45åringen!

De enda två orkestrar jag bokstavligen varit besatta av i mitt liv är de båda New York-orkestrarna Kiss och Velvet Underground. Den förstnämnda ser jag som ett pojkstreck. Visserligen återvänder jag då och då till deras sminklagda sjuttiotal och intalar mig att de var precis lika bra som Rolling Stones, Mc5 och New York Dolls var vid samma tid. De var det inte. Men ibland vill jag så innerligt tycka det.

I år fyller albumet Velvet Underground & Nico fyrtiofem år. New Yorks coolaste och mest svartklädda födelsedagsbarn har nu förärats med en lyxig utgåva om sex skivor och matig bok. Detta är givetvis den slutgiltiga utgåvan kan tyckas. De tidigare svåråtkomliga repetitionerna från januari 1966 i Andy Warhols The Factory finns inkluderade. Det är underbara rundgångar, skrammel och oljud för hela slanten. Jag är nog inte ensam om att velat vara en fluga på väggen under konserten från Valleydale Ballroom i Columbus, Ohio 1966 där Nico sjunger sina låtar precis så skevt och charmigt som man kan önska.

Det har skrivits många och långa drapor om albumet genom åren. Den ena mer entusiastisk än den andra. Personligen har jag mättats en del av hyllningskörerna. Det går givetvis inte komma ifrån att albumet är av världsklass och är något av det mest tidslösa som pressats på vinyl. Det är en väldigt gammal nyhet vid det här laget. För mig är det är ett album som efter tjugo års lyssnande fortfarande både förbryllar och förtrollar anmärkningsvärt. Särskilt i de spår som John Cales viola dominerar och löper amok eller där Lou Reeds gitarr klär ut sig till Ornette Colemans bångstyrigaste saxofon.

Musikaliskt är utgåvan en doktorsavhandling. Huruvida albumet låter bättre i stereo eller mono har jag ingen åsikt om. Inte heller om klockspelen och tamburinerna hörs bättre i singelversionerna. I så fall i vilken högtalare? Man kan välja att syna allt med lupp, föra obegripliga anteckningar och göra kryptiska inlägg på ljusskygga VU-forum om man orkar. Det orkar inte jag. Originalalbumet räcker för många varv till för att jag ska plocka isär allt till beståndsdelar och obehagligt mumbo jumbo.

Utgåvans enda brist och som gör att den någonstans inte känns som slutgiltig är den sjunde skivan. Den som ska innehålla det mesta av det bästa av pre-velvet-inspelningarna. Först när den inkluderats sluts nämligen cirkeln gällande albumet. Den behövs så innerligt för att lägga klart VU-pusslet. Lou Reeds insatser i t.ex. ”Cycle Annie” med Beach Nuts och ”You’re Driving Me Insane” med Roughnecks från 1965 bär alla väldigt tydliga VU-element. Detsamma gäller Nicos debutsingel "I'm Not Sayin'" på Immediate från samma år med Jimmy Page på 12-strängad akustisk gitarr.

Då albumet är dubbelbottnat odödlig kommer den självklart att fylla femtio år 2017. Givetvis kommer den då att föräras med en femtioårs-über-deluxe-utgåva. Hur den kommer att utformas är ännu oklart. Personligen kommer jag först då att investera i den ohälsosama mängd konfetti, kalastutor och ballonger som skivan faktiskt kräver. Jag hoppas innerligt att den kommer att förpackas som ett bananprytt fyrmanstält och innehålla fem uppblåsbara figurer av gruppmedlemmarna. Även innehålla den där sjunde skivan. Först då får VU-göken i mig frid.

mvh
Mikael Hammershöi