Gårdagens Sator blev idag Ramones

Igår såg jag Sator, jag har sett dem många gånger tidigare men tror nog detta var det piggaste de visat upp på minst 10 år. idag har låtarna med Hasses pompösa samplingar åldrats sämst och finns inte kvar på repertoaren, istället får vi en trekvart av punkig powerpop som låter lika bra idag som då. I klädda svarta kläder såg bandet ut ungefär som när de spelade på samma ställe för 27 år som Baby Demons och de verkar inget tröttare, inget gubbigare alls. De jobbar på och låtsas som ingen tid har gått. Det är lätt att tänka på Ramones när man hör grymma punkpoplåtar som Pigvalley Beach, givetvis är det en passning till nämnda Forest Hills kvartett. Dessutom när Sator hette sitt alias Baby Demons så var reportoaren fylld med just Ramoneslåtar.

I morse så blev jag lite inspirerad av gårdagens spelning + att regnet äntligen slutat ösa ned över min stad så jag var tvungen att sätta ihop en spotifylista över Ramones bästa poplåtar. För ”Rockaway beach” av Ramones är själva essens av en sommardag nedpackad i 126 sekunder, ”Chewin' out the rhythm on my bubble gum, The sun is out and I want some”.

Det är fascinerande att ett band som Ramones fortfarande är i ropet, bara häromveckan skrev Fredrik Strage en krönika om dem i DN, hur många band där alla original medlemmarna är döda skrivs det om idag? Varumärket Ramones är i dagsläget lika starkt som Stones tungan. När jag var i Dublin häromåret kunde man inte bara köpa Tishor med Ramonesloggan, utan även nyckelringar, påsar och badväskor. Kommers utan dess like men musiken lever i högsta grad också idag. Är du inne på punksidor på sociala medier så är Ramones ett band som överbygger mellan äldre och yngre punkare. I utkanten av Dublin fanns dessutom ett Ramones museum, det orkade jag inte åka till men det i Berlin har jag besökt, om du betalar 5 euro får du inte bara en öl utan även livstidsentré till museet, att lösenordet till deras wi-fi var 1234gabbahey var också en tanke. Ramones är lätt att avfärda som några serietidningsfigurer som spelar en naivistisk version av rock som tenderar punk i tempo och estetik, men det är inte så enkelt. Johnny Ramone som ledde bandet hade trots sin minst sagt knepiga logik en plan hur bandet skulle vara och hur de skulle låta, att han var konservativ politiskt, han resonerade att punkare var mot hippies, hippies var vänster alltså var han höger, så var det inget mot hur han var musikaliskt.

I Mickey Leighs bok ”I Slept With Joey Ramone” så beskrivs Johnny som en liten diktator som bestämmer allt, Under turnéer och rep upprätthöll han disciplinen tills de började kalla honom ”der Führer”. Han bestämde att alla skulle klä sig i jeans, t-tröja och MC-skinnjacka, att det bara skulle vara hårt, kallt, vitt ljus på scenen och att bandet skulle spela snabbare och snabbare – allt för att skilja sig från de mjuka sjuttiotalsartister som Johnny tyckte var flummare och socialister. Planen från starten i Forest Hills 1974 hölls hela tiden av Johnny, så fort någon slutade i bandet byttes de ut mot en person med annat namn men med precis samma funktion, jämför bara när Dee Dee slutade och C.J kom in, exakt samma placering av högtalare, precis samma utseende, precis samma ställen han sjöng på och givetvis precis samma placering av basen. Det är lätt att tro att det är något smålustigt och kitschigt över Ramones men icke, allt är essensen av rockhistorien nedbruten till små molekyler, utrensad på allt onödigt tjafs och sen hopsatt igen. Resultatet är lysande popmusik som förmodligen hade blivit mycket mer urvattnad och splittrad om bandet hade haft demokrati, om Joey fått in sina psykedeliska låtar, Dee Dee sina hip-hop influenser eller om de bara flörtat med goth på åttiotalet. Det roliga är att Ramones klassiska klädsel med Skinnjacka, t-shirt, tajta jeans och basketkängor känns idag som en uniform för rockband men när Ramones startade hade rockband uppknäppta färgglada skjortor och utsvängda jeans, se bara på hur Led Zeppelin såg ut. Klädseln Ramones valda fanns mest hos manliga prostituerade, ett ämne de även besjunger i 53rd and 3rd. Men egentligen kan man sammanfatta allt som är bra med Ramones i den lysande videon ”I wanna be sedated” en video som är filmad i ett enda långt klipp, grabbarna sitter runt ett bord, en läser en serietidning, en äter flingor, runt omkring dem pågår en fest men ingen i Ramones bryr sig. Här under finns 40 fantastiska poplåtar som är ett soundtrack till vilken solig dag som helst (tyvärr saknas ett par skivor på Spotify men det är inte hela världen, det som finns är bra nog) Peter Alzén