Balladen om Terry Reid - eller om hur allt kunnat smaka annan fågel

Få brittiska gitarrister och sångare har klampat omkring med smör upp till vaderna som Terry Reid gjorde under sextiotalets andra hälft. 1965 skramlade han en sommar med kamraterna i The Jaywalkers, med vilka han var förband åt The Rolling Stones. Mogulen Mickie Most blev kort därpå Reids manager. 1968-69 hann Reid kläcka en näve dansanta singlar och ett par album i eget namn, och tillhörde några ängsliga veckor i London den absoluta gräddan. Tidsenligt rockifierade även dåtida hits av Donovan, Lorraine Ellison och Sonny & Cher, med blandade resultat. Vid tidpunkten turnerande han flitigt (framförallt i USA), och uppträdde i de största och hårigaste lokalerna tillsammans med orkestrar som Cream, Fleetwood Mac och Jethro Tull. 

Redan 1968 tillfrågades han av Jimmy Page om han ville bli sångare i dennes The New Yardbirds/Led Zeppelin, men, eftersom Reid var fast övertygad om att solokarriären var på väg att explodera  likt ett konfettiregn vilken sekund som helst – så tackade han bestämt nej. Turen gick då istället till den glada munspelaren Robert Plant, som satte sig på tåget till Page för att sjunga upp - resten är sönderanalyserad rockhistoria. 1969 fick han även en förfrågan om att ta över mikrofonen efter Rod Evans i Deep Purple – men i vanlig ordning tackade han nej – eftersom det stora genombrottet nu verkligen låg runt den berömda husknuten. Ritchie Blackmore gick då istället ner till pubben, kastade några pilar och drömde om Sherwoodskogen. Motvilligt charmades han (om än bara för några minuter) av cocker spanielvalpen Ian Gillan som väsnades i baren - och vipps så var det nya Deep Purple en satt potatis.

Reids två första album är hyggliga men inte direkt bra. Han hade en himmelsk röst (när han tog i, och ville), snarlik både Steve Marriotts och Robert Plants vid tidpunkten – men vad hjälpte det. Skivorna sålde motsatsen till smör och Micke Most ställde ultimatum om att Reid måste tona ner gitarrsolona, ge tusan i att experimentera, sluta skrika så förbannat och i stället fokusera på balladerna. Reid blev bestört och vettskrämd, och efter ett par verbala fejder lunkade han uppgiven iväg, och gömde sig i Kalifornien, musiken la han helt på hyllan ett antal år. Och han kom att återvända endast sporadiskt under sjuttiotalet, med ytterst mediokra och trendkänsliga  LP-Skivor.

Det är inte för inte, som långtradarrockbandet R.E.O. Speedwagon  1973 (på sitt tredje album) gjorde en cover på Terry Reids låt från 1968. Personligen hörde jag låten med John Mellencamp första gången, vilken då gjort en cover på den för sitt nya samlingsalbum The Best That I Could Do. Givetvis  brydde jag mig inte om att läsa i texthäftet om vem som skrivit låten, eftersom jag utgick från att det var kassanovan och rumlaren själv, som värkt fram låten under någon sen timme intill sin dåvarande fotomodell. Av en ren slump ramlade jag över Terry Reids första skiva drygt tio år senare, och upptäckte att låten fanns med. När musiken började luffsa omkring i mina hörselgångar, blev det snudd på en själslig kortslutning – som om någon drog ned byxorna på mig. Hur hade jag kunnat missa detta? Det rycktas dessutom friskt  bland  Heartland-klubbens medlemmar om att Graham Nash lär ha varit medkompositör till Without Expression, vilket får skäggen att krulla sig kusligt bland dessa rockens ihärdigaste utgrävare. Dessa män på evigt scoutläger i musikens tjänst.

Så, slutsatsen i ärendet Terry Reid är att allt, precis allt, hade kunnat se väldigt annorlunda ut i hans musikerbana. Sångare i Led Zeppelin eller Deep Purple hade så här i efterhand säkert smakat fågel? Istället gjorde han ett studioalbum 1991 som ingen utom hans ljudtekniker minns namnet på, och sedan dess knäcker han extra som studiomusiker  och kvarterslokalsjippo mellan sophämtningarna. Så går det. Han kan dock glädjas åt, att ha uppfunnit den första vågen av americana (även kallad heartland), i alla fall om man får tro heartlandarkeologoerna (de har en egen hemsida).


/Mikael