Tenement Kid

Jag har precis läst ut Tenement Kid, Bobby Gillespies memoarer fram till och med Screamadelica, en bok jag var bergsäker på att jag skulle få i julklapp men icke så den fick inskaffas nu.

Det är en underhållande bok om en ung skotsk killes kärlek till musik men även kläder, politik och fotboll. Bobby är några år äldre än mig och verkar vara en sån där kille som man skulle vilja ha som kompis. En kille som man kan diskutera skivor, fotboll eller politik med nätterna genom.
En uppväxt i hyreslägenhet i de tuffare kvarteren i Glasgow, en pappa som är politiskt aktiv själv lirar han fotboll ganska bra men drömmer om rockmusik.
Han tragglar med några olika band innan han och kompisen Beattie startar Primal Scream men innan de riktigt kommit igång så blir han på nån abrovink trummis i Jesus and Mary chain.
Han är med under de första åren då spelningarna var rena rama upplopp, upplever succén med Psychocandy men får sparken och ersätts av en trummaskin.
Bobby är förmodligen den rockstjärna som fått mig att köpa flest skivor bara genom att tipsa om sina favoriter. För det som genomsyrar hela Primal Screams karriär är deras eller i alla fall Bobbys kärlek till Rock’n’roll i alla former, från Bo Diddley till Frankie Knuckles, allt som är bra älskar mannen och det måste han tala om för hela världen. I en annan bok Retromania skriven av Simon Reynolds, berättas det om Rock Curators dvs. skivsamlare & inspiratörer typ Julian Cope, Bobby Gillespie, Thurston Moore och Lux från Cramps, människor som har en mission att sprida all musik de älskar.
Den besatthet Popkulturens har av det förflutna är inget nytt fenomen. Rolling Stones, Bob Dylan och The Beatles startade sina karriärer en gång i tiden med viljan att tolka sina idoler så bra som möjligt.
Genom hela rockmusikens historia har viljan att utbilda sina lyssnare funnits där, så har det fortsatt, från femtiotalets rock’n’roll över sextiotalets pop till vår tids hiphop och techno.

En av orsakerna att ens Stones bildades var att Mick Jagger blev uppsökt av Keefan för det ryktades om att han hade svåråtkomliga skivor och varför tror ni Clash spelade in reggae från den tidens topplistor.
Jag minns när jag köpte Loaded, Primal Scream var då ett band som jag tidigare kollat upp och redan gett upp men den här lät spännande ”Just what is that you want to do? We wanna be free to do what we wanna do and we wanna get loaded, we’re gonna have a good time”
Efter ett intro där de samplat Peter Fonda från The Wild angels så kommer en hypnotisk groove som placerar Symphaty for the Devil i en hypermodern kontext, minimalistiskt men ändå alldeles perfekt. Vad jag inte visste då var att DJn Andy Weatherall tagit en låt från deras andra floppade skiva och mixat om den totalt, och vips hade de en singel, Loaded som inte bara jag reagerade på utan plötsligt var bandet som alla tyckte var föredettingar plötsligt hippast i staden.
De två följande singlarna lovade väldigt mycket inför albumet men framför allt så var det alla intervjuer med bandets sångare Bobby Gillespie som gjorde att jag valde att älska bandet, han älskade musik och ville att alla andra skulle älska detsamma. Han berättade i det numer legendariska numret av Select där Bobby spelade in en kassett med sin favoritmusik. Mer än så behövs inte för att få mig att övertrassera kontot och inhandla alla skivor av de han rekommenderar som jag inte redan hade. Det var Faces, Spinners, Heartbreakers, Lee Hazlewood, Dennis Wilson, Sun Ra, MC5, Tapper Zukie Detroit Emeralds och framförallt var det Dion Dimucci med titelspåret från det hårt floppande Phil Spector producerade LPn Born to be with you,

Ett par år senare stod Bobby i POP och talade sig varm om Shuggie Otis ”Inspiration information”.
Och idag när det vurmas så mycket för vinylen så ska man tänka på att en av de största fördelar med CDns genombrott var att en massa skivor som tidigare varit omöjliga att hitta plötsligt blev återkomliga för vanligt dödliga med vanliga löner. Bland annat de skivor med Dion och Shuggie Otis jag precis nämnde
Bobby Gillespies suger åt sig allt han hör, visst han dissar inget alls men älskar desto mer. Visst är det en hel del drogromantik och visst blir det en hel del minnesluckor ju närmare Screamadelica vi kommer. Men det är en underhållande bok, i alla fall om du liksom jag tycker om att få tips på musik och speciellt av Bobby då.

Han är precis som jag vill att musik skulle vara, hela tiden titta framåt men alltid ha ett öga i backspegeln. Om att hela tiden leta reda på sina rötter men ändå alltid vara nyfiken som sagt en gammal skiva är ny för mig om jag inte hört den tidigare. Bobby Gillespie är motsatsen till kommersiell radio, han vill att du ska tänja dina öron och när han då mötte Andrew Weatherhall som tänkte lika blev det magiskt.
Det är nu mer än 30 år sedan Primal Scream släppte sitt mästerverk ”Screamadelica” och det har firats med massor boxar och varianter När jag återvänder till skivan idag så låter den förvånansvärt pigg, många av de saker som då var nyskapande känns idag som normalt. Långa instrumentala passager, dubpartier, svävande rytmer och olika leadsångare. Men som sagt Bobby och Screamadelica gjorde min skivsamling större och bredare.
Idag har jag en spellista som jag skyfflar in allt han tipsar om. Den är alltid värd ett öra. Däremot är jag nog inte lika sugen på läsa nästa del i hans liv, skulle tro det blir mest en massa minnesluckor.
Peter Alzén