Belle and Sebastian

Förra helgen var jag i Manchester och då tog vi endags tur till Liverpool för att se Belle and Sebastian. De var ett band jag verkligen älskade ett tag där i slutet av 90-talet. Sen har de kommit tillbaka med ojämna mellanrum som en gammal trevlig bekant.
Det finns någon sorts linje från velvet Undergrounds ”Afterhours” över Modern Lovers ”Goverment center” över första två Talking Heads albumen. Feelies ”Original Love” måste in där och alla Postcard banden såklart, Vaselines, Field Mice, Beat Happening. Go-Betweens såklart, Chills ”Pink Frost” Galaxie 500 givetvis the Smiths innan vi är framme vid Belle and Sebastian. Det är skirt, det är lågmält, kalla det anti-rock, kalla det wimppop, kalla det vad du vill men det är absolut inga rockposer, inga bredbent killar som spelar med skrevet. Jag älskar den här musiken, jag är ju en man som föredrar Lloyd Cole alla dagar i veckan framför Van Halen /ACDC/Kiss etc etc etc. Otroligt nog hade jag aldrig sett bandet innan förra lördagen, jag skulle se dem på Popaganda typ 2010 men vi fastnade hos min dåvarande flickväns bror vid Hornstull och kom aldrig vidare.

Redan vid låt ett ”Dog on Wheels” insåg jag att detta var lysande och hur mycket jag saknat det. Våren 1997 kom debut-EP:n »Dog on Wheels«, det är en makalös poplåt som handlade om Stuarts favoritleksak från barndomen. På den här tiden fanns inte deras skivor distribuerade i Sverige, om jag minns rätt så var det Lars Arvidsson på Border som sålde på mig deras album ”If You´re feeling sinister” och den sålde väldigt bra på import. Och sen släppte de flera ep som inte var med på albumen, jag älskar band som gör sånt.
Som andra låt spelade de ”I’m Cuckoo” som är mer uppsluppen men det är snudd på naivt och fina känslor. De är 8 stycken på scenen, de byter instrument med varandra så gott som hela tiden (ok inte gitarristen och trummisen). det är roligt, bra och jag mår toppen där uppe på läktaren, min lillebror som bjudit mig på spelningen säger att det påminner lite om Doktor Kosmos, och jo vissa saker som uppsluppenheten och kanske mest när Sarah Martin sjunger. Men det är på en annan nivå och då gillar jag verkligen Doktor Kosmos.
De tar önskningar och det blir lite sött när de inte minns hur ”Marx and Engels” går, istället bjuder de upp publiken upp på scenen för att dansa där bland alla åtta musikerna.

I sina bästa stunder är Belle and Sebastian världens bästa band, sånger som State I am in, Lazy Line Painter Jane och Stars Of Track And Field tillhör de små mästerverken i min värld.
Den förra skivan blev kriminellt nonchalerad, om det var för den kom under pandemin eller om ”alla” just då var trött på bandet vet jag inte. Men nu är de tillbaks i den terräng där de är bäst, lite småmysigt, lite soft och med små skruvade noveller till texter. I Stuart Murdochs värld är det alltid lite mera ömtåliga arrangemang som gör det så fint. Men live är det glatt och uppåt trots allt. När Liza Line Painter Jane ekar ut som sista extranummer är det två nöjda bröder som greppar första bästa taxi.
här har jag rankat deras bästa låtar

Peter Alzén