tisdag 29 maj 2012
torsdag 24 maj 2012
en liten reggae historia
Reggae har alltid varit kontroversiellt.
Cannabis, homofobi och tunga basgångar som
soundtrack till tider av våldsamma upplopp.
I Sverige har det de senaste månaderna
diskuterats allt från Sizzlas inställda spelning på Slakthuset i Stockholm till
drogliberalism och ungdomsmissbruk i Gävle.
Men debatten tar egentligen sin början långt
innan dess. Och till och med innan reggae blev ett begrepp ens på Jamaica.
Det var på 1940-talet när en grupp slavättlingar,
inspirerade av den jamaicanske rastafari-ledaren Leonard Howell, bosatte sig
långt ute på den jamaicanska landsbygden i ett försök att leva efter den
religion som kommit att uppstå några år tidigare och som förespråkade de
svartas exodus. Tillbaka till ett fritt Afrika. En flykt undan hundratals år av
brutalt och kolonialt förtryck.
Polisen på den lilla karibiska ön gick hårt åt
det tillfälligt fristående rasta-samhället Pinnacle Estate och medlemmarna
skingrades efter något år. Rastafarirörelsens läror spreds till huvudstaden
Kingstons slumkvarter och kom med reggaens hjälp några årtionden senare att
spridas över världen.
I Storbritannien, dit många jamaicaner flyttade
i jakt på jobb och ett bättre liv, etablerades reggaemusiken redan under
1960-talet.
I sin självbiografi ”Culture Clash: Dread Meet
Punk Rockers” beskriver den brittiske punk- och reggaeikonen Don Letts, född
av jamaicanska föräldrar i stadsdelen Brixton, livet som ung svart man på
Londons grå gator i mitten av 70-talet.
Frustrationen över den så kallade SUS-lagen, som
gav polisen rätt att stoppa misstänkta personer på gatan även om de inte begått
något brott, slog hårt mot storstäderna svarta befolkning.
Don Letts förklarar hur han gång på gång
tillsammans med andra utsattes för rasism och våld från ordningsmaktens
batonger.
Samtidigt växte punkrörelsen fram i England och
band som Sex Pistols och framförallt The Clash kom att inspireras av den
jamaicanska musiken. Explosionen skedde sommaren 1977 då punk och reggae möttes
i en slags ohelig allians mot samhället.
Gaturebeller med dreadlocks och nitjackor
lyssnade på artister som Big Youth, U Roy och Tapper Zukie. Upploppen i
arbetarstadsdelar som Notting Hill och Brixton skakade det brittiska samhället
och Johnny Rotten, sångare i Sex Pistols, sågs av högt uppsatta politiker som
en lika stor samhällsfara som Hitler drygt 30 år tidigare.
I dag finns nya lagar. Form 696 är ett brittiskt
system som tvingar klubbar att fylla i blanketter om vilken musik som ska
spelas på dansgolven. Något som slagit hårt mot arrangörer av framförallt
reggae- och dubstepmusik i Londons mer invandrartäta områden.
Och i Gävle diskuteras just nu huruvida
festivalen i Furuvik ens borde ha fått tillstånd. Det är inte svårt att förstå
frustrationen. Samtidigt är parallellerna till musikens historia och ursprung
glasklara, även om jag inte ställer upp på de allt mer snedvridna
konspirationsteorier som några av de mest förvirrade fansen ägnar sig åt;
nämligen att själva musiken skulle anses så pass samhällsfarlig att det är
därför myndigheter världen över sätter käppar i hjulen för klubbarrangörer,
artister och bandbokare.
När det kommer till homofobin blir det dock
svårare att gå i försvarsställning. Inom den moderna dancehallmusiken finns
det texter som aldrig skulle släppas igenom av svenska skivbolag. Artister som
Sizzla, Beenie Man och Buju Banton har tidigare framfört budskap som till och
med skulle få Kristdemokraterna att vifta med regnbågsflaggor i försvar för
mänskliga rättigheter.
Dock finns en förklaring även här, om än
obehaglig.
Jamaica är ett av världens mest kyrktäta länder.
Kristendomen präglar allt från politik, undervisning och hemmiljö.
När jag i höstas träffade reggae-dj:n och
världens kanske främsta expert på jamaicansk musik, David Rodigan, förklarade
han hur delar av dagens dancehallscen skjuter sig själv i foten. Det borde
finnas så mycket annat att fokusera på än hat mot homosexuella.
Samtidigt påpekade han att samhällen utvecklas i
olika takt och att det inte var många decennier sedan det var olagligt med
homosexualitet både i Sverige och på de brittiska öarna. (I Sverige var
homosexuella handlingar olagliga fram till 1944, då homosexualitet i stället
kom att betraktas som en mentalsjukdom. Sjukdomsstämpeln kvarstod till 1979.)
Sizzla stoppades i Stockholm efter protester
från HBTQ-rörelsen. Egentligen borde han aldrig ha bokats från första början.
Debatten efteråt var dock stundtals sansad.
Samtidigt växer en ny scen fram. Modern-roots
blandar dancehallens rytmer med den ursprungliga reggaens texter om
medvetenhet, historia och lika rättigheter.
Långt från homohat.
Allt det här är viktigt när det gäller
diskussionen om reggae. Klart är att det är de fattigas musik. När de
välbeställda jamaicanerna dansade till amerikansk soul på 70-talet riggade de
fattiga upp sina högtalare på gatan. De greppade mikrofonen och formade det som
så småningom skulle komma att utvecklas till hophop. Musiken kommer från
ghetton som får Sveriges mest eftersatta förorter att framstå som Bullerbyn i
jämförelse. Där fanns också en ilska mot ett samhälle som aldrig tycks visa sig
annat än vid polisens razzior och när det vankas val.
Politiker beväpnade gängmedlemmar i löfte om
röster från ghettot. Samtidigt spelades några av världens vackraste melodier in
i kåkskjulen medan kulorna ven i bakgrunden.
Genom musiken fick de fattiga en röst. Kritiken
mot de styrande, mot världsordningen och mot rasismen kom från sammetslena
röster till tonerna av producenter som Lee ”Scratch” Perry, King Tubby och Joe
Gibbs.
I England blev artister och grupper som Linton
Kwesi Johnson, Aswad och Steel Pulse ledande i den allt starkare rörelsen Rock
Against Racism.
I Sverige i dag är Kapten Röd en superstjärna
som drar tusentals fans till sina spelningar tros minimal medieuppmärksamhet.
Peps Persson är en levande legend med sin karakteristiska rotrock-reggae från
den skånska myllan.
Debatten fortsätter dock och endast en sak tycks
vara säker.
Den lär, precis som musiken, inte tystna.
JOHAN
APEL RÖSTLUND
måndag 21 maj 2012
The love of the Mixtape
Alla borde göra fler "Mixtapes"
Dead Kennedy’s “In God We Trust Inc.” tape blank side (1981) allt för att folk skulle sprida musik vidare.
Dead Kennedy’s “In God We Trust Inc.” tape blank side (1981) allt för att folk skulle sprida musik vidare.
lördag 19 maj 2012
Svensk Powerpop 78-82
Jag ska erkänna att mina sena
tonår var väldigt svartvita när det gällde musik, visst upptäckte jag soul och
visst gillade jag disco fast man inte borde, men genrer som jag hade fördomar
mot var såklart blues, hårdrock och prog.
Det gav mig inga större
problem såklart, men en stil som jag ratat för mycket i var powerpop, men bara
den powerpop som lutade sig lite för mycket mot tuffa gitarrer och det som jag
trodde var hårdrock.
I efterhand har jag
omvärderat band som Raspberries, Badfinger och Cheap Trick, vilka alla lirar
grym pop såklart. Många av de band (Stilmord, Posh Growls, Crash och Stavros
& the Beat) som finns på denna samling hade jag inte hört för fem år sen
men min vän Jocke har på sina bloggar
http://farbrorpunk.blogg.se/ http://www.punktjafs.com/ http://farbrorpunks80tal.blogspot.se/ (tre sidor ni bör kolla lite då och då)
plockat fram band som var
närmare Magnum Bonum än Ebba Grön men många spelar faktiskt fantastisk
powerpop, bra melodier, tuffa gitarrer och ganska kaxig sång. En del av banden
(Gyllene Tider, Docent Död, Dead Scouts, Rude Kids och Janne Andersson pop) har
meriter från andra håll men passar i alla fall perfekt in här. Några riktiga
Mods favoriter som Vertex, Moderns och Mops är idag jagade rariteter på Tradera.
Band som förtjänat mer uppmärksamhet som Hangover, Mandarines, Heartbreak, Transmission,
Protectors, Kommisarie Roy och framförallt första upplagan av Easy Action, som
inte har något alls med Peo Thyrén att göra.
kom gärna med förslag på låtar till en volym 2
Peter Alzén
1. Stilmord - Det spelar ingen roll Rock'n'Roll
2. Gyllene Tider - Rembrandt
3. Docent Död - Hand i hand
4. Hangover - Goodbye
5. Etiquette Mona -Amsterdam
6. Start - She loves me
7. Posh Growls - A
Onedimentional Cry For Love
8. Pal Ritz & The
Piccolos - Tyst kärlek
9. The Moderns - Got
to have pop
10. Mandarines - Trust
you
11. Dead Scouts - Rebeckas
dag
12. Rude Kids - Spådd i handen
13. Mops – Lisa & Sluggo
14. Heartbreak - Det är inte min stil
15. Crash! - Top Billing
16. Schnabel - Fröken ur
17. Easy Action - Om jag vore kung
18. Andrew Box & The Shames - Jag vill gå på premiär
med Alice Timander
19. Janne Andersson Pop - Redan försent
20. Kommisarie Roy - Du och Jag
21. Helikoptern - Ond Cirkel
22. Skymning - Jag Svävar
23. Stavros & The
Beat - Hey Deanie
24. Vertex - John
25. Alien Beat - Ge mig mer
26. Transmission - Talking
to You
27. Protectors – Come
back baby
28. Pictures - Kicks
and tips
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)