Liksom de västafrikanska ökenorkestrarna Toumast och Terakraft har Tamikrest hamnat lite i skymundan av de omhuldade Tinariwen. Kanske med all rätt, fram till nu. Den sistnämnda gruppens senaste två album har varit besvikelser.
Tamikrest levererar sitt hittills bästa album (sitt tredje i ordningen). Efter ett par lyssningar är detta rent av ökenrockens allra finaste ögonblick, so far. Orkestern bildades 2006, och är en generation yngre än stilbildarna och kamraterna Tinariwen. Aldrig tidigare har Sahararocken låtit så här välproducerad, välspelad och varierad. Inledningsspåret Tisnant At Chatma kvalar lät som en plätt in som en av årets hittlis bästa låtar. Ska man svänga sina stela höfter till en endast ökenrockskiva i sitt liv, så får det faktiskt bli till Chatma. Sällan har jag varit så nära som nu, att skaffa såväl turban som en enkelbiljett till Kidal i nordöstra Mali – ja, jag känner till oroligheterna där nere.
Albumet och dess titel är en hyllning till tuaregernas kvinnor, för deras kamp och mod under de långvariga oroligheterna (Chatma betyder syster). Musiken är mer utvecklad rock än på gruppens tidigare album. Precis som övrig ökenrock finns varma element av den orientaliska psykedelia som intog rock och popmusiken i skarven sextio/sjuttiotal på våra breddgrader. Dock svänger detta till skillnad från merparten av den forna och idag smått malätna hippierocken.
Det lär ha varit musikförbud i den tillfälliga islamistdiktaturen på Mali nyligen, vilket medförde att gruppen flyttade till Algeriet, men inspelningen av Chatma ägde dock rum i Tjeckien. Det finns en mörkare ton och klang, en mer hypnotiserande ådra i förebilderna Tinariwens musik, men låter dem sig bara influeras ett par sandkorn av ”ynglingarnas” produktion finns risk för att ett mästerverk levereras av Libyens finest inom en snar framtid. När nu möjligheten ges för inspelning, vill säga. Tinariwens hemsida har inte uppdaterats sen tidigt i våras och den verkar må allt annat prima.
Via internet och lättillgängligheten av musik från streaming och mp3 lär medlemmarna i Tamikrest slukat den klassiska rockmusiken med hull och hår. De musikaliska förebilderna för orkestern lär vara desamma som för Tinariwen: Jimi Hendrix, Bob Marley (framförallt i spåret Itous), Pink Floyd och Led Zeppelin. Även Mark Knopflerska Money For Nothing-gitarrer har letat sig in i spåret Imanin Bas Zihoum, bland spöklika orglar, tamburiner och handklapp. Det mörka och hypnotiska i avslutningsspåret Timtar är dock musik som deras förebilder aldrig varit i närheten av (förutom möjligen Page & Plant med projektet No Quarter). I just den tunga balladen Timtar känns det faktiskt som att Jerry Garcias ande svävar fritt och saligt över gitarrspelet. Låten lär förövrigt handla om de kyliga nätterna i öknen.
Det enda problem jag kan känna med ökenrocken är att den fortfarande känns smått exotiskt laddad i mitt universum, detta trots att Tinariwen med vänner funnits i min Ipod de senaste sju åren – men det är måhända enbart mitt bekymmer. Jag förmodar att jag lär få gå i KBT för detta. För blundar jag, får jag motvilligt upp bilder av Sinead O’Connor-figurer omgiven av kvalmig rökelse iklädda förfärlig batik och handgjorda sandaler dansandes med slutna ögon på lerig festival.
I min värld är i alla fall Chatma ett av årets bästa album.
/Mikael
För vidare lyssning på ökenrock och annan samtida afrikansk musik:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar