Rolling Stones

Rolling Stones fyllde 50 år i helgen, det betyder att de funnits längre än vad jag har gjort men iofs är de alla äldre än min far. När jag växte upp var the Clash husgudarna och om de sjöng “No Elvis, Beatles or the Rolling Stones” så var det liksom lagen som gällde. På sjuttiotalet var de gamla gubbar, i min värld var det Ramones och Magazine som gällde och när min kompis 1980 köpte både en lp av Dylan och en av Stones så var jag snudd på chockad, de var ju fienden. Givetvis växte jag upp och insåg bandets storhet. Idag har jag de flesta album och min I-tunes innehåller 127 låtar av bandet. Fast ska jag erkänna är jag ganska klar med deras första 10-15 år, det känns som jag lyssnat på det tillräckligt och idag känns det ganska trist tyvärr, vilket inte betyder att det inte är bra, det är det fortfarande, det är bara jag som inte orkar höra Jumping Jack Flash ännu en gång. Men från 78 och i femton år framåt är det mycket bättre än sitt rykte. Nånstans är det väl tack vare Ron Wood som Stones överlevde sjuttiotalet, plattorna med the Faces och hans två första solo innehåller ju soul på riktigt. Från 1978 och framåt har de ju varit som intressantast då de experimenterat och varit nyfiken på modern dansmusik. Dub, reggae, soul, disco och mixen av det som idag kallas öken-disco/balearica. Givetvis är det Mick Jagger som är den drivande kraften i Stones överlevnad, han har hela tiden velat vara den hippaste katten i stan och som tur för Stones är det nog att hans soloskivor floppat. Mick blev dissad i Keith bok Livet och sågningen av hans soloskivor var dräpande då de jämfördes med Mein kampf. Men är inte Keith bara en pajas numer som ser ut som sjörövarfabbe, han har ju en image som den ultimate rockern som framförallt fortfarande tilltalar fyrtiotalister och femtiotalister. Efter att han slutat knarka i slutet av sjuttiotalet så har han varit en stabil gitarrist men knappast drivit bandet framåt och så länge Mick vill försöka få bandet att låta lite fräschare så blir de inte som en version av Tröttas Bluesband som de kanske skulle bli under Keith ledning.

För en gång i tiden startade Stones som kopior som sina svarta dåtida idoler och i Micks värld har det nog inte förändrats speciellt mycket. Ibland kan det bli lite löjligt som när Ron Wood för några år sedan var i så uselt skick pga sin alkoholism att han skulle ersättas men tyvärr var ersättaren Mick Taylor för tjock, för i Stones värld så är de fortfarande de sexsymboler som de alltid varit trots att de numer är 70 år. Deras senaste GRRR! gick in på Amerikanska albumlistan på 19;e plats men föll direkt till 64;e. Förmodligen en missräkning och videon som Jonas Åkerlund regisserat var lika larvig som alla videor han gör. Frågan är vad som blir Bandets nästa steg, om de ska börja göra konserter som albumkvällar som är så populära nu, i så fall har de material för en dryg månad. Men du ta och lyssna på Too much blood från Undercover och Heaven från Tattoo you så inser du att jag har rätt som vanligt. Peter Alzén