Olle

Den här vintern och våren har varit tuff mot mina hjältar, hade knapp kommit över att Bowie inte finns längre så dog 80-talets stora stjärna, Prince, någonstans för att komma ifrån frossandet och deppfördjupningar i hans död började jag läsa en bok om Lou Reed, tänkte skriva om alla Lous skivor och lite mer men så idag kom nästa knäckande besked. Olle Ljungström har gått vidare till de sälla jaktmarkerna, endast sketna 54 år gammal. Det borde egentligen inte varit någon jättestor överraskning, personer som Shane Macgowan, Lemmy och Olle har väl varit på väg mot sin död i minst 20 år. Första gången jag såg Reeperbahn var de ett helt ok pop/rockband men det var det andra albumet och däromkring som de blev dekadenta och lite farlig, i ett Sverige där punken blivit den nya proggen kändes skivor som Lustans Lakejers första och Reeperbahns Venuspassgen som det nya kittlande coola. Reeperbahn var något unik när de kom fram i svenskt musikliv, inte progg, inte punk, inte mainstream utan något mer diffust, nåt mer coolt, som alla de där engelska banden man gillade fast de lät mer som de kom från New York. Jag såg bandets sista två spelningar på Kolingsborg i Stockholm, även om det var bra så var det ett band som rasade samman offentligt. Tror dessutom att det var ganska lite folk på den sista. I slutet av 80-talet kom Jakob Hellmans fram och på sin första spelning kompades han av hela Reeperbahn utom Olle och nåt år senare i Uppsala fick Webstrarna den lysande idén att göra en låt byggd på rader från Reeperbahn låtar, det mest geniala var att de bjöd in Olle för att göra en duett. 1992 såg jag Olle Ljungström göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen, nåt år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids

Foto Ulf Berglund Olle solo var minst sagt en ojämn historia, alla skivorna (ok kanske inte de två sista) var mer eller mindre lysande men live kunde det pendla mellan, rent genialiskt bra och så där bita i skämskudden stunder. Givetvis hade det med Olles dagsform att göra, ofta var de tillfällena som sagt pinsamma men en gång när Harrys skulle öppna i Gävle för sisådär 10 år sedan hade någon person bokat in Olle och Heinz LIljedahl för att underhålla den special inbjudna publiken bestående av stans krogfolk, klädaffärsmänniskor och likande, jag kom till den sena spelningen, då hade de försökt underhålla en mer eller mindre totalt ointresserad publik tidigare så deras humör var därefter. Olle och Heinz spelade för en ointresserad publik och desperat försökte de få något intresse och när en minst sagt berusad Olle insåg att det inte gick skrek han okvädningsord till publiken (bli nazist) och var allmänt sarkastisk (är det bara serber här). Fast andra kvällar när det var bra, var det fantastisk, få låtskrivare och framförallt textförfattare har varit större i detta land än Olle och idag skriver alla på sociala medier om hur trevlig och gemytlig han var, även om de senare åren var tragisk (jag vet inte men gissar lite här) så var han de första åren en farlig cool kille, alla rykten om vad han sa, vad han gjorde kanske inte alltid var sanna men tuffare killar fanns knappt 1982, i alla fall inte i min illa värld, jag kommer sakna Olle på samma sätt som man saknar de där roligt, vassa människorna som passerat revy i ens liv Peter Alzén