Veckans musiktema

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Veckans musiktema där vi efter en given mall postar en låt om dagen och det finns lite andra regler men men den här veckan var det omvälvande covers som var temat. Det här med covers är lustigt en del pratar i nedsättande ton om band som spelar covers, det vill säga låtar som gjorts av andra artister. Att band som kallas coverband är mindre värda än band som spelar egenhändigt gjord musik. Men så borde det inte alls vara. Visst kan jag förstå att de band som spelar på After Ski och slikt, de som siktar mot mesta möjliga igenkännighetsfaktorn, inte är speciellt roliga. Fast när man hör Clash göra en cover på ”Armagiddeon Time” eller när Nirvana gör ”Black Girl” så gör de låtar som de mer eller mindre adopterar till sitt eget musikaliska uttryck. Just adepted står det ofta på jamaikanska reggaesinglar när de tolkar amerikanska hits. Inom klassisk musik finns inte begreppet, för vem kallar Gävlesymfonikerna för ett coverband då de sätter upp Tjajkovskijs violinkonsert i kväll? Beatles och Rolling Stones började sina karriärer med att spela de låtar de älskade. Elvis Presley och Frank Sinatra gjorde väl knappt en enda egen låt, men ingen kallar väl dem för coverartister. Jag är alltid varit nyfiken på lära mig mer om musik och höra musik som jag inte hört tidigare och det sett som gett mig mest insyn i rockens historia är att leta reda på de original som mina favoritartister har gjort covers på. Troligen började det med Bowies Pin-ups där han tolkade sina egna 60tals favoriter och jag var runt 10 år men ändå så insåg jag att det fanns en massa musik där bakom jag måste höra. Att det fanns ett Pink Floyd som inte lät som de där som hade knasiga skivomslag på biblioteket i Sätra var en stor överaskning och en väg in till något nytt. Det där med att leta reda på originalet fortsatte och med hjälp av Elvis Costellos countryskiva fick jag reda på att det fanns saker i en genre som då (1981) var väldigt bespottad. Andra artister som gett mig kartor till ny musik genom bra coveralbum är Nick Cave och Johnny Thunders & Patti Palladin. En av de mest covrade artisterna genom tiderna är Bob Dylan och i ärlighetens namn så kanske vi har hört en och annan version för mycket, men många är lysande. Absolut bäst är nog Jimi Hendrixs version av ”All Along The Watchtower” som kvalar in bland de fem bästa covers jag vet och är mycket bättre än originalet, det erkänner Dylan också. Cornelis, en av de största låtskrivarna i Sverige, drog sig inte heller för att göra covers. Efter att han spelat in en Taubeplatta så satt han som vanligt på Gyldene Freden för att fira då Taube själv kom in, gick fram till honom och sa: ”Jag ska be att få tacka för alla STIM-pengar, jag får se till att lyssna på skivan någon dag”. Sen gick Evert, men det är ju också en orsak att spela in en hyllning. David Marsh har i den bästa listbok som skrivits om musik, ”Heart And Soul Of Rock’n’Soul, 1001 Best Singles” valt en cover som den allra bästa låten. Jag är benägen att hålla med om att Marvin Gayes version av ”I Heard It Through The Grapewine”, inspelad i original året dessförinnan av Gladys Knight & the Pips, ett mönster som ofta användes på Motown. Låten finns även i en bra version av Creedence Clearwater Revival. Vad som kännetecknar en bra cover är antingen att man tar en mer eller mindre okänd låt och gör den till sin egen. Ett lysande exempel är Sonics version av Richard Berrys ”Have Love Will Travel” eller så tar man en redan bra låt och gör något mer eget av det. Den absolut bästa covern som har gjorts spelade Johnny Cash in på randen till sin död, Nine Inch Nails ”Hurt” och har du sett den videon eller bara hört låten kommer du aldrig någonsin säga att det är fel att spela in en cover. PETER ALZÉN

Elvis 80 år

I dag är det 80 år sedan Elvis Aron Presley tog sina första andetag i Tupelo Mississippi. Jag har svårt att greppa det att han var endast 42 år när han slutade sitt liv på Graceland i augusti 1977. I hela mitt liv har han funnits med, när jag växte upp hade vi inte så många skivor men en som jag alltid spelade var King Creole, en fantastisk låt från filmen med samma namn. Men nästan hela tiden har jag fått höra saker som att Elvis bara var bra innan Överste Parker tog hand om honom, eller att han var tjock och stenad hela sjuttiotalet, eller att alla filmer och dess musik var smörig dynga som han gjorde bara för att tjäna pengar. Det sägs att han under sin livstid var på svensk tv endast fyra gånger (filmerna borträknade). I Bonniers klassiska rocklexikon står det att skivbolaget RCA:s massiva PR-budget och den fiffiga Översten fick honom att bli stor. I Tommy Randers bok "Rockens roll", som var studiematerial på 1970-1980-talet, står det att nästan inget han gjorde efter 1960 är värt att lyssna på I Sverige var Elvis måttligt populär under sjuttiotalet. Fast från den 18 juli 1953 då han klev in på Sun Studio i Memphis för att göra en skiva till sin mamma Gladys och ända fram till sista hitlåten "Way down" så höll han en otroligt hög kvalité. Att Elvis bara i USA har haft 82 album och 53 singlar som sålt mer än guld säger det mesta. Det sägs att han har sålt mer än 1 miljard skivor. Jag kan ibland när jag hör honom, speciellt i de inspelningar från 1968 fram till hans död bli alldeles tagen, ibland är det som han sjunger på annan nivå och med en närvaro som är helt otrolig. Härom veckan när jag var DJ så spelade jag "I’ve got a thing for you baby" kom det fram en kille och frågade vad det var. När jag berättade att det var Elvis trodde han mig inte, när jag visade omslaget sa han det låter ju som det vore gjort idag. Han var, som jag tidigare skrivit, en underskattad artist. Inte bara för att han var större än ni någonsin kan tro, Elvis var också den amerikanska drömmen förverkligad. En gång efter genombrottet 1956 fick han frågan om han inte skulle skjuta upp sin filmkarriär och i stället gå på college. Han svarade något i stil med: Jag förmodar att du aldrig varit fattig, min familj har varit fattig hela sitt liv. Kombinationen mellan glädjen att lyckas och plikttrogenhet gjorde att han spelade in filmer, men även åkte till Tyskland för sin militärtjänstgöring. Ni kan försöka komma på någon annan artist av samma dignitet som skulle göra ett par års militärtjänst mitt i sin karriär. Idag ska jag spela mina skivor och titta på den fantastiska dokumentären "That’s The Way It Is". Kom ihåg när Elvis kom fram fick han ofta frågan vem han lät som då svarade han: "I don’t sound like nobody" och det hade han alldeles rätt i.

Jag skulle kunna skriva krönika efter krönika om hans förträfflighet, men listar här tio enkla orsaker varför du bör hylla Elvis i dag: 1. Utseendet. I filmen ”True Romance” sitter Christian Slater i en bar och försöker ragga upp en äldre kvinna, men han kan inte sluta prata om Elvis och till slut kommer det fram att han skulle kunna tänka sig ligga med Elvis ”för han är ju snyggare än de flesta kvinnor”. 2. ”King Creole”. Förmodligen den första Elvis-låt jag hörde. Vi hade inte många skivor när jag växte upp, men den var en av dem som jag nötte ut. 3. Elvis Presley Boulevard. Hur stor är man inte om ens hem ligger på ens egen boulevard. 4. NBC TV-special. Elvis var 1968 uträknad och ansågs vara en föredetting. Chips Moman som skulle spela in ”Elvis in Memphis”, pratade mer om att Neil Diamond skulle komma därefter. Manager Colonel Parker ville att Elvis skulle spela en bunt religiösa sånger, men han bjöd in sina gamla kompisar till boxningsringen och visade att han att han fortfarande var The King. 5. Sun Sessions. Men det började på 706 Union Ave i Memphis, där först Elvis gjorde ett acetat som födelsedagspresent till sin mor Gladys. Men när han fick göra musik för sig själv började världens folk att röra sig i en annan takt. Låtar som ”Mystery Train”, ”Good Rocking Tonight” och ”That’s Alright Mama” förändrade fler liv än hans eget. 6. 33 filmer. Ingen utom möjligen de två första var mer än hyggliga, men tänk efter vad han hann med under sitt 42-åriga liv. Den enda film ni egentligen behöver är dokumentären ”That’s The Way It Is”. 7. ”It’s Still Here”. 1971 spelade Elvis in ännu en julskiva som man kan glömma, men någon natt däromkring spelade han in den vackra Ivory Joe Hunter-balladen. Att den först gavs ut i en sliskig stråkbeklädd version kan man glömma när man hör den nakna versionen på 70-talsboxen. 8. ”Live in Vegas”. Hela 4 cd-boxen är inte lysande, men topparna är av det slaget att Christer Sjögren borde tänka sig för minst en gång innan han gör en show baserad på Elvis-material igen. 9. ”From Elvis in Memphis”. Herregud, om det inte vore som att svära i kyrkan skulle jag kalla det här albumet för världens bästa soulplatta. Men det vore kanske lite taskigt mot James Brown, Marvin Gaye och Curtis Mayfield, men inte är det långt borta. 10. ”How Great Thou Art” är ett makalöst bevis på hans storhet med det religiösa materialet. här har ni dessutom hans 100 bästa låtar

ny Clash film