Veckans musiktema

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Veckans musiktema där vi efter en given mall postar en låt om dagen och det finns lite andra regler men men den här veckan var det omvälvande covers som var temat. Det här med covers är lustigt en del pratar i nedsättande ton om band som spelar covers, det vill säga låtar som gjorts av andra artister. Att band som kallas coverband är mindre värda än band som spelar egenhändigt gjord musik. Men så borde det inte alls vara. Visst kan jag förstå att de band som spelar på After Ski och slikt, de som siktar mot mesta möjliga igenkännighetsfaktorn, inte är speciellt roliga. Fast när man hör Clash göra en cover på ”Armagiddeon Time” eller när Nirvana gör ”Black Girl” så gör de låtar som de mer eller mindre adopterar till sitt eget musikaliska uttryck. Just adepted står det ofta på jamaikanska reggaesinglar när de tolkar amerikanska hits. Inom klassisk musik finns inte begreppet, för vem kallar Gävlesymfonikerna för ett coverband då de sätter upp Tjajkovskijs violinkonsert i kväll? Beatles och Rolling Stones började sina karriärer med att spela de låtar de älskade. Elvis Presley och Frank Sinatra gjorde väl knappt en enda egen låt, men ingen kallar väl dem för coverartister. Jag är alltid varit nyfiken på lära mig mer om musik och höra musik som jag inte hört tidigare och det sett som gett mig mest insyn i rockens historia är att leta reda på de original som mina favoritartister har gjort covers på. Troligen började det med Bowies Pin-ups där han tolkade sina egna 60tals favoriter och jag var runt 10 år men ändå så insåg jag att det fanns en massa musik där bakom jag måste höra. Att det fanns ett Pink Floyd som inte lät som de där som hade knasiga skivomslag på biblioteket i Sätra var en stor överaskning och en väg in till något nytt. Det där med att leta reda på originalet fortsatte och med hjälp av Elvis Costellos countryskiva fick jag reda på att det fanns saker i en genre som då (1981) var väldigt bespottad. Andra artister som gett mig kartor till ny musik genom bra coveralbum är Nick Cave och Johnny Thunders & Patti Palladin. En av de mest covrade artisterna genom tiderna är Bob Dylan och i ärlighetens namn så kanske vi har hört en och annan version för mycket, men många är lysande. Absolut bäst är nog Jimi Hendrixs version av ”All Along The Watchtower” som kvalar in bland de fem bästa covers jag vet och är mycket bättre än originalet, det erkänner Dylan också. Cornelis, en av de största låtskrivarna i Sverige, drog sig inte heller för att göra covers. Efter att han spelat in en Taubeplatta så satt han som vanligt på Gyldene Freden för att fira då Taube själv kom in, gick fram till honom och sa: ”Jag ska be att få tacka för alla STIM-pengar, jag får se till att lyssna på skivan någon dag”. Sen gick Evert, men det är ju också en orsak att spela in en hyllning. David Marsh har i den bästa listbok som skrivits om musik, ”Heart And Soul Of Rock’n’Soul, 1001 Best Singles” valt en cover som den allra bästa låten. Jag är benägen att hålla med om att Marvin Gayes version av ”I Heard It Through The Grapewine”, inspelad i original året dessförinnan av Gladys Knight & the Pips, ett mönster som ofta användes på Motown. Låten finns även i en bra version av Creedence Clearwater Revival. Vad som kännetecknar en bra cover är antingen att man tar en mer eller mindre okänd låt och gör den till sin egen. Ett lysande exempel är Sonics version av Richard Berrys ”Have Love Will Travel” eller så tar man en redan bra låt och gör något mer eget av det. Den absolut bästa covern som har gjorts spelade Johnny Cash in på randen till sin död, Nine Inch Nails ”Hurt” och har du sett den videon eller bara hört låten kommer du aldrig någonsin säga att det är fel att spela in en cover. PETER ALZÉN