det här datumet 1982 öppnade Hacienda, den första kvällen spelade det fantastiska bandet ESG, bandet bestod av tre systrar Scroggins och deras kompis Tito.
Tony Wilosn hade sett dem uppträda i New York och bara några dagar senare spelade de in Moody och You're no Good, sen eftersom Martin Hannet hade 3 minyter kvar på inspelningstejpen spelade de in den magiska UFO, här är spelningen från den första kvällen
Peter Alzén
tisdag 21 maj 2024
måndag 13 maj 2024
Remain in Love
Jag har läst Chris Frantz bok ”Remain in love”, Chris var trummis i Talking Heads och Tom Club. Den var inte dålig alls, men lite torr i all sin fakta, partierna om när de var på sin första turné med Ramones och avslutning med den katastrofala inspelningen av Happy Mondays "Yes Please" var toppen, sen var det lite kul att David Byrne nämndes hela tiden som en idiot/lögnare/narcissist/.
David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på Konstskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975.
Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara så antirockiga och så preppy klädda. Deras första Europaturné gör de med Ramones, första albumet är inte släppt men de är omskrivna ändå rockpressen och tillsammans paketeras de som punk från New York. Partiet i boken om den turnén är nog det som är roligast, en Johnny Ramone som är arg på att salladen är grön, att de pratar arkitektur i bussen, att de stannar för att kolla på Stonehenge, kort sagt han är arg på allt.
Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans, Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans, själv läste de såklart serietidningar. När turnén nådde Paris var båda banden lite lyckliga, Talking Heads medlemmarna kunde gå på konstrunda bland museum och Ramones var lyckliga för de hittade ett McDonalds.
Jag älskar Talking Heads, deras första två album är trevliga små pärlor men vid tredje albumet Fear of Music lyfter det ordentligt. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven.
Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma.
Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett nio manna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads.
Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. samtidigt är de ute på en turné med ett storband, minns en fantastisk konsert från Rock Palats som visades på svensk tv en natt.
Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Just Tom Club blev en smärre succé i den musik som rådde i New York 1981 och både Wordy Rappinghood men framförallt Genius Of Love blev stora hits, mycket större än vad Talking Heads hade varit.
1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.
Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där David sång fick ta av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och massor av andra. Sen har Chris och Tina producerat en hel massa artister framförallt i Compass point studion på Bahamas, bland annat Ziggy Marley, Los Fabulosos Cadillacs och sen den omöjliga Yes Please med Happy Mondays . trots att det i fjol var 40 års jubileum av Stop Making Sense filmen så lär vi nog aldrig fåse ett återförenat Talking Heads.
Här har jag rankat deras bästa 50 låtar
Peter Alzén
Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara så antirockiga och så preppy klädda. Deras första Europaturné gör de med Ramones, första albumet är inte släppt men de är omskrivna ändå rockpressen och tillsammans paketeras de som punk från New York. Partiet i boken om den turnén är nog det som är roligast, en Johnny Ramone som är arg på att salladen är grön, att de pratar arkitektur i bussen, att de stannar för att kolla på Stonehenge, kort sagt han är arg på allt.
Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans, Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans, själv läste de såklart serietidningar. När turnén nådde Paris var båda banden lite lyckliga, Talking Heads medlemmarna kunde gå på konstrunda bland museum och Ramones var lyckliga för de hittade ett McDonalds.
Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett nio manna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads.
Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. samtidigt är de ute på en turné med ett storband, minns en fantastisk konsert från Rock Palats som visades på svensk tv en natt.
Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Just Tom Club blev en smärre succé i den musik som rådde i New York 1981 och både Wordy Rappinghood men framförallt Genius Of Love blev stora hits, mycket större än vad Talking Heads hade varit.
1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.
Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där David sång fick ta av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och massor av andra. Sen har Chris och Tina producerat en hel massa artister framförallt i Compass point studion på Bahamas, bland annat Ziggy Marley, Los Fabulosos Cadillacs och sen den omöjliga Yes Please med Happy Mondays . trots att det i fjol var 40 års jubileum av Stop Making Sense filmen så lär vi nog aldrig fåse ett återförenat Talking Heads.
Här har jag rankat deras bästa 50 låtar
Peter Alzén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)