Madness

på fredag spelar Madness på Gröna Lund i Stockholm och eftersom jag aldrig sett dem så är valet lätt. Den Skavåg som kom 1979-1980 var för en musiktörstande 16-17 åring något fantastiskt kul, Reggae med fart i och dessutom med vibbar från punken gjorde att det kändes som något extra roligt. Kanske var Specials bäst, de var lite mörkare, mer politiska och coolare, The Beat hade finfina singlar men Madness var nog den vågens allra egna The Kinks, det är många engelska band som ofta blir "nya" Kinks, the Jam och Blur tex, men Madness är minst lika mycket så.

Camden towns finest började kanske som ett renodlad ska band men gled snabbt över till väldigt typiskt brittisk pop, lika engelskt som Worcestershiresås, marmelad, digestivekex och Twinings te.

Madness (och UB40) delar på rekordet över flest veckor på engelska listan på 80talet och det var såklart bandets bästa tid men 2003 och framåt har de gjort återföreningar och lite glad är jag för det, och peppen inför fredag var så stor att jag gjorde en sporitfylista inspirerad av Madness.

enjoy och hoppas ni får lika kul på fredag

second verse same as the first

Funtime

I slutet av sjuttiotalet var det inte lätt att läsa om musik man var intresserad av, visst fanns NME och Melody Maker men de skrev ju såklart aldrig om svensk musik, Expressen hade en popsida en gång i veckan där Lennart Persson, Erik Hörnfeldt och Mats Olsson huserade men det kändes hela tiden som jag ville läsa mer.  Hösten 1978 hittade jag ett par hemtryckta stenciltidningar, då visste jag nog inte ens att de kallades fanzines i källaren vid Normalmstorg där Skivfabriken låg.

Efter jag hittat RIP och Anarki & Kaos så ledde det vidare till de små radannonser som fanns i de tidningarna, för det här var en rörelse som inte byggde på konkurrens i första hand, utan alla tidningar gav mig möjlighet att få reda på fler fanzines (en del av dem sålde även skivor som man inte hittade någon annanstans heller)

Sommaren 79 tänkte jag själv göra ett Fanzine, starkt inspirerad av alla jag hade läst men två intervjuer varav en var med ett band, Skitskägg som aldrig kom ur replokalen och PF Commando före en spelning när de inte var de mest snacksugna, men allt sprack på att jag inte kände någon som kunde trycka den till rimlig kostnad, tryckeriet jag var in till gav mig ett kostnadsförslag på ca 25kr per tidning och det då gånger 100 ex,  det var på den tiden ett fanzine kostade en femma, så ni fattar att jag lade ned det, Jag provade trycka på farsans jobb men inte en enda bild visade något annat än en svart ruta. Däremot saknar jag alla kort jag tog på den tiden.

Än idag vårdar jag min Fanzine samling, tyvärr har del försvunnit men ännu fler har köpts igen (ofta ganska dyrt ), visst är det såklart av väldigt nostalgiska skäl som jag ibland bläddrar i dem. Givetvis är de en fantastisk tidsmarkör men ibland är det väldigt taffligt gjort och frågarna är av typen

-         Vad gör ni först, texten eller musiken?

Men det finns några som verkligen håller än idag, förutom de tidigare nämnda så var Dr Krall en liten favorit och även Jörvars Gosskör, båda de vågade lita på sin smak och bredda även det de skrev om.

Absolut bäst var såklart Funtime,

Funtime var snygg, den hade en pondus i allt den gjorde, Lars Sundestrand som var redaktör väjde inte för att låta saker som han/de gillade ta plats, de gjorde till och med ett temanummer om Throbbibg Gristle.

I dagarna har Lars Sundestrand släppt boken Station Rågsved, där han berättar om sitt fanzine, visar upp fantastiska bilder men framförallt berättar boken hans vänskap med Ebba grön.  Just det är boken både styrka och svaghet. Det är en finfin bok med massor av texter som jag inte läst och bilder jag inte sett tidigare men samtidigt hade jag gärna sett mer om Funtime i boken.

Fast det ryktas om att alla Funtime nummer kommer i en bunden bok senare, jag har en sån med alla nummer av Englands första fanzine Sniffin Glue så varför inte.

Jag är förvisso en man som överdoserar musikböcker men en soffbordsbok med Ebba Grön på omslaget kan väl aldrig vara fel att ha

Peter Alzén