1993 såg jag Suede på Melody i Stockholm, hajpen var total bandet hade precis släppt sitt debutalbum som hade föregåtts av att de blivit utnämnda till “The best new band in Britain” året före, de hade till och med varit på omslaget på NME innan de släppt en enda singel.
I slutet av nittiotalet hånades samma band i de svenska kvällstidningarna för att vara patetiska föredettingar. Jag har precis avslutat Brett Andersons andra självbiografi, den han lovade att inte skriva efter han avslutade den första.
Jag gillade ”Coal Black Mornings” som var del 1, den som gick från barndomen över den osäkra ungdomen till de blir ett band som strax ska göra sin debut.
Den andra boken plockade jag upp i billighetshörnan på Rough Trade East i januari och nu har jag spenderat en vecka med den. Samtidigt fick jag som klar för mig att jag skulle spela genom deras skivor
Singlarna från tiden runt första albumet är klassiska i sin dramaturgi, första albumet också. Videor med gråa loftgångar som andas sjuttiotal och androgyna unga män som lirar som det är deras enda chans i livet.
Jag minns att jag var väldigt besviken på Dog Man Star, det andra albumet när de kom, jag tyckte de gjorde ett grymt dubbelfel då de plötsligt lät mer som Pink Floyd än Bowie men idag är jag inte lika bedrövad över den.
Många fina låtar och på den tredje plattan var de enkla till popformeln och de snygga singlarna med väldigt bra b-sidor. Sen blev de tristare och tristare, ju mer Brett skriver låtar själv desto sämre blir de. Head Music har några få ögonblick men skivan därefter är inget att bry sig om och det tyckte de själva också för bandet lade ned då 2003 (sen att de återförenades tio år senare bryr jag mig inte alls om)
Bretts andra bok ”Afternoon with the blinds drawn” är hyggligt intressant men inte lika underhållande som del 1 men han är väldigt uppriktigt över de felval de (läs han) gör och varför det blev som det blev. När jag lyssnade ordentligt nu kan jag konstatera att Suedes glampop låter alldeles lysande i små doser idag.
Peter Alzén
