Att åldras i en värld av
musik borde inte vara omöjligt, visserligen är det bättre nu än säg på 80
talet. Då förväntades man nästan sluta lyssna på rockmusik när man fyllde 25
år.
Idag är rockmusiken musiken
för dem som är född innan 1985.
Trots det så letar redaktörer
på kultursidor och nöjessidor efter unga fräscha röster som skildrar rockmusiken
idag, det är givetvis inget fel med det men på något sätt är kunnande sekundärt
och ungdom det primära. Varför kommer jag att tänka på det idag?
Jo för idag är fem år sedan
Sveriges kanske bästa kulturjournalist gick bort.
Lennart Persson var utan att
jag någonsin träffade honom en sann vän in i mycket av den musik jag ville
lyssna på. Först i tidningen Larm och sen i Feber, men frågan om det inte var nyhetsbreven
från hans affär Musik & Konst som gjorde mig mycket fattigare. Förvisso bara
på pengar och i gengäld fick jag vansinnigt mycket bra musik i mina öron.
Efter Lennart gick bort i
cancer så slogs tidningarna om att berätta hur viktig han hade varit för
kulturjournalistiken i landet men inga av dem som slutade ge honom frilansjobb
för han var för gammal beklagade den missen. Istället fick vi kortare och
kortare recensioner som nu mer tangerar innehållsförteckning eller ett
tvättråd.
Några andra som drabbades av
ålderssortering var bandet Alarm, 2004 hade Mike Peters misstänkt länge att de
inte fick några radiospelningar längre på grund av att de var gamla stötar. Då startade
han en bluff som Malcolm McLaren skulle vara stolt över.
Bandet spelade in en single
men gav ut den som det lokala bandet Poppyfield som de lejde för att vara
frontfigurer. Singlen 45RPM gick in på topplistans 24 plats, skivan sålde bra
med en fräck ungdomlig video till. När sedan Mike Peters avslöjade sin hoax
live på BBC så släpptes snabbt en editerad version av videon med Alarm
inklippta.
Numer finns det en film
baserad på den händelsen, Vinyl med Phil Daniels känd från Quadrophenia och
Blurs Parklife i huvudrollen.
Vinyl handlar om bandet
Weapons of Happiness, ett 80-talsband som återförenas och spelar in låten Free
Rock’n’roll men det visar sig att de får kalla handen överallt, de är för gamla,
inga är intresserade av föredettingar, även om låten är bra så kommer ni aldrig
få några radiospelningar var några av de fraser de fick höra när de försökte få
ut skivan.
Då får huvudpersonen Johnny
Jones snilleblixten att låta en gäng unga framföra låten och precis som i en
typecasting för en dokusåpa sätts bandet Single Shot ihop.
Filmen är fin feel good film
i klassisk engelsk tradition så väl värd att leta reda på.
Kostar under 2 pund på Amazon.
Peter Alzén
