Någon lade ut en spellista med House of Loves bästa låtar, jag påmindes hur mycket jag älskade de första tre skivorna. Guy Chadwick har nästan en nonchalant framtoning men total närvaro ändå och vilka melodier han skrev.
Massor av bra låtar och jag mindes tillbaka till en tid mellan Madchester och Britpop då band som House of Love var självklara favoriter.
Minns bara att jag såg dem på Melody 1 April 1990, kan jag sett dem någon mer gång, minns inte men troligt är det.
De verkar ha fortsatt genom åren även om det verkar vara Guys egna projekt trots allt.
De bildas 1986 efter ha sett Jesus and Mary Chain live, idén med briljanta melodier korsade med oljud lät som en bra idé.
Första albumet på Creation kom 1988 och visst hörs JAMC influenserna men låtarna kanske är lite mer indierock än så. Inte bara att de blev sajnade till Creation Alan Mcgee blev även deras manager och precis som han var med JAMC, inte nog med det han hjälpte även bandet vidare till större skivbolag precis som han gjort med ja ni fattar.
Låtar som ”Destroy the Heart” och ”Christine” var populära inslag i Lilla Bommen på söndagskvällarna. Skivan får överlag väldigt bra kritik.
Debuten var självbetitlad och för att göra det lite krångligare så blev uppföljaren det också. Eftersom bandet nu blivit upplockad av skivbolaget Fontana så kallas även skivan Fontana eller the Butterfly album för det är en fjäril på omslaget.
Skivan blir en smärre succé med en åttonde plats på Englandslistan och en nyinspelning av första singeln ”Shine on” når top 20 på singellistan. Albumet består av flera nyinspelningar av tidigare låtar men också fullt av låtar som låter som klockrena singlar. Det har gjorts covers på ”Beatles and Stones” men det borde ha gjorts fler ändå med tanke på hur bra ballad det är.
Problemet var att innan Britpop och framförallt innan Oasis blev inte såna här band riktigt stora.
Ett annat problem var att inspelning av albumen växte monstruöst. Första skivan på Oasis tog 1 vecka att göra, andra albumet höll de på med i 2 år med 4 olika producenter.
Det tredje albumet som skulle lyfta dem ännu högre kostade närmare 3 miljon att spela in, samtidigt så hade Guy haft drogproblem sen han var 15 år, sen var det en strid ström av medlemsbyten. Skivan nådde plats 34 på albumlistan och ingen av de tre alldeles utmärkta singlarna nådde topp 40.
Mellan andra och tredje albumet släpptes även en sorts ihopskrapad samling med udda låtar, b-sidor och dylikt. Den har några riktigt fina spår.
Babe Rainbow var början till slutet på House of Loves storhet.
Det är ett ganska vanligt problem att ett band inte har mer än typ 3 skivor i sig innan de blir sämre, såklart finns det undantag men väldigt ofta stämmer den formeln.
Deras fjärde album ”Audience with a mind” blev inte bara en flopp utan det var välförtjänt. Så gott som alla försök till klassiska poplåtar var borta, visst enstaka låtar är ok men inte mer, sen lade bandet ned men dök upp 2005 med det alldeles utmärkta albumet ”Days run away” som innehåller den finfina singeln ”Gotta be that way”.
Utan jag har reflekterat över det så har Guy Chadwick fortsatt med olika kompmusiker under namnet House of Love sen dess men har inte gjort mycket att bry sig om. Men när jag lyssnar genom allt igen så hittar jag i alla fall 25 låtar som visar att de en gång i tiden var ett lysande band, i alla fall under några få år.
Peter Alzén
