , han mindes inte oss
. Peter Alzén