Primal Scream

Det är möjligt att jag gillar personen Bobby Gillespie mer än hur han och hans vänner låter, nu när jag ännu en gång lyssnat genom katalogen inser jag att ganska mycket är ganska oviktigt ändå. Samtidigt är han en sån betydelsefull person musikaliskt för mig sen 91 och framåt. Bobby Gillespie föddes i Glasgow juni 1961 första gången han uppträder i ett riktigt band är det som trumvikarie i Altred Images men första gången på skiva är med
82 – The Wake – On Our Honeymoon,
då spelar han keyboard, det är inget märkvärdig skiva alls och även om det fanns en liten potential till att bli nåt mer än ett Factory wannabe band så blev det inte så. Bobby är bara med på första tolvan, de hamnar både på just Factory och senare på Sarah men det är en annan historia.
85 bröderna Reid och Douglas Hart behövde en trummis, Alan Mcgee tipsar om Bobby som trots bristande kunskaper i trummandets ädla konst tackar ja. Ett minimalt trumset, som han spelar stående och mer eller mindre kopierar Hal Blaines intron till Ronettes blir hans grej.
Jesus Mary Chain får efter bara nån spelning kontrakt med McGees Creation, spelar in en single under kaosartade förhållande och när de är på lågbudget turné i Tyskland blir singeln vald till Single of the week i engelska press.

När de kommer hem blir Deras spelningar till rena rama upplopp, ivrigt påhejade av engelsk press.

Bandets hype gör att de skriver kontrakt med Geoff Travis, känd från Rough Trade som nu fått uppdrag av WEA att starta en ”Indie”label Blanco Y Negro. Debutalbumet blir en smärre succé och är än idag ett lysande rockalbum.
Parallellt med detta försöker Bobby starta upp sitt egna band Primal Scream, där Jesus MC är mörkt och hårt vill Primal S mer luta sig mot Love, Byrds och annan psykedelisk pop.
Till slut måste han välja och kanske tvingas han bort från Jesus MC men han ersätt av en trummaskin till slut.
Jesus and marychain
Psychocandy
9/10

All Fall Down är Primals debut, det är fin wimppop. Och året efter förljer de upp med en ny fin popsingle på Creation, Crystal Crescent. Men det är baksidan Velocity girl som är pärlan
87
1987 kommer även deras debut, först försökte de den producerad av Stephen Street, som senare kom att jobba med Morrissey men de gav upp det efter fyra veckor , bytte sedan till Mayo Thompson och de hade även bytt skivbolag till Evelation som var ett underbolag till WEA, Sonic Flower Groove kostade mer än 100000 pund att spela in men fick väldigt ljumma recensioner.
I den smått pastisch liknande ljudbilden ligger influenserna verkligen framme för beskådan. Det finns små pärlor som inledande Gentle Tuesday

Det var Rickenbackergitarrer, David Crosby hattar och melodier från en amerikansk västkust 1966.
Sonic Flower Groove
(4/10)
De byter en del medlemmar, flyttar bandet till Brighton och slickar sina sår. Skriver ännu en gång på för Creation, nu upptäcker de rocken med stort R, problemet är att de är totalt osynk med sin samtid och blir mer eller mindre toksågade i engelsk press. Turnén spelas inför halvtomma arenor och alla tror det är slutet för bandet.
I fanzinet Boys Own får de däremot läsa att Andrew Weatherhall älskar balladerna på skivan. Framförallt I’m Losing more than I’ll ever had

Men skivan är trots några stunder av bra låtar, en ganska medioker historia
Primal Scream (4/10)
Dj Weatherhall remixar låten till oigenkännlighet och den döps om till Loaded.

Plötsligt får de en hit på acidhouse klubbarna de själva brukar gå på, ingen fattar att det är Primal Scream som ligger bakom låten och i ärlighetens namn är det nog inte mycket kvar av originalet trummorna hittade Andrew på en italiensk bootleg av Edie Brickel

Bandet får en blodad tand och plötsligt börjar de göra nya låtar som släpps på singlar
Nästa single blir Come Together som följs upp av Dont Fight it feel it och Higher then the sun, låtar som Bobby knappt är med på men det spelar ingen roll, det är viben som räknas.
Men sent 91 kommer ett album som nästan till hälften redan är utgiven på singlar, men på nåt sätt helt rätt i tidsandan kommer det ut som en perfekt symbios där helheten blir så mycket mer än delarna adderade ihop.
Från Jimmy Miller producerade Stones ”pastischen” Movin’ on up till den vackra Shine like stars är den en rolig resa. Vi får !3th floor Elevators cover, vi får house, vi får Collagedub, vi får allt vad vi önskar, när jag plockar fram det idag är det inte bara av nostalgi jag blir riktigt glad.
9/10
Strax efter skivans släpp så ska de släppa första låten på single men som tur gör de en EP av det men 3 nya låtar, Dixie Narco är en finfin ep som har 2 lysande ballader
Skivan efter ”Give out but don’t give up” görs i ett knarkrus, sessionen med Jimmy Miller på Roundhouse blir bara till en låt, och i Memphis går det sådär. Nån på skivbolaget försöker modernisera den genom ta en demonproducenten George Drakoulias , vilket kanske gav den lite hitkänsla 1994, men idag är det en ganska trist skiva som låter som ett tredje klassens Faces även om balladerna och remixerna på Rocks/Jailbird är ganska kul.
2018 hittades originaltejperna och gavs ut som de skulle ha låtit. Vilket är mer trad rock men roligare trots allt
Originalet 5/10
”nya versionen” 6/10
95 slickar de sina sår och turneerar, 96 är de tillbaka med en fotbollssingle tillsammans med Irvine Welsh och On-U Sound "The Big Man and the Scream Team Meet the Barmy Army Uptown"
Soundet visar hur nästa album kommer låta. Även ett samarbete med Parliament som bara släpps i Japan

1997 släpps Kowalski som första single till albumet Vanishing Point. Nu har bandet släppt de värsta Stonesriffen och är tillbaka i det moderna rocksound som de behärskar bäst.
Vanishing point är en film av Richard C Sarafian som hette Jakten mot nollpunkten när den gick upp på svenska biografer 1971, huvudrollsinnehavaren som ska köra en bil från kust till kust heter just Kowalski.

Vanishing point är en bra comebackplatta, alla fyra singlarna som släpps är av högsta Primal klass, men visst finns det några få utfyllnadsspår men en stark
7/10
Bandet gjorde även tillsammans med Adrian Sherwood en dubversion av plattan kallad Echo Dek. Trevlig hänga på altan musik men ändock umbärlig
6/10
Åren efter Vanishing Point är full av problem, droger såklart men trummisen Paul Mulraney hoppar av bandet gör ett försök med trummaskin, det knakar i fogarna men sen börjar de samarbeta med Kevin Shields från My Bloody Valentine och han remixar ep If They Move Kill ’em .

Remixen kommer även med på nästa album XTRMNTR som släpps januari 2000.
Första ska Bobby låna ut sin röst till Tom & Ed i Chemical Brothers och på singlen Out of Control, Bernard Sumner från New Order sjunger också på den.

Bobby sjunger även med Death in Vegas i låten Soul Auctioner.
Soundet på båda dessa singlar ger oss en aning hur nästa Primal Scream album ska låta.
Det är hårdare men lika knarkigt suggestivt modern rock. Jag tyckte XTRMNTR var ett lysande album när det kom och många låtar får mig på riktigt gott pepp humör.
Första singeln Swastika Eyes är toppen och även den andra Kill all Hippies men båda överträffas av Shoot Speed Kill Light.

Jag tycker fortfarande att detta album tillsammans med Screamadelica är det bästa de har gjort-
8/10
2001 kommer bandet i en del trubbel, under en festival var det folk som hävdade att det hade ryckt i högerarmen på Bobby under Swastika eyes och inte blev det bättre när han kom med en hel del Israelkritiska uttalanden, men han försvarade sig med att han bara var Pro Palestina. Sen var de tvungen att byta namn på låten Bomb the Pentagon efter Nine Eleven. Han lånar även ut sin röst till fina låtar med David Holmes (Sick City), Death in Vegas (One more time) och New Order (Rock the Schack)
Hösten 2002 kommer albumet Evil Heat, bandet får en urusel recension av Ebba Von Sydow i Expressen och även om hon tog i så är skivan inte så bra. Soundet är likt de två tidigare, möjligen lite rörigare om det är proucenterna Kevin Shields eller Adrian Sherwood som inte får det lyfta men låtmässigt är det mycket sämre.
Ingen av singlarna Miss Lucifer X och Autobahn 66 rör sig nära några listor. Inte en cover på Some Velvet morning i duett med Kate Moss fär det att svänga.
5/10
2006 säger Bobby att de ska göra ett Euforiskt rockalbum och som första single Kommer Country girl

Singeln blir deras största succé med en femte plats på Englandslistan. Riot City Blues är kommersiell rock som funkar i mitten av 00-talet.
När skivan kom tyckte jag den var en frisk fläkt och ett roligt party album men jag är mer skeptisk nu. Flera låtar låter som pastischer på rock. Inte speciellt kul alltså.
5/10
2006 sjunger han även med Mekon (Blood on the Moon) och året efter med Queens of the Stone Age (Needles in the Camels eye), deras sångare Josh Homme kommer ätergälda det gästspelet genom att vara med på Primal Screams nästa album
2008 får Björn Yttling från trion Peter, Bjorn and John ansvaret att producera en del av bandets nya album. Beautiful Future är en smått förvirrande skiva, en del (Can’t go back )låter som denna förra skivan alltså ganska poppigt och rockradiovänligt, några spår (Uptown och The Glory of love) låter förvirrande likt Peter, Bjorn & John medan några få låter som det hårda suggestiva rockbandet de än gång i tiden var. Jag har för mig att jag spelade skivan en hel del när den kom men nu minns jag knappt några låtar från den, fast den är ett steg roligare än Riot City Blues
6/10

Fem år senare är bandet tillbaka med More Light, trots att skivorna innan har varit ganska lyckade kommersiell så var det nu dags att ta ett steg tillbaka. More Light är nog det mest krautiga de gjort. De första två låtarna klockar in på 9 respektiva 7 minuter, båda är softa suggetiva där Bobby mer viskar än sjunger. Jag tycker mycket om skivan, just att det är en helhet och inte spretig. Dessutom låter deras cover på Gun Clubs ”Goodbye Johhny” som om den skulle vara med på Suicides andra album. Detta är nog deras nästbästa album tillsammans med EXTRMNTR.
8/10
Tyvärr kommer då 2016 albumet Chaosmosis, en skiva som låter som lättsam elektro pop. Även här har Björn Yttling producerat och även varit medkompositör. Om någon hade blindspelat den för mig hade jag kanske känt igen Bobbys röst men aldrig gissat på Primal Scream. Det är ett riktigt bottennapp, finns några spår som är ok men mer är det inte. Trist om detta blir bandets svanesång, numer verkar de mest åka omkring som något nostalgiband.
3/10
Kanske var det gästinhoppet hos CSS som fick Bobby på tankar på lättsammare pop, tyvärr är det ingen låt på Chaosmosis som når upp till Hits me like a rock

2021 kommer ännu ett samarbete, nu ett helt duett album med Jehnny Beth, en fransk sångerska som har varit med i bandet Savages. Skivan skulle vara en uppdaterad version av klassiska duettalbum som George Jones/Tammy Wynette, Gram/Emmylou eller Lee Hazlewood/Nancy Sinatra. Inte för det låter nåt liknande men jag förstår idén.
Utopian Ashes är en fin skiva som varken har spår från Primal Scream eller Savages utan mer ett vuxet tonläge som kanske påminner lite om de duettskivor jag räknade upp tidigare. Ett album som borde fått mer uppmärksamhet än vad det fick.
7/10

Peter Alzén