Lustans Lakejers debut

Det stod i Dagens Nyheter häromdagen att det var musiken som man lyssnade på när man var 14 år som alltid kommer ligga närmast ens hjärta, förvisso fick jag både Sex Pistols och Clash då men det dröjde tills jag var 18 år som det svenska album som kanske påverkat mig mest kom. Lustans Lakejers debut.
I skarven av sjuttio och åttiotal var Sveriges mest provokativa band inte Kriminella gitarrer, inte P-Nizzarna och inte ens Ebba grön trots att de hade låtar som ”Skjut en snut” för Sveriges mest provokativa band då, var Lustans lakejer, allt berodde egentligen på en intervju på popsidan i Expressen då de hävdade ”att kläderna var viktigare än musiken” och på bilden som var på den sidan såg de verkligen ut att mena allvar.
Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image men allvarligt talat, vilket band som helst som kommit fram de sista fem åren hade dödat för att se ut som Lustans lakejer på det fotografiet. Men då var det svett, äkthet och politisk medvetenhet som gällde. Lustans Lakejer stod för något nytt, något annat i det gråa landskapet. Utan Cure och Joy division hade jag aldrig insett att nitade skinnjackor var tråkigare än överrockar från Emmaus men utan Lustans lakejers första lp hade jag aldrig vågat använda ett annat mognare språk eller köpa min första vita smoking.

En gång i tiden förändrade Johan Kinde inte bara mitt musikaliska liv utan faktiskt en hel del av Sveriges musikaliska karta. Han var inte ens myndig när han skrev rader som ” Jag vände mig från baren och blickade över rummet där jag såg nymfer höll varandra i hand. Jag läppjade på champagnen och tänkte lite sakta hur moralen ändå hade malts till sand. Jag undrar om de själar som vandrar genom natten i salongen ständigt fyllda utav glam, känner glädje eller känner minsta skam.”. Då kittlade hans texter inte bara mig utan var även en strävan för han själv om ett mer spännande liv.

Hela min gymnasietid så var den skivan ständigt aktuell och de följde upp det året efter med en singlen ”Skuggan av ett tvivel” som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske”.
Som jag har skrivit tidigare bokade jag dem även till Gävle, allt för att få se dem spela, att det inte var märkvärdigare än att ringa hem till Johan Kinde i Åkersberga och göra upp ett pris gjorde ju inte saken mindre god. Det var innan bokningsagenter och managers. På den tiden kunde man i fanzinet Dr Krall få tag i telefonnummer hem till alla band så man lätt kunde boka dem, tror Lustans skulle ha 3000kr vilket inte var något problem då mycket folk kom, problemet var bara att han som vi hade satt i kassan släppte in alla sina kompisar gratis, och den söndagseftermiddagen hade han många polare. Så jag fick låna pengar av den enda i vårt band som hade jobb så vi kunde betala bandet.

De resterande skivorna med Lustans köpte jag givetvis med det blev aldrig samma sak igen, den första skivan är fortfarande en av mina favoritskivor. Hela skivan andas en tunn linje mellan att vara ung och osäker och att vilja vara vuxen och erfaren. Visst lider musiken stort av enkla produktionen, speciellt ni som inte var med då kan nog tycka det låter tunt men hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy Divison.
Förövrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silverhjelm som numer fixar musiken på TV-sporten, han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.

Begärets dunkla mål,
Det givna öppningsspåret som borde varit singeln innan albumet. Basen ligger tungt i framkant och stråkmaskinen ger en lätt futuristisk ton. Den är idag en av de få låtar från debuten som de brukar spela numer (Massans Sorl är givetvis den andra). När jag började som Dj på stans rockdisco var den en given låt även om både Skuggan av ett tvivel och framförallt Stilla Nätter blev större hits. Fortfarande är jag fundersam om Johan Kinde 1980 var världens äldsta tonåring. Titeln stulen från den spanska regissören Luis Buñuel film från 1977
Världen utanför
Ååh perfekt musik för en ung man som drömmer om en större värld som finns där utanför pojkrummets fyra väggar. Alla osäkra nätter när man grubblade vad som komma skall, alla möjligheter och all den längtan samlade i denna text. Musiken är en hel del Magazine men låter ändå helt egen.
Kärlekens nöjen
Albumet svagaste spår och det märks att den är inspelad i ett tidigare skede då ljudbilden är en annan. Texten är också lite en tidigare fas, det kanske är jag som inbillar mig men första versen är som texterna skulle komma att bli på albumet medan de andra verserna och refrängen är mer som Pop-Job låtarna.
Nyhetens behag
Stompig tretakt med flera saxofoner. Som om Roxy Music möter Magazine. En låt jag alltid gillat för den är så annorlunda, på alla de här senare tids Lustans konserter står jag där och hoppas på att den ska spelas istället för Man lever bara två gånger eller någon annan av de lite lättare låtarna från Uppdrag i Geneve. Ännu en gång en text som är obegripligt att en 17 åring kan ha skrivit. Och jag älskar de androgyna rader om ”pojkar blev till flickor och flickor blev till pojkar”
De överflödiga
Lustans var ju landets mest hatade band i början av 80-talet och mycket berodde såklart på att många kritiker (och lyssnare) hade svårt att separera texterna från personen som sjöng den. Det är ju sällan författare får frågan om allt hen skriver om är självupplevt eller sant men det är något som låtskrivare ofta anklagas för. Speciellt i en tid som skarven 70/80 tal så var äkthet något absolut viktigt. Man skulle sjunga och låta som man menade varenda ord. Att Lustans sen hade titlar som denna gjorde ju inte saken bättre men allt var skriven av en kille som satt hemma på pojkrummet i Åkersberga och drömde om nöjen inne i stan några mil bort.
Ögonblickets spänning
Albumet rockigaste spår, pianot med rymd som bildar det vackra bakom ganska tung bas och elakt vassa gitarrer. Texten är en rak beskrivning av en kärleksnatt. Det är skönare att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge som Verner Von Heidenstam ska ha sagt.
En Nöjenas Natt (på dina drömmars ö),
att bränna sitt liv i båda ändar Vågbrus från Sveriges radios arkiv ger oss ”Sea Breeze” känsla, musiken i sig hade kunnat vara med på Roxy Musics första album men är uppdaterat till Manchesters mörka sound. Dystert som i många andra låtar men i detta fall ska allt vara mer eller mindre upplevt.
Image Fatale
Det var den där legendariska artikeln utanför studion när de spelade in albumet som fick mig att i förväg bestämma mig för att älska albumet och ingenting gjorde mig besviken när den kom. Jag hade redan Diamanter tolvan och Pop-Job samlingen, troligen också Kärlekens nöjen singeln men detta verkade ännu mer spännande, det var även den artikeln som fick mig att gå till bibblan för att låna ”Dorian Grays Porträtt”, ingen låt på albumet känns mer Oscar Wilde än denna. Konst och synd i en härlig symbios.
Massans sorl
Skivans stora clou, som Joy Division på svenska men ändå inte. Det är få låtar som jag kan utantill, jag är absolut ingen musiker men här kan jag så gott som alla partier. Den dramatisk inledningen tills gitarrslingan kommer in. Sången med mycket rymd och alla ord som jag kan utantill. Långt senare när jag köpte ”Raffel i Rangoon” CD-samlingen så stod det i liner notes att låten handlade om en vän till Johan som svek honom och blev kompis med de som mobbade honom istället, hela min ungdom trodde jag det var en flickas kärlek det handlade om. Det spelar såklart ingen roll. Bergstrands baspartier är ljuvliga innan partiet kommer in där gitarr riffet studsar mellan högtalarna. ”Det Var vackert när vi vaknade till, som om hela världen stod så still. Att man kunde höra lövens fall som om hösten alltid mörk och kall”
Peter Alzén