The Smiths

idag fyller The Smiths debut album 40 år, en skiva som jag, trots att jag hade gillat båda deras första singlar (som givetvis inte var med på albumet) inte föll direkt för. Men What different does it make? plockades ut som single några veckor innan albumet släpptes och hade lovat gott.
jag tyckte den saknade de omedelbara melodierna som gjorde singlarna så underbara men det tog inte länge innan jag förstod hur bra den är och det skulle bara bli bättre senare.

Skivan spelades in först med Troy Tate som producent men de inspelningarna dög inte och in för att spela in albumet igen denna gång med Roxy Musics gamla basist John Porter som producent.
Albumet är egentligen inte speciellt fullt med omedelbara hits men det säger något om musikklimat i England i början 1984 då albumet gick direkt in på albumlistans plats 2. Behovet av en människa som skriver om precis det du själv känner ljudsatt av fantastiska melodier.
Även om de har bra låtar så är det Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv i. texter som appliceras på ens liv kan ju vara väldigt olika men i 80-talets mitt var det en otrolig vurm för metaforer, Morrisseys var motsatsen till det. Vid Sidan om Bowie, Cohen och Clash är Morrissey och Smiths de jag lyssnat mest på och betytt mest.

När bandet spelade på Top of the pops första gången i november 1983 så blev de inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med utan även det att Moz vägrade mima i mikrofonen och istället sjöng in i en jättebukett gladiolus, bakom stod Johnny Marr i Brian Jones frisyr spelandes på en Rickenbacker gitarr.
Morrisseys texter fick en hel del kritik när skivan kom det var allt, både “Reel Around the Fountain” och “The Hand That Rocks the Cradle” som några tyckte innehöll barn övergrepp och till och med pedofileri. Suffer Little Children” blev det ännu större bråk om då den handlade om Moors Murders, Ian Bradey och Myra Hindley ett par som dödade och våldtog flera barn på 60 talet i Manchester. Moz nämnde även några av offrens namn vilket ledde till att en del affärer vägrade sälja albumet.
Idag räknas albumet (som så många andra alternativa skivor från 80-talet) till en klassiker. Sen att de gjorde album, singlar som var ännu bättre gjorde inte saken sämre. Detta var starten på en ny tid. Bäst på albumet är nog ”Still ill”
”Ask me why and I'll die Oh, ask me why and I'll die And if you must go to work tomorrow Well, if I were you I wouldn't bother For there are brighter sides to life And I should know because I've seen them But not very often”
br/> Peter Alzén