Marginal Cirkus 40 år

För 40 år sedan kom det första album med en Gävleartist på ett större bolag. Thomas DiLeva gjorde sin albumdebut med skivan ”Marginal Cirkus”. Han hade efter The Pillisnorks debut 1980 även gjort en singel med Modaern Art.
När han i skarven 81/82 flyttar till Stockholm har han skickat Modaern Art-singeln till flera bolag och Adventure nappar, men vill att han ska bli soloartist.
Han spelar in en cover av Frank Sinatras ”The Single Man” med Johan Vävare som producent. Efter singeln fått sin beskärda uppmärksamhet så vill/kräver
Thomas att få göra ett album på Adventure, de går med på det om han byter språk till svenska. Thomas blir måttligt glad men tänker att något likt Majakovskij kanske vore kul. Han hade höga konstnärliga ambitioner.
Han hade med sig en bunt äldre musiker, äldre än Thomas i alla fall, de var troligen även musikaliskt skickligare än Thomas också men det var precis vad han behövde.
Joppe Olson på trummor, Håkan Wallén gitarr, Erik Hellström bas, Mikael Strömberg hanterar klaviatur, Anna Wahlström synt och Fredric Ceson på slagverk.
Idag 40 år senare låter ”Marginal Cirkus” givetvis daterad då ljudbilden är mycket typisk tidigt 1980-tal. David Bowies ”Scary Monster” och Talking Heads är den musikaliska influensen medan sången lånar från Billy Mackenzie i Associates.
Även texterna är ganska typiska 1980-tal, mest en massa fräsiga ord som bara pusslas ihop. Men det finns några fina undantag, framför allt ”Rätt & Fel” och ”År av lycka” som är bland det bästa Thomas gjort.
Det som imponerar mest är att detta är ett verk av en kille som inte ens fyllt 19 år, musikaliskt är det mycket moget. Men skivan får mindre bra recensioner och skivbolaget Adventure går i konkurs.
Det skulle vara roligt om denna skiva hade sålt bättre och gett Thomas en fingervisning åt vilket håll han kunde ha tagit nästa steg. Skivan borde i dag vara en svensk semiklassiker, men på Spotify är lyssningarna måttliga och titeln dessutom felstavad.
Thomas fortsätter göra singlar i olika stilar och på olika bolag, han gör två album på Papa records som säljer hyggligt innan han hittar rätt med albumet ”Vem ska jag tro på”. Skivan får lysande kritik och Thomas får det genombrott han så länge siktat mot.
Modern pop med stark melodi.
Tidigare i år kom en hyllning till Thomas, samlingsalbumet ”Profet i sin egen rymd”, där en bunt mer eller mindre lokala artister tolkar låtar ur Thomas katalog. Jag gillar tilltaget, men har invändningar, om den nu skulle komma som ett 40-årsjubileum borde den tajmats bättre och ha kommit nu. att ingen gör någon låt från albumet och att ingen av artisterna som var med på originalet är med, eller ens tillfrågade, om att vara med.
Bäst på "skivan" är nog denna Peter Alzén