2. Wearin' That Loved On Look (Remixed Master) (2:44)
3. I'm Movin' On (Undubbed Master) (3:54)
4. Power Of My Love (Remixed Master) (2:40)
5. Stranger In My Own Hometown (Remix/Edit By Chips Moman) (3:51)
6. Rubberneckin' (Master) (2:11)
7. Change of Habit (master) (3:21)
8. Walk A Mile In My Shoes (February 18, 1970 M.S.) (2:51)
9. Polk Salad Annie (February 18, 1970 M.S.) (4:33)
10. If You Don't Come Back (Master) (2:35)
11. I Gor A Thing About You Baby (Master) (2:25)
12. Finf Out What's Happening(Undubbed Master) (2:44)
13. I Got a Feelin' in My Body (master) (3:36)
14. If You Talk in Your Sleep (master) (2:37)
http://www.sendspace.com/file/n3o8o7
Jag slutar aldrig att fascineras av Elvis, Hans makalösa kläder, hans otroliga timing och hans underbara röst, så vacker, så sexig, så ouppnåbar, jag går så långt att säga att han är underskattad, det låter kanske mystiskt att säga att världens största artist genom tiderna är underskattad men jag hävdar med en dåres envishet att så är fallet, precis som Bob Marley och Bob Dylan också är det men det är två helt andra historier.
Vad som får mig att ännu en gång sitta och sucka över att han inte får den uppskattning han borde är en skiva som heter ”When Elvis Found the Funk” som har samlat mannens mest souliga och svängigaste låtar på en CD,
Att döpa en skiva till ”When Elvis found the funk” kanske låter lite bissart men precis som med Rolling stones och Clash så ville helst Elvis låta som sina svarta idoler och här blir han i mångt och mycket uppbackad av samma gäng som spelade på alla Stax inspelningar och i kören stod ibland Sweet inspirations som även doade bakom Aretha Franklin. Hela denna period börjar 1969 när Elvis gör skivan ”From Elvis in Memphis” som innehåller ”In the ghetto” men annars mest består av soullåtar som Elvis älskat, Jerry Butlers ”Only the strong survive” och Bacharach ”Any day now” men även andra plockade av Elvis T.ex. tog Percy Sledge ”True love travels on a gravel road” härifrån. Vid den här tiden var Elvis nästan uträknad, han spelade in skivan i American studios i Memphis men där pratade studiopersonalen redan om nästa gäst Neil Diamond men i samband med detta började då det som jag kallar Elvis mest underskattade period, då han klädde sig i de vita sparkoverallerna och gjorde mestadels liveskivor och det är här folk i allmänhet och popnördar i synnerhet gör bort sig, kallar hans sjuttiotal för den tid då han var nedknarkad, tjock och bara sjöng smörlåtar, dom vet inte hur fel de har. Elvis har sin Sun period, sitt 56 men sen kommer i mina öron hans mest souligaste period 69-77, dessutom var han bara tjock sitt sista år i livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar