Det är 1982, Simon är en storstjärna i varande, tyvärr är inte hela världen med på det. Han är den begåvade killen i en liten liten stad men har ett band som ska bli större än Lustans Lakejer. Vid sin sida har han Pirjo, Avestas Karin Boye. De lyssnar på Joy Division, Japan och Lustans Lakejer såklart. Så börjar Henrik Tords ”Vår tid är över” och det är en tid jag verkligen kan känna igen mig, folk som ska bli stora, folk som snackar och drömmen om att lämna småstaden. Sen kommer Rickard in i boken och balansen mellan Pirjo och Simon rubbas.
Kapitlen varvas med 1982 och 2024 när Simon, som aldrig blev någon stor popstjärna men nu filmusiker återvänder till Avesta för att reda ut allt. Vad var det som hände Nyårsafton, då bandet Cicero skulle spela och Klas Lunding från Stranded skulle komma och lyssna. Vad hände efter det?
Jag gillade verkligen Vår tid är över, visst en hel del minnen från den tidigt 80-tal dyker upp, hur bestämd man kunde vara i sin smak, vad som var bra och vad lite som gjorde att det inte blev bra.
En tro på en större mer spännande värld utanför pojkrummet och småstaden. Och de sista dryga 100 sidorna i nutid vrider och vänder ordentligt på historien. För att citera baksidan av boken ”Det är en berättelse om att bli sams med sin ungdom och sorgen över ett liv som aldrig blev. Och om en vänskap som vågade utmana döden”
Peter Alzén
