Julen 82 var min vän Mike i London, han kom hem och berättade om att han sett ett grymt band men deras senaste single var omöjlig att hitta, redan då var Body Electric en smärre raritet. Några månader senare dyker Alice tolvan upp och jag förstår exakt hans fascination. Visst fanns det drag av Bauhaus men det lät ändå helt eget.
Sisters of Mercy bildades i Leeds 1980 av Andy Taylor och Mark Pearman, innan de ens har ett spelat ute eller har ett riktigt band lånar de pengar av skivdistributören Red Rhino och släpper debutsingeln Damage Done. En skiva som inte säljer så mycket då. Damage done och Watch är inga märkvärdiga låtar, ingenstans hör man någt som höjer sig över den vanliga postpunken.
Under 1981 har de börjat spela ute med Craig Adams på bas, strax därefter kommer Benjamin Matthes in som gitarrist
I samma veva byter Andy, Mark och Benjmin namn till Andrew Eldritch, Gary Marx och Ben Gunn, Craig orkar inte bry sig om något nytt namn.
Sen släpper de Body Electric/Adreenachrome och nu har de funnit sitt sound. Ett sound som visst har en del likheter med Suicide men det är Hårt, intensivt, suggestivt och ändå ganska eget.
Jag minns när jag fick tag i den skivan, då var det en tolva som även innehöll Stooges covern 1969 och den instrumentala låten Phantom. Jag ska inte säga jag hade ledsnat på rock men 1982 var det mer soul på min skivtallrik och även om 1983 var Bowies vår så var detta mitt nya favoritband.
Nästa single var Anaconda och tyvärr hade Eldritch redan då fått sitt kontrollbehov och tyckte han kunde producera lika bra som John Ashton, det kunde han inte och låten är en besvikelse, i min omröstning av de bästa Sisters låtarna hamnar den långt ned, bara en singlelåt hamnar längre ned, den så hatade Under the gun
Sommaren 83 kommer EP The Reptile House som var en liten besvikelse då men det låtarna saknade i attack vinner de i suggestivitet. Många av de låtarna blev deras nya följes stora konsertfavoriter och Burn öppnade alla gig fram till the First Last and Always. Och apropå kontrollbehov, på Reptile House ska Andrew spela alla instrument själv.
I samma veva släpper bandet Temple of Love, en låt som tillsammans med Killing Jokes Eighties och Kowalskis Der Arbeiter brukade avsluta kvällarna på rockklubben jag var dj på.
I boken sägs det att varken Gary eller Ben kunde spela Gitarriffet i Temple of love som Andrew ville ha det så han gjorde det själv. En låt som de nästan 10 år senare gjorde en nyinspelning på med Ofra Haza, den nådde då tredje plats på englandslistan.
Flera skivbolag är ute efter bandet och i samma veva när de signar för WEA hoppar Ben av för han tycker de blivit den rockkliché som de tidigare drivit med. Wayne Hussey från Dead or Alive kliver in.
Nu börjar Sisters of Mercy Mark II, bandets låtar som skrivs av Wayne blir meldiösa och har en klarare hittigare refräng. Garys låtar är mörkare.
Första släppet på nya bolaget blir Body & Soul, en låt som backas upp med Train, Afterhours och en nyinspelning av Body Electric (då de inte ägde rättigheten till den och priset på singeln hade stigit ordentligt). Personligen tycker jag Body & Soul är en helt ok låt men som sopas helt av banan av både Train och Afterhours, tyvärr verkat jag ensam om att tycka det då de låtarna inte fick många röster.
Sisters har ju spelat in flera verkligen coola låtar men Andrews tolkning av New York i Afterhours är nog den bästa i den genren.
Body & soul hamnar på 46 plats på Englandslistan, skivbolaget är nöjd och räknar med att nästa släpp Walk Away ska få upp dem till topp 20. Det blir inte så utan bara en plats högre, Walk Away är solklart den hittigaste låten bandet släppt, bland fanses muttras det lite om att bandet börjar tappa det men baksidan med toppspåren Poison Door och On the Wire lugnar lite.
Om bandets följe hade varit fundersam över Walk away så blev det måttligt bättre med No Time to cry som dessutom bara nådde plats 63 men även här lugnade baksidan hardcore fansen.
Själv tyckte jag både Walk away och No time to cry var toppen även om jag saknade lite av den tidigare attacken och monotonin.
Bandet går in i studio för att hösten släppa albumet Black october men förseningra med framförallt Andrews sångpålägg och textskrivande gör att turneer kommer mellan och den släpps först senvintern 85.
First and last and always är ju en av de där skivorna som jag spelat mest genom tiderna. I samma veva sjöng jag i ett band som hette Metal Mean machine som hade samma sättning som Sisters. Det var fler än en gång vi blev jämförde speciellt runt 85-86 för att vara hårt influerade av Sisters och visst fanns det paralleller
Skivan har en sida med waynes låtar och en sida med Garys, det mörks ganska tydligt vilka som är vilka. Trots allt så behövde den Yin/yang för att bandet skulle bli så stora som de blev.
Det är väl möjligen No time to cry och Possession som inte håller yppersta klass. Min personliga favorit (vilket jag inte är ensam om) är Nine While Nine med en av de mest personliga texter som Andrew skrivit, den spelades bara några gånger live, det sägs att tyckte det blev för jobbigt att sjunga så personliga saker.
Nu när de skulle komma till Kolingborg i maj 85 så skulle jag äntligen få se dem. I den gula gången står vi och väntar länge, länge på att bli insläppta. Plötsligt öppnas dörren, Craig och Wayne vinglar ut, och går med luftsteg mot Slussens t-bana. Några minuter senare dyker en roddare upp och frågar om sett dem, jag pekar och säger That way, kanske räddae det spelningen, det gick även rykten om att förseningarna berodde på att någon i bandet låg och sov i dj båset.
I boken framställs Andrew med stort kontrollbehov men santidigt verkar de andra två frukstansvärt omogna. Mycket alkohol och droger, det somnas överallt, tider missas, barnsliga upptåg.
midsommarafton 1985 spenderar jag och min vän Satu i London, det gör vi av en enda orsak, ryktet gör gällande att Sisters of Mercy ska göra sin avskedspelning på Royal Albert Hall, och ryktet gör även gällande att de ska spela väldigt länge och ha en del gäster. Tyvärr visade det sig att inget var som det ryktades om förutom att det var sista spelningen med den sättningen, de spelade exakt samma set som någon månad innan på Kolingsborg och alt som där hade varit häftiga effekter var nu ganska smått, inte ens ett förband hade de orkat fixat fram. i många år har jag funderat på om det fanns något substans i ryktet om gäster och det var meningen att Gary Marx skulle vara med men det slutade med att han gick på lokala puben i Leeds den kvällen istället.
Konserten finns ju på VHS och på Youtube men vad som inte finns med där är att när vi står utanför i Kensington så ser vi folk springa in igen och en trummaskin börjar. Det är Lemmy som backstage övertalat bandet att ni kan väl inte sluta er karriär såhär, så de ger sig in på scenen igen för Train, Ghost rider och Louie Louie.
Waynes och Craigs festande är ett stort problem och trots att det sagts att de ska lägga av så går de in i studio för att göra demos till en uppföljare.
Nu har Wayne även skrivit texter till sina låtar, Andrew sjunger dem men förstår inte vad de handlar om, - handlar om? Säger Wayne, måste de handla något. Med facit i hand när vi hör hns texter i Mission så är det just bara en massa ”fräcka” ord higher-fire-desire.
Bas och gitarr lägger av för att gå vidare, de kommer överens att inte någon av parterna ska använda Sisters of Mercy i fortsättningen. I december 85 går Andrew in i studio, det har ryktats om att han ska bilda superband med Patricia Morrison och Alan Vega, han spelar in Torch och Ritual under namnet Andrew Eldritch- han producerar även James Ray Performance.
I samma veva har Wayne och Craig tagit över Sisters gamla crew, turnerar nu under namnet Sisterhood (en passning till sisters följe). Den ikoniska sångaren ser nu att de trots deras överenskommelse börjar sniffa in sig på Sisters namnet, han kan inte göra annat än släppa en skiva under samma namn och Giving Ground och senare albumet Gift släpps. Giving ground är en suverän låt, finns i bra Sisters live inspelningar på Youtube för de som vill höra den lite tyngre men Gift är skissartad och inte så rolig. Det roligare är att eftersom Andrew stod under kontrakt med WEA fick James Ray sjunga på plattan.
Senare under våren 1986 listas Sisterhood – This Corrosion som en kommande single.
Båda böckerna slutar ungefär här, båda böckerna är bra för oss som gärna grottar ned oss i detta, även om jag gärna hade läst Andrews sida på sakerna. Men Trevor Ristow har gjort ett grymt research arbete på sin bok.
Efter man trodde det var allt från Sisters of Mercy jobbar Andrew vidare i Hamburg, det var bara slut på Mark 2, något år senare uppstår bandnamnet igen.
Även om Patricia Morriosn och Andrew ser fantastiska ut i både videor och på foton ska hon tydligen inte alls spela på skivan. Jim Steinman producerar de första två singlarna och om man frågor yngre människor om Sisters är det och hans produktion av More och de två låtarna från Flood som de flesta förknippar med Sisters. Andrew ville bort från den rock som de spelade 1985 och syntharna gjorde det till något annat. Floodland är väldigt bra skiva och b sidan på This Corrosion både Torch och Colours är ypperliga låtar. De gör inga spelningar under den här tiden bara singback på Top of the pops. Skivan säljer Guld i England och alla 3 singlarna hamnar topp 20.
Men sen var det slut på mark 3
Ett ar år senare slår Andrew ihop sig med sin gamla kompis Tony James, Andrew var faktiskt föreslagen som sångare i Sigue Sigue Sputnik långt innan bandet hade tagit form.
Många old school Sisters fans tycker inte alls om Vision Thing albumet, för mycket mainstream rock, för mycket rockklicher. Den enda låt som folk brukar uppskatta är Ribbons då den är minst rock. Jag har full förståelse för deras sympatier, men jag såg Vision Thing turnén både i Stockholm och på Wembley och det var ganska häftigt trots allt.
Sen gör de en cash in med en samlingsplatta, en ny inspelning av Temple of love nu med Ofra Hazas röst, den blir en hit. Samtidigt lockar de samlarna att köpa albumet för den nya låten Under the gun, en låt som oftast räknas som deras sämsta.
2009 ser jag bandet igen på Fryshuset och det är chockerande dåligt. Det är möjligt att det var mina förväntningar som var för höga men det var lågbudget utan like och det mesta lät riktigt illa, tror vi gick innan det var slut.
Några år senare ska jag recensera Deer Tracks när de är förband till Sisters på Münchenbryggeriet 2012, nu vet vad jag ska vänta mig och det är inte lika illa men efterson jag vet vad det kunde vara så är det lite sorgligt. Senast de var i Sverige hade jag erbjudande om biljett men ska erkänna att jag orkade inte åka.
Till sist när jag kom på att jag skulle skriva lite om boken jag nyss läst kom jag på att be de jag visste var Sisters fans om deras 20 bästa Sisters låtar. Ni ser den här nedan, roligt att det skiljer sig en hel del i vilket ålder du är för vilka låtar du tycker är bäst.
Peter Alzén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar